Varning för ett potentiellt provocerande i-landsproblem…
Detta är första gången jag skriver i ett forum på många år. Jag börjar närma mig 30, många milstolpar i livet är “avklarade” och i takt med att de stabila omständigheterna i livet tryggats har tankarna kring vart jag egentligen är på väg blivit alltmer påträngande. Jag har sparat ihop nästan 1 mkr, tagit examen på ett av de bättre universiteten, fått ett förstahandskontrakt på en hyresrätt i en större stad samt en fast tjänst inom ekonomi vilket också är vad jag är utbildad inom.
Samtidigt har jag, något motvilligt, insett att jag inte trivs med trängsel och oväsen, att yrkesrollen är tråkig och att jag inte har någonting gemensamt med mina kollegor, ja inte något socialt liv att tala om överhuvudtaget. Ska jag vara helt ärlig känns det ibland som att jag håller på att bli mer eller mindre galen. På alla människor man möter på gatan som går som zombies och stirrar ner i en mobiltelefon, på hjärndöda arbetsuppgifter, på att sitta i en minimal lägenhet och vara helt utlämnad åt konsumtion snarare än att klara någonting på egen hand. Jag har börjat ifrågasätta hela min existens och varken orkar eller är motiverad att göra någonting längre. Ingenting känns längre självklart.
Denna känsla har lett till återkommande reflektioner kring mina livsval och slutligen insikten att jag under hela mitt (vuxna) liv prioriterat att tjäna pengar och avstå nöjen, där varje beslut varit starkt förankrat i en uppfostran där uppoffringar idag betyder belöningar i morgon och att göra det som lockar på kort sikt är förenat med någonting negativt. Jag har alltid gjort det jag trott varit “rätt” ur andras perspektiv snarare än följt min intuition, övertygad om nöjen leder till att man “vänjer sig” eller “slappnar av” och därmed får ännu svårare att hantera livets motgångar.
Nu har en möjlighet uppstått att tillsammans med min sambo ge mig ut på en längre resa, minst 1 år, och således göra avsteg från den disciplin som präglat hela mitt vuxna liv hittills. Detta innebär dock högst troligt att jag kommer att behöva säga upp mig från min nuvarande tjänst. Som jag nämnt tidigare finns en rädsla för att detta kommer att leda till att saker och ting blir ännu svårare för mig när jag kommer hem igen, samtidigt som det kanske är utvecklande att faktiskt för en gångs skull göra någonting lite mer “ansvarslöst”. Man har ju ingenting att förlora om man ändå befinner sig i ett vägskäl i livet?
Därför skriver jag här, i hopp om att era samlade livsvisdomar kan ge mig vägledning. Jag är medveten om att jag nog inte är den enda som tänker i dessa banor, kanske finns det fler som befunnit sig i liknande situationer och har reflektioner att dela med sig av, om mitt dilemma eller livet i allmänhet? Behöver jag arbeta med att vara mer tacksam över vad jag har? Borde jag förändra min livssituation först? Ser ni på resa som flykt eller personlig utveckling?
Alla funderingar tas tacksamt emot!
Aldrig varit med om en arbetsgivare som skulle se resor/livserfarenhet som något negativt, eller något som skulle hindra en “jättekarriär”. Du har resten av arbetslivet på dig att bygga en “jättekarriär” om du så önskar. Skulle jag säga 
för det var INGEN som sa:
) och jag tror inte det är några problem att få jobb då det är brist på undersköterskor både i Norge och i Sverige. Jag har 18 års erfarenhet och är framförallt motiverad att jobba numera då jag har ett stort roligt mål! 
”
vintern.