Är det något som är vanligt? Ärlig fråga; jag vet inte. Men min bild är att om man budar på dyra bostäder så spenderar man en del på annat också, som restaurangbesök och resor. Och dessa kan man ju lätt dra in på om det skulle bli sämre tider. Det känns inte som att folk spenderar mer än de har råd med, utan bara mer än de skulle ha råd med om det skulle bli sämre tider. Men när det händer så drar de åt svångremmen och spenderar mindre.
Men om man lägger så mycket på sitt boende att man riskerar att behöva säjla i förlust och gå med skuld kvar utan boatad, då är det ju ett riktigt problem. Det hände ju några under 90-talskrisen, men jag har inte hört att det skulle hända nu.
Jag tycker snarare att det verkar som att folk rättar mun efter matsäck. När de har mycket pengar spenderar de mycket, och när de har lite pengar spenderar de lite.
Ja. Nu var ju mitt inlägg ett halvdant försök att vara skämt-dryg, och inte egentligen ett försök att lära Melwa något jag är helt övertygad om att hon redan vet.
Och du har rätt i sak. Det finns ingen garanti att hälften har lön långt under medianlön, bara att hälften har lön under medianlön. (Ska man vara noga kan man även konstatera att det inte finns någon garanti för att hälften inte har lön långt under medianlön heller, det beror på hur lönefördelningen ser ut. Men det är inte så troligt.)
Jag tror att du i ditt resonemang missar den garanterade risken (så frågan är om man ens ska kalla det risk) att du får ett sämre långsiktigt utfall genom att inte ligga fullinvesterad eller åtminstone tungt investerad i tillgångar som har högre risk och högre förväntad avkastning.
Sitter man med cash på sidan hela livet minskar det realt i värde och innebär hela tiden en real kostnad. Detsamma gäller bolånet som också är realt lågavkastande, om inte t.o.m. negativ.
Om målet är att ha en god ekonomi och en stor nettoförmögenhet på lång sikt så är en hög med cash en risk i den meningen att den bromsar resan mot målet.
I teorin kan en bred global aktieindexfond falla till värde 0kr, antar jag, men vad innebär det då egentligen i praktiken om så skulle ske?
Din buffert skulle också ha 0kr värde eftersom samhället skulle kollapsa när alla aktier, obligationer och säkerheter blir värdelösa.
Pengar skulle sakna värde i en sådan situation.
Så jag menar att det inte är en risk att sälja fonder istället för att sitta på cashbuffert givet att det rör sig om relativt små belopp och att man är långsiktig i sin plan.
Ska man spela djävulens advokat så är det viktigare med cashbuffert när man har ett litet finansiellt kapital och är precis i början av sin sparresa, därefter kan det bli mer försumbart.
Har man bara 10k i fonder och ingen cashbuffert är ju risken stor att man behöver sälja alltihop i nedgång, där har du rätt.
Har jag däremot 1msek i fonder, 0kr i cashbuffert och inte några speciella omständigheter som gör att jag på ett bräde kan behöva ut med flera hundra k i cash när som helst så är risken inte stor, mindre än att sitta med cash på sidlinjen på lång sikt.
Tar man mig själv som exempel så kan jag täcka typ alla realistiska risker som kan hända en vanlig månad med några promille av mitt kapital. Går börsen ner 50% blir det några fler promille.
Så risken är försumbar i förhållande till att hela tiden förlora pengar realt istället för att tjäna pengar realt, genom att sitta med cash på sidan som jag inte behöver.
Du låter som en reklampelare för ett casino ”man måste spela för att vinna”. Du har fel, om du nu inte jobbar för ett företag som tjänar pengar på att folk förlorar deras pengar.
Det går aldeles utmärkt att dpaaa sig rik utan lån
Det finns en väsentlig skillnad i det jag skriver om och ett casino, och det är att i det senare fallet så är de långsiktiga oddsen alltid till din nackdel, huset vinner i längden.
I det tidigare fallet är de långsiktiga oddsen alltid till min fördel, jag vinner i längden.
Det är det som är det vackra med den typen av risk, man ska exponera sig mot en lång serie små kalkylerade risker över lång tid som har positiva odds och summan av alla dessa kommer då att bli positiv i längden.
Jämför med en tärning där jag vinner om den visar 3-6 och förlorar om den visar 1-2. Jag kan ha otur med några enstaka tärningskast, den kanske visar 1-2 fem gånger i rad och då är det dumt att jag satsar en miljon kr per kast - totalt onödig risk för att bli utblottad.
Men om jag istället satsar 10kr per tärningskast och vet att jag i längden kommer att vinna i 67% av tärningskasten så är det bara dumt att inte göra det.
Eftersom jag har tillräckligt med kapital för att kunna ta statistiska outliers som kan göra att jag förlorar många tärningskast i början av min långa serie av tärningskastande.
En bred global aktieindexfond som man äger över årtionden är ett exempel på det.
Man ska inte exponera sig för risker som riskerar att utblotta en totalt, men det håller vi ju med varandra om.
Blir lite nyfiken.
Vad säger storebror staten om denna fråga?
Dom vill vi skall spara, men samtidigt konsumera mer för att “få igång Sverige” men vad är “lagom” sparande egentligen enligt våra “ledare” ?
Är du säker på att det statliga pensionsparandet inte är inkluderat? Det är ju ett “tvångs-sparande” som vi inte ser eftersom det är ngt arbetsgivare betalar in åt oss före bruttolönen.
Dvs en del arbetsgivaravgiften består ju av pensionsinbetalningar, gissar att det är ca 17-18% av Din bruttolön.
Till detta kanske oxå ska räknas tjänstepensionen som börjar ungefär på ca 4,5% av bruttolönen och kan sträcka sig 45% av toppinkomsterna av bruttolönen för de som är en bit över 60år o högavlönade
Är ju en ganska tydlig skiljelinje mellan höger och vänster i denna fråga. Socialdemokraterna vill öka skatten på ISK därav minska incitamenten att privatspara. Generellt så är en bevekelsegrund för en stor stat att göra medborgarna beroende av densamma.
First, you take people’s money away quietly and then you give some of it back to them flamboyantly.
Högern har ett annat synsätt på medborgarna och vill snarare ha oberoende individer, därav minskad skatt på sparande.
Tyvärr verkar dock definitionen av sparande skevt från början, se bara den debatt det skapar bland personer långt över medel finansiellt insatta på detta forum.
Min definition av sparande är pengar som sätts av för investering/ammortering och som inte skall brukas inom en längre tid, läs sparande till FI som man skall njuta avkastning på.
Om du frågar medelsvensson så är mest troligt sparande något som görs kortsiktigt för förskjuten konsumtion, ex resa eller dylikt. Anledningen till jag säger det är om man tittar på Medelsparandet som Avanza presenterar så är det även där tydligt att ”sparandet” konsumeras upp; genom åldrarna är sparandet ca 2000 per månad i median - det bör över tid och upp i åldrarna ge betydande kapital. Men så är bevisligen inte fallet när där knappt är över 100k i median bland de övre åldersnivåerna.
Det spelar inte så stor roll vad ett enskilt parti säger, utan vad majoriteten av partierna står för, eftersom det är majoriteten som i praktiken avgör skattenivåerna – både för ISK och inkomstskatt. Just nu vill de fyra Tidöpartierna, och dessutom Centerpartiet i opposition, ha lägre skatt på både ISK och inkomst.
Mm, men jag vill ändå hävda att det då ofta handlar om en diskussion mellan insatta och oinsatta, även på detta forum.
Där vissa har bestämt sig för att bara en viss typ av totalt godtyckligt utvalt sparande räknas.
Det kan vara fondsparande, sparkonto, amortering, guld, konst eller pokemonkort. Allt lika tokigt att avgränsa sparande till.
Sparande kan ske i vad som helst så länge det ökar nettoförmögenheten, dvs. minskar skulder eller ökar tillgångar utan att öka skulderna lika mycket.
Sen tidsaspekten, för hur långt ett sparande ska vara för att det ska kunna räknas som sparande, den är mer relevant men också något godtycklig. Där får man vara tydlig med vad målet med sparandet är för att kunna avgöra vad som i sammanhanget kan räknas som sparande.
I en svensk välfärdsmodell har staten historiskt varit just det som gör att människor kan säga “fuck off”. Det kan vara till dåliga jobb, destruktiva relationer eller arbetsmiljöer – utan att man för den skull ska behöva vara miljonär.
Har det här någonsin varit sant? A-kassan har alltid endast varit ett skydd mot ofrivillig arbetslöshet, inte egen uppsägning? Försörjningsstöd och socialbidrag har alltid varit en sista utväg, inte ett sätt att få tid att förverkliga sig själv?
Välfärden är och har alltid varit ett trygghetssystem, inte ett frihetssystem. Trygghet står vi för gemensamt, frihet får du spara till själv.
Jo kanske höginkomsttagare gör. Men tror de flesta sparat betydligt mer om det inte var för Svenska systemet.
Om man vill ha relativt låg risk i boendet i vissa Svenska städer spelar inte hög lön så stor roll då insatserna blir väldigt höga.
Vi har sparat en hel del men bara för målspar och det anser jag inte vara varken buffert eller för framtiden.
för vår del är det boende och minnen med familjen som står för det mesta. Även ett relativt stort målspar till lägenheter för barnen då det skulle kunna bli problem i framtiden. Ser det inte som buffert eller framtidsspar och då blir väl vi felaktigt höginkomsttagare som har högt sparande i statistiken ändå.
I andra länder (typ USA) kan du ha sjuk- och sjukvårdsförsäkring, villkorad tjänstepension m.m. som försvinner helt eller delvis om du säger upp dig.
I Sverige funkar det inte så, så det kan vara det som menas. I USA kanske man inte vill eller kan säga upp sig för att man är sjuk, eller är rädd för att man kan bli det och inte vill förlora försäkringspaketet man har.
När det gäller socialbidrag och A-kassa finns det såklart de som utnyttjar de systemen trots att de egentligen inte behöver.
Se t.ex. denna tråd där TS och andra tycker att det verkar vara en trevlig idé att säga upp sig för att plocka hem massa pengar via A-kassan och bara behöva trams-söka lite jobb som man medvetet försöker att inte få, för att kunna gå i tidig pension och gå plus på att ha varit med i A-kassan.
Sedan det där med amortera vs investera, om ett worst case scenario händer säg 1930 (great depression), när stock market föll 90 %, så hände samtidigt en global hus marknads krasch (en av dem största genom historien), som landade på runt 35%. Man kan argumentera för att det inte är så hög sannolikhet att något sånt händer idag. Men man kan heller inte säg att den är obefintlig över säg 50 år. Så boende skulle jag hävda står sig mycket mer säkert i ett extremt utfall, så jag själv gillar att investera i båda.
Resonemanget håller möjligen för en bred fastighetsportfölj men inte en enskild fastighet, där är risken och möjligheten större för både extremt positiva och extremt negativa utfall.
T.ex. kan ett nybyggt HVB-hem, vindkraftpark eller en galen / dement granne som äger sitt boende och därför inte kan vräkas dra ner värdet på ditt boende en hel del utan att världen har påverkats i övrigt.
Jag skulle därför säga att börsen innebär lägre risk, men man ska ju bo någonstans och ofta går det bara att få tag på det man vill ha genom att köpa något, speciellt när det gäller hus.
