Gemene man bor väl inte i villa, har barn, bil och ev husdjur? Eller?
Jag har tagit intryck av tidigare kommenterar och tänker att Svensson-livet är en svensk version av ”The american dream”. Det är alltså något som alla i Sverige har möjlighet att uppnå i någon sorts stereotyp värld. Att det för många idag i praktiken kanske är ouppnåeligt förändrar inte bilden av Svensson-livet som en sorts standardmodell för hur man lever i Sverige.
Att en massa personer i praktiken idag lever i (typ) Tensta, lever på bidrag och skickar pengar till byggande av islamist-moske och/eller Hamas innebär ju inte att detta ska anses vara Svensson-livet 2.0, även om det skulle ingå väldigt många i den här gruppen.
Jag var tidigare helt inställd på att leva som en vanlig svensson men efter att facket började lägga sig i hur jag flexade för att få ihop till mina fyrtio timmar så blev jag bara så jävla arg att jag jobbade upp mig till en chefsroll istället. Kollektivavtal kommer aldrig på tal.
Liknelsen med kollektivavtal var inte menad som något värdemässigt normerande. Faktum är bara att Svensson-livet och kollektivavtal båda är en sorts paket med färdiga svar på en mängd frågor.
Det är fullt rimligt att ogilla livet i radhus där alla grannarna är stöpta i samma form och allt är överdrivet enhetligt.
Jag skulle inte tro att de flesta har tvåspråkiga hemmiljöer. Jag menar att det tvärtom är otypiskt.
Att araber (eller andra utlänningar) gifter sig med sekulära moderna infödda svenskar, lägger ner alla medeltida normer och hemma pratar en blandning av flera språk hemma skulle ju innebära att integrationen har lyckats. Inom någon generation har all den ”barlast” som invandrare tagit till Sverige förpassats till sophögen och alla har blivit något mer mörkhyade svenskar som lever Svensson-liv och dansar små grodorna.
Att boende utomlands som utväg för att slippa leva i det haveri som uppstått i avsaknad av den önskade utvecklingen ovan skulle vara ”det nya Svensson-livet” är ju iallafall en mer relevant hypotes.
Amerikanska drömmar…
Nja, jag relaterar till gemene man i form av familjer jag ingår i + känner + känner till via andra “medier” t.ex. TV och så vidare. Hur folk lever i Sverige. Främst familjer med barn har jag tänkt på då.
Jag har inget svar kring bidragstagare i Tensta med mera. Vet ej vad jag ska kommentera på den punkten…
Men om det är viktigt för dig att definera ordet “svensson” så skulle jag försöka med:
Två föräldrar, mamma och pappa (ja, en funkar naturligtvis också!)
Två eller fler barn
Bor i lägenhet, radhus eller villa; förmodligen det senare
Åker på semester tillsammans 1-2 veckor per år
Äter, sover och lever som en vanlig familj (“tacos på fredag”)
Röstar på S eller M som tumregel, dvs. vanliga politiska åsikter
Har relativt vanliga arbeten och ett “helt vanligt liv”
Så har jag resonerat i alla fall. Den “vanliga svenska familjen”. Enkelt. Finns ju faktiskt en film i samma namn som gör humor på ämnet… He he.
Jag har inte lagt några fler etiketter i påsen ovan. Svensson för mig är oavsett etisk bakgrund, sexuell läggning, IQ-nivå och annat. Detta spelar ju eg. ingen roll.
= Den helt vanliga svenska familjen!
Elementärt Watson
OT:
Här är de á 1994 åh vilken nostalgi, börjar typ böla:
Tror att många svenskar tycker detta är mycket mer hippt och i tiden än förr på 70 talet. Många som skryter om hur deras dotter eller son har gift sig med någon utländsk och hur antirastiska dom är.
Mer än hälften av befolkningen bor väl i egenägda småhus, så det kan man väl kanske visst säga att gemene man gör? Men urbaniseringen har ju gått rätt långt om man jämför med typ 1970-80-talet som många kanske gör när begreppet kommer i fråga, så svensson idag kanske även kan innefatta något mer utrymmeseffektiva boenden?
Skulle det vara hippt med tvåspråkig hemmiljö? Jag har inte tänkt på det så och jag vet inte om det stämmer.
Att skryta med att någon gift sig med någon exotisk figur och nu är maximalt antirasistiska låter lite korkat, ärligt talat. Hela idén med så kallad antirasism verkar ha spårat ur.
Vet inte om det är hippt, men i sonens klass (2:an) så är det fyra elever som inte är tvåspråkiga (av 20). Vi bor i ett nybyggt område med bara brf:er och villor strax utanför en storstad.
Bland dagens 10 åringar så har 40% minst en förälder som inte är född i Sverige så ja att tala två språk är snarare Svensson inom kort.
Frågan handlar inte om att vara tvåspråkiga i den meningen. Frågan handlar om att vi hemma blandar två (egentligen tre) språk konstant hela tiden. Många med utländsk bakgrund pratar “hemspråk” hemma. Andra pratar mest svenska. Vissa barn pratar “hemspråk” med mamma och svenska med pappa (typ).
Det jag menade med flerspråklig hemmiljö är att alla hemma kan alla språken och blandar dem lite som det faller sig. Sedan finns det en mängd andra mer begränsade varianter som jag tror är vanligare.
Om jag ska skälla ut min sambo kan jag välja vilket språk jag ska göra det på och det varierar. Ska hon skälla ut mig ser det ut lite på samma sätt.
Det kan vara så som du skriver. I mitt fall har jag haft min sambos kultur som hobby. Det var hela grunden till att vi träffades. Att inte prata svenska hemma har jag haft som modell . Att umgås med “utlänningar” hemma och t.ex. debattera politik på deras språk har för mig varit en rolig aktivitet. De har uppfattat det som exotiskt med en svensk som både har koll på “deras förhållanden” och har kunnat prata ganska obehindrat om dem. Nu har jag gjort allt detta ganska mycket under ett antal år så en viss mättnad börjar infinna sig.
Att vara flerspråkiga allmänt är helt klart vanligt. Hur vanligt det är att en svensk person gifter sig med någon utlänning och sedan pratar persiska, turkiska eller arabiska runt middagsbordet vet jag inte. Vi känner en rad familjer som är delvis flerspråkiga. Det normala är att man har ett gemensamt språk i familjen och sedan att föräldrarna var för sig pratar det/de andra språken med barnen. Jag skulle inte kalla det för en flerspråkig hemmiljö iom att man ändå bara har ett språk som alla i familjen kan.
Jag är gift med en amerikanska och vi pratar Engelska hemma blandat med Holländska eftersom barnen i huvudsak har växt upp i Amsterdam.
Jag pratar Svenska, Engelska, Tyska och lite Holländska. Min fru pratar Engelska, Spanska, Holländska, Svenska och Japanska (i fallande skala). En son pratar Engelska, Holländska, Svenska, Tyska, Franska, Gammelgrekiska och Latin (fallande skala). Andra sonen Engelska, Holländska, Svenska, Tyska och Franska.
I Amsterdam inom “övre medel till undre överklass” så är majoriteten av alla familjer multispråkiga på ett eller annat sätt. Dutch-Dutch är en klar minoritet.
Ja, att många kan flera språk är givet. Frågan är mer vilka av språken som man gemensamt använder i den dagliga samvaron och om man t.ex. har familjevänner (alltså inte “egna” vänner) som man gemensamt pratar det ena eller andra språket med. Att man annars har en bred palett av kunskaper i olika språk på varierande nivå uppfattar jag inte som så märkvärdigt.
Jag tycker att man medvetet kan följa strömmen. Det har flera fördelar. När många gör samma sak uppstår stordriftfördelar. Kan man passa in i samma mall som andra så blir livet mycket billigare och enklare. Sedan kanske man har vissa krav som går utanför normen, men ofta blir det mer riskfyllt, tidskrävande och dyrt då. Man får prioritera när det är värt att gå utanför normen och inte.
Det finns ett talesätt; bara döda fiskar följer strömmen. Stämmer det öht? Alltså rent tekniskt. I de dokumentärer jag sett om t.ex. laxar som går uppströms så verkar fiskarna otroligt noggranna med att anpassa sig till strömmen. Lägga sig i lä bakom stenar och i lugnare delar av vattnet för att spara energi. Nykläckta laxyngel simmar tydligen medströms ut i haven. Levande. Det måste ju finnas andra arter än lax som “följer strömmen” av olika skäl.
¨Edit: Jag kom att tänka på fiskstim. Tydligen får makrill och tonfisk hydrodynamiska fördelar av att simma i stim och blir stressade om de inte får följa gruppen. Fiskstim – Wikipedia
Det måste ju finnas andra arter än lax som “följer strömmen” av olika skäl.