Förhoppningen måste ju också vara att man som par hänger ihop resten av livet.
Kvinnan hamnar väl då inte i någon “fälla” för att hon är hemma och därmed tjänar mindre och får mindre pension.
I hela min bekantskapskrets så kör fruarna iaf samma bilar, äter samma mat, bor i samma hus, får åka på samma resor osv osv.
Man vill ha kakan och äta den, man vill som kvinna göra karriär OCH vara med barnen.
Jag tycker heller inte att vårt samhälle är byggt för 2 personer som gör såkallad “karriär”.
I stort sett ingen jag känner har sina barn på förskolan 8-17. Det skulle ju innebära att dessa barn skall lämna hemmet senast 7.45 varje dag och komma hem 17.15, även vid 1 års ålder.
Och bara för att barnen är på förskolan 8-17 så är ju inte den föräldern på jobbet 8-17. Kanske kan komma till jobbet 8.30 och måste lämna 16.30 för att hämta.
Uppåt skolålder funkar väl detta, men om 2 barn, med runt 3 år mellan är någon form av snitt, så innebär det iaf 10 år där båda eller någon av föräldrarna inte kan jobba 8-17.
Eller så saxar man som föräldrar, med allt vad det innebär.
Så kommer några veckors VAB per år med allt vad det innebär.
Att ha Nanny osv för att täcka upp för detta är ovanligt och existerar nog främst hos mycket förmögna familjer där iaf en person (oftast kvinnan) inte jobbar alls (eller håller på med nått “passion project” som i stort sett inte drar in några stålar.
Nej, någon kvinnofälla är det minnsann inte!
Det är bannemig inte roligare att sitta på ett kontor till 20.00 varje dag och inte få träffa barnen innan de gått och lagt sig, aldrig få se dem hur de utvecklas och lär sig nya saker, aldrig får lära känna deras kompisar osv.
Det skär i vilken mans eller kvinnohjärta som helst. Då är det inte schysst av den partnern som är hemma att bara hålla på och klaga över att de sitter i någon form av fälla.
Livet kallas det. Din framgång definieras av hur du hanterar motgång!
Det vi pratar om att män har komparativa fördelar var gäller att anskaffa hög inkomst i samband med familjebildning, vilket stämmer enligt empirin och forskning.
Jag som har följt detta ganska noggrant, hur och varför man väljer o jobba, eller varför man väljer bort att vara f-ledig, mycket bottnar i att det är faktiskt lättast att jobba än att vara hemma, utgår man varför föräldraledigheten har ändras med låsta pappa dagar så tillkom den för att tvinga den andra personen att prioritera ledigheten med sina barn, en anledning är vid ex skilsmässa där barnen oftast väljer den förälder som gett mest tid, bästa lösningen lås f-dagar, så banden blir starkare mellan bägge föräldrar o barn.
Brukar lyssna på sommarpratarna, där bla Lennart Käll (svenska spels Vd) berätta “varför han valde ge mer tid åt barnen” det var när yngsta dotter kom hem, ritat en teckning i skolan av hela familjen, där även katter o kaniner var med, men inte han, Lennart : fråga vart är pappa? dottern men pappa du är på jobbet. sen dess har han tackat dottern otaliga gånger att hon fick han att inse tiden med familjen går före arbetet.
Dessa saker och frågor dyker även upp senare i livet, där en fråga ofta dyker upp vid anställning, inflytelserika personer i ditt liv, som sagt min mamma var hemma fru tills jag var 14, ett givet svar,( detta, är en test om du är ödmjuk som person, passa in i företags kulturen) men jag fyller nu på med ex två till, dels jag vill inte ljuga för mig själv, sanningen var att mamma starta jobba då, gick all in, hon var nästan omöjlig att nå , missa barnbarn osv, tillslut som en drog, även pensionär så är jobb och pengar nr 1, fast hon inte behöver, vid fråga varför? får jag svaret ni får ett bra arv.
Detta är varför jag har tittat på hur folk gör, och dom flesta väljer jobb, som sagt detta är den lättaste och vanligaste vägen o välja.
De papporna har valt fel mamma till sina barn! Jag skulle inte acceptera att vara hemma mindre än min fru om det skulle vara aktuellt och hon skulle inte heller begära det av mig.
Fast det är ju typ det som är “fällan”: Kvinnan investerar en massa tid och offrar inkomst för familjens skull, just utifrån tanken att man ska vara tillsammans för alltid. Men verkligheten ser ju inte ut så, bara under 2020 inträffade drygt 25 000 skilsmässor i Sverige, och trenden har varit ökande hela 2000-talet.
Då kan man ju lika gärna hävda att det är mannen som inte utgår ifrån att man kommer vara tillsammans för alltid. Om han gjorde det skulle han ju inte ha något emot att kompensera hennes förlorade pension, då den ändå blir en del av hushållets gemensamma pension om de är tillsammans för alltid. Men det kanske inte är lika kul att göra det om man tänker att man nån gång kommer skilja sig?
Dessutom finns det de som inte heller känner att de har möjlighet att lämna sin relation:
"En undersökning som Ipsos genomfört på uppdrag av Danske Bank visar att 37 procent av de svenska kvinnorna anser att deras ekonomi är ett ganska stort hinder för att kunna separera från sin partner. Motsvarande siffra bland männen är endast 18 procent."
Det är ingen som hävdat att elaka män sätter snälla kvinnor i en fälla, det är en onödig feltolkning av vad vi pratar om. Det handlar om normer och strukturer i samhället som har en negativ effekt på en viss del av befolkning när det gäller ekonomi. Det enda som hjälper mot det är ökad medvetenhet, utbildning och att prata om varför vi väljer som vi väljer.
Själv vill jag inte vara hemma en sekund till. Det räcker med att vabba var och varannan vecka och sen får man ju sin dagliga dos av skrik och gnäll på kvällar och helger. Nej uscha, jag vill jobba.
Man tenderar att glömma bort att vissa personer mår bra av att jobba och mår piss av att vara hemma med barnen. Medan för andra är precis tvärtom.
Det som stör mig i diskussioner som den här är att man utgår hela tiden från att papporna eller männen i allmänhet är onda eller inte vill avskaffa sina “privilegier” och avlasta mammorna/kvinnorna.
Om en person har fokuserat sig på vare sig jobb eller familj spelar ingen roll i slutändan oavsett vilka klichéer som skrivs här och där. Det viktigaste är att det man valde gjorde en lycklig.
Att kvinnor ANSER att ekonomin är ett hinder är ju helt irrelevant.
En kvinna som arbetar och drar in en genomsnittlig inkomst kan också spara till sig ekonomisk trygghet.
De kan, men gör det inte. Och då ANSER de att det är ett hinder. Upplevda hinder, inte faktiska.
Sen tycker du det skall pratas om för att ändra kulturen kring detta. Min åsikt är att det är det enda som det pratas om.
Sparande är tillgänglig för alla, finns i stort sett inget som är så demokratiskt och tillgängligt för alla idag.
Kan alla inte bara sluta skylla på andra och ta ansvar för sin egen ekonomi, man som kvinna.
Jag tror man ska se det ur verkligheten, många skriver för ekonomin osv.
Tittar man på verkligheten, så kan man ställa frågan när ska du ge dina barn av din tid? om inte medans dom är små, redan när dom är 14-15 år så är det kompisar, träningar osv som tar barnens tid.
Kan man inte ge tid åt barnen som små (upp till 12-13år )så kommer man förmodligen aldrig göra det.
Absolut, kvinnor är bara lata som försöker snylta på sina män. De ”anser” bara att de kommer ha svårt att betala sina räkningar om de skiljer sig - i själva verket har de lika mycket inkomst och chanser i samhället som män. De är bara för lata för att inse det. De behöver bara ”dra upp sig själv genom skosnörena” som oss företagande män så skulle de inser att alla deras problem är bara mentala.
(Sarkasm, obviously)
Jag tror ingen hävdar att inga kvinnor kan spara sig till trygghet, argumentet är att i genomsnittet är svårare för dem att göra så (speciellt för de som har barn).
Sen håller jag med om att vi behöver en större möjlighet att i individuella familjer bestämma mer över sitt upplägg (eller i alla fall be om undantag). Ett exempel som vi gör hemma är att vi räknar ut i snitt vad det kommer kosta i utebliven pension för att min fru varit hemma mer än mig och kompenserar henne för det.
Om vi utgår ifrån att män och kvinnor är ganska bra på att bedömma sina egen betalningsmöjligheter (vilket jag är ganska säker på) så skulle jag säga att forskningen bör tas på allvar.
Angående huruvida det är en mansfälla eller en kvinnofälla skulle jag säga 100% kvinnofälla. Inte ens en gråzon. Det är en kvinnofälla, sen om huruvida det också finns en mansfälla i det hela är absolut möjlighet. Men kvinnofällan är svårare.
Varför jag säger att även om det skulle vara en både kvinna och mansfälla är att det enligt mig är (genomsnittligt) lättare för män att få en bra relation till sina barn än för kvinnor att tjäna mer pengar när de diskrimineras. Att ha kvalitativ tid med dina barn är något du kan välja på ett väldigt lokal nivå, medan det faktum att du som kvinna alltför ofta diskrimineras är svårt att arbeta emot.
Sen absolut, inga garantier att en specik kvinna diskrimineras (många gör det inte) men som grupp absolut.
Hur då? I vårt land har väl kvinnor i stort sett samma valmöjligheter som män vad gäller val av studier, yrke, arbete, barn eller inte etc. Att man sen inte gör de val som ger bästa ekonomin innebär ju inte att man är diskriminerad.
Många män som svarat, så jag tänkte att jag ger mig in. Jag hoppas att alla ni män som svarat funderar över hur det fungerar i era familjer kring allt annat som inte ”bara” är ledighet.
Vem handlar barnens kläder när det behövs? Vem hjälper barnen med läxor? Vem vet vilka händelser i barnens liv som är viktigast just nu? Vem går barnen till när de behöver hjälp? Vem handlar presenter och julklappar? Vem sköter kontakten med barnens kompisars föräldrar? Vem planerar familjens semestrar? Vem hjälper barnen att packa? Vem håller koll på studiedagar? Etc.
Kan ni svara ja på alla frågor är det toppen, och att det är delat. Kan ni inte det ska ni nog fundera på hur er fördelning i hemmet påverkar er relation med era barn, och er partner som kanske helt enkelt inte orkar jobba heltid eftersom hon också tar hand om allt ovan.
Jag gjorde samma observation som dig. Det är svårt att föra en diskussion om olikheter där bara ena halvan är representerad.
Som någon annan skrev så är det som att jämföra äpplen och päron. Det finns ett lönegap mellan heltidsarbetande kvinnor och män som inte kan förklaras av fakta.
Att värdesätta tid högre än pengar är någonstans en lyx som kräver en god ekonomi i grunden. Jag skulle anta att även ”fattiga” personer hellre hade spenderat tid med familjen om dom hade haft praktisk möjlighet att göra det.
Vissa kommentarer är för övrigt skrämmande och hör hemma på flashback (i bästa fall).
Till viss del går det att förklara med fakta. Det är väl ändå fakta att fler kvinnor väljer att studera till yrken med lägre lön och att fler kvinnor väljer att arbeta deltid, eller? Stämmer inte det?
Precis. Det finns en löneskillnad mellan män och kvinnor som inte går att förklara, kvinnor gör en större del av det oavlönade hushållsarbetet. Bara för att det inte ser ut så överallt alltid så innebär inte det att det inte finns.
Utbildningar av samma längd, till exempel ingenjör och sjuksköterska har olika lön, hur ser ni på det? Generellt har mansdominerade yrken högre lön, även om kravet på utbildning ser liknande ut.
Kvinnor, som gör större delen av hushållsarbetet kanske helt enkelt inte orkar jobba mer än deltid.
Ett intressant fenomen är också att män kör ett: ”Det blir bättre om du viker tvätten, då blir det som du vill ha det…”, ”Du är bättre på att hjälpa barnen….”, ”Du är bättre på att pynta, inreda, fixa…”
Väldigt praktiskt, strategisk inkompetens kallar jag det (för att provocera lite).
Det du säger då är alltså att den förlorade inkomsten är värre än den förlorade tiden med barnen, och det kan jag inte riktigt hålla med om.
Dels för att det är en häftig upplevelse att hänga med i barnens tidiga utveckling, men också för att det är lätt att den som jobbar hela tiden fastnar i rollen som andrahandsförälder. Jag har svårt att se att vare sig jag eller frun skulle ligga vid dödsbädden och säga “fan att jag inte ägnade mindre tid åt ungarna”.
EDIT: Efter att ha läst igenom mitt inlägg så tycker jag att jag låter lite väl obstinat. Jag menar bara att det finns två sidor av myntet, och det är inte så självklart vem vinnaren är.