Det är 100 procent fakta att kvinnor i mycket slutför högre utbildning än män, men sedan väljer yrken som är mer lågavlönade och där deltid är vanligare.
Alla branscher som betalar väl, IT och bank specifikt, SKRIKER efter tjejer som är villiga att jobba 60 timmar i veckan, knappt har tid att ta de 6v semester som de har varje år och som förväntas vara tillgänglig för jobbet även under sjukdom, under barnafödande (ja, jag har egen erfarenhet av att chefer jagat mig under pågående förlossning trots att de visste om det), under VAB, under semester osv.
Kvinnor vill inte ha det så! Därför väljer de nått annat. Fritt val. I stort sett inget land som Sverige är så fritt att välja karriärsbana, och ändå väljer kvinnor inte yrken där detta krävs.
Kvinnor väljer heller inte farliga yrken, 90 procent av dödsfall vid arbetsplatsolyckor drabbar män.
Denna typ av statistik skall tystas ner för att framhålla hur ojämnlikt vårt samhälle är.
Det är i vart fall mycket mer jämnställt nu än för 20 år sedan, för 100 år sedan och massivt mer än för 500 år sedan.
Hur jämnlikt skall vi har det egentligen? Vart går gränsen? Ska mannen låtsas att det är han som födde barnet, att det är han som ammar, att det är han som biologiskt i stort sett har sitt barn fastlimmat vid sig det första 6 månaderna? Skall vi sedan låtsas som att detta inte kommer påverkar relationen mellan barn och sina mödrar resten av livet. Skall vi också låtsas att mödrar inte är programmerade biologiskt för att ha denna roll inom familjen?
Jag har inte gjort nån seriös analys på området, men frågar du mig så känns ca 5 öronmärkta månader till vardera föräldern vettigt. Då skulle de män som vill vara hemma med barnen slippa bråka med fruar och arbetsgivare. Jag vet förstås inte vilka långtgående effekter det skulle få, det är bara min magkänsla.
Sen bör vi inte glömma att det är fritt fram för var och en att stanna hemma hur mycket de vill, bara de skapar sig ekonomiskt utrymme till det. Om du t.ex. vill ha en hemmafru resten av livet så står det dig fritt, så länge hon är med på noterna. Men jag vill helst inte att mina skattepengar ska subventionera den livsstilen.
Jag tycker det är lustigt att folk plötsligt blir biologiprofessorer i såna här diskussioner. Ska vi följa vår biologiska programmering till punkt och pricka så tror jag inte att någon av föräldrarna ska köra bil till ett kontor och sitta vid en dator fyrtio timmar i veckan. Men jag tror att de flesta män är fullt kapabla att uppfostra ett barn, och jag tror att barnen har glädje av två närvarande föräldrar.
Men det är ju fullkomligt omöjligt att diskutera den här typen av saker och helt utelämna att vi är känslomässiga varelser, att det finns sociala normer och press från strukturerna kring oss som kommunicerar till oss hela tiden utan att vi märker av det, men som genererar stora effekter på aggregerad nivå. En av de återkommande huvudfrågorna i forumet handlar ju tex om varför vissa spenderar så mycket av sina pengar, för att det handlar om status, att hänga med osv. Det finns en hel sektion som bara handlar om den emotionella sidan av pengar. Det är ingen skillnad i denna fråga. Det går inte att skilja av siffrorna från känslorna.
Du pratar ju som om människan är en rationell robot där du matar in data i ena änden, och ut kommer rationella, vinstmaximerande beslut och handlingar. Om det var fallet skulle Rika Tillsammans inte behöva existera för alla skulle redan vara miljonärer som gjort allt rätt. Ingen skulle röka eftersom alla vet att det dödar på sikt. Ingen skulle nånsin bli kär, för det gör för ont att eventuellt göra slut (eftersom det är det som händer statistiskt). Ingen skulle vara fattig, för det skulle man vara för rationell för att vara.
“Sparande är tillgängligt för alla” är faktamässigt sant, men om din analys slutar där har jag svårt att se hur vi ska hitta common ground i denna fråga.
Jag fortsätter upprepa i varenda inlägg jag skriver, för att inte riskera några missförstånd: Jag anser inte att denna frågar handlar om onda män som försöker sätta dit snälla kvinnor. Det handlar om strukturer och normer i samhället som missgynnar en grupp, även om den på individnivå kan fungera för många.
Tror inte egentligen att vi tycker annorlunda kring första 80 procenten av ditt inlägg.
Du har dock missuppfattat mig när det kommer till att allt skall vara rationella beslut, min poäng är ju det direkt motsatta.
I Sverige 2021 finns inte normer och strukturer som är så dominerande att de skall missgynna en viss grupp (antar att du menar kvinnor).
Min världsbild är att de till och med gynnas.
Bara för några veckor sen kom nyheten att kvinnor nu tvingas börja gifta “ner sig”, dvs de måste hitta män som är lika eller lägre ner på den sociala skalan, enkom för att det inte finns tillräckligt med män över dem. Statistikt gifter sig annars kvinnor med en 4 år äldre man som är högre upp på den sociala stegen (lön, social status, samhällsskikt osv). Så, vem är förloraren här egentligen?
Det enkla svaret som alla skriker ut är kvinnan.
Jag tjänar (nästan) dubbelt gentemot min man, jag är högre upp på ”stegen” än vad han är. Ändå har han helt andra krav på sig från sitt jobb att ställa upp under barnens lov, hans jobb förväntar sig att jag ska vabba i större utsträckning. För det är de krav som samhället är vana att se, att mannen ska jobba och kvinnan ta hand om hem och familj. Helt sjukt i mina ögon.
Jag kan hålla med om att det är 100% en kvinnofälla att förlora lite inkomst men det är också 100% en mansfälla att för alltid missa barnens utveckling. Med dessa ingångsdata så känns det som att kvinnofällan är en varggrop med tjock och fluffig skumgummi i botten medan mansfällan är en varggrop med en botten fylld av uppåt riktade vassa spjut. Jag skulle välja kvinnofällan.
Om jag är hemma och gör det jag helst av allt gör tror jag inte att jag skulle tänka att jag vill bli kompenserad för det. Då skulle jag känna som att jag smiter in på biosalongen när favoritfilmen visas och på vägen ut letar jag rätt på en förbrukad biljett och går till kassan och försöker få tillbaka pengarna.
Svaret beror ju helt på vad du vill som förälder. Jag har tagit ut 50% för att det passar mig och för att jag önskade den tiden när barnet var smått. Jag är helt öppen för att andra par gör andra val. Om du jobbar hela barnens uppväxt och sedan ångrar det har du gjort fel val. Om du är hemma mycket och förlorar det i karriär och pengar och sedan ångrar det har du tillika gjort fel val. Min utgångspunkt är att fler män förväntas välja att arbeta mer och fler kvinnor arbeta mindre, till en del på grund av av biologiska orsaker, men också eftersom män som grupp tjänar något mer. Det viktiga är att alla tillåts göra sina respektive val, må det i efterhand visa sig vara rätt eller fel, fritt och utan inblandning.
Det vi kan göra utan att göra intrång på föräldrars fria val som vuxna människor, är att på sikt försöka påverka vad jag menar är en felprissättning av privat/offentlig sektor. Det skulle utjämna delen av lönesättning mellan könen som inte grundar sig på fria val. Med det menar jag att barnledighet kostar, och den som väljer att ta mer än 50% förlorar ekonomiskt på det. Det är ett val. Att ett arbete i offentlig sektor betalar mindre än ett motsvarande i privat däremot, är inte ett individuellt val på samma sätt.
Ett annat alternativ är ju att inte se det som en fälla för någon, utan istället en fantastisk möjlighet som 99 % av jordens befolkning bara kan drömma om.
Jag håller med dig att det är rätt osmakligt av arbetsgivaren att uttrycka sig på ett sånt sätt.
För att knyta an till diskussionen ovan hur skulle du som kvinna ställa dig till att ersätta din man så som @niklasb gör i sin relation? Det handlar ändå om betydande summor och utebliven tid med era barn för din del…
Jag har inga egna barn och har svårt att sätta mig in i hur starka känslorna är för er mammor/pappor.
Behöver han vabba så har han rätt till det oavsett “krav” från hans jobb. Det låter mer som att ni måste komma överens internt och gå ut med vad som gäller.
Vad menar du med att komma överens internt? Vi delar 50/50, men han får frågan av sin chef om inte hans fru kan vabba mer. När han har meddelat att han ska ha semester under höstlovet får han några veckor innan frågan om han verkligen måste vara ledig hela veckan, om inte hans fru kan ta några av dagarna.
Jag är inte på en expert inom området men så här uttrycker sig experterna:
Oförklarad löneskillnad
Med hjälp av en statistisk metod som kallas standardvägning kan man se hur skillnader i till exempel yrke, ålder, utbildning och sektor påverkar lönen. Det visar sig att en löneskillnad mellan könen på 4,4 procent inte kan förklaras med den tillgängliga statistiken. Det är emellertid inte ett mått på diskriminering utan en skillnad som är oförklarad i statistisk mening.
Nja, det skulle jag inte vilja påstå… i vårt gemensamma sparande kommer pengarna från mig i praktiken. Vi delar 50/50 på vabb och FL, jag skjutsar och hämtar så gott som alltid, och är den som ser till att hjulen snurrar i familjelivet med allt vad det innebär. Vilket när det i omgångar är väldigt mycket på jobbet för mig gör mig väldigt trött och utmattad. Jag kan tycka att maken borde ta mer ansvar, men han ser verkligen inte det som behöver göras
Tror det beror på att han är kodad att ”bara” jobba och inte tänka på familjen
Så jag antar att jag är i kvinnofällan och riskerar att bli utbränd, eftersom jag jobbar på två ställen, alltid.
Tror det är dags att ta ett snack med mannen och programmera om honom Låter inte riktigt som ett team-arbete om du ska dra dubbla lasset. Jag säger inte att allt ska var lika jämnt men det är inte mycket kärlek om man låter sin andra hälft gå in i väggen. Du får peka med hela handen vad du vill ha hjälp med om han inte ser det själv.
Han har en diagnos som gör att han helt enkelt inte ser det, men han håller på att få verktyg för det, så jag håller tummarna för att det löser sig men det gör ju att det blir tuffare när makens chef sätter press på honom att jobba mer, det hamnar liksom i mitt knä att lösa. Klart att han kan säga nej, men det är inte kul att alltid behöva säga nej. Samhället är inte helt ok med omvända roller kan jag säga…
Intressant är när männen kommenterar på att dom inte får till föräldaledighet och dylikt så accepteras det som ett systemfel. Men när en kvinna kommenterar om VAB komplikationer så kommer kommentarerna om hur det är ett personig problem och varför inte göra si eller så.
Samhällets syn på hur familjen ska fungera är helt enkelt inte i fas, därför blir det en ekonomisk kvinnofälla och en relations mansfälla.
I mitt exempel, hade jag varit man hade ingen lyft på ögonbrynen att jag har ett högre ansett arbete som tar tid. Ingen hade heller reagerat på att min man faktiskt behöver ta sitt ansvar och vabba 50/50, ha semester under lov, om han varit kvinna.
Klart att det blir ett ekonomiskt avbräck för kvinnor som förväntats att vabba, lägga karriären på hyllan medan de har barn. Klart att det försämrar relationen mellan pappa och barn när han aldrig är hemma när barnen behöver det mest (sjukdom och ledighet).
men det gör ju att det blir tuffare när makens chef sätter press på honom att jobba mer, det hamnar liksom i mitt knä att lösa. Klart att han kan säga nej, men det är inte kul att alltid behöva säga nej. Samhället är inte helt ok med omvända roller kan jag säga…