Som flera redan har svarat kan jag inte tänka mig att flytta från hus till lägenhet igen. Sedan vi flyttade till hus har vi haft väldigt låga boendekostnader, en tredjedel av vad det kostade i brf. Man har koll på hela sin boendekostnad på ett helt annat sätt i helägt friköpt.
Man kan spika upp en tavla elva en vardagkväll, spela musik ganska högt när andra behöver sova etc.
Slippa grannars ljud, hade i lägenheten en bebis med kolik våningen under och en femåring som lekte med studsboll ovanför kl 06.00 en lördagmorgon
Bor nu i ett hyfsat ”fin” villaområde, men den valdes för att det låg nära city. Skaffade en klipprobot så gräsmattan är ständigt nyklippt utan att anstränga mig mer än att byta knivblad en gång per säsong.
Har hela mitt liv gått mot strömmen, struntar i de grannar jag ogillar och hälsar på de jag gillar. Kan t o m småle i smyg om jag lyckas provocera någon genom att ha en välskött gräsmatta eller inglasat uterum.
Det är alltid en själv som bestämmer hur mycket man låter andra påverka ens eget liv.
Helt överens.
Någon sa:" Att köpa prylar man inte behöver, för att imponera på folk man inte känner, för pengar man inte har".
Någon annan sa:" Det är synd om människan".
Jag har inte skrivit något om statusprylar. Det jag syftar på är bredare, det handlar snarare om hur mycket man ”får” stå ut från mängden tex politiskt, socialt och praktiskt. Jag upplevde att man helst skulle inordna sig i en extremt standardiserad ram med mamma+pappa+barn som alla gör exakt det förväntade i dessa roller, det var väldigt lätt att sticka ut annars. Dessa bisarra cykelfester. Det var ängsligt och begränsande på ett helt annat sätt än vad jag varit med om tidigare eller senare. Detta var inte ett jätteproblem men det var tråkigt, särskilt i jämförelse mot hur det kan vara med roligare grannar.
Att säga fördelar med att bo i villa respektive lägenhet är ju jättesvårt eftersom många av fördelarna, och nackdelarna, går att få med båda alternativen beroende på vad man är ute efter.
Många av oss tänker förmodligen: lägenhet = litet krypin i stort lägenhetskomplex, villa = stort hus med stor trädgård i villaområde. Men vill man ha stor yta finns det ju stora lägenheter, vill man ha trädgård finns det marklägenheter, är man ute efter att hyra kan man hyra en villa, vill man ha liten trädgård eller litet hus finns det villor med detta också osv
Däremot är det nog lättare att hitta en villa som stämmer in på ens önskemål än en lägenhet om man vill ha annat än standard.
Gällande problemet med att jämföra sig med grannar så är mitt tips att flytta in i ett område med många gamla. I vårt område bor många av de som byggde husen för 50 år sedan kvar. De har inte renoverat något synbart sedan dess. När yngre flyttar in renoverar de men generatonsväxlingen sker pö om pö och ger därför ingen hets.
Sedan tror jag egentligen att det är viktigare att barnen inte går på en skola där det är mycket statushets. Som vuxen bör man ju kunna stå emot men för barnen är det värre. Och vi föräldrar tenderar att vara svaga när det handlar om våra barn. På våra barns skola jämförs det ingenting. Mest för att stor del av barnen kommer från invandrarfamiljer som går på soc eller har lågbetalda jobb gissar jag. På grannskolan (med mestadels högavlönade tjänstemäns barn) är första samtalsämnet vilken iPhone man har som 9-åring, vilket märke kläderna har och vilken bil föräldrarna kör.
Själv bor jag i marklägenhet (hyresrätt) mitt i villaområde. Jag har stor egen trädgård både på bak och framsidan. Det är ett lite speciellt situation då huset jag bor i var en radhuslänga som gjordes om till hyresrätter och det är egentligen ingen skillnad på min “lägenhet” och mina vänners radhus, när det gäller utseende/bekvämligheter. Det som begränsar mig är att jag inte får göra som jag vill, men samtidigt, går något sönder så bor jag på “all-inclusive” kan man säga.
Sen om man jämför en lägenhet på 15e våning utan balkong vs. en villa på landet med stor trädgård så föredrar jag villan men det finns många sorters villor och många sorters lägenheter.
Vi flyttade ut från stan till villaförort för att få en i våra ögon stabilare miljö för våra barn. Förmodligen då vi båda är uppvuxna i villa själva och nöjda med det…
Vi letade efter friliggande hus utan samfälligheter, servitut och annat strunt för att vara så fria som möjligt. Barn i lägenhet var ett h-e helt ärligt, både mitt eget och andras.
Insynsskyddad tomt på (relativt) tyst och lugnt läge i västra Skåne. Utanför städerna men på rimligt pendlingsavstånd till flera av dem. Bra skolor, vettiga kommunikationer och all möjlig service på cykelavstånd. Att vi kunnat rigga två hemmakontor i covid-tider är ett gigantiskt plus i kanten.
Får se vad som händer när ungarna flugit ut om ett gäng år. Huset är i princip senioranpassat redan så kan lika väl dö här på ålderns höst.
Jag kan tillägga att jag ser villalivet som betydligt mer förutsägbart än bostadsrätt. Kostnader kommer såklart men det är då våra egna och fria från andras nycker.
Privatliv och trädgård är ju givetvis de största anledningarna till att bo i villa.
Och sen upp med en rejäl häck runt tomten så kan man även avskärma sig från de närmsta grannarna.
Hjälper även mot ängselkänslor att man behöver göra något för grannarnas syn eftersom de ändå inte kan se det.
Jag tror inte det har med kvarteren i sig att göra utan ett stadsfenomen… flytta ut till en mindre ort/by så sjunker likriktningen markant är min erfarenhet.
Bra poänger här. Jag bor själv i ett område med många äldre. Jag vet inte om just åldern är så stor fråga men det faktum att inte alla är i samma ålder och jobbar inom liknande yrken/branscher gör mycket. Mångfald är nyckelordet i min värld. Nybyggda bostadsområden där alla grannar framstår som kloner av varandra är inte så skoj.
Lustigt, min fördom är att det skulle vara tvärtom, att i byn känner alla varandra och det skapar någon slags likriktning. Kan som sagt bara vara en fördom från min sida.
Likriktningen kanske va fel ord, men statusjakten. Beror säkert på vart man bosätter sig också eller så är det bara det att jag tittat efter statusmarkörerna för stan och att det är andra saker i mindre samhälle som gäller… Jag tar inte åt mig så mycket av vad andra tycker och tänker och det kan säkert ha en inverkan också…
Jag tycker som sagt inte att statusjakt var problemet, inte vad det gäller prylar utan i så fall hur man ska vara. Det finns en överdriven tro på att man i Sthlm är som i solsidan vad det gäller prylar och resor, så tycker inte jag att det var.
Är också tämligen säker på att man behöver bli väldigt folklig och Svensson om man ska bo i mindre by. Man behöver anpassa sig om man vill höra till. Jag skulle säga att om man inte känner av normen där man bor så beror det på att man är/passar rakt in i normen.
