Faktiskt ungefär så. Anledningen till att vi är så mycket rikare idag än för hundra år sedan är ju inte att vi jobbar så mycket mer, utan att vi har så mycket mer kapital vars avkastning gör oss rikare.
1 gillning
Men det är man själv som lägger ribban och föräldrarna bestämmer över barnen, inte tvärtom.
Livet erbjuder i stort sett oändliga möjligheter, dvs mängden man missar är enormt mycket större än mängden man klarar av att “inte missa”. Jag föredrar ett förhållningssätt där man kan lära sig uppskatta det man har eller kan få, inte ett förhållningssätt som bygger på att “inte missa” för då kan man aldrig bli nöjd, det finns alltid lite till man uppfattar att man inte har eller missar. Kan man lära barnen detta förhållningssätt tror jag att de också blir lyckligare genom livet än om de hela tiden ska kräva/jaga något slags maximum/optimum baserat på mängden tillgängliga pengar.
1 gillning
100 år är en kort period om man jämför med hur lång tid det historiskt tagit för olika civilisationers uppgång och fall. När en minoritet av befolkningen känner sig rikare och skaffar sig större förmåner på bekostnad av andra ökar spänningarna och fler och fler konflikter poppar upp. Den stora och snabba globaliseringen i världen gör att absolut ingen kan känna sig säker någonstans. Inte ens det relativs sett fåtal som skaffat sig mest “kapital vars avkastning gör dom rikare”… 
Känns inte som vi de senaste åren förvaltat “uppgången” särskilt väl vilket tyder på att vi passerat toppen för denna gång. Tyvärr…
Grattis! Tycker ni ska klappa er själva på axlarna - att redan ha sparat ihop runt två miljoner på mindre än fem år är ju jättebra. Kanske en liten belöning till familjen kan vara något när ni når 50% av ert mål kan få upp motivationen?
Kanske även ha en liten mindre sak som ni gör tillsammans för varje 10%-ig ökning?
1 gillning
Absolut, men att uppfostra är inte detsamma som att hela tiden tänka med plånboken och bestämma saker över barnen.
Det är faktisk varje förälders uppgift att på ett vettigt sätt bygga relationer och ta hand om sina barn, och ibland även lyssna på vad dom har att säga, utan att för den delen gå med på allt.
För mej är det ingen jättegrej att låta barnen gå på ridskola eller ha andra fritidsintressen.
Däremot att själv äga en häst med allt vad det innebär får dom göra som vuxna med egna pengar.
Att just bestämma över barnen i uppfostringssyfte tror jag heller inte gagnar någon, utan jag tror att varje individ växer genom samhörighet och ömsesidig respekt.
Kan ju ha att göra med att vi är i olika generationer kanske.
Rädsla för att inte känna sig behövd?
Livsstilsinflation?
Habegär?
…och naturligtvis de som faktiskt älskar sitt jobb och sina arbetsuppgifter och inte vill ersätta det med fritid. Jag uppskattar att dessa också finns, för utan dem blir det svårare med tillväxten, som är en del av min egen plan. 
Den förälder som inte förstår detta går ett bistert öde till mötes, i värsta fall för resten av livet.
1 gillning
Karriärister finns det nog ett helt gäng av här på forumet och där är min teori att de styrs mycket av en uppväxt där prestation varit viktigt. De har ett otörstligt behov av att prestera och då främst på jobbet. Det race:t verkar svårt att ta sig ur eftersom man lagt hela sin livsstil och identitet i sitt jobb.
Men utanför det här forumet har vi alla vanliga svenskar där ute typ lagerarbetaren, sjuksköterskan, busschauffören, socionomer, läraren osv. De gör sitt jobb för att få sina pengar för att kunna dra runt hushållet. Jobbet är uthärdligt men inte så mycket mer. De fram emot pensionen men tycker det är helt sjukt att de nu måste jobba till 70. Trots detta gör de inget åt saken som om det vore helt omöjligt att gå tidigare. Som att det är staten som bestämmer när man får gå i pension. Varför gör de inget? Varför försöker de inte göra allt för att hitta sätt att slippa jobba till 70?
2 gillningar
Det är få som känner till att det är möjligt, exempelvis avkastning på investeringar och 4% regeln. Mer allmänbildning kring det och sen hur det praktiskt ska gå till (att vara mer sparsam och prioritera utgifter).
De har blivit uppfostrade av samhället att jobba, ta lån och spendera. Det är dessa människor som håller samhället upprätt och börjar det vackla så höjer staten bostadsbidrag och barnbidrag så att de kan fortsätta sina liv som samhällets egentliga stöttepelare. All politik går ut på att inte rycka dessa människor ur deras rytm och så länge de har bolån och helst också lån på bil, båt och tvättmaskin så kommer de inte ur sitt ekorrhjul. Politikerna vill absolut inte att de ska förstå hur allt hänger ihop.
För 25 år sen när jag hade funderingarna var det kanske inte så enkelt att hitta börsen om man inte hade någon i sin närhet som kunde hjälpa en. Idag är det ju bara en googling bort. Det är ju så jag lärt mig exakt allt om börsen, fire, sparande, pension osv - via internet.
Nej, det håller jag helt klart med om. Jag ser det som ett litet mission i livet att se bortom fasaderna och försöka optimera mitt liv genom att hitta genvägar. Den egenskapen kanske är ovanlig bland gemene man men känns ändå konstigt att det gnälls enormt mycket på höjd pensionsålder och låga pensioner utan att ens fundera på om jag som individ kan göra något åt saken istället för att gnälla för döva öron.
2 gillningar
Här håller jag med. Vi har förmodligen världens bästa möjligheter att genom studier, omskolning, omställningsbidrag, etc. kunna byta jobb till något man tycker är kul i stället för att gnälla och ge upp. Själv har jag bytt jobb 6 ggr under >40 år när jag upplevt att det var dags att göra nå’t nytt och roligare. Har även anställt en hel del människor genom åren som känt behov av att göra något annat och genom omskolning bytt från de traditionella låglönejobben du räknade upp till IT-branchen mitt i livet.
3 gillningar
Jag tänker att många är vana vid att staten gör allt och har svårt att ta egna initiativ för att ordna upp sin situation. Dessutom krävs ju en viss självdisciplin som många verkar sakna.
@Anonym Du definierar ju också själv vad som är “financially independent” för dig. Om du redan har 2 miljoner i lättillgängliga medel så är du ju på många sätt redan oberoende… Du har ett rejält “fuck-off-kapital” så att du tex kan säga upp dig från dåliga jobb och klara dig länge utan inkomst. (Eller köpa ett torp och leva på egenodlad potatis. Eller vad det nu kan vara som är frihet för dig.)
Den sortens kapital som du redan har är en situation som är ouppnåelig för många. Så glöm inte vad du redan har! “Oberoende” är inte en punkt, det är en skala! Och på den skalan har du redan kommit en lång bit 
(Leta gärna upp sagan om skatan som fick salt på stjärten.)
4 gillningar
Precis. Vi är redan där om man inte har höga krav på livet.
Väljer man att bo i en van by the river utan ström, internet, avlopp etc (lär väl vara bättre än bostaden man hade som livegen för över 100 år sedan) så kan man betala sitt uppehälle med ett mycket magert sparkapital.
Alternativt genom att arbeta typ 10-20% av en heltidstjänst på valfritt jobb. Allt tack vare vår produktivitet i allt från odling av mat till produktion av konsumtionsvaror och tjänster.
Såvida vi inte får förödande naturkatastrofer eller krig de närmaste 50 åren lär väl produktiviteten vid det laget tillåta en att ha en medelklasslivsstil anno 2023 för lika lite arbete. Får vi hoppas 
1 gillning
Fast nu går ju även du i den där språkfällan.
Om man inte definierar “höga krav” så säger det ingenting. “Höga krav” för mig kan vara fritid, lugn, frihet att lägga upp veckan som jag vill osv. “Höga krav” för någon annan är snabba bilar, vaskad skumpa och shopping på Biblioteksgatan.
Jag har förespråkat arbetstidsförkortning så länge nu och tjatat om samhällsvinster och mående att jag inte ska göra det mer. Men eftersom samhället inte vill gå den vägen får vi som känner så lösa det själv. Om det sedan är att gå ner till 75%, 50%, några timmar i veckan eller att sluta helt är ju upp till oss förstås.
Ja, om inte de som likställer “höga krav” med väldigt mycket konsumtion av kapitalvaror och resursförbrukande tjänster är i majoritet. Jag är rädd för att de är det… 
2 gillningar
Jo så är det ju men det medför samtidigt att man inte har särskilt höga krav på att bidra till andra i en större gemenskap heller. Typ dom som inte har något val pga sjukdom eller olycka etc.
Antar att man ändå skall ha tillgång till post, internet, snöröjning, skola, omsorg, räddningstjänst och polis, någon som försvarar en vid krig, etc.? Men det kan ju kanske “någon annan” finansiera…
Låter otäkt bekant med det som Sir John Glubb skrev om för snart 50 år i boken “The Fate of Empires”. Och det som beskrivs som sista stadiet i en civilisation innan det brakar ihop…
- Too long a period of wealth and power
- Selfishness
- Love of money
- The loss of a sense of duty
Men om det nu är oundvikligt kanske man lika väl kan resignera och hoppa på tåget innan det är försent…
1 gillning
Det tar sin lilla tid. Jag pluggade för många år sedan trädgårdsdesign, var inte nöjd med vad jag hade åstadkommit. Läraren kommenterade med att din design är näst intill perfekt, du saknar bara en sak. Vaddå? Tid! En trädgård tar kanske 10 år att gå frånnyanlagd till färdig såsom man vill se den. Då har dessutom detaljerna fått en fin patina av lite mossa och annat.
Min fru och jag började resan mot FIRE för 7 år sedan. Då hade vi 400.000 kr på fickan. Idag har vi 4.000.000 kr i pengamaskinen. Ca 360000 kr ramlar in varje år i utdelningar, och det växer med kanske 40-50" varje år. Vi jobbar båda två, har två barn, villa och allt det där vanliga, har löpande utgifter på ca 16500 kr i månaden samt “projektutgifter” om ca 50000 kr om året. Reser utomlands minst en gång om året. All månadslön vi inte behöver läggs på sparande.
Redan idag kan jag sluta jobba då utdelningarna täcker min nettolön. Dock ska vi täcka min frus också och då är det ca 25000 kr kvar, då vill göra mer än att överleva. Projekt och upplevelser kostar pengar och man vill ju ha en fallskärm också vid sämre tider.
Du är för otålig helt enkelt. Det är pisstråkigt under aggregeringsfasen, men jag ser att vi om kanske 4-5 år har nått målet. Nu med småbarn har man ingen större nytta av att gå hemma, det blir bättre när båda barnen är skolpliktiga, då blir det mer balans och mer tid för egna projekt och aktiviteter.
/
8 gillningar
Läste bara trådens sammanfattning ska erkännas så sorry om det redan avhandlats hur bra vi har det idag. Men visst är höga krav ett otroligt relativt och flyktigt begrepp 
Det förutsätter att socialförsäkringarna inte skulle hänga med övrig produktivitet. Det så kallade existensminimumet i Sverige är ju rena överflödet ur ett historiskt perspektiv 
Jag tror det kommer vara likadant i framtiden med eventuella basinkomster/försörjningsstöd/sjukpenning.
Trådstarten är ju rätt öppen men nu börjar vi ramla in på Bryter FIRE mot ”samhällskontraktet”?
Det är en lång diskussion utan enkla svar, ja. Säger inte att jag är intresserad av att parkera den där husbilen i ingemansland och pimpla paraplydrinkar. Men det har ju faktiskt aldrig varit mer lättillgängligt 
1 gillning