Egentligen är arv från far och morföräldrar ofta viktigare, då de för många kommer när man är ung. Jag minns när jag studerade att vissa fick en större summa pengar från föräldrarna (som är de som ärver), men vilket var ärvda pengar.
I den tiden i livet kan det verkligen vara signifikant.
Handlar det inte om motgångens nivå? 
Har man det gott ställt kanske det inte är ”nej jag fick inte jobbet på bruket” som är motgången, utan ”nej jag fick inte prestigejobbet på fina firman”. Bägge är motgångar men jag tar hellre en motgång mot ett högt ställt mål om jag kan välja!
Nja, då tycker iallafall jag att en som förälder tappat bollen på flera områden än bara den ekonomiska.
Folk har en tendens att knarka och leva rövare i alla samhällskikt, oavsett ekonomi.
Sen kan det ju vara så att ens barn ballar ur totalt även om en själv föregått med gott exempel och haft goda samtal om livet och ekonomi. Då får en ju hoppas att dessa avvikande beteenden uppmärksammats av föräldern, som då anpassar efterlämnande av kapital efter detta. 
Helt anekdotiskt! Du har såklart rätt i att det finns exempel i alla delar av spektrumet och majoriteten går det säkert fint för. Att fostras till att kunna hantera pengar är ju det viktigaste och en gåva från föräldrarna i ung ålder behöver inte stå i konflikt mot detta.
Jag tror det viktigaste är att man lär sig pengars värde. Att varje tjänad krona innebär att man offrat något. Dvs ens tid eller genom utebliven konsumption. Eller mer än så i många fall! Om man växer upp och inte ser på pengar som något annat än siffror på en skärm så kan det sluta illa, och att “bara få” stora summor pengar kan nog lätt leda till att det känns meningslöst för tonåringen att jobba på café för 120 kr i timmen.
Precis. Vill man jävlas med familjen så finns det alltid något sätt.
Jag har spenderat några år av mitt liv “på bottnen” nu. Vad ska jag göra med den här kunskapen? Tankesättet är ju att inte göra sitt bästa utan låtsas att man har det sämre ställt och hitta på meningslösa utmaningar. Kommer jag “lära mig” mer om jag gör tillvaron än sämre?
Och vad är pengar egentligen värt? 120 kr är en dagslön, inte en timlön på många ställen. Det blir som att man ska sikta neråt istället för uppåt. Utmaningen borde vara att skaffa ett kvalitativt liv och lösa riktiga problem istället.
Att ha byggt upp ett stort kapital beror till stor del på tur. De egenskaper som varit framgångsrika de senaste 30 åren kanske inte kommer att värderas lika högt de kommande 30 åren. Intelligens, som varit viktigare än fysiska egenskaper, gissar jag kommer tappa i värde. Jag vet inte om de kvaliteter mina barn besitter är de som samhället kommer att efterfråga framåt. Men jag vill ändå säkerställa att de får samma livskvalitet som jag har haft.
Mina barn kommer alltid att vara min främsta prioritet. Allt utöver mitt behov av kassaflöde kommer att gå till dem under tiden jag lever och jag kommer se till att inte förbruka mitt kapital innan jag dör. Skulle överflöd av kassaflöde inte täcka upp deras eventuella behov när de är vuxna kommer jag dra ner på mitt.
Siktar främst inte på arv utan vill hjälpa mitt barn medan jag lever. Kommer tex behöva hjälpa till med att köpa boende till hen då vi bor i Sveriges dyraste stad där det är omöjligt att få tag på hyresrätter och andrahandsboenden är sanslöst dyra. Hade själv mest behövt ett arv när jag gick på universitetet och var urfattig och utan stabilt boende. En hemsk upplevelse som jag fortfarande bär med mig och inte vill utsätta mitt barn för.
Känner liknande som 35-åring där jag och maken precis varit föräldralediga under ett år och köpt hus. Det är ju just nu vi verkligen skulle bli hjälpta av eventuella arv men förmodligen/förhoppningsvis får vi dem först om 10-20 år till. En positiv aspekt av det är möjligtvis att det kanske blir extra pengar som jag kan använda för att hjälpa min son lite tidigare i hans liv, så att han inte behöver vänta på arv/pengar från mig för länge.
Hjälpa barnen och sluta jobba ca 2 år tidigare hoppas jag på.
Jag kommer ärva några miljoner. Hade hellre haft dem nu dock så jag kunde jobbat mindre och tagit mer hand om barnen istället. Att få dessa när vi är 50-60 kommer inte göra någon större skillnad. Kan dock tänka mig att vidarebefodra pengarna till våra barn, då är de ca 30 år gamla.
Jag har själv erfarenhet av förälder som tycker man ska “lära sig” och som varit toksnål med stöd fast pengar funnits. Har nu i 50+ fått förskott på arv, då jag själv sparat och gjort bostadsresa vilket gjort min ekonomi hyfsad innan detta “arv”.
Jag skulle istället gärna haft och gjort av med dessa pengar under mina studier, första jobb och skaffat mig en bättre bostadsrätt. I mitt fall så hade jag gärna tagit det mesta av arvet i min ungdom och levt fattig nu.
Självklart min åsikt och mitt livsöde men tror att det är bättre att dela med sig tidigt av arv.
Så intressant att höra om era olika erfarenheter! Får mig att fundera på om jag inte ska göra lika, när mitt arv kommer ge en del till avkommorna i en tid de antagligen behöver det bättre 
Problemet med att hoppa över en generation är ju att det är först den senaste decennierna som det dels funnits mycket pengar i bredare lager och som det samtidigt varit naturligt att man levt tre generationer samtidigt under någon längre period åtminstone.
Den som är den första generationen att “hoppa över sig själv” är ju den som s a s sätter detta i system och kanske bildar tradition: Men då blir det ju samtidigt på egen bekostnad, om man ser det rent ekonomiskt.
Vi ser också krympande generationer… Min pappa har flera dussin kusiner. Jag har inga. Farfar hade sju syskon och jag har ett. Så om nästa generation håller igen på alstrandet som all statistik indikerar så kan man ju göra som @janbolmeson brukar ha som stående fras: “Varför inte både och?” 
Jag tror att väldigt många har ett stort behov av ett ekonomiskt tillskott i den åldern. Det är många som i den åldern vill börja gå ner i arbetstid och då är ett ekonomiskt tillskott bra.
Jag deltog i undersökningen men inser att jag svarade lite slarvigt. Jag tänkte att “ja jag har fått arv och ja det har hjälpt mig och ja jag vill ge mina barn arv”.
Inser dock nu att i ordets egentliga mening så har jag inte tagit emot något arv. Men mina föräldrar har stöttat mig ekonomiskt från 18-21 års ålder och dessa gåvor ser i alla fall jag som “förtida arv”.
Kan tilläggas att jag snart fyller 40 så nu var det längesedan jag senaste tog emot gåvor från mina föräldrar.
Ungefär så jag tänker också. Fast med tillägget att lite större summor tidigare och innan “grunden” sitter där kan vara mindre bra eller till och med sluta dåligt/illa.
Om jag inte begår fire nu vid 40+ eller fatfire vid 50+ som kommer jag dö med för mycket pengar (förmodligen, historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning). Hur mycket som blir över får man väl se. Och likaså om kidsen måste ha hjälp in på bostadsmarknaden. Blir det ändå för mycket över så funderar jag på att placera det i en stiftelse där mina avkommor kan få sitta i styrelsen och få ut en slant för besväret. Vet inte om det är en bra idé.
Min plan är att helt och hållet hemlighålla kapitalet för mina barn. Jag vill att de ska få en chock när de får ta del av de pengar vi sparar till dem. De ska förundras över saken och säga: Pappa berätta, hur gjorde du? Vann du på Eurojackpot? Bitcoin eller apor i hatt? Är du rik pappa? Där kommer de få ta del av 40 års erfarenhet av investerande, inte tidigare. Tyvärr finns det ju några i min närhet som kan läcka och typ kläcka ut sig att jag skulle vara miljonär eller nått sånt, det kommer jag förneka.