Det där kan också vara ett problem, eller snarare ett STORT problem.
Jag är lärare med legitimation för några ämnen upp till och med årskurs 6 men det betyder att jag har behörighet att undervisa och betygsätta upp till och med årskurs 6 och inte att jag har kompetensen för att göra det. För mig är den riktiga kompetensen, alltså vad jag verkligen kan, det viktiga och tyvärr har inte “chefer” alltid samma inställning trots att elevernas bästa borde vara det viktigaste även för dem.
Förra året försökte de omplacera mig till en tjänst jag inte hade riktig kompetens för och inget intresse för, vilket också är viktigt för eleverna, och det kan de göra med hänvisning till vad som står i min legitimation. För mig var det självklart att säga upp mig då det vore fel mot eleverna att ta en tjänst jag inte ville ha pga bristande kompetens. Fick en annan tjänst hos en annan arbetsgivare så end of story men det kunde ha blivit värre…
Problemet är att om man enligt legitimationen kan ta en tjänst och arbetsgivaren struntar i om man har “riktig kompetens” så kan man bli hänvisad till tjänster man inte har kompetensen för. Jag antar att det problemet också finns inom vårdyrken.
Man kan inte heller stämpla om det finns tjänster som man på papperet har kompetensen för även om man egentligen inte kan utföra jobbet.
Nej, det är helt fel. Kapitalister och arbetare har på det stora hela gemensamma intressen; det är därför de kan komma överens om ett avtal där de senare säljer sin arbetskraft till de förra. För de flesta företag är det till och med så att kapitalisten = arbetaren, eftersom de är enmansföretag.
Är jag en översittare för att jag tycker trådstarten dryper av bitterhet? Jag förstår inte hur ordet bitter kan kopplas till min personlighet men jag är i alla fall inte bitter.
Jag tänker att det väl är ganska lätt att bli bitter om man inte vill vidareutbilda sig, byta jobb o.s.v. men ändå vill ha förändring och inte får det.
Tänker att detta går att applicera på det mesta, som myten om att visa människor föds med någon form av superämnesomsättning och är smala oavsett vad de äter, medan andra går upp i vikt bara de tittar på en godisbit.
Det är en lögn. Rakt av. Men man mår bättre av att tänka att det är orättvist, för då slipper man ta ansvar för en kropp man är missnöjd med. Och hen som är smal har haft tur bara. Det är fel på samhället som premierar smala bara.
Alltså jag är en av dessa smala typer.. men alltså, jag äter inte godis alls eller ytterst lite, i princip inget fett eller dressingar, dipp, dricker bara vatten (med maten dock, nån bärs ska de ju va nu som då ) och äter mycket kött.. så när man tänker efter, är det så konstigt att man är smal eller är det genetik
Nu är vi off topic men jag håller med dig till 100%
Förstår du att man kan utrycka sina åsikter och tankar på olika sätt eller till och med välja att inte yttra dom alls? Man kan självklart vara lite av en mobbare även om man säger vad man ärligt tycker!
Intressant att du tar upp ämnet på detta raka och precisa sätt. Jag reagerar dock på att du vill ha svar ”ditt sätt” och att avfärdar olika människors svar med att det inte är rätt svar eller att de skall läsa om frågan.
Egenansvar har vi alla och en var.
Vårdpersonal är hjältar och inte mindre värda än någon annan. Att vårdpersonal inte har VD löner går ju knappast att ändra på.
Rätta mig om jag har fel men är inte just sjukvården ovanligt hierarkisk med en ständigt pågående rangordning mellan olika typer av läkare, specialister, sjuksköterskor, undersköterskor etc. Jag tänker att en sån arbetsmiljö lätt kan ge en känsla av att andra ser ner på en, oavsett roll.
Jag förstår faktiskt inte riktigt hur mitt inlägg gör mig till en mobbare eller översittare. Min avsikt var att uttrycka att trådskaparen upplevs som bitter och att det därför är helt nödvändigt att fundera på en förändring i livet, inte att vara nedlåtande.
Samtidigt upplever jag att det är väldigt låg tolerans här, flera av mina inlägg har blivit anmälda. Det får mig förstås att fundera över hur jag uttrycker mig, och den reflektionen tar jag på allvar. Men jag har helt ärligt svårt att se vad som uppfattas som fel, tvärtom tycker jag själv att jag skriver seriöst och bidrar med små, men relevanta, reflektioner.
Jag står nog lite mittemellan din och andras tolkning av dina inlägg och som jag sa det går naturligtvis alldeles utmärkt att framföra exakt samma sak på olika sätt!
Jag gillar egentligen principen och egenskapen att analysera sitt eget agerande och beteende och självklart reflektera över kritiken man får och sedan agera enligt egen övertygelse oavsett omvärldens tankar kring det! Det är ju ett fint tecken på integritet!
Nu säger jag inte att du gör det men alltför ofta kombineras det med ett att tycka synd om sig själv när omvärlden tycker man är dum i huvudet!
Återigen ibland kan det vara bra reflektera över om det man säger är snällt, är det inte det noga fundera på om det är nödvändigt och om det är sannolikt att effekten man vill uppnå faktiskt uppnås innan man säger något!
Varje trådstart behöver ha en ram runt frågeställningen, inte sant? Ts sätter villkoren för aktuell ts, vill man diskutera utanför ramarna får man starta en egen tråd. Inget mer med det.
Hur ni ska hantera det är nog genom att fokusera på annat. Skaffa lite meningsfulla hobbies, det behöver inte kosta så mycket. Njut av fritiden. Du har väl fått en del tips om hur du skulle kunna ändra dina förutsättningar men om du nu bestämt dig för att inte göra något åt det så kan man som sagt finna andra saker att fokusera på än pengar.
30k är ingen monsterlön direkt men om man är två med liknande lön borde man väl ändå kunna ha det helt ok. Men jag misstänker nästan, i och med din tidigare attityd i tråden, att det kanske “inte finns några bra karlar” där ute och att det är lönlöst att försöka på den fronten också. Men rätta mig gärna om jag har fel.
Jag tror man får bara infinna sig i den man är. Besitter man inte drivet/intellektet för att bli ekonomiskt framgångsrik utöver det vanliga så finns det bara acceptansen kvar.
Jag vill rekommendera boken Underskott av Emma Holten. Vissa saker är svåra att mäta värdet på, och då är det enklast för de som lägger budgeten att sätta värdet till noll. Men det speglar inte arbetets sanna värde, bara det faktum att pengar är en dålig måttstock att mäta viktiga saker med.
Man bör också beakta att det också går åt andra hållet: det är lätt att mäta att en lastbilschaufför tjänar mer pengar än en undersköterska, men det är svårare att mäta hur mycket uppskattningen som en undersköterska får är värd. Det vi kan säga med någorlunda säkerhet är att en undersköterska värderar den totala belöningen som hon får som undersköterska som högre än den hon skulle få med ett annat yrkesval, för annars skulle hon byta jobb.
Jätteintressant tråd. Tycker det är talande att väldigt många rekommenderar att byta bana eller jaga en högre status. I mina ögon handlar TS mer om varför vårdyrken som hemtjänstpersonal, undersköterskor och liknande har låg status från första början (nej, inte lägst status som några vill hävda, men ändå låg).
Jag tror det är lite McNamara fallacy över detta. Det är svårt att kvantifiera de mjuka skillnader i skicklighet mellan arbetare inom detta yrket, så man vänder sig istället till saker som är lättare att mäta. Tid, hur många patienter per tidsenhet, etc. Men alla som uppsöker vården behöver från dessa individer främst ett gott bemötande. Själva arbetet kräver liten utbildning, men hur det görs är jätteviktigt. Och det finns inga incitamentsstrukturer för att belöna detta.
Eftersom det är svårt att mäta så ser man det ju inte från utsidan. Istället blir folk chockade av skandaler med vårdpersonal som inte bryr sig för 5 öre. Men det är ju inte så märkligt när vi inte lägger två strån i kors för att konkurrensutsätta arbetsmarknaden i den dimensionen.
) och äter mycket kött.. så när man tänker efter, är det så konstigt att man är smal eller är det genetik 
