Det finns förstås några poänger där, och det är mycket så där det brukar pratas, men jag är inte säker på att det är ett bra sätt att tänka—eller åtminstone inte det enda sättet att tänka.
För måste man verkligen skapa sitt eget ekorrhjul så fort man klivit ur det gamla? Ett egenpåtvingat hjul man inte ens får betalt att springa i? Jag tror att det bara handlar om att man inte klarar att ta sig ur invanda hjulspår, trots att man nu äntligen verkligen har chansen att forma sitt liv som man vill.
Vad jag upplevde när jag blev FI var att ALLT blev helt meningslöst att göra, för jag behövde inte göra något av det för att överleva. Jobbet hade känts kul och motiverande för att jag kunde göra det och dessutom överleva på det, men hela det luftslottet föll ihop när jag inte behövde göra det för pengarna. Jag var, oavsett om jag jobbade eller ej, tvungen att hitta något internt att hänga upp livet på som kunde ta mig vidare. Krisen av FIRE kom utan att jag ens gjort FIRE.
Så varför vi gör det vi gör, extrinsic och intrinsic motivation, tycker jag är väldigt intressant, men har inte läst in mig på det tillräckligt ännu för att kunna argumentera eller summera det ordentligt.
Men måste livet vara så skitnödigt att det hela måste tiden handla om att producera, leverera och leva upp till sin potential? Man kan släppa det där lite och hitta en skönhet i livet ändå.