Glöm inte att den stora massan har ju inte köpt in sig på bostadsmarknaden på den nivå som ligger nu. Utan många har ju haft en otrolig värdeökning som minskat ner belåningsgraden.
Jag tror det är så att yngre personer har mer lån, äldre mindre och snittet blir inte så högt. Så i de läget folk har precis börjat sina liv, köpt bostad och ska spara så finns det inte så mkt utrymme.
Sedan kommer alla andra saker, resor allmänt köpande av kapitalvaror mm som till viss del hämmar sparandet trots att lånen blivit mindre.
Alla delar i livet har ju olika kostnadsfokus för många vilket gör att man alltid kan lägga pengar på olika saker.
Bäst är nog som @Melwa säger att göra lite av allt. Att oavsett vad man gör så ska man lägga undan lite pengar. I vissa skeenden av livet blir de mindre, i andra mer. Sedan är det ju tyvärr så att sanden rinner mellan fingrarna på oss alla(vi slösar…), vissa är lärt sig att sätta ihop två fingrar så de rinner lite mindre…
Yngre personer idag har ju inte haft samma möjlighet att åka snålskjuts på en galen värdeökning på bostäder heller. Tidigare kunde du ju enkelt bara bo och tjäna massa pengar varje år, lyckades du köpa din första 1:a så var det bara till att åka med senare i stort sett.
Egen insats krävdes knappt, att köpa hus i storstad idag utan den karusellen kräver ju ett sparande på 1-1,5MSEK.
Villa med direktverkande el, två bilar, två barn och gör inte avkall på maten för att spara det lilla extra men äter sällan på restaurang.
Har en pågående debatt hemma om vi ska investera i vattenburet värmesystem och värmekälla, sambon trycker på bekvämlighet och fasta kostnader och jag däremot tittar på intäkter, värde och utfall.
Det där är en stor förklaring, det är en avsevärt tuffare bostadsmarknad idag. Sedan får man komma ihåg att många av oss som upplevde it kraschen, 2000, som pågick i 2.5 år och sedan när vi väl var tillbaka, tog finanskrisen vid. Ett förlorat årtionde. De som upplevt detta vet att börsen inte bara går upp, inte ens i ett tioårs perspektiv. Så jag tror väldigt många boomers, genx har en mycket bredare syn på sparande och investerande än den yngre generationen, där börsen är en del av det, men inte allt.
Njae, det där är väl ändå lite för mycket Stockholmsperspektiv? Det finns faktiskt hus i storstad som inte kräver sjusiffrig handpenning idag. Jag säger det inte för att vara petig, men ibland tycker jag ändå man målar upp en alltför mörk bild av bostadsmarknaden.
Visst, det är inte nyproduktion då och det kan komma att krävas lite klassiskt fixande av ytskikt och liknande, men nog finns husen iaf.
Göteborg och Malmö ligger rätt nära och 1 MSEK i handpenning ger dig ett köp för runt 6.5 MSEK vid 85% belåning. Snittpriset i StorMalmö är 5,2 MSEK enligt Mäklarstatistik.
Det bör gå hitta hus där man klarar sig under 1 MSEK i handpenning i en hyfsat normalfördelad marknad alltså.
storstad i Sverige enligt SKR definieras som en kommun med minst tvåhundratusen invånare och minst tvåhundratusen i den största tätorten,[3] som i Sverige är kommunerna Stockholm (med omgivande storstadsområdet Storstockholm), Göteborg (med omgivande storstadsområdet Storgöteborg) och Malmö (med omgivande storstadsområdet Stormalmö) men inteUppsala (som har mer än 200 000 invånare men enbart omkring 166 000 i tätorten Uppsala).
Sedan kan man tycka vad man vill om den definitionen.
Precis det jag menar också. Det finns hus inne i Malmö för under fem miljoner och det finns definitivt hus i “stormalmö” att tillgå för de slantarna.
Visst finns det, jag bor i Hälsingland så här har vi gott om billiga hus. Men 3-4 miljoner svennar bor väl i städer där det är runt en mille som krävs. Sen tänker väl jag lite i termen av att man kanske inte vill vara totalt maxbelånad heller.
För vår del har vi lagt pengar på husköp och renoveringar strax under 3 miljoner, inget lån på det längre.
Sen försöker vi resa vår och höst och det har vi gjort under 15 års tid nu.
6 olika bilar senaste 15 åren varav 3 fabriksnya.
Ny motorcykel 2018 för 270.000kr.
Vi har levt rätt okej sedan vi va 25år tills nu 42 och 39år. Vi ser även att vi inte kan leva hur fritt som helst utan vi måste jobba 100%. Så länge vi jobbar 100% kan vi passa på att spara 50% av våra löner. Då vi har låga fasta utgifter kan vi enkelt spara 50% och samtidigt resa vår och höst plus att vi har två hundar vi vill vara med.
Det förklarar ju hur du tänker, men i storstäderna tror jag det närmast är kotym (eller tvång) att maxa sitt lån för att kunna köpa något alls.
Jag gjorde en slagning på hemnet och satte gränsen till villor och radhus, minst 100 kvadratmeter och max fyra miljoner och fick träffar i både Malmö, Göteborg och Stockholm. Att det sedan inte är i innerstaden är ju ganska självklart. Dessutom är mängden villor och radhus ganska begränsade centralt oavsett.
Alltså, det är väl inga problem att göra av med pengar om man aldrig tänker på utgifter. Fast jag tror att de flesta inte har någon förståelse för hur mänsklig psykologi och “hedonic treadmill” fungerar. Det är ju inte en frågan om att leva bra eller dåligt, det är bara frågan om att leva ett bra liv billigt eller dyrt… Om man inte lever på existensminimum iaf.
Jag och min man är såna som borde ha rejält mycket mer på banken än vi har och jag fattar inte vad pengarna har spenderats på. Vi lever inget extravagant liv överhuvudtaget men inte snålt heller så pengarna har bara… runnit iväg. Vi har varit sjukt dåliga på att ha koll och inte haft någon plan och då tror jag det lätt blir så att man står där i slutet på månaden och har inget kvar (och inget som sparats). Vid årsskiftet la jag flera veckors tid på att sätta mig in i allt vad privatekonomi heter - lyssnat på otaliga rikatillsammansavsnitt, ekonomiakuten och småspararguiden och gjort budget och planer. Och det har funkat!! Vilken lättnad! Men summa summarum så misstänker jag att vi varit ganska representativa för de som tjänar helt ok och borde kunna ha mer på banken - dålig koll och man läcker som ett såll.
Superfint att du delar och jag tror det där sammanfattar precis hur de flesta svenskar i medelklassen ser på sin ekonomi och vad bristen på sparande beror på (om de skulle lagt tiden och energin som du/ni lagt).
Om man inte lever på existensminimum iaf.
och jag fattar inte vad pengarna har spenderats på. Vi lever inget extravagant liv överhuvudtaget men inte snålt heller så pengarna har bara… runnit iväg. Vi har varit sjukt dåliga på att ha koll och inte haft någon plan och då tror jag det lätt blir så att man står där i slutet på månaden och har inget kvar (och inget som sparats). Vid årsskiftet la jag flera veckors tid på att sätta mig in i allt vad privatekonomi heter - lyssnat på otaliga rikatillsammansavsnitt, ekonomiakuten och småspararguiden och gjort budget och planer. Och det har funkat!! Vilken lättnad! Men summa summarum så misstänker jag att vi varit ganska representativa för de som tjänar helt ok och borde kunna ha mer på banken - dålig koll och man läcker som ett såll.