Mkt sund inställning, jag tror att fler skulle må bättre genom att tänka som du 
.
Ja allt kan ju gå till överdrift. Och det du beskriver har ju i min bok redan förlorat på att man kör en tysk skitbil istället för amerikanska muskler 
Men skämtåsido är det du beskriver det jag klassificerar som destruktivt. Jag menar att man ska driva varandra till att öka sina förmågor inte att låna mer vilket fallet med din granne verkar vara
Men som i allt annat ligger hemligheten i att hitta en balans i livet som man är nöjd med. Bara för att jag blir glad och nöjd av en stor v8a behöver ju inte alla bli det.
Mvh
Fredrik
Ja, nog är det ett beteende som iallafall inte sänder vibbar av välmående.
Bara för sakens skull: om du skulle råka hamna i pengabekymmer och var tvungen att byta bort din V8:a till en Skoda (som du var tvungen att använda dagligdags), skulle du ta emot Skodan då?
Savannen och evolutionen i all ära men hur vi formas som barn är nog lika viktigt. Som små vet vi inget och måste assimilera allt. Då sätts också ramarna inom vilka vi kan röra oss som vuxna. “Ränderna går aldrig ur” säger man av en anledning.
Alla kulturer gör att vi blir “hjärntvättade” och liktiktade. Det ger bra förutsättningar för ett hållbart samhälle. Alla auktoritära samhällen som har långsiktiga ambitioner måste därför satsa på barnen, få dem att tänka rätt tankar.
I grunden är det en vettig strategi för ett samhälles överlevnad. Alla samhällen måste organiseras på något sätt för att fungera och vi måste fundera på hur vi vill att det ska se ut.
I Sverige har vi blandekonomi som är en i mitt tycke rätt bra dynamisk kompromiss. Det innebär att vi är en del av det konsumtionsideal som finns i väst. Konsumtion och konkurrens ökar vår levnadsstandard och det har vi mer eller mindre tagit till oss som barn. Det är inom de ramarna som vi rör oss nu som vuxna.
2 gillningar
Många bra svar här.
Vad gäller frågan om svenskens flathet så blir vi från början uppfostrade i andan att alla konflikter är dåliga. Sluta bråka! Be om ursäkt till varandra. Det är inte ens fel när två träter. Det spelar ingen roll vad Pelle eller Lisa sagt eller gjort. Det är ändå fel att bli arg. Stå inte upp för dig själv för det är att bråka.
Vi blir så inlindade i snällhet att någon form av hårdnad i rösten räknas som utskällning. Riktiga utskällningar räknas som fysiskt våld och bli emotsagd på internet ses som kränkande. Det gör det väldigt jobbigt för någon att sticka ut hakan påstå saker eftersom man alltid får “så hård” kritik från nåt håll.
Sen har vi nästan avskaffat tron på personligt ansvar. Sammhället ska lösa det åt oss. Och sammhället är alla andra. Inte jag.
Så om kaffet blir dyrt vill ingen själv sluta köpa i protest utan man vill förbjuda affärer att ta så mycket betalt. Flyttar fabriker till Asien blir man arg på företagen. Det borde förbjudas. Det är inte för att jag köper mina grejer därifrån. Och jag borde sluta med det.
4 gillningar
Nu skulle jag aldrig köpa en bil för lånade pengar alls. Men om vi leker med tanken sålde jag min camaro SS 2018 461 hästar för något år sen då grannen fixa en porsche med 600+. Nu jagar jag en dodge charger hellcat 6.2 liters kompressormatade v8a med 717 hästar istället men inte hittat en jag har råd med än.
Skulle inte köpa en skoda då jag gillar japanskt mer och har i dagsläget en maxda CX-30 skyative x 2022 och en mazda CX-5 2.2 D från 2017 sen ny den med. Jag skiljer på att åka till jobbet och ha kul. åka till jobbet ska vara billigt och bekvämt kul ska vara ett monster och som en virvelvind i soppatanken.
Mvh
Fredrik
Intressanta frågor och jag har mina egna svar på dina frågor:
- “Varför jagar vi ständigt högre och högre status?”
Jag tror normen att jobba och konsumera är så otroligt stark och att jaga högre status blir det enda sättet att “sticka ut” i ekorregården.
Det gjorde jag också, tills jag träffade rätt person i livet som delade min bild av hur lycklig man egentligen kunde vara om man vågade gå utanför ramarna. Han vågade sticka ut, och då vågade jag. Vi blev starkare tillsammans och vågade gå mot normen. Det är svårare när man är ensam. Idag inspireras jag av människor som lever annorlunda och INTE enligt normen med villa, svensson-jobb och föräldraskap. Vanlife-folk, digitala nomader, influensers, globetrotters, ekobyfolk, självförsörjande liv, fire osv.
- “Varför blir många mer och mer kategoriska ju äldre de blir?”
Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker unga människor idag har starka värderingar och åsikter, kanske mer än min egen generation (80-talist). Jag avundas deras styrka och mod att våga stå upp för sina värderingar på ett helt annat sätt än vi gjorde på 90-00 talet.
- “Varför är människan i allmänhet för lat för att säkra upp sin långsiktiga hälsa?”
Jaaaa eller hur?! Håller verkligen med där! Varenda gång jag är i butiken blir jag helt chockad över vad folk handlar i kundvagnen, alltifrån cola-flaskor, energidrycker, halvfabrikatprodukter och pommes… Idag kan man inte skylla på okunskap utan snarare lathet.
- “Varför är svensken så flat att vi nästan aldrig högljutt ifrågasätter och protesterar mot t ex idiotiska beslut, oförrätter, orimliga priser mm”
Haha, det där har jag inte tänkt på. Men är det inte så att vi har det rätt bra i Sverige och behöver inte strida för små saker som faktiskt ett högre kaffepris är 
. Jag tror vi hellre strider för de viktigare frågorna däremot, så som klimatet (Greta) eller kvinnors rätt i samhället (Metoo) osv.
- “Varför har vi så många rädslor för både det ena och det andra?”
Jag känner mig som en ganska orädd person. Däremot är många omkring mig, familj och vänner precis som du beskriver. Rädda för allt möjligt. Oroliga för att ta beslut som kan få negativa konsekvenser. Helt i onödan tycker jag för de tar knappt några risker i livet ens. En del väntar flera år bara på att byta jobb bara för att de är rädda för att få det sämre, typ “jag vet ju vad jag har”. 
Till skillnad från mig själv som gjort både det ena eller andra galna projektet och kastat mig in i det okända flertalet gånger. Ibland går det åt pipan men oftast har man klarat sig upp till toppen utan större skador. Och där uppe över molnen är livet sjukt häftigt. 
1 gillning
Kanske finns folk som inte ser livet som en tävling mot andra. Jag sätter mål utifrån mig själv och inte jämfört med andra. Jag vill såklart bli bättre på allt jag gör, men bättre än den jag var igår, inte bättre än min granne, kollega, vän, osv.
1 gillning
Otroligt bra första inlägg, verkligen, och verkligen relevanta stora frågor. Välkommen hit
Mina svar är väl på alla punkter att jag vet inte. Vi har diskuterat dessa frågorna, dock inte så väl sammanställt som du gjort, många gånger utan att egentligen komma fram till något annat än att vi kan bara ta ansvar för oss själva och våra liv.
Lite tankar per fråga …
- Varför jagar vi ständigt högre och högre status? Eller åtminstone inte se ut som man tappar sin nuvarande status?
Det är väl denna frågan vi kommit längst med. Att lämna bakom oss att våra materiella tillgångar på något sätt skulle påverka vårt människovärde.
Vi tror att vi kan ha fått hjälp med detta efter att ha bott och arbetat i många år i Asien. Där man träffar otroligt stolta, generösa människor som har nästan ingenting jämfört med oss.
Det sätter lite myror i huvudet på en att bli inbjuden på the hos en burmesisk familj bara för att man beundrade deras vackra blommor runt om deras tvåvåningshydda med djuren boende på markplanet. Fattiga materiellt men otroligt rika på tid och medmänsklighet.
Tillräckligt många sådana upplevelser kanske har påverkat oss att inte dra på oss för mycket materiellt, lägga pengarna på att köpa loss vår egen tid och upplevelse (som inte behöver vara dyra).
- Varför blir många mer och mer kategoriska ju äldre de blir?
Kanske att vi fryser i vår utveckling. Gör samma saker, pratar med samma människor, upplever samma saker om och om igen. Tradition och kontinuitet har absolut ett stort värde men jag tror att det är viktigt att bevara sin nyfikenhet och göra sitt bästa att bevara ödmjukheten. Att försöka undvika att det var bättre förr, ju förr desto bättre. För så var det sällan, eller kanske t.o.m. aldrig.
- Varför är människan i allmänhet för lat för att säkra upp sin långsiktiga hälsa?
Ja, du, inte lätt fråga men jag gissar att det lite hänger ihop med fråga 1. Vi jagar livet ur oss för att maxa det materiella, status privat och på jobb, att det mest fundamentala blir lidande. Kanske?
- Varför är svensken så flat att vi nästan aldrig högljutt ifrågasätter och protesterar mot t ex idiotiska beslut, oförrätter, orimliga priser mm
Här upplever jag en rätt stor skillnad mot min uppväxt på 70talet. Det var lite frejdigare och man sa nog lite mer vad man tyckte och brydde sig inte så mycket vad alla andra skulle tänka.
Det känns som att något hänt sedan, min gissning, efter millenieskiftet. Kanske är det kopplat till digitaliseringen, att vad man gör och säger inte bara finns i stunden, utan kanske för alltid på internet. Att så mycket av våra sociala interaktioner även går via SoMe plattformar och återigen finns för alltid.
Jag är bara så glad för att jag inte är tonåring idag. På den tiden när jag växte upp så fanns kanske en story om något tokigt man gjort eller sagt (”Vet du vad JFB gjorde?!?” typ 
) och i värsta fall ett suddigt Polaroid foto (om någon kommer ihåg det). Idag finns risken att det finns hos alla man känner. Kanske inte så konstigt att vi blivit lite mer konsensus orienterade? 
Att kommentera priser gör vi ofta. Det har vi nog lärt oss i Asien. Fråga pris, grimasera, le, säga ”oj, det var dyrt. Kan du göra något på priser?”
Kanske oviljan att pruta/inte handla om man tycker det är för dyrt, hänger kanske också ihop med fråga 1. Att den bilden vi vill projicera av oss själva är att vi har pengar nog att betala vad det än kostar. Det kostar ju att projicera bilden av sig själv som framgångsrik.
- Varför har vi så många rädslor för både det ena och det andra?
Det kan kanske vara en del av att vi är programmerade att överleva, att se till att familjen, stammen, överlever. Eftersom vi är rätt svaga som djur räknat var människan kanske tvungen att tänka efter mer före. Att lösa problem före de uppstår.
Men visst, det känns som det har gått lite till överdrift i dagens samhälle. Vi pumpas så mycket med faror/risker om allt (för vi klickar på nyheten pga vår överlevnadsinstinkt) och kanske börjar se risker som är försvinnande små, eller sådana som vi överhuvudtaget inte kan göra något åt, och då är det ju bortkastad energi.
Lite lösa tankar om det gav något
2 gillningar
Inget jag önskar att ha. Alldeles för dyrt opraktiskt resursslöseri. Vad ska man med en sån till?
Det ger bättre pris om man samordnar med grannar.
Vissa märken har högre kvalite och är mer hållbara. Bättre än slit-och-släng mentaliteten.
För att jag gillar att åka utförsåkning med min familj.
Erfarenheten kommer med åldern. Man lår sig se igenom all bs.
Min känsla är att detta avtar med ålder och erfarenhet.
Jag tycker inte att det stämmer, däremot blir det svårare att lära sig nya saker med stigande ålder vilket leder till att hålla fast vid det invanda.
Gör vi? Jag tänker aldrig i termer av status men människan trivs ofta med ha något att kämpa för. Kan man få ett bättre jobb tar man gärna det, med högre lön. Kan man få ett större hus, finare bil etc och har råd med det så faller det sig naturligt. Men aldrig någonsin har jag tänkt i termer av status. Mer om måluppfyllnad och resultat av egen ansträngning.
Alla blir inte så. Personligen tror jag att jag blivit mer nyanserad. Å ena sidan, å andra sidan. Förståelse för att alla tänker olika och har olika behov. Detta är inte fel på något sätt, bara olika synsätt.
Ja det har jag funderat mycket på. Varför många förstör sin hälsa helt frivilligt med rökning, alkohol, skräpmat, för lite motion etc. Men även här måste man förstå att alla inte gör samma prioriteringar och har samma behov. Man kan sällan påverka andra, man kan bara se till sig själv.
Vad gäller ditt exempel om kaffe så inser nog de flesta att en sänkning på en råvara inte kan avspeglas direkt i priset på en förädlad produkt på hyllan i en butik. Det finns så många fler kostnader än rena råvarukostnaden. Det är heller inte rimligt att priset på kaffe som exempel skulle flaxa fram och tillbaka i takt med att priset på en råvara varierar på marknaden. Och vad kan man göra åt det? Inte mycket. Antigen köper man eller låter bli, det är personliga val. Och vad man själv gör, om det går mot strömmen, gör ingen verkan alls om det är få som gör så. Man kan göra det av principskäl men det är inte alltid att man orkar slåss mot väderkvarnar…
Det där är väl en läggningsfråga. Jag ägnar själv rätt mycket tid till att förebygga eller undvika saker. Men det är inte för att jag är genuint “rädd” för att detta ska inträffa. Jag ser det mer praktiskt. Som exempel om jag ska resa någonstans och har en tid att passa. Jag är då ute med mycket god marginal så jag kan tåla förseningar i trafik, tågavgångar etc. men ändå klara att komma i tid. Jag har då gjort valet att hellre slappa lite i lugn och ro innan tiden jag skulle passa, än att hetsa för att hinna i tid eller missa tiden bara för att jag inte hade tillräckliga marginaler eller tänkte på olika saker som skulle kunna strula. Då blir ju andra lidande istället pga att jag är en “slarver” och det känns inte rätt från min sida.
Verkligen. Då har ändå en själv vuxit upp lite som tonåring “idag”, d.v.s början av 2010-talet.
Återbesökte gymnasieklassens gamla Facebook-grupp för ett par år sedan och råkade därmed bevittna mitt gamla jags tveksamma åsikter och tankar. Det var inte vackert och hade gärna fått stanna utanför mitt medvetande 
I dagens läge är den faktorn uppskruvad med 100.
2 gillningar
Rätten att bli glömd är väl en av få saker jag faktiskt tycker byråkraterna fick rätt med GDPR. Måste vara hemskt det där att allt kan spåras av alla för evigt. Som du säger allt man en gång var är inte samma som den man är idag.
Mvh
Fredrik
2 gillningar
Tack för alla era svar och snälla kommentarer! Härligt med olika perspektiv och vinklingar på frågorna jag ställde 
!
Två lärdomar:
- Skulle hoppat över att exemplifiera, det skulle bara ses som exempel eller hypotetiska scenarier. Andemeningen var att få kommentarer på själva huvudfrågorna.
- Hade räckt med en enda frågeställning, blev lite mkt på en gång känner jag.
Jag svarar nedan på samtliga de inlägg som jag inte redan svarat på. Till min förvåning fick jag bara posta 20 ggr mitt första dygn som medlem (och de förbrukades illa kvickt).
I eder tjänst,
A
@JFB: tackar så hemsk mycket. Jag vet inte vad jag ska säga mer faktiskt…är du möjligen mitt alter ego? Eller tvärtom? Mycket bra inlägg.
@Prepp: du nästan personifierar den stereotyp jag har kring det kontinuerliga jagandet efter status. Bil-exemplet passade ju som hand i handske på dig. Och jag har ingen direkt avsmak för detta beteende (som du antydde in något inlägg). Alla gör ju som dom vill, jag dömer ingen. Jag tycker primärt att det är intressant fenomen som tåls att klura på en del.
@Pareto: tror du är helt rätt ute här. Lite sorgligt är det….
@Fregge: tror du missuppfattat hela mitt inlägg. Du kommenterar ju bara ett antal hypotetiska exempel. Sorry.
@Haole87: tror du kommit längre i tanken än lejonparten. Mina frågeställningar passar inte in på alla, men som fenomen generellt inbillar jag mig att dom finns där ute bland oss.
@Barnfrifru (Stina): Tackar 
. Tror att även du kommit en lång väg i utvecklingen till ett friare sinne. Härligt att höra, önskar jag hade kommit lika långt.
@Pellepennan: tackar för ett mkt bra inlägg. Skönt att höra att du inte själv känner igen dig i flertalet frågeställningar, men att du ändå kan hålla med om att de finns närvarande som fenomen betraktat. Gällande exemplet om kaffet, så har du säkerligen helt rätt. Läste en kort notis om just detta som du kan läsa här: Kaffepriserna sjunker kraftigt på världsmarknaden – men inte i butiken: ”Pruta!”. Oavsett om denna snubbe är något på spåren eller inte, så är ändå min åsikt att vi svenskar borde bli bättre på att säga ifrån ordentligt när något är uppåt väggarna. Jag hävdar bestämt att vi måste ta oss i kragen där.
@SNS: du har säkert rätt att status-jagandet avtar med åldern. Kanske som värst mellan 20-55 eller något i den stilen? Gällande bittra gubbar och kärringar (säg 60+ och äldre för att få en range) så verkar det som många inte håller med om den spaningen. Mitt underlag för detta var alldeles för litet. En liten fundering jag har är att den kanske är en vattendelare: hälften halkar tillbaka till en tjurig tonåring medans den andra hälften faktiskt utnyttjar sin långa erfarenhet och blir visa och ödmjuka med ett öppet sinne. Men vem vet….?
@Indexmannen: tror du är helt rätt ute där. Rädslor inblandat mixat med dåligt självförtroende och självinsikt.
@Anonym: om detta stämmer så borde vi som art verkligen försöka göra något åt det. Känns inte hållbart i längden.
2 gillningar
Långsiktig hälsa är inte prio 1 för alla, som du redan har märkt.
Många vill inte plåga sig nu bara för att kanske leva längre. De vill hellre ha ett kort roligt liv än ett långt tråkigt liv.
Jag är ganska bra på att röra på mig och någorlunda restriktiv när det gäller att äta och dricka onyttigt men jag skulle kunna göra mer för min långsiktiga hälsa men tycker inte att det är värt det.
Sluta helt med alkohol? Nej, fy vad tråkigt! Aldrig äta rött kött? Nej, fy vad tråkigt! Alltid välja att göra på mig istället för att mysa framför tv:n? Nej, fy vad tråkigt!
Livet handlar inte bara om att leva länge, man måste även ha kvalité i livet.
Vill jag köpa kaffe så köper jag kaffe. Även te, i alla fall kvslitetste, har blivit mycket dyrare. Om jag trodde att priset skulle sjunka om jag slutade köpa kaffe under en period så skulle jag kanske göra det men jag tror inte att det jag gör har så stor betydelse.
Kaffe-exemplet kanske var ett dåligt exempel. Jag menar att vi som svenskar i allmänhet borde vara mer högljutt ifrågasättande i många olika sammanhang.
Jag inbillar mig att man kan leva hälsosamt utan att försaka speciellt mkt. En viss mängd motion samt inte överdriva helt onyttig kost. Är väl bättre både för individen och samhället (och sjukvården) att vi inte får en massa krämpor redan i 55-årsåldern?
Min spaning är att detta inte är direkt åldersbetingat. Jag hade en del kompisar som var bittra, utan egentlig orsak, redan i 30 års åldern. Behöver ju inte säga mer än att vi inte är kompisar längre
Å andra sidan har jag kompisar/släktingar som är 75+ och som är enormt nyfikna på livet, människor, världen och alla ”nymodigheter” och så långt ifrån bittra man kan vara
Därav min kommentar att jag tror nyfikenhet är A och O. Bevarar man den så tror jag faktiskt man blir lyckligare genom livet, åtminstone dramatiskt minska är risken för att bli en surgubbe… så man blir väl bara gubbe
1 gillning