Men jag vågar killgissa att 99% av de där 25 000 personerna inte satt med minst lika stort kapital i indexfonder som sitt bolån innan kraschen, och Excelsnrurrade hur de skulle tjäna arbitrage på det 
Det var sannolikt så att de inte hade mycket tillgångar utöver själva bostaden och sitt humankapital i jobbet som de förlorade. Det är absolut riskfyllt.
Detta! 
Som jag skrivit flera ggr. Om man har låg pension är det mycket riskfyllt att som pensionär ha en GIGANTISK hävstång på sitt sparkapital, alltså bolånet. 50% belåningsgrad blir helt galet i Sthlm t.ex. Det är ju ofta flera miljoner kr.
Allt förutsätter att börsen under aktuell tidsperiod går upp mer än räntan i snitt. Vilket alla som tycker investering > amortering tror ska hända.
Troligt men allt annat än säkert, dvs viss risk.
OM man har betalningsförmågan att betala av lånet, spara mycket innan pension (bra lön låga kostnader) som ger nog med kapital att göra det man vill. Ja då kan det vara en bra ide att bli skuldfri, för varför ta risk för att kanske få mer kapital än man behöver🙂
Nu tänker väl många att mer är ju bättre, men det är en annan sak och inte fel.
De är alltid billigare med gamla hus med renoverings behov än ny byggda eller ny renoverade..
Jag tänker så här att typ vid 65 pensions åldern att man köper ett nytt hus å kanske sen säljer å köper ett nytt hus igen efter 10 år, kanske ett enplans för att slippa trappor eller mindre beroende på behov..
Läste både ditt inlägg och inlägget innan lite för snabbt förut. Jag håller med när det gäller hävstång i 100% aktier.
Däremot att placera de tilltänkta amorteringspengarna i obligationer/aktier eller någon form av allvädersportfölj, är nog det jag hade gjort om jag hade haft garantipension och mångmilljonlån, och sovit gott om natten.
Superb likviditet vid behov, låg nedsida, hygglig uppsida.
Det är fortfarande för hög risk. Det är min syn på saken. Du menar alltså att det är AOK att ha en hävstång på typ 50% (eller mer!?) på en vettig uttagsportfölj under hela uttagsfasen 30 år (4% regeln).
Klart man ska sätta pengarna i en uttagsportfölj, så frågan är fortfarande: hur stor hävstång bör man ha på den (=bostadslånet) om man har låg pension?
Många av er här, jag gissar yngre, verkar ha svårt att beräkna risken som sannolikhet x konsekvens.
Sannolikheten kan vara låg, men risken ändå hög. Konsekvensen av fail är oerhord, oacceptabel, när man är gammal. Ju äldre dess värre.
Fast om vi förenklar med en portfölj om 10% aktier/90% räntor?
Nu har jag inte någon Monte Carlo på det i huvudet, men max drawdowns på en sådan portfölj är så otroligt små att även under bistraste av tider lär det väl handla om att aktieindex går ner säg -75% och obligationerna -10% samtidigt? Så kanske -15% som värst på totalen i merparten av fallen?
Avkastningen på en sådan defensiv portfölj beräknas fortfarande vara en bra bit över rörlig boränta och erbjuda mycket god likviditet. Jämfört med att amortera.
Personligen ser jag det snarare som att varenda liten svansrisk inte är värd att orientera sitt liv eller sin portfölj för. Om en katastrofal svansrisk har 0,1% risk att materialiseras och uppsidan befogar det så accepterar jag den.
Det är subjektivt och personligt.
Jag tror att du är ganska mkt yngre och inte behöver fundera på detta på länge.
Det viktiga är inte hur mkt pengar man har i lån utan belåningsgraden.
jag har långt under 30% belåningsgrad. Bor i BR. Min totala månadskosnad inkluderat ränta (räntemarginalen mellan in och utlåning) och avgift till BRF är kanske en fjärdedel jämfört med motsvarande Hyresrätt.
För mig och många finns inte en chans att det är värt att betala tillbaka lånet innan jag dör som det ser ut nu. Behöver jag pengarna till nåt när jag är 70 såkan jag köpa vadsomhelst.
kanske vill ha en lamborghini, en stor båt, ett litet hus på mallorca? nä det tror jag inte men du förstår vad jag menar.
chansen att jag skulle kunna ta upp ett lån till något sånt vid 70 är ungefär exakt 0% chans.
och sen betalar jag ganska långt under 3.24% i ränta. det går lite hand i hand med hur belåningsgrad är och vilken kund man är i banken osv. så här skiljer det lite från fall till fall såklart.
Just bostadskarriären har gjort att min belåningsgrad sjunkit kraftigt de senaste 25 åren. jag har inte amorterat en enda krona, ändå har min belåning sjunkit kraftigt. Jag har gjort betydligt bättre saker för pengarna än att ge dem till banken.
Sen är det alltid olika från fall till fall, detta är ju en tråd för den nyfikne för att kunna resonera med sig själv förstås. Allt som varit bra för just mig är inte bra för alla andra framåt. Ingen har en spåkula när det gäller ens boendes framtida värdeutveckling mm.
Men det du skriver ang hävstång på sparandet handlar det inte alls om. Utan endast att ha kvar en låg belåning på mitt boende.
Det är inte heller någon högränteperiod som du uppfattat att jag skrev.
jag menar att det generellt inte spelar någon roll vad det är för ränteläge - om man betalar låg ränta för sitt lilla kvarvarande bolån.
jag kan inte se någon anledning för mig att lösa mina totalt 3.9 miljoner i lån.
jag har inga kostnader direkt för att behålla dem.
Blir det en total krasch på marknaden så kommer jag ändå anses som lågbelånad.
Och OM jag vill så kan jag betala tillbaka lånet. Fast då tas en stor frihet ifrån mig.
Varför skulle jag lösa det?
Säkert så för de som fortfarande satt i skuldfällan 25 år senare (2015). Det var dock åtskilda tiotusentals fler som fick lämna sina hem med kvarvarande skuld till banken.
För många blev det ett förlorat årtionde eller mer för man tog för hög risk med både boende och börs. 80 talets baksmälla. För mig blev det bara förlorade 5 år för jag hann inte in på bostadsmarknaden före det small.
Jag tycker fortfarande det är farligt att ge alla rådet att behålla bolånet och sätta allt sparandet i indexfonder / på börsen.
Jag försöker nyansera diskussionen med att alla istället behöver utgå från sin situation. Att one size doesn’t fit all.
Bara så 
Exakt. Om ”the shit hits the fan” så klarar man sig ändå tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för något så essentiellt som ens tak över huvudet.
I Sverige tar vi redan rätt stor risk med väldigt korta bostadslån, i de flesta fall rörliga, vilket såklart gör oss känsliga för ränteuppgångar som de senaste åren. I många andra länder är bolån bundna dvs med kända kostnader på 10-30 år.
Att då ytterligare öka risken med att inte amortera på sitt bolån gör knappast ens ekonomi mer robust, annat än man har en situation som jag beskrev ovan med goda marginaler.
Så min motfråga är:
Tycker du att alla bör undvika att amortera på sitt bolån (förutom lagkrav) och att alla istället ska sätta det i indexfonder oavsett sin ekonomiska situation i övrigt?
Något jag kom att tänka på är att förhållandet mellan lånegrad, bostadens värde samt sparkapital (värdepapper och kontanter) kan avgöra om man ska amortera eller inte. Detta om vi utgår från dagens nivåer av ränta/avkastning.
Ett exempel: Om bostaden är värd 2 miljoner med belåningsgrad 50% och jag har totalt 20 miljoner sparkapital har jag tillräckligt mycket om något går riktigt snett. Då skulle jag överväga att bli lånefri. Även med 0kr i lån och jag skulle maxbelåna huset får jag ändå ”bara” loss 2 milj. Tänker att kan jag inte ta mig vidare med 20 milj är ytterligare ett par miljoner inte mycket i sammanhanget.
Däremot om det var tvärtom, om jag har bostad värt 20 milj och sparkapital på 2 miljoner skulle jag inte amortera, då skulle jag hellre fortsätta investera tills jag kom upp i förhållandet enligt ovan.
Vilket det exakta förhållandet är får nog var och en tänka ut utifrån sin situation.
Eller så äter man kakan och har den kvar. Jag la några hundår på att betala av lånet på lägenheten. Sedan några hundår till på att spara ihop nästan 1 miljon. Nu kan jag således både sova gott och låta pengarna jobba på börsen om jag vill.
Det som är satt i skuld är aldrig fri sa GP en gång i tiden.
Men det var en annan politiker som myntade detta begrepp.
dvs. principen om största möjliga vinst för minsta möjliga arbete. Varför ska man arbeta ihop en insats om man kan låna den.
Finns det ett historiskt arv om att det är en synd att vara skuldsatt?
Eller har synderna blivit en dygd för dom giriga.
Det är kul att läsa erfarenheter från folk som har betalat av bolånet. Jag och fru håller på med det och räknar vara klar inom 7 år. Ni har gett mig ny energi.
Jag anser alla bör spara och investera i st f att amortera bolånet. Dock till att börja med inte 100% aktiefonder, man kan rampa upp mot en hög aktieandel allteftersom man bygger upp sitt trygghetskapital.
Hinkmodellen är ett sätt att välja lagom risk, även om jag inte tycker den är perfekt. Men spara enligt gängse råd, bygg buffert och sätt igång att investera och ta sig ur riskzonen (att ha hög andel låst kapital) så snabbt som möjligt. Spara så aggressivt som möjligt men lås det inte med amortering.
Nu är tråden lite lång för att hänga med. . men från mitt läge, aldrig i livet att jag betalar av lånet. .
Har man nån som skall/kan ärva så visst, betala av om du kan och känner att värdet på boendet kan ärvas.
Men att ha allt du äger i boendet BLIR skumt i vissa fall- - jag kan ta exempel från min närhet
Min mormor köpte sin sista lägenhet kontant när hon va 80år. . efter det räckte pensionen att leva på men inget sparande.
vid 100år flyttade hon till hem o hela lägenhetens värde gick i arv
Hon levde snålt hela sista halvan av livet för att slippa låna. . .o det hade bara barnen nytta av
Min mor är i samma läge- - lägenhet för 4miljoner obelånad men inte mycket på banken. . . allt kommer gå i arv
Vill man att andra skall ärva så FINE. . .men jag hade hellre sett att dom hade lite lån och gjort slut på dom pengarna mellan 60-80år när dom ville/orkare resa mm men inte hade råd
OT nu:
Ja det är så vi tänker, men den generationen skulle förmodligen inte röra pengarna på banken iallafall. Har äldre släktingar 80+ som sitter med miljoner och som fortfarande inte anser att man kan köpa in hantverkare för att lägga om taket, än mindre unna sig ”onödig lyx”.
Helt klart är det en generations sak , vi har gått från en generation som dels ville låna så lite som möjligt, dels ville betala tillbaka och på höjden av det haft en extrem uppgång på sina boenden. …
Till nu där “mest lån när man dör vinner”
Men för mig, jag har sagt det förut…jag har nästan exakt lika mycket på ISK som lån. . .jag KUNDE betala av lånet men jag slutar hellre jobba 12år tidigare. . .förstår om många inte skulle göra det men jag är trygg med mitt val (som ioniskt nog säkras av min mors val att vara skuldfri)
Min åsikt är att alla ska ha utrymme att amortera lånet lagom till pensionen om de väljer det. Detta ska inte vara ett problem med tanke på hur banken beräknar. Amorteringskrav 2%. Kalkyl ränta 6-7%. Medel ränta över tid 3%. Det betyder att om man vill kan man amortera 6-8% per år. Utöver det 10% av lönen sparas som standard rekommendation.
Om man inte kan göra det bör man anpassa sitt livsstil eller har köpt för dyrt.
Att göra det eller inte är som alla beslut baserat på känslor och då på hur man upplever sin egen situation.
Men om man amorterar på 15-20 år och sparar 10% av lönen utöver det kommer man att ha utrymme när man är pensionär.
Inflation som äter lånen? Nej. Inte mer. Det funkar bara om inflation drivs av höjda löner. Inte om det är andra faktorer som orsakar inflation.
Enig. I början av livet.
Och senare i livet, när man har tillräckligt med pengar, som kan vara investerade på börsen men man behöver inte avkastningen, så kan man välja - fortsätta investera eller betala av lånet - beroende på hur man känner och speciellt om man inte ser behov av lån i pension ? Eller hur ser du på det?