Marknadskrafterna är satta ur spel, vem bestämmer priset på arbetskraft?
Det ska styras av utbud och efterfrågan, i min bransch har vi haft personalbrist ända sen jag började jobba 2008.
Vi har hur mycket jobb som helst och företagen skriker efter folk, ändå har 0 löneglidning skett, det måste betyda att priset är manipulerat.
Därför när det är brist så ska arbetsgivare bjuda över varandra för att locka till sig arbetskraften , och av någon anledning så gör man inte detta.
Och mönstret upprepas över hela världen löneglidningen är nästan obefintlig överallt
Kan man hålla priset artificiellt nere på vissa ställen kan man säkert hålla priset artificiellt uppe på andra ställen, det skulle kunna innebära att vissa anställda kanske har för hög lön i förhållande till värdet de skapar
Inte om den anställde redan jobbar i en lönsam bransch. Om jag hårddrar det så säger du att en löneökning under inflationen är en varningsflagga och att jag bör byta till ett mer lönsamt företag. Alltså bör jag kräva en löneökning minst i takt med inflationen eftersom jag annars säljer min tid till någon annan (som betalar mer). Den spiralen leder tillbaka till ruta ett, att en löneförhöjning bör vara minst i nivå med inflationen.
Jag har varit delaktig i ett antal bokslut under årens lopp. Jag har aldrig varit med om att man diskuterat hur den redovisade vinstens storlek skulle uppfattas av löntagarkollektivet. Allt fokus ligger på att minska företagets skattebelastning så mycket som möjligt.
När man som arbetstagare är missnöjd och upprepade gånger upplever att man inte får gehör för sina önskemål så bör man visa det i handling och byta jobb. Men av någon anledning så gör man inte detta.
Förstår att du skämtar men det finns nog en hel del anställda som resonerar åt det här hållet.
Personal som tycker sig vara berättigade en viss del av bolagets vinst trots att deras risk är begränsad till deras arbetsinsats.
Det visar sig å andra sidan gång på gång att personalen också tar en ansenlig risk som de sällan har möjlighet att påverka. När Volvo “visade handlingskraft” i pandrmin så sade de upp personal motsvarande 20% av den årliga vinsten.
Jag förstår att ekonomin är mer invecklad och att vinstutdelningar i stora delar går vidare in i nya (mindre lönsamma) satsningar.* Men personalens mål ska såklart vara att få ta del av dessa pengar i så stor utsträckning som de kan medan de fortfarande är anställda för att täcka upp den verkliga risken att deras anställning är en del av aktieägarnas buffertutrymme.
* En anledning till att mer seriös vänsterretorik tar sikte på att kapitalägandet handlar om makt. Makten att bestämma hur resurserna ska användas. Och seriös högerretorik erkänner detta med hänvisning till marknadens effektivitet
Den ultimata risken som en anställd tar är ju att anställningen upphör.
Som anställd har du inte investerat något kapital, bara gjort ett frivilligt val att ta anställning och byta din tid mot pengar.
Som investerare eller entreprenör utsätter du ditt kapital för risk. Det är en helt annan sak.
Det är inte så “bara” om man fått dåligt betalt under tiden anställningen varade.
I ett marknadsekonomiskt kapitalistiskt samhälle är det klart att de anställda försöker få ut så mycket som möjligt av det värde de bidrar med. Finns ingen som helst anledning att tänka på något annat sätt för någon part i den förhandlingen.
Det sade jag i och för sig inte. Jag sade att man står med risken att bli av med jobbet, och att man bör ha/begära betalt för den risken (så att man har möjlighet att bygga upp en buffert). Speciellt eftersom man själv oftast har små möjligheter att påverka hur det går för företaget. Men att det finns utrymme att plocka ut vinst ur ett företag är ett tecken på att det kan finnas ett löneutrymme.
Sen säger man såklart inte det till arbetsköparen. Man tar det i beaktande när man väljer yrke, bostadsort, och om man ska acceptera ett jobberbjudande eller sikta på något annat. “Jag vill ha så här mycket betalt” är en hel mening.
Om du blir kränkt av en sådan kommentar tror jag det kommer bli väldigt besvärligt framgent.
Jag menade givetvis inte att du eller någon du känner skulle bete sig som ett barn, det vore ju befängt.
Jag håller egentligen med, det kan lösa problemet för individen men det blir lite som när fonder utesluter bolag, verksamheten upphör inte bara för att någon annan tar över aktien, och villkoren förbättras inte för att nästa man tar över mitt gamla jobb.
Det är ett generellt problem på hela arbetsmarknaden att ersättningar för arbete är för lågt, dock inte för alla.
Kan man inte likställa kapital med tid? Uppskjuten konsumtion
Beror på vilket fackförbund du tillhör. Ett exempel är kommunal där det förhandlas fram en pengapåse som ansvariga chefer sedan får dela ut utifrån prestation.
Min erfarenhet är tyvärr att majoriteten inte får en realökning utan endast en ökning i takt med inflationen.
Rolig grej när jag jobbade i FM var att jag varje år minskade i reallön trots lönetilläg för prestation.
Detta är inte ett individuellt problem utan handlar om att den generella lönenivån har ökat långsammare än vad produktiviteten har gjort vilket gör att löntagarna halkar efter och det riskerar att slå mot företagens vinster på lång sikt
Jan pratar ofta om detta, att man kan bara klippa utgifterna till en viss nivå sen avtar tillväxten i ens ekonomi. För fortsatt tillväxt måste man öka sina inkomster.
Det spelar ingen roll för tillväxten om jag byter jobb och tar över någon annans jobb till samma villkor och någon annan tar över mitt jobb till samma villkor.
Arbetsmarknaden är inte en nollsummespel. Om du byter jobb till ett lönsammare bolag så har du större möjligheter att skapa mervärde som ger tillväxt och i sin tur skapar ännu fler jobb. Ett dåligt företag som du lämnar kommer kanske dra sig med att ersätta dig, flytta över arbetsuppgifter till kvarvarande anställda eller helt enkelt ta bort arbetsuppgifter som egentligen inte var lönsamma.
Över tid så flyttas arbetskraften över dit den kan göra mest nytta, mätt i generade vinster, vilket korrelerar med välstånd och levnadsstandard.
Hade lönerna bara ökat med inflationstakten så hade reallöneökningen varit 0… men nu är den ju större än 0, vilket driver på pengatryckeriet och således prisökningar.
Sen är det såhär:
" Vad är inflation?
Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar. Pengarna minskar alltså i värde. Det tar sig till exempel uttryck i att priset för samma korg med varor i affären stiger över tiden." - Sveriges Riksbank
Dvs, utan inflationsjustering så försämras livskvaliten för samma mängd tid som du byter mot pengar. Tid kan du inte få tillbaka, ej heller skapa, Pengar kan du få igen och skapa.
Tycker att det blir tramsigt att jämställa att ta upp inflation med att påtala sina personliga utgifter. Tar upp inflation gör man inte för att påtala sina egna utgifter utan för att diskutera vad den löneökning arbetsgivaren föreslår innebär i faktiskt värde t.ex. att det arbetsgivaren innebär är en reallönesänkning. Det handlar alltså fortfarande om värdet av ens arbete. Jag jobbar själv på en arbetsplats där utrymmet för diskussion är mycket starkt begränsat och då kan det enda som biter också vara denna typ av argument. Har inne verkar det finnas många nyckelpersoner inom privat sektor som diskuterar och ger råd ang löneförhandlingar från det perspektivet. När det gäller iaf “dussinanställda” i statlig/kommunal sektor blir det ju väldigt annorlunda. Dels har man såklart alltid möjlighet att begära mer om man är nån typ av nyckelperson, dels sitter statliga chefer med en lönepott som inte kommer påverka intäkterna. Dvs personalens arbete genererar inte vinst. Så om en offentligt anställd byts ut mot en sämre person innebär det inte att arbetsgivaren drar in mindre pengar det är “bara” polisen/vården/skolan m.m. som blir sämre. Svårt att argumentera då tyvärr annat än kring lite finlir förrän det börjar uppstå ordentlig personalbrist.
Om företaget skiter fullständigt i inflationen som grund för löneökningar varför är det då självklart att “ju högre inflation desto högre löneökningar”?
Vad är grunden till “normala löneökningar” om inte inflationen eller normalt inflationsmålet om 2 procent?
Vilka är kunderna till företagen om inte löntagarna? Om löntagarna får minskad köpkraft på grund av inflation kan företagen rimligtvis inte ta lika bra betalt. Är väl därför lönerna hänger ihop med inflationen och är relevant att ta upp åtminstone av en facklig löneförhandlare?
