Jag fördröjde min FIRE med minst 5 år genom att köpa ett boende i Spanien. Har varit en dröm sedan tonåren. Rationellt idiotiskt, men jag är så jäkla nöjd! Nu har jag inga “konsumptions-drömmar” kvar och kommer därmed absolut inte röra min pengamaskin.
Om jag hade 10 miljoner på aktiekontot är min rädsla snarare att jag skulle vänta ett år till. Eller två. Eller tre, för att vara ännu mer på den säkra sidan. Min största rädsla är att inte våga när det väl är dags.
Ajdå, ingen FIRE för mig alltså.
/50 år fyllda och 44 arbetsdagar kvar
Har du ett FIRE-mål i åtanke då, så som kan hjälpa dig att bestämma dig för när det objektivt sett är dags? 
SÅ nära, men så långt bort… 
Tråkigt att du skulle få reda på det på detta sätt men ja, tyvärr, det är kört.
Ja, men i och med att det är så svårt att räkna på penningvärde om 15 år är den till viss del flytande. Det är förmodligen dock mest psykologiskt att lita på att pengarna jag investerat räcker enligt konstens alla regler innan jag kan plocka ut pension. Jag är rädd för att jag landar i att det är lika bra att amortera av hela bolånet, att det är bra att ha en extra buffert för om min man skulle trilla av pinn eller lämna mig. För att inte tala om ifall börsen kraschar… Om man anstränger sig går det att hitta alla möjliga domedagsteorier som stödjer att man borde spara liiiiite till. Är nog en mental resa för mig att göra. Som tur är finns det tid till det eftersom FIRE ligger minst 15 år bort…
Hur man prioriterar Fire vs konsumtion.
För mig handlar det om vad som är bäst life investment.
Eftersom mitt sätt att se på pengamaskinen är att avkastningen är till för att förbättra mitt liv så blir svaret olika på hur den gör det vid olika tillfällen.
Jag trivs på mitt jobb och har stötvis gjort medveten lifestyle creep vid flera tillfällen då jag tyckt att tex en roligare bil tillför mer i mitt liv än att sluta jobba något år tidigare. Senast valde jag att köpa hus för att ha hus närmsta åren ger mig mer än att sluta jobba tidigare.
Får man ett annat soligare jobb kanske kalkylen ändras och skulle man fastna med dålig chef och svårt att byta jobb skulle den definitivt också det.
Jag tror att just ens egen syn på sitt arbete är det mest avgörande för vad folk svarar här. En del har bestämt sig för att se det som slaveri. Andra som en möjlighet att växa som person genom givande samarbeten med andra i sin bransch.
Då blir kanske det finare huset med sjötomt och liten båt man kan ut och fiska från för några miljoner till mycket mer livsförbättrande än att sluta jobba.
Eller om det man drömmer om att göra är att köra sportbil på Nurburgring så kanske köpa sportbilen och åka dit en helg i månaden är bättre life investment än att vänta tills man är Fire och sen tills man har råd med sportbilen utöver det.
Jag tyckte Tim Ferris 4 hour work week gav många ideer här. Vi är så inrutade i att göra saker i en viss ordning. Men om jag är trött på att jobba, varför vänta till pension eller Fire. Kan jag va ledig ett år nu?
Om jag vill ha stor modern villa eller sportbilen. Varför vänta till efter Fire?
Och om det man hellst vill är att gå i pension blir frågan varför vänta tills man gjort något av det andra.
Såvitt jag kan se missförstod jag dig inte. Med ovanstående första mening kanske du menar att ingen vettig fattig själ ens i sina vildaste fantasier planerar att göra det.
Oklart.
EDIT: eller så gjorde jag det. Du menade att även om man är rik och har pengar att betala bil, båt och bostad kontant så borde man bättre låna till just de sakerna. Inte låna till nåt annat. Ja det finns ju en poäng där för just de tre sakerna runt att räntan är avdragsgill… även om ändringarna för blanco-lån går genom nästa år.
Att låna när man redan är rik (= inte behöver) betyder rimligtvis att man i praktiken kan göra precis vad man vill med de pengarna – inkl investera dem på börsen i syfte att senare kunna ta mellanskillnaden och betala tillbaka lånet. Man behöver mycket pengar för att tjäna mycket pengar och du skrev ju att det är gratis att låna (spec om man är rik, och det håller jag med om):
“Jag hade naturligtvis pratat med min bank, så länge räntorna är lägre än börsen, och snart längre än inflationen så är det ju gratis att låna.”
Självklart är det en massa rika personer som lånar pengar med huvudsyftet att ta risk för att kunna förmera dem. Jag har själv gjort det, sen länge. Jag har bostadslån som jag skulle kunnat betala tillbaka för många år sen. De pengarna är (indirekt) hävstång på min portfölj.
Min poäng förut var denna: även om det är billigt att låna får du svårt att gå till din bank och utöka ditt bostadslån med motiveringen att du vill investera mer på börsen. De kommer högst sannolikt fråga vad du ska ha pengarna till, för att på nåt vis bedöma risk. Erfarenheten säger att banken är väldigt mycket mer välvilligt inställd till att du konsumerar upp pengarna du lånar t.ex. ett bilköp av en Tesla, än att du investerar pengarna.
Om du har nån helt annan definition så begriper då jag ingenting.
Alltså… jag tycker det är modigt. Det är långt mellan 50 och 68 (senaste prognosen för hans riktålder, f.ö. samma som min trots att jag är äldre).
Vet att @angaudlinn har låga utgifter, inga lån (inget bostadslån) och ett stabilt hus som han har järnkoll på och vill bo i länge än, men ändå.
Även om man har koll på risknivå i investeringar, globala aktie-indexfonder etc m.m. och x%-y% aktier-räntor och, och… fear and greed are powerful enemies.
För mig är det rädsla runt det här som är en stötesten: “… och träffar skiten fläkten får jag väl jobba eller nå’t.”
Arbetsmarknaden och arbetslivet i Sverige av idag är inte vänlig mot 55+ -are. Lite beroende på bransch IOFS. Det är tyvärr rätt hög risk för att man får svårt att få ett nytt jobb – nåt går väl nog att få, men vissa enklare jobb är fysiskt tunga/slitiga och kroppen är inte lika motståndskraftig. Den som haft riktigt rejält ryggskott ett par ggr vet vad jag menar, det går över men tar en del tid (3-4 v innan helt borta typiskt).
Dessutom är arbetsgivare heller inte positiva till att anställa människor som de ser som överkvalificerade, även om de skriker efter folk. Det hela är en märklig situation.
Själv har jag en plan nu för “RE” efter sommaren 2026. Eller så hittar jag ett nytt jobb jag verkligen vill ha och sen trivs med, innan dess.
Eller så är jag student fortfarande då, och sen får jag ju se om jag kan få tag i ett jobb som är alignat med den utbildningen – nya omställningsstudiestödet är en mkt fin grej det gäller bara att få det, komma genom kön på CSN…!
Här är nyckeln att påvisa att den utbildning du vill gå stärker din ställning på arbetsmarknaden, med att peka på specifika yrken du kan söka istället för det du har/hade.
Helt enig!
Ens erfarenheter från arbetslivet, vad man upplevt och hur det har känts spelar mycket stor roll. För mig har det varit ambivalent, länge. Både roliga saker (teknik, jag är Civ.Ing) och samarbete med riktigt duktiga och trevliga människor i IT-branschen inkl i U.S.A. Men å andra sidan många negativa saker på kontoret och många människor där som jag allra helst skulle ha sluppit ö.h.t. ha att göra med alls – både chefer och olika kolleger som kommit och gått. Instabila organisationer, regionalt präglade konflikter, en om-org per år, o.d. Och detta har pågått i många år, så många att jag nästan tappat räkningen. Det blir bekymmersamt t.ex. när man känner sig orolig för sin hälsa (p.g.a. alltför många arbetstimmar eller stress på andra sätt).
Att slippa de där negativa faktorerna, som är typ allestädes närvarande, blir därmed mer värt för mig än för andra som haft mer lättsamma upplevelser i arbetslivet. (OBS att de positiva sakerna har varit väldigt bra för mig också, är nöjd med dem.)
Min syn på att vara anställd i arbetslivet tenderar på gott och ont vara präglad av fokus på analys av negativa faktorer, sådana som finns i alla stora organisationer i princip utan undantag. Jag har tänkt mycket på att jobba i en mkt mindre organisation än jag nånsin gjort tidigare. Inte småföretag nu, men sådana org som har max 5-600 anställda.
Problemet är att här i Sverige finns inte så jättemånga sådana 
Sveriges näringsliv är karakteriserat sen länge av ett gäng väldigt stora ofta internationella företag, många har idag stort utländskt ägande och kontroll, vilket inte är en fördel som jag ser det (jag känner mig väldigt svensk). I andra änden finns ett mycket stort antal väldigt små företag, fåmans-, och många många enmansföretag. Mittemellan finns inte mycket – raka motsatsen är Tyskland där det s.k. “Mittelstand” är stort och livskraftigt, ett ekosystem som inte existerar på det sättet i Sverige tyvärr.
Ja. Om jag vill byta yrke helt, omskola mig s.a.s. Jag har en omställningsorganisation (TRR) för det finns stabilt kollektivavtal, så det är de som är nyckeln där isf, de måste/ska tillstyrka.
Eller alt “vidareutbildning” ex.vis. AI, IT Security (AG skriker efter detta hela tiden) och andra saker runt moderna SW dev metoder som jag inte sysslat med i min yrkeskarriär.
Med det sagt: just IT branschen är svår på ålderism. Tyvärr.
Jag pratade med en handläggare hos TRR om detta och denna var väldigt tydlig med att jag måste peka på vilka yrken utbildningen skulle öppna upp för att söka.
Så kul kurs föll bort och jag gav upp tanken på omställningsstudiestöd.
Hmm, i vissa fall är yrkestitlar självskrivna t.ex. sådant som “installationselektriker” eller “redovisningsekonom” (alias revisor). I andra branscher kan “yrke” vara ett väldigt luddigt begrepp, det varierar stort. Att det krävs att man pekar på ett visst yrke(titel) ifall man vill omskola sig känns dock underligt – frågan är varför du fick detta svaret…
Nä, omställningsstudiestödet är inte till för att man ska kunna få betalt för att gå en “kul kurs”. Det ska stärka ens ställning på arbetsmarknaden och/eller uttalat syfta till att byta bransch helt. Exakt vad definitionen av det är, är en intressant fråga – blir ju en individuell bedömning som TRR personal måste göra. Här kan finnas ett visst mått av godtycke det inser man.
En lösning är att sätta upp sin FIRE-målsumma som ett visst antal prisbasbelopp istället.
Här finns en tabell: