Hjälp mig med en bättre förklaring. 
Men det stämmer ju fortfarande att de med hög diversifiering är de som har lägst avkastningskrav och alltså är de som är villiga att betala högst pris, vilket är anledningen att de med högre avkastningskrav (de med sämre diversifiering) inte får sin önskade riskpremie.
De mest lägst avkastningskrav sätter priset.
Aktiva investerare kan definitivt sätta vilket avkastningskrav per bolag de vill (ingen kan stoppa mig från att buda hur lågt som helst), men det är ju inte säkert att budet accepteras, eftersom diversifierade investerare budar högre.
Om vi förutsätter att marknaden är helt effektiv, och använder CAPM som prissättningsmodell, så har alla investerare all information och prissätter alla risker. Så om någon risk går att diversifiera bort (som alla på marknaden vet om), så som idiosynkratisk risk, så kommer det reflekteras i priserna.. Det är därför man inte kan förvänta sig en riskpremie för idiosynkratisk risk. Inte för att priset är ”högt”?
Alla budar inte samma pris.
Som du själv sa: priset sätts på marginalen. Säljare säljer till de som erbjuder högst pris, alltså de med lägst avkastningskrav. Det finns många med högre avkastningskrav som erbjöd lägre priser men inte fick sina bud accepterade.
Därför sätter de mest diversifierade investerarna priset och förväntade avkastningen.
Och de som hade önskat högre riskpremie får den inte.
Jag tror jag förstår hur du menar. Om en investerare är mer diversifierad så upplever hen lägre portföljrisk, och i modellen skulle det innebära ett lägre avkastningskrav. Lägre avkastningskrav innebär att man är villig att acceptera ett högre pris på aktien, och i din intuition blir det då de mer diversifierade investerarna som sätter priset. Därifrån blir slutsatsen att den koncentrerade investeraren inte får sin önskade premie eftersom hen inte “vinner budgivningen”.
Det är bara att den här mekanismen inte riktigt stämmer, varken i CAPM eller i multifaktormodeller som FF5. CAPM bygger inte på att priser sätts av vem som råkar acceptera lägst avkastning, utan på att idiosynkratisk risk inte är prissatt eftersom den går att diversifiera bort. Modellen säger alltså ingenting om individuella avkastningskrav eller budnivåer per aktie. Och i FF5 faller resonemanget ännu mer, eftersom faktorrisker är systematiska och prissätts oavsett enskilda investerares portföljkonstruktion. Så intuitionen är inte orimlig som tankeexperiment, men den beskriver inte hur marknadsprissättningen eller modellerna faktiskt fungerar.
Får fortsätta diskussionen ikväll.
Jag tycker du börjar från fel ände. CAPM är en abstraktion. I verkligheten är det ju inte så att alla världens investerare på magiskt sätt kommer överens om en och samma sak. Vilket är väldigt enkelt att se genom att bara titta i orderboken för en aktie och se bud många olika prisnivåer.
Jag säger inte att förväntade prisnivåer och avkastning enligt CAPM/FF6 är fel. Jag säger bara att jag tycker du sätter “hästen före vagnen”. Du verkar börja från abstrakta genomsnitt och modeller, men verkligheten fungerar från motsatt håll: från konkreta/individuella transaktioner som sedan blir till abstrakta genomsnitt och modeller.
Väldigt många bud blir inte accepterade eftersom bud som accepterar lägre avkastning står före i kön. Alltså, buden som accepterar lägst avkastning är på marginalen och det är marginalen som driver priset.
Den konkreta verkligheten förklarar varför priset sätts baserat på icke-diversifierbar risk: säljare säljer till de som budar högst.
2 gillningar
Jag är helt med på att CAPM är en abstraktion och att verkligheten består av individuella bud och massor av olika prisnivåer i orderboken. Det är precis så marknaden ser ut. Och jag håller med om att priset sätts på marginalen av den som accepterar lägst förväntad avkastning just där och då. Den delen är det inget konstigt med.
Det jag försöker få fram är bara att när artikeln pratar om “att man inte får betalt för idiosynkratisk risk”, så kommer det inte ur en mekanik där diversifierade investerare budar upp priset, utan ur modellnivån: att bara icke-diversifierbar risk prissätts i jämvikt. Det är liksom den nivån artikeln utgår ifrån. Mikrodetaljerna i orderboken kanske är sanna, men det är inte de som är själva förklaringen till varför just den risken saknar premie i CAPM/FF-världen. Där är mekanismen mycket enklare, den går att diversifiera bort, vilket reflekteras i priserna, och därför ingår den inte i riskpremien.
Så är mer förklaringen till varför idiosynkratisk risk saknar premie i artikeln jag ser behöver förtydligas.
Hm, ok. Jag tycker faktiskt Jans förklaring är både korrekt och mer intuitiv.
Annars blir det ju inte riktigt tydligt varför det ska prissättas enligt icke-diversifierbar risk.
Jag förstår absolut att Jans formulering kan kännas mer intuitiv, som en bild av att priset drivs av de som accepterar lägst avkastning. Det är bara viktigt att skilja på en pedagogisk intuition och den egentliga mekanismen i modellerna. I CAPM/FF är förklaringen betydligt mer rak: bara risk som inte går att diversifiera bort prissätts i jämvikt, och idiosynkratisk risk försvinner av just den anledningen. Det är därför den inte ger någon premie. Intuitionen om bud och “högst pris vinner” kan vara ett sätt att illustrera det, men det är inte den faktiska anledningen till att just icke-diversifierbar risk hamnar i riskpremien.
Skulle kunna tänka mig något mer i denna stilen:
Varifrån riskbegreppen kommer och varför de spelar roll för dig
När vi pratar om risk i det här sammanhanget menar vi investeringsrisk. Det vill säga de risker som påverkar din långsiktiga förväntade avkastning. Det är ett mer specifikt begrepp än vardagens risk, som ofta handlar om oro, känslor eller enstaka händelser. För att förstå varför vissa risker är värda att ta och andra inte kan det vara hjälpsamt att se hur forskningen utvecklat synen på risk.
Den första insikten: all risk är inte samma sak
På 1950-talet visade Harry Markowitz att risken i en portfölj inte främst kommer från enskilda aktier utan från hur tillgångarna rör sig tillsammans. När man äger många bolag försvinner nästan all bolagsspecifik osäkerhet. Detta var startpunkten för modern portföljteori och första gången man tydligt skiljde mellan risk som går att sprida bort och risk som alltid finns kvar, oavsett hur bred portföljen är.
CAPM: uppdelningen i två typer av investeringsrisk
På 1960-talet tog William Sharpe nästa steg med modellen Capital Asset Pricing Model. Den byggde vidare på Markowitz och delade upp investeringsrisk i två delar.
Idiosynkratisk risk
Det här är risker som är knutna till ett enskilt bolag, till exempel vinstvarningar, ledningsproblem eller produktmisslyckanden. Eftersom dessa risker försvinner när man äger många aktier behöver marknaden inte kompensera investerare för att ta dem. De påverkar bolagets kurs, men inte den långsiktiga avkastningen i en bred portfölj.
Systematisk risk
Det här är risk som påverkar alla bolag samtidigt. Det kan handla om konjunktur, inflation, räntor, geopolitik eller globala kriser. Den går inte att diversifiera bort. Alla investerare drabbas av den, oavsett hur många aktier de äger. Det är dessa risker som ligger bakom den riskpremie som aktiemarknaden historiskt har betalat ut.
Varför systematisk risk ger betalt i praktiken
Det här är ofta den svåraste punkten att förstå, men mekanismen är enkel när man ser den från rätt håll.
Systematisk risk är risk du inte kan fly ifrån. Ingen aktieportfölj i världen kan skydda dig från en global lågkonjunktur eller en bred börsnedgång. För att investerare ska vilja utsätta sina pengar för den typen av osäkerhet måste den förväntade avkastningen vara högre än på ett riskfritt konto. Annars skulle ingen välja aktiemarknaden framför sparkontot.
Kompensationen uppstår genom priset. Aktier prissätts lägre än de hade gjort i en riskfri värld. Ett lägre pris betyder högre framtida avkastning. Det är så marknaden betalar investerare för att ta systematisk risk. Den skickar inte ut någon separat premie. Den bygger in kompensationen i priset redan från början.
Idiosynkratisk risk fungerar tvärtom. Eftersom investerare kan sprida bort den helt gratis finns det ingen anledning att kräva extra avkastning för att ta den. Den påverkar kursrörelser i enskilda bolag men syns inte i priset i form av en premie.
Fama och French: fler risker som inte går att diversifiera bort
På 1990-talet analyserade Eugene Fama och Kenneth French stora mängder data och visade att det finns fler former av icke-diversifierbar risk än bara den breda marknadsrisken. Mindre bolag, värdebolag och mer lönsamma bolag tenderar att ha högre avkastning över tid, eftersom de bär på bredare risker som inte kan elimineras ens i mycket stora portföljer. Dessa mönster återkommer i både amerikansk och global data och ligger till grund för modern multifaktorforskning.
Den viktiga lärdomen: all risk är inte värd att ta
Sammantaget visar forskningen att den risk som går att diversifiera bort inte ger någon extra avkastning. Det är därför koncentration till enskilda aktier ökar risken utan att höja den förväntade avkastningen. Marknaden erbjuder ingen premie för idiosynkratisk risk, eftersom den är frivillig och enkel att undvika.
Den risk som inte går att komma undan, den systematiska risken, är däremot den som historiskt gett betalt. Det är denna risk du får kompensation för när du investerar i aktiemarknaden.
Varför detta spelar roll för dig som sparare
När du sparar i en global indexfond försvinner nästan all idiosynkratisk risk automatiskt. Det gör att du blir kvar med den enda risk som historiskt har betalat sig över tid. Det är därför breda, globala och billiga indexfonder fungerar så bra. De tar bort den risk som inte ger något och lämnar kvar den risk som faktiskt driver avkastningen.
3 gillningar
Så du tror att den texten med alla snobbiga buzzwords och obegriplig terminologi skulle vara bra och attrahera ytterligare sparare att anamma och följa siten?
Vilka syftar du på?
Vad är det du inte förstår?
Är det det som är syftet med artikeln?
Troligen. 
Jag vet att du är kunnig och vet vad terminologin du använder innebär. Men jag håller med Fonzie, jag fattade kanske 20% av vad du skrev. Då har jag ändå lite koll.
Men jag bad chatgpt att förklara vad du skrev och fick detta svar:
Skribenten menar att du bara får betalt för den risk som är omöjlig att diversifiera bort (systematisk risk), medan risk från att välja enskilda aktier (idiosynkratisk risk) inte ger någon extra avkastning och därför är onödigt risktagande.
Så jag förstår lite bättre nu.
Ok, ja hela artikeln tar ju i någon mening egentligen avstamp i EHM och CAPM/FF, så om man inte har förståelse för hyfsat grundläggande finansiell teori blir det svårt att förstå hur man ska värdera risker också tänker jag.
Kanske artikeln behöver kompletteras med en inledande del teori kring just det, för att introducera läsaren och möjliggöra djupare förståelse.
2 gillningar
Det är väl det svåraste, att hitta en språklig nivå som de flesta kan förstå, så de kan ta till sig budskapet.
Samtidigt som mer erfarna kan lära sig något nytt.
Är inte avis på att klura ut den utmaningen.
Det mesta…
Jag som hänger här dagligen fattar väl iaf kanske lite över hälften. Men allvarligt, hur mycket tror du att den stora majoriteten av befolkningen som knappt ens har en månadsutgift sparad fattar vad du skriver!??
Don’t ask me, ask @janbolmeson vad som är syftet med beskrivningen. Är den bara till för de mest initierade RT-medlemmarna så är det väl ok men jag är (rätt eller fel) av åsikten att man vill bredda siten till fler som behöver komma igång med sitt sparande.
Tänker inte svara på dina inlägg mer, inte värdeskapande för någon.
Det behöver du inte heller 
. Mitt inlägg var bara i trådens andemening att ge min feedback på det som skrivits och kommande avsnitt. Kanske det kan obegripligt nog vara värdeskapande för någon annan än dig?
Målgruppen för artikeln skulle ju också kunna vara alla tusentals redan befintliga följare som Jan vill skapa värde för, inklusive vi som hänger på forumet?