100% så klart. Mest oansvarig vinner varje budgivning när räntan har gått ner igen. Och då kan man låna upp till 5,5 ggr årsinkomst. 4,5-5 msek för ett ungt par med normala inkomster. Dvs nytt pris för en tvåa i typ alla kranskommuner till sthlm. Och med lönerna för unga akademiker i sthlm borde priserna för en sämre tvåa i innerstaden gå upp till 10 msek.
3 gillningar
Det är väl ändå inte politikernas sak att bestämma vad bostäder ska vara värda? Typiskt socialistiskt trams.
Amorteringskrav är bara motiverat om det bidrar till en bättre stabilitet så att staten vågar låta dåliga banker gå i konkurs. När man är nere på 50% så är de största riskerna i privatekonomin borta eftersom bostaden blir likvid (man har råd att flytta och lösa bolånet även om värdet sjunker). Då behövs inga mer styrmedel.
4 gillningar
Jag menar vad man måste “klara av” i KALP kalkylen när man tar lånet. Lånar du mycket i förhållade till inkomst har du ju 1% till. Dvs. 3% totalt som ska amorteras varje år. Men du har ju rätt i att man inte tvingas amortera ner till 0.
Lånar man mindre än att man omfattas av amorteringskraven tänker jag att man ändå inte kan påstås ha “enormt” bolån.
1 gillning
Man borde införa att bankerna bara kan ta säkerheten om man inte kan betala sitt lån.
Dom kan bara ta huset, och låntagaren är av med lånet.
Detta hade gjort att bankerna hade varit mycket försiktigare med utlåningen till folk som inte har råd.
3 gillningar
Jag är lite emot. Jag tycker inte att folk ska kunna ta för stora lån. Tycker själv att det i princip alltid går mer pengar än vad man tror till diverse, inte minst sällanutgifterna som man inte räknar med i den månatliga driften kan göra ekonomin ganska haltande, även om man på pappret har råd och kanske tom gott om pengar. Också svårt att verkligen ta höjd för behoven som kommer med växande barn eller plötsliga förändrade behov av bil/pendling.
8 gillningar
Skönt att politikerna har ett ekonomiskt perspektiv med valmöjligheter för individen snarare än någon gammelmoralistisk syn på att allt bör köpas kontant alternativt amorteras av så snabbt som möjligt för att det är “rätt” sak att göra.
3 gillningar
Jo KALP är kalkylen banken använder för att se om du får lånet eller inte. Där ingår ränta, amortering, driftkostnader och schablonvärden för övriga levnadsomkostnader.
Men min poäng är att de som har “stora” bolån i förhållande till inkomst och/eller bostadens värde har redan idag att de måste klara 50-33 års återbetalningstid. Det skulle således inte var så stor skillnad i bankens kalkyl om man införde t.ex. 30 års rak nedbetalning som standard. Med annuitetslån och 30 års avbetalning skulle nog de flesta kunna låna mer än idag.
Edit: min personliga åsikt är att man bara bör tvinga folk att amortera så att systemriskerna hålls under kontroll. Men man bör också begränsa folks möjligheter att skuldsätta sig för mycket. Det ska dock göras med t.ex. skuldkvotstak och liknande, inte genom tvingad amortering så att KALP-kalkylen sätter stopp.
1 gillning
Nej, men nu hjälper staten banker att jaga låntagare när banken lånar ut för mycket. Och går det riktigt illa hjälper de banken också. Det leder till att utlåningen blir extremt stor i fht till vad den borde vara. Dvs regleringar leder till behov av nya regleringar.
1 gillning
De som har bolån sedan innan kravet infördes har lånen amorteringsfria oavsett belåningsgrad. Man kan alltså ha 85% belåning och amorteringsfritt.
Lite oklart vad du syftar på när du påstår att staten hjälper banker att jaga låntagare. Syftar du på att Sverige har ett hyfsat välfungerande rättsväsende? Att avskaffa det lär vara förknippat med vissa problem bortom bostadspriser.
1 gillning
Verkar som ett ganska bra förslag, eller?
3 gillningar
Leder endast till högre bostadspriser. Ingen mer än banker och mäklare som är vinnare på det.
Trappa ner ränteavdraget istället för sånt här populistiskt trams.
26 gillningar
Sant, men det börjar ju närma sig 10 år sedan amorteringskravet infördes så belåningsgraden bör nu i praktiken vara långt under 85%.
1 gillning
Nej, jag syftar på det jag skriver. Men eftersom du kände att det var läge att dra fram en halmgubbe att jag vill avskaffa rättstaten får jag väl förtydliga. I flera stater med “hyfsat välfungerande rättsväsende” kan man inte begära in mer för bostadslån än panten. Vilket är rimligt för alla parter. Utom bankerna, som får låna ut mindre till högrisk låntagare.
Det är riktigt. Men om risken ökat så kan banken öka på amorteringen för att bli av med risken (=lånet).
Kan bli en bättre ide att belåna aktieinnehavet.
Eh en bank kan väl inte ensidigt ök amorteringen bara sådär?
Om pris på bostäder ökar så ökar bara nyproduktionen. Och så är man tillbaka prismässigt.
Just nu så verkar dock bostadspriserna vara lägre än nyproduktionskostnad. Så lite kan nog priserna stiga utan att nyproduktionen går igång och blir ett tak för prisökningar.
Om du tittar i lånevillkoren så hittar du brytpunkter där långivaren kan ändra villkoren. Och där ingår att förändra amortering.
Om det leder till att det blir lättare att låna, så kommer det innebära en större utlåning och att det sätter fart på ekonomin och inflationen mer än en mindre utlåning hade gjort. Eftersom högre inflation brukar leda till högre räntor så skulle jag säga att den lägre amorteringstakten kommer leda till högre räntor, allt annat lika.
Regleringar leder till nya regleringar. Som @Kronkalle sade.
Ökad belåning borde gjort det lönsamt att bygga nytt tills priset jämnas ut. Men både höjden, ytan och kvaliteten begränsas av annat “socialistiskt trams”, samtidigt som efterfrågan chockhöjs av gränslöshet mellan och inom landet.
Att sänka amorteringskravet och öka rörligheten i EU är att gasa - samtidigt som krav på miljö, boendemiljö, brand- och elsäkerhet m.m. är att bromsa marknaden. Det blir att gasa samtidigt som man bromsar, alltså.
Resultatet är skenande priser, men knappt fler bostäder. Även om du gör bostadskarriär blir du förlorare, för du får knappt något annat att flytta till och realisera vinsten på det här viset.