Går det utmana den kultur som finns på arbetsplatsen?
Är det så stelt att man inte ens kan hojta tjena på morgonen? Vad händer om man börjar med det?
För min del är jag inte på en sådan arbetsplats kan nämnas, vi kan morsa, ta en stund för skitsnack och ifrågasätta allt vi önskar, fråga varandra hur vi mår, utan att det för den delen skulle uppfattas som något negativt.
Jag har förmånen att verkligen gilla det jag arbetar med, inte nödvändigtvis alla arbetsuppgifter men jag är en total nörd när det kommer till branschen. Det ska extremt mycket till för att jag skulle lämna den, visst jag kan gå mellan olika arbetsgivare men sannolikt aldrig byta bransch.
Sen lön, utmaningar, kollegor osv.
Förr var det 6-dagarsvecka instängd i en industri utan fönster. Svarva metall dagarna i ända, samma sak om och om igen. Ett par veckor semester, låg lön, lång arbetsdag.
Nej, det var inte bättre förr. Byt jobb.
Skaffa dig ett jobb där du trivs men ändå tjänar bra och är ledig mycket. Jag jobbar som lokförare på ett 8/6 schema och får ut ca 45k efter skatt. Jag slipper för det mesta att ha med folk att göra och kunde inte trivas bättte
Hoppas detta inte handlar om långsiktiga kundrelationer eller relationer med anställda… 
Håller med. Man behöver inte delta i en företagskultur som man känner bryter ner en själv, man kan köra sitt eget race lite grann och hjälpa till att forma om kulturen.
Det handlar om perspektiv. Vi lever i en värld där vardagen är svår och hård för att vi inte ser eller bryr oss om resten av mänskligheten.
Dom flesta människor har ingen pension.
Dom flesta människor färdas som längst 5 mil ifrån den plats den föddes på.
Dom flesta människor har inte tillgång till toalett eller vatten i sitt hem.
Dom flesta människor har under 20kvm bostadsyta per person.
Att vi ens har den här diskussionen visar hur långt bort vi är ifrån resten av världen
Vi är som gudarna i Olympus, pratar om sura vindruvor, Vatten som smakar för lite, Solen är för varm, Natten är för kall.
Visst är livet hårt och många av oss har ont i både kropp och sinne. Men besinna er. Vet du hur löjrom smakar så är du inte av dom som har ett hårt liv.
Jag säger inte att vi , du eller någon här är bortskämd eller har fötts på en mjuk plats med bomull runtom.
Vad jag menar med inlägget är att det är så jag tänker för att klara av mitt liv.
Jag tänker på att det finns fler som har det hårdare och svårare än jag. Och då blir det lättare att klara av samhället och företagens evigt växande behov.
Ekorrhjulet / the rat race är mycket lättare för mig när jag tänker på hur folk sliter på ett risfält för att sova på ett jordgolv, efter en 12 timmars arbetsdag, 7 dagar i veckan.
Köp grejjer eller vad nu som får dig att känna jobbets lön verkligen ger dig något mer än bara mat och tak över huvudet.
En eller flera hobbies kan också få livet att kännas värdigt.
I hobbies kan man öva sig på att vara ensam och inte känna sig ensam.
Blir man nöjd av något, så blir man ofta trevlig och snäll mot andra. Då blir allt bättre.
Hjälp gärna folk utan att kräva något tillbaka.
Det funkar för mig.
Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Visserligen blir jag också trött på att man ska försöka hitta förklaringar till varför X kull har bättre betyg än tidigare läsår, och yada yada, men jag tror den dagliga motivationen kommer utav att jag jobbar med elever. Tittar aldrig på klockan numera, känner att mitt jobb är värdefullt och jag får massor tillbaka av dem.
Tror också att kollegorna är A och O. Man behöver se misären i vardagen och skämta om den så att det inte blir så jävla seriöst hela tiden.
Det låter som om du behöver hitta andra branscher? :-)
Det finns såklart människor som har det hårdare än vi har det här, men när jag läser ditt inlägg tänker jag ändå att du borde läsa Factfulness om du inte gjort det. Den börjar kanske bli lite daterad (hoppas verkligen den får en ny-utgåva) men perspektiven är guld. RIP Rosling.
Jag kanske kollar upp den boken. Svårt att läsa på riktigt nu med alla skärmar. Kanske blir en ljudbok 
Men tillbaka till ämnet. Jag hoppas alla hittar sin väg och lär sig sina tankars mönster och fortsätter arbeta och streta. Min väg var att se på andra som har det tuffare än jag, och hur hårt dom arbetar.
När jag i min fantasi ser folk hämta vatten i 35 graders värme, gåendes en mil. Så blir min börda lättare. Visst kanske det låter lite dumt. Men det fungerar bra för mig.
Även mat och vardagsproblem funkar på samma sätt för mig. När jag diskar brukar jag tänka mig folk som sköljer skålar i en smutsig flod. Fan vad bra jag har det just nu tänker jag då.
En sak som tyvärr gör mig tveksam och får mig att tvivla mycket är att om jag skulle ha den ekonomiska möjligheten att inte arbeta, skulle jag då ta det och tacka för mig. Skulle min tanke jag haft tillflykt till , skada mig då.
Det skulle för mig vara svårt att se mig i spegeln om jag inte arbetade medans världens folk, fortfarande slet för sin brödfödan.
Jag vill inte vara grov i orden, men det skulle kännas som om jag var en slavägare.
Världen skulle bli som en samling Foodora bud för mig, En människa som bara tänker på sig själv och vänskapen mellan folk jag mötte, skulle till stor del vara ekonomiska transaktioner.
Jag skulle nog bli tveksam till allt jag gör och varför om jag satt i den sitsen.
Tänk vad lite gemensamt man skulle ha med andra, om man satt där.
För mig handlar det främst om kollegorna! Jobbet är mitt främsta sociala sammanhang (bortsett från familjen). Jag har turen att gå till jobbet och umgås med min bästa vän hela dagarna. Jag har generellt varit i arbetsgrupper där det byggts ett familjärt klimat och där vi bryr oss om varandra. Annars hade jag inte orkat spendera så mycket tid hemifrån.
Jag har dessutom en arbetsgivare som lägger stor vikt vid balansen mellan jobb och fritid.
Jag jobbar offentligt, hade haft svårt att känna syftet på många privata företag. Sliter hellre för det allmänna än för att någon annans plånbok ska bli löjligt fet.
Vilket deprimerade inlägg, det känns som om du behöver byta arbetsplats eller mindset.
Själv är jag 49 år gammal, har jobbat sedan jag var 17 år gammal, direkt efter två årigt gymnasium. Slitit som ett djur med fler timmar per dag än som borde vara mänskligt möjligt i många år. Haft extrajobb vid sidan om jobbet och samtidigt haft familj och fungerande fritid (enligt mina värderingar). Alltid jobbat i privat sektor och skulle inte byta en dag mot ngt annat. Det finns riktigt bra arbetsgivare därute också…
Det gäller att hitta ngt man älskar göra så att man inte behöver räkna dagarna till FIRE eller pension. O obs! Det kan innebära fire som @angaudlinn som verkligen tagit ett grundat och livsförankrat beslut.
Jag förstår inte varför så många menar att arbeta på ett företag bara är för att göra ägarna rikare.
Jag arbetar på att företag för att göra mig rikare. För att få göra välbetalda jobb behöver jag göra jobb som betalar både mig och ägarna bra. Det är ett lukrativt sammarbete oss imellan.
För att sammarbetet ska va lukrativt behöver vi göra något som någon annan vill betala för. Alla jobb i privat sektor betalas av någon som frivilligt byter bort sina pengar mot företagets tjänster. Får man bra betalt gör man uppenbart något värdefullt för den som betalar. Annars hade den inte gjort det.
Om man är med i en organisation som skapar något nöjda kunder värderar så högt att de vill betala mycket pengar till både mig, andra anställda och ägarna är det ju win win för alla inblandade. Hur blir det meningslöst?
Vad innebär 8/6? Mvh Maria
Det som är viktigt för mig med ett jobb är tre saker: att göra nytta/ bidra till något gott, att använda och helst utveckla min kompetens, att ha trevliga arbetskamrater.
Man kan också tänka KASAM, Antonovskys Känsla av sammanhang:
Jobbet ska vara begripligt, hanterbart och meningsfullt.
Eller Daniel Pinks autonomy, mastery & purpose, sammanfattad i tecknad film här.
I dag finns utrymme för många att fundera på sånt. Förr slet man för att få mat på bordet och värme i huset, då funderade man inte så mycket på motivation eller lycka…
Det innebär att jag jobbar 8 dagar följt av 6 dagar ledigt på rull hela året. Jag gör mina timmar på dom 8 dygnen för att sen vara ledig i 6 dygn.
Jag har en teori att man jobbar så lite som möjligt så håller man det intressant längre. 
Håller helt med, dock med några nyanser. Ju längre tid i arbetslivet och ju fler företag man arbetar på desto mer märker man att många välbetalda jobb handlar mycket om upplevt värdeskapande av den som finansierar företaget. Alltså hur stor del av värdeskapandet någon annan (som kanske egentligen har dålig koll) tror beror på just dig. Detta gäller oavsett om företaget går med vinst eller bränner pengar i jakt på framtida vinster.
Får säga tvärt om, ju längre tiden går desto mer har jag insett hur dålig en överdriven seriös kultur eller dumlojalitet är. Sedan har alla här inne olika syn på vad seriositet och lojalitet är, men en vrängd kultur på arbetsplatsen drabbar alltid den enskilde negativt.
@Haampus Du har fått många bra tips här i tråden, men i grund och botten kanske det är dags att se dig om efter vad som finns på andra sidan staketet. Vänta inte för länge, saker förändras inte av sig självt och man blir bara bittrare med åren. Ibland kan bara en liten förändring vara till nytta, ”gräset var inte grönare men det var iaf en annan nyans av brunt”.
All lycka!
Om jag jobbade på en mer utpräglat meningslös arbetsplats, där ”öka vinsten” var det enda egentliga målet, skulle jag nog hålla med dig. Och ja, jag har provat det.
När man befinner sig i ett sammanhang där saker i sig ses som viktiga och någon vinst eller liknande inte existerar blir det, som jag ser det, lättare att känna lojalitet mot arbetsgivaren och systemet i stort.
Sedan är det förstås möjligt med arbetsplatser där man både går med vinst och samtidigt gör något viktigt, som att rädda liv och att lösa olika världsproblem. Det kanske på sätt och vis kan vara en ideal modell. Jag har dock ingen egen erfarenhet av just detta.
Och det är väl här jag ska yttra mig, även om det till del kan vara applicerbart i andra sektorer, så är det var jag haft mest erfarenhet. Man kan tömma större delar av sig själv i ”hålet” och i slutändan…gav det verkan?
Men alla är olika. Jag är exempelvis glad att tiden vid monteringslinjen bara var ett sommarjobb.