Vem spenderar man tid med vid olika åldrar

Här kommer en spännande illustration med tanke på vår pågående diskussion: “Avsnitt #261 - Samla positiva livsupplevelser snarare än pengar på kontot? (då det sannolikt kommer hända iaf.)”.

Det är en graf som visar vem amerikaner lägger sin tid på per dag i genomsnitt per ålder. Inspirationen kom via Ben Carlson och grafen kommer från Our World in Data.

Jag har inte riktigt landat i grafen, mer än att den ter sig stämma för mig. Sedan vet jag inte heller hur jag ska förhålla mig till den ökande tiden som spenderas på egen hand. Om det är självvalt, bra - men å andra sidan ekar den här undersökningen om ökad ofriviligg ensamhet. Samtidigt har jag också svårt att hitta balansen med barnen. Klurigt.

Vad tänker du när du ser den?

3 gillningar

Hur sjukt deprimerande det verkar vara att bli 70, om man inte har ett stort kontaktnät (vilka de flesta (?) inte längre har vid den åldern).

2 gillningar

Tänker att det ser logisk ut och det är en graf på livet.
Sen finns det ju olika uppfattningar till att vara ensam. Mår man dåligt av det är det ju en mörk framtid/ålderdom som väntar, men själv ser jag inte det som något som jag kommer bli deprimerad av.
Livet följer grafen

1 gillning

Inte nödvändigtvis. Många lär sig uppskatta livet i ensamhet, eller enastående som vissa vill kalla det. Går man från en lång relation till att vara singel så känns det förstås jobbigt, eller att partnern dör först. Men de flesta kan vänja sig och det behöver inte vara ett problem. Vissa vill göra allt till problem, andra anpassar sig och vips så är problemet borta. Det är förstås en läggningsfråga.

Vad är “kontaktnät” idag? Kontaktmöjligheterna för äldre är ju enormt mycket större idag via internet!

2 gillningar

Kanske.

Men jag tycker det låter lite som perspektivet som många har kring döden: “Döden är okej, gamla vill ändå inte leva längre när man nått till en viss ålder”. Vilket inte alls stämmer, det är extremt ovanligt att gamla människor vill dö. Speciellt de som är friska i övrigt.

Så hur vet vi då att gamla människor vill vara ensamma?

Ja, det finns undantag, men jag tror inte att de flesta ensamma gamla människor vill vara så ensamma som de ofta är.

Om du av misstag hugger av dig armarna (jag är så fräck och antar att du är dubbelarmad) så kommer du också att anpassa dig. Är problemet då borta?

Lite märklig tankegång tycker jag.

Nä, “människor är anpassningsbara” kan användas för att argumentera för i princip allt möjligt. Döden, slaveri, ensamhet, armlöshet… Det gör det inte till ett bra argument. Alla tänker inte som Epiktetos liksom.

1 gillning

Jag tänker att skillnaden mellan min (~260 minuter och max (~460 minuter) egentid i vuxen ålder inte är så stor, även om kurvan sticker ut när man plottar så här. Självklart är det tufft för många av de riktigt ensamma, som också drar upp medelvärdet en del.

Att tid med barnen toppar kring 280 minuter per dag är tänkvärt, men svårt att veta vad som ingår och folk får ju barn vid olika tidpunkter i livet så medelvärdet blir i viss mån utsmetat (eller är det kurvan som blir tillplattad?).

Har de plottat medianvärden också, för oss medianmåttiga typer?

2 gillningar

Man kan flytta till medelhavet eller Japan där det är mer normalt att 2-3 generationer bor ihop större delen av livet :laughing:

1 gillning

Reflektion 1)
Det syns tydligt att barn är en av de faktorer som påverkar ditt liv mest. Det hade varit intressant att se motsvarande graf för de som inte skaffar barn.

Reflektion 2)
Betydligt fler personer jobbar hemifrån nu än innan pandemin. Beroende på vilket slags jobb man har skulle det kunna räknas som “Time spent with coworkers” eller “Time spent alone”.

1 gillning

Här är människor olika. En del människor skulle tycka synd om sig själva resten av livet medan andra lever livet så bra man kan efter de nya förutsättningarna och ändå kan leva ett bra liv.

Problem är något vi människor skapar i våra hjärnor, det är inget som objektivt sett finns, det är bara en tolkning av verkligheten vi gör. Att vara utan armar är förstås inte bra men man måste faktiskt inte se det som ett problem. Det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det etc. Det kan förstås vara svårt i vissa lägen men jag tror ändå på det. Positivt tänkande. Att vara ensam är inte ett problem i sig, hur man ser på ensamhet är en annan sak men den egna inställningen går faktiskt att påverka.

Du kanske inte håller håller med men:

  1. Problem finns egentligen inte, vi människor skapar dem i vår hjärna. Det gör också att man kan låta bli att underhålla tanken på att det är ett problem och leva så gott man kan eller lösa problemet förstås om det går.
  2. Det finns ingen objektiv verklighet för människor, det finns bara olika åsikter och tolkningar av verkligheten. Även här finns möjligheter att välja hur man ser på saker, positivt eller negativt.
1 gillning

Jag tror att grafen stämmer ganska på gruppnivå. På individnivå kan det förstås se annorlunda ut så det kan vara klurigt att jämföra med sitt eget liv.

Det hade varit intressant att jämföra motsvarande graf över “kyliga” Sverige och “varma” Spanien.

Vi har många ensamhushåll i Sverige. Alla gör det “frivilligt” … men är det verkligen så?

Det som slår mig när jag tittar på grafen är att “time spent with friends” och “time spent with family” (syftar på föräldrar och syskon antar jag eftersom partner och barn täcks in på annat håll) minskar i takt med att “time spent with children” ökar, men att de inte ökar igen när “time spent with children” minskar. Istället är det “time spent alone” som ökar.

Känns lite sorgligt och visar på vikten av att vårda sina relationer även under barnåren, även om man inte kan lägga lika mycket tid på relationerna just då.

1 gillning

Detta var också vad jag reagerade på. Dvs att “Time spent with friends” bara minskar från ~18 års ålder (ökar kanske marginellt från 60 och uppåt). Det stora fallet beror såklart på familj/barn, antingen att man skaffar själv eller att de flesta av ens vänner skaffar, eller både och. När barnen flyger ur boet så borde det kunna öka lite.

Tror grafen stämmer relatvit bra.

Påpekar (även om säkert alla läsare redan insett det) att många som svarat i undersökningen antagligen har noll på ex barn eftersom de inte har barn. Dvs grafen är ett genomsnitt. Eller?

”Time spent with friendes” är väl också ”naturligt” i unga år. Då går man utbildningar, reser, har mycket ”kontaktytor” mot nytt folk =skapar ny vänner.

Under barnåren/bostads/yrkeskarriär träffar man betydligt färre ny. Vanligtvis andra barns föräldrar, grannar, kollegor. De flesta har då också fullt upp på ”eget håll”

Efter barnen flyttat ut. (Då de flesta föräldrar är 45-60år) skapas betydligt färre NYA kompisar och en del av de tidigare faller naturligt bort genom åren.

Så det är nog ganska naturligt att man spenderar betydligt mindre tid med kompisar då än innan familjebildning.

Utmattad efter ännu en dags sommarlov med småbarn drömmer jag om kurvan “ensam” :joy:

7 gillningar