Ett misstag dock många gör kring “historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning” är att då tänker man -
Men då kan ju börsen framgent gå hur som helst. T.ex. -8% om året i snitt istället +8%.
Men till ovan måste man ju hålla två tankar i huvudet samtidgt. Då kommer ju resonemanget om riskpremier in.
Jag tänker på det - väldigt förenklat - som att:
-
Noll risk ger ungefär noll avkastning - dvs. man gör inget med sina pengar.
-
Nästa risknivå ovanför blir ju att jag delar risk med andra genom att låna ut pengar. För denna risken vill jag ha X% betalt. Här får jag en säkerhet med ingen uppsida om det går jättebra.
-
Nästa nivå är att jag vill ha en uppsida om det går jättebra. Således vill jag ha minst X + Y betalt för risken.
Således ska ju - över tid:
-
Tillgångsslaget räntor (=lån) ge högre avkastning) än bankkonto.
-
Tillgångsslaget aktier (=delägarskap) ge högre avkastning än räntor.
Sedan kan X och Y variera friskt i perioder och ibland kan till och med X > X+ Y. Men det är ju detta som t.ex. Fama identifierade som en av sina riskfaktorer att i de flesta fall så stämmer det att X + Y > X - dvs. att räntor slår aktier i de flesta fall.
Sedan kan ju X och Y variera men min upplevelse är att över tid / historiskt har X och Y legat på ungefär 3%-ish var. Det är således man brukar säga att räntor gör ca 3.5% per år och sedan vill man ha 3.5% i riskpremie ovanför räntor för att ta aktierisken. Således ett snitt på ungefär 7 % per år i snitt för aktier över en lång period och varför det lär vara så långsiktigt också - trots “historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning”.
PS1. Sedan kan man grotta ner i att majoriteten av alla aktier inom tillgånggslaget aktier inte slår räntor (Bessembinder 2018) men det är en annan diskussion.
PS2. Sedan är ju bankkonto en slags ränta, men där risken är borttagen med insättningsgaranti. Men det är en helt annan diskussion.