Måste bara skriva att denna artikel var oerhört spännande. Älskar författarnas försök att bryta ned värde- och momentumfaktorn i grunden, och försöka avgöra var överavkastningen kommer ifrån.
Fama-French menar ju att värdefaktorn är en extra riskfaktor som man får betalt för, eftersom aktier med lågt P/B ofta är lågt värderade pga låg tillväxt/pessimistiska framtidsutsikter.
Författarna menar dock att värdefaktorn snarare är en felprissättning av marknaden, som är känslostyrd och extrapolerar den låga tillväxten till absurdum. Överavkastningen kommer från att marknaden efter i snitt 1 år oftast inser sitt misstag och värderingsmultipeln för den underprisade aktien normaliseras. Momentumfaktorn är exakt samma effekt, fast motsatt. Värde och momentum är därför varandras spegelbilder och kan förklaras med samma psykologiska mekanism.
Min tolkning är att värdeaktier teoretiskt kan anses vara mer “riskfyllda” vid lågkonjunktur just eftersom de redan har problem med tillväxt, och att risken för konkurs därför är högre. I praktiken tror jag dock att marknaden överreagerar och att det snarare handlar om “behavioral finance” precis som @Andre_Granstrom och ovanstående artikel skriver.
Tolkar det som att du också är inne på liknande resonemang!
Stort tack @Marknadstajmarn för dina trådar kring ämnet och artikeltipset. Jag har uppdaterat min allvädersportfölj med momentumaktier som avancerat förslag vid hög tillväxt/låg inflation.
Ingen kan förstås svara på vad som är den verkliga förklaringen till värdefaktorns existens, men artikeln gav mig en ny infallsvinkel som jag inte tänkt på!