Fast även villor finns i olika storlekar.
Skulle aldrig acceptera det varken som lärare eller förälder.
Skolan har dock ett kompensatoriskt uppdrag som staten har bestämt men det gäller förstås bara under skoltid. Skolan har en skyldighet att försöka hjälpa de barn som inte klarar att skaffa kompisar själv men som sagt, bara under skoltid.
Ja, jag har också levt ganska “fattigt” så jag vet precis hur det är. Var inte direkt så att jag skämdes för att ta hem kompisar men det var ju vissa prylar, märken och aktiviteter man inte hade tillgång till. Tror dock den uppväxten har stärkt mig snarare än motsatsen och att mycket av mitt ekonomiska sinne beror på hur det var när jag var barn. Våra barn är ännu inte i den åldern där märken och sånt är viktigt. De skiter fullständigt i vad de har på sig, har inget som helst önskemål att resa eller ha en massa aktiviteter. De vill bara leka… I en snödriva med sina kompisar typ.
Du blandar ihop uppehållstillstånd och medborgarskap - att man erhåller uppehållstillstånd innebär per automatik inte att man blir svensk medborgare. Regelverket har blivit extremt strikt sedan nuvarande regering tillträdde.
Sedan delar jag inte uppfattningen som vissa framför här att ekonomiska problem har med invandring att göra - många utländska medborgare vill göra rätt för sig, men de behandlas illa av dels samhället och dels svenskar som ser det som att ”de tar deras jobb”. Med det sagt är jag ändå positiv till att man styr upp regelverket kring arbetstillstånd och höjer lönekravet till minst 27000kr. Förhoppningsvis kan det bidra till att facken utnyttjar läget och driver på att höja lönerna i framtida avtalsrörelser.
1 gillning
Det skulle ju i sådana fall att försöka para ihop med någon som passar snarare än att ta den jobbigaste och försöka para ihop med den snällaste som inte alls passar ihop. Det är som att våra barn ända sedan förskolan fått rollen att vara den där snälla som ska balansera upp den där besvärliga. Man liksom “offrar” den snälla för att kanske få den besvärliga att bättra sig. Jag vill inte att mina barn ska offras. Jag vill att de ska få umgås med de kompisar de vill umgås med och de kompisar de faktiskt förtjänar.
2 gillningar
On topic
Nej inte i dagsläget. Har inte sett behovet, och har svårt att se hur och på villket sätt det skulle bli aktuellt.
Dock bjuder vi alltid när barnens kompisar är med, sedan får föräldrarna själva avgöra om de vill erbjuda sig att swisha eller inte (rör det sig bara om en fika och aktivitet för max någon hundring så kontrar vi i så fall med att de kan bjuda tillbaka någon annan gång istället).
Finns väl flera sätt att definiera det.
När jag säger riktig fattigdom menar jag att man inte har råd att köpa mat.
Relativ fattigdom är något annat och den beror på var man bor och hur mycket pengar de runtomkring har.
Jag växte upp i relativ fattigdom eftersom vi bodde i en stor villa trots att mamma prioriterade att vara hemma med barnen och pappa betalade mycket skatt. Vi hade alltid pengar till mat så riktigt fattiga var vi inte.
Livet utanför villaområdet och skolan som barnen placerats i finns fortfarande där.
Idrott och kulturverksamhet två exempel.
Att jag hade svårt att ta hem kompisar berodde mest på att de flesta i omgivningen bodde i topprenoverade hus. Området ”fördyrades” också mycket under min uppväxt. Som liten hade jag kompisar vars föräldrar jobbade i ”normala” yrken. Senare blev normen att pappa är rik egenföretagare, VD i börsnoterad koncern eller liknande saker. I ett mer blandat område hade vår situation inte stuckit ut på samma sätt.
Det här med märken var ju en annan grej som var jobbig, åtminstone ibland. På 80- och 90-talen var ju märkena ”lyxiga och oåtkomliga” på ett sätt som de inte är idag. Numera går det betydligt lättare att köpa dyrare märkeskläder begagnade. Det blir förstås ändå en lägre nivå men det är ändå ett val man kan göra.
Min bror köpte ett par vanliga Nike-skor begagnade och skrev ”Air” under med en penna. Så kan man också göra.
Vi brukar ta med oss två barn vars far dog och deras mor jobbar 6 dagar i veckan (inklusive alla helger).
Nu är inte vårt stöd mer än att ta med och betala för barnen på diverse utflykter samt nörjesparker. Så är inte något speciellt ekonomiskt betungande stöd utan vi gör det mest för att barnen ska få uppleva något annat än sin lägenhet och närområde när deras mor jobbar.
8 gillningar
Jag förstår att det blir annat om alla bor i lyxiga topprenoverade hus. Så var det inte för oss gudskelov så behövde aldrig skämmas där. Det här med märken har verkligen förändrats. När jag var barn var ni precis som du skriver nike lite lyxmärke som bara vissa hade råd med. Jag minns varenda sko och klädesplagg jag drömde om som barn och när jag blev vuxen och hade egna pengar så köpte jag allt detta under några år (sen blev jag less och nu är det totalt oviktigt). Att sy på märken, köpa gamla fula modeller i fem storlekar större för att det var rea osv har jag också blivit “drabbad” av. Riktigt sjukt hur det var. Idag är just sådana märken standard men nu finns det väl annat som typ mobiltelefon av senaste modell som alla ska ha
Det där låter lite konstigt för mig. Som jag minns det från barndomen var ganska många i omgivningen skilda. Dock hade de ändå generellt högre löner som gjorde att det funkade att bo kvar.
Skillnaden mot idag är sannolikt att priserna i dyrare områden har exploderat. Idag behöver två personer med höga löner belåna sig hårt för att ha råd. Det är helt enkelt inte möjligt att stå kvar själv på bolånet och att person nr 2 också köper en bostad.
I vårt fall underlättades allt av ett större arv. Pappa köpte sig ett mindre hus på gångavstånd. Även det lilla huset är rejält dyrt idag.
Jo, det här är ett relativt nytt område där alla är högt belånade. Jag skulle själv flyttat ifall jag av någon anledning hamnat i en situation där jag ensam behövt försörja hela hushållet
Även om du sålde med förlust och blev skuldsatt? Om man rent krast inte har råd att sälja och köpa utan bara får ta den hyresrätt som erbjuds i ett utsatt område så tror jag många skulle bo kvar och kämpa. De som har maxat ut sin belåning/lånat till insats har inte möjligheten att bara flytta till något mindre. Har du inte marginal att pytsa in vid köp så sätter nog banken stopp för lån till ny bostad.
Skulle jag och min fru separerar så skulle hon ha svårt att köpa bostad i ett “trevligt” område baserat på sin lön med 15% handpenning. Om hon behövde köpa ut mig ur huset så skulle nog banken säga stop även där baserat på årsinkomst.
Fattigdom är både objektivt men även relativt. Och fyllt med stigma, feamför allt för barn.
Om jag själv skulle bli ensam skulle jag sälja och flytta till hyresrätt några kilometer bort. Jag behöver inte bo i något utsatt område eftersom jag valt att bo i en ort där sådana där allvarliga sociala problem knappt existerar. Sen finns det ju områden som är lite mer “fattiga” än andra men har man köat länge för hyresrätt kan man välja bättre områden. Jag skulle inte ha några problem alls att bo i hyresrätt, tvärtom skulle det varit rätt skönt faktiskt.
1 gillning
Lite jobbigare när man bor i nått av de tre stora städerna. Där föräldrarna har sina jobb och man behöver lösa logistiken kring barnen. Där är det inte så lätt att få en bra hyresrätt.
Tycker att ditt perspektiv i tråden är lite begränsat av att du utgår från din egen situation. För att kunna diskutera så är det inte din och min personliga situation som sätter normen för hur familjer runtom i landet har det.
1 gillning
Min inledande kommentar var utifrån mitt perspektiv vilket senare ifrågasattes och kommentarades av andra som utgår ifrån sitt eget perspektiv. Hela frågan handlade ju om vårt perspektiv kring huruvida vi stöttar barnens fattiga kompisar eller ej.
1 gillning
En bra poäng. Jag har försökt ha detta som utgångspunkt för det mesta jag skriver på forumet. Ibland har jag fått svar från personer som verkar tro att jag vill ha ”personliga svar”, alltså som anknyter nära till mina personliga förhållanden. Det jag normalt vill är att få fram någon sorts generell bild, inte att få fram svar som inte enkelt kan användas av många.
1 gillning
Fast barnen lever ju fortfarande i fattigdom även om det beror på föräldrarnas val. Och tråden handlar ju om att stötta “fattiga kompisar”, inte korkade, olycksdrabbade eller vad det nu må vara för typ av föräldrar. Och många fattiga barn finns det absolut i vårt samhälle.
Sedan kan “samhällsperspektiv” och “kompisgängsperspektiv” göra att man lägger “fattighetsnormen” på olika nivåer enligt min mening. I många barns kretsar tillhör man den fattigare delen om föräldrarna är medelinkomsttagare. Då kan man bjuda till för att man kanske vill att den ska hänga med för att man tycker att den personen tillför något i ens barns liv. Man vill kanske inte göra det så uppenbart utan man får göra det med finnes. Om de är flera så får man kanske bjuda hela gänget på den aktivitet som de ska göra?
2 gillningar
Viktigt det där. Pro tip: ta en kreditupplysning på kompisarnas föräldrar så du inte låter dig förledas av en fasad tillskansad medelst hävstång.