Jag har en 19-åring i min närhet som söker konkreta råd gällande karriärmöjligheter.
Hon har gått ut gymnasiet med högsta betyg i ALLT. Reser i år men ska till hösten börja på prestigefullt universitet utomlands på industriell ekonomi och teknologiledarskap, 5år. Hon önskar krydda detta med ledarskap och gärna lite psykologi.
Extremt driven, motiverad, mångsidig och trevlig. Vi har diskuterat synergier där man kombinerar olika fält och gör det till sitt.
Kan ni hjälpa till att konkretisera vägar vidare, vilka inriktningar är det man inte tänker på?
Hon vet inte riktigt vad hon vill, men ATT hon vill och jag har stor tro på potentialen.
Vad kan man egentligen bli när alla dörrar står öppna?
Vad gör henne lycklig? Ofta blir högpresterande människor missnöjda om de gör det mest optimala utan att väga in vad som gör de lyckliga och glada i vardagen.
Hur skulle hennes drömliv se ut om 5 år, 10 år fram i tiden? Går hon till ett kontor och gör powerpoints och uppdaterar exceldokument eller kanske något annat? Vilka drivkrafter har hon?
Att ha stora möjligheter är inte alltid en fördel då det innebär många valmöjligheter och ett val innebär ju ofta att man väljer bort något annat.
Tror det i denna situation är extra viktigt att känna efter vad som känns rätt.
Med risk för att jag kan vara heeelt fel ute så vill jag försöka balansera de säkert utmärkta, hyper-rationella råd hon kommer få i den här tråden med följande:
Min bild av en så högpresterande tonåring är bilden av en person som gör gott i att känna efter vad den faktiskt vill åstadkomma i livet, och sen tillåta sig ta tiden att samla på sig upplevelser och lära känna olika sorters människor istället för att optimera varje steg så tidigt. Låt det komma med tiden istället.
När man är 19 är man jävligt ung. Det är sunt att vara ung och dum ett tag. Det är inget kul att kastas ut i arbetslivet och känna att man gått miste om en massa saker, och sen ständigt söka efter nästa kliv för att finna sitt självvärde. Om man har blivit drillad till att vara sån av sin omgivning hela livet är det svårt att komma ur en sån potentiellt självdestruktiv spiral.
Mitt råd till henne blir att inte lyssna på vad andra tycker hon ska göra hela tiden, inte försöka optimera synergier så tidigt i livet utan leva istället. Det låter som att det kommer gå sjukt bra för henne ändå.
Kan tillägg att hon inte är drillad uppifrån, men sporrad. Saken är att det går så lätt för henne, jag önskar hjälpa henne konkretisera abstrakta framtidsdrömmar.
Nu volontärar hon och reser själv i Asien 10 månader så hon är en tuffing.
Det låter som grunden kommer läggas fint för denna personen. Det som behövs oftast efter det för att öppna fler dörrar är nätverk och att känna ”rätt” personer i de områden hon vill bege sig mot. Så prestigefyllda universitet är oftast inte nödvändigtvis bättre utbildning, speciellt inte idag då officiell utbildning tappar i värde, utan vad de gör är att de skapar nätverk.
Som tidigare nämnts så mentorskap hade varit passande men för att det ska fungera så behöver hon veta vad hon vill bli, iaf vilket område. Är det driva eget? Är det tech? Ge sig in in politik? Det är så otroligt mycket mer som behövs än bra i skolan idag för att ”lyckas”
Många goda råd i den här tråden. Här är ytterligare några tankar från en som träffat väldigt många multibegåvade människor.
Många av de som som kommer till universitetet med högsta betyg i alla ämnen upptäcker snabbt att de inte längre är bäst i klassen och det första året kan vara ganska jobbigt. Därför är det bra att börja lugnt och starta med en utbildning. Om man trivs och allt går på räls så är det lätt att lägga till mera efterhand, eller kanske åka på utbyte till ett toppuniversitet där klasskamraterna inte bara är ett urval av de bästa i Sverige utan de bästa i världen. Om man då också behöver lära sig ett nytt språk så blir det en utmaning som brukar räcka till för de flesta.
Om man siktar på en ledarposition inom teknik så är det en stor fördel att också kunna just teknik. Det finns alldeles för få ledare i Sverige som är disupterade i ett tekniskt eller matematiskt-naturvetenskapligt ämne.
Jag har också träffat många multibegåvade människor i kulturvärlden. Det finns massor med musiker som också är läkare eller ingenjörer. En och annan utövar dessutom sport på elitnivå samtidgt som de är trevliga och snygga och verkar trivas med livet. Ja, världen är orättvis.
Ett jobb där man har en ekonomisk trygghet och en hobby, som kan vara på mycket hög nivå, där man får utlopp för sin kreativitet, leklust och nyfikenhet är en bra kombination.
Högsta betyg i allt är inte så unikt att det är värt att “kasta bort sitt liv” på att göra det mest optimala istället för det man själv vill och tycker är viktigt. Talar av egen erfarenhet då jag i många år efter studenten kände att jag nästan hade en plikt att utnyttja att jag hade det lätt för mig, istället för att göra något jag tyckte var viktigt och ville. Till slut blev jag brandman istället och är väldigt nöjd med mitt val. Samtidigt kan man säkert ångra om man aldrig testar hur långt man hade kunnat gå, om det är viktigt för en. Förlåt att jag inte kommer med konkreta råd på det som efterfrågades, ville bara bidra med mina egna erfarenheter i frågan. Jag vill gratulera henne till att kunna göra precis det hon vill i livet, om det än är att jobba på en hästgård helt outbildad eller något helt annat! Lätt att glömma ALLA möjligheter, lycka till!
Att öva på samspelet med andra människor brukar vara bra.Är någon så högpresterande brukar någon egenskap vara tvärtom.Jag brukar bli förblindad över hur smart någon är o ignorera deras tydliga tillkortakommanden.
Hon har några år av universitetstudier på sig att fundera över framtiden.
När man är 19 är det fullt normalt att inte veta vad man “skall bli”.
Mitt råd är att fokusera på studierna och livet runt universitetet till att börja med.
Med 5 år på civ.ing indek utomlands kan man bli nästan vad som helst.
Erfarenhet genom internships eller föreningar under utbildningen väger tyngre än alla extra kurser man kan gå inom ledarskap och psykologi. Då öppnas alla världens dörrar. Kontakter är också alpha omega, det kan man bland annat få genom föreningar och dylikt under skoltiden.
Ingen 19-åring vet vad man vill bli. Hjälp henna skaffa rätt förutsättningar för livet efter universitet: Bra betyg, bra erfarenhet, vänner för livet och bra nätverk.
Kul att höra att personen i fråga är så driven och högpresterande. Jag vill inte låta negativ nu men grundskolan i Sverige är på en löjligt låg nivå.
Med det sagt så menar jag att studier på högre nivå kommer att bli mer krävande men även dem kan man ta sig igenom med lite driv oavsett linje/inriktning.
Sen kommer vi till praktiken, var finns intresset? Man kan tjäna grova pengar inom de flesta branscher och jobb om man sticker ut från mängden och har kompetens som ligger över medel.
Exempelvis är att du kan gå en IT utbildning men du kommer inte direkt att komma upp i bra lön om du inte är riktigt vass och har intresset att utvecklas vidare efter dina studier på högskolan.
Man kan bli jurist men endast de bästa tjänar grova pengar. Osv osv…
Satsa på något där intresset finns så kommer personen gå långt. Stanna inte på samma ställe. Byt gärna varannat år/tredje år för nya utmaningar och erfarenheter. Sen är det bara att börja konsulta.
Att lära sig nätverka är väldigt användbart för någon som försöker lista ut vad de skulle vilja arbeta med. Om hon inte redan har en LinkedIn-profil bör hon skapa en och sen nå ut till folk i branscher hon är intresserad av, desto bättre om dessa är alumner från universitetet hon ska börja på.
Initialt bör hon bara be om att få prata med folk för att höra mer om deras arbete. Är hon motiverad och ivrig som du beskriver det så kommer detta göra intryck på en del folk. Detta gör att hon sen hamnar i en bra position att försöka få internships för att faktiskt testa på dessa branscher
Är inte ägarskap av företag eller liknande organisationer ett lämpligt verktyg för att mångdubbla sin nytta (och belöning) om man är högpresterande på riktigt? Oavsett vilket område man väljer att verka inom.
Jag får känslan att flera anställningar och även forskningstjänster har utjämnande lönesättning. De verkligt högpresterande får möjligen ett diplom eller lite extra aktning, men inte betalt i relation till sin verkliga påverkan.
Jag känner att Jan och Caroline är högpresterande men att de både ger mer och (förhoppningsvis) får mer tillbaka genom att prestera via företag, RT och andra organisationer. Det får skalfördelar och nätverkseffekter som mångdubblar nyttan med deras insatser.
Så: Är företagande ett bra verktyg för högpresterande?
Det bästa hon kan göra är att försöka komma på vad hon vill göra.
Då ska hon inte låsa in sig för tidigt, och testa många olika saker.
Att vara rädd för att man “förlorar tid” ska man inte vara. Man ska istället vara rädd för att låsa in sig.
Så testa mycket, men var alltid redo att sluta. Det är alltså helt rätt att hoppa av utbildningen om det känns som att det inte var hennes grej. Och byta till någon annan utbildning, ta olika jobb för att testa, etc.
