Resan är målet sägs det. Man kan dra många paralleller i idrottsliga sammanhang. Allt slit, blod, svett och tårar. År efter år. Plötsligt står man där på toppen, bäst i världen. Målet som man haft finns inte längre. En känsla av tomhet och vakum uppstår. Jag inbillar mig att det finns många likheter i resan till ekonomiskt oberoende. Det mest tillfredsställande är tanken, tanken på att leva drömlivet. Köpa sommarhuset i Marbella, den där Ferrarin. Eller att bara ha friheten över sin egen tid, äta hummer till frukost och dricka champagne till pannkakorna. Allt är perfekt, rosa och fluffigt, i tanken. Alla vet vi att verkligheten är en annan. Allt kommer inte vara rosa och fluffigt.
Det händer ofta att jag filosoferar med mig själv om huruvida jag verkligen vill nå målet då resan är fantastisk på många sätt.
Till alla er som nått målet om ekonomiskt oberoende (välj definition själv) Har jag rätt eller fel? Kan ni i viss mån ångra er i efterhand och längtar tillbaka till tiden innan, då resan stod i fokus?
Ja så enkelt kanske det är. Det kanske inte alls är ett problem när man uppnått sitt mål, du har ju rätt i att snöret kan flyttas fram i all oändlighet. Men i någon mån så spelar det ingen roll om du har 1 miljard eller 100 miljarder. Någonstans finns en magisk gräns där allt därefter har ringa betydelse för ditt leverne.
Resan står fortfarande i fokus. För egen del är den ekonomiska friheten bara en av många konsekvenser av det system jag skapat att leva livet efter.
Livet är ju inte slut när vi når finansiell frihet. Jag skapade ett liv där ekonomisk trygghet var en del av många men inte främsta prioritet. Hur vill jag må, vad vill jag klara , vilken sorts person vill jag vara etc etc.
Den resan är inte slut förrens jag dör och så länge jag lever ämnar jag konstant lära mig hur man lever och bli bättre på det! Allt positivt som händer är bara konsekvenser av det! Pengar borde aldrig vara ett mål i sig, det är för mig enbart ett verktyg! Resan är absolut målet!
Nja. Det första målet jag satte upp var faktiskt 1 miljon vid 30 och 10 miljoner vid 40. Sen insåg jag att jag kunde sluta jobba med mindre än 10 miljoner och sänkte målet. Och sen har jag höjt summan ett antal gånger igen.
Jag är en person som alltid har tävlat med mig själv, älskar att sätta upp mål för att sedan ge allt och nå dem. Att spara ihop till en FIRE var för mig inte mer annorlunda än andra mål jag har satt upp och nått. Nu när jag har slutat lönearbeta sätter jag löpande nya, och så kommer det fortsätta resten av mitt liv.
Jag tror det beror till stor del på hur resan ser ut. För egen del älskar jag min jobb och den karriär jag haft. Jag är nu ekonomisk fri utan att jag levt extremt sparsamt under vägen dit och jag har till stor del inte förändrat mina vanor eller liv under resans gång. Jag har ingen plan att gå i pension extremt tidigt eller att köpa en Ferrari eller sommarhus. Jag tror det är farligt att hata resan(vilket för de flesta är sitt arbete) och sedan tro att målet man har när man är ung är det samma som när du är äldre och ev är ekonomisk fri.
Precis som efter ett lopp så fortsätter livet efter man nått sitt ekonomiska mål. Man måste nog ha andra aspirationer i livet bortom ekonomi och sport för det delen. Exakt som sina tillgångar måste man diversifiera sina mål i livet och sprida dem mellan olika områden i livet. Tex ekonomi, motion, relationer och konst.
Jag vet inte om just du har fel i din egen sits, men från min planhalva kan jag se att jag slutat tävla och den höjda pokalen står redan bland övriga troféer även om jag ställt skorna på hyllan. Allt är inte rosa och fluffigt och allt är inte perfekt, men det är det aldrig i livet och det vore inte så kul heller.
Nej, faktiskt inte. Tävlingen som då pågick finns kvar, eftersom förvaltningen fortsätter. Resan var inte fokus. Vad jag skulle göra efter att slutsignalen gått var hela tiden intressantast.
Personligen sparar jag för att jag tycker jag lägger för stor del av min vakna tid på jobbet vilket dessutom är inomhus. Skulle vilja gå ner i tid drastiskt eller sluta helt. Jag har så många hobbies och fritidssysslor som jag inte hinner med, och jag skulle vilja vara mycket mer utomhus än vad jag är. Jag känner också en önskan av friheten att inte behöva ställa alarm och inte göra det någon annan ber mig.
Åt andra sidan gillar man ju att känna sig behövd, så ett sammanhang hade man sett till att ha ändå, men kanske snarare rikta sig på ideella verksamheter, eller föreningsliv kopplat till mina hobbies och intressen.
Det är inte ofta jag känner att jag längtar till jobbet, kanske betyder det att man borde byta jobb, men jag har ändå ett ganska fritt och flexibelt jobb med bra med utmaningar, och bra kollegor och chefer, men det känns ändå som att man själv vet vad man borde göra för att generera försäljning och lönsamhet för bolaget och dem aktiviteterna känns inte superlockande.
Jag inbillar mig just nu iallafall att jag kommer känna att det är fantastiskt att vara ekonomiskt fri, och styra helt över mitt eget liv och tid.
Har inga barn än heller men när jag får det vill jag också kunna spendera jättemycket tid med dem och stötta dem hela uppväxten, men då vill jag heller inte kompromissa med fritidsintressena
Jag lever idag precis som jag vill och jag har väldigt låga omkostnader, och många av de stora kostnaderna är dessutom pga jobb (boende i storstad och pendling till jobb), känner absolut inget behov av att bo i storstaden
Men jag är ändå kluven och undrar hur det kommer vara när man verkligen inte har någea deadlines, eller måsten, hur kommer man känna??
Ett ganska enkelt och riskfritt sätt att testa hur det känns är att ta 3-4 veckor semester när ingen annan är ledig. Kanske för kort tid att utvärdera om det skulle funka livet ut, men känns det inte ok att vara ensam 3-4 veckor så vet du iaf det. Det funkar för vissa, men inte för andra.
Men är det verkligen representativt? När jag slutar jobba förväntar jag mig att jag också flyttar närmre naturen och börjar spendera tid på annat, samt bygga sammanhang kring annat ideellt arbete som jag tänker tar längre tid än 4 veckor att komma in i, och kanske kräver att skriver upp dig på att arbeta med detta iallafall i något halvår framöver eller mer
Jag förväntar mig att början kommer vara en omställningsperiod där man dels hittar andra sammanhang än just jobbet och storstadslivet
Det var mer ett generellt tips. Det beror ju såklart på vad man tänker göra, och i ditt fall så låter det inte som att det skulle räcka. Man kan ju också ta tjänstledigt ett år om det går. Att flytta närmare naturen kanske går redan nu?
Om en månad är det sex år sedan jag slutade jobba. Ångrar det inte.
Jag kan säga att för egen del är det svåraste (fortfarande!) att gå från att spara till att spendera. Räknade faktiskt på det idag. Om jag fortsätter spendera som jag gör (jag satsar inte på DWZ men tänker använda kapitalet då jag inte har barn) så räcker pengarna tills jag är 107… (longevity here I come), och då har jag inte räknat med den hyggliga pensionen som kommer om några år, och som blir mycket högre än vad jag spenderar idag.
Så - idag har jag bestämt mig för spending 2026, tittat på ny bil och ska leta offerter att bygga nytt badrum. Because I’m worth it!
Därför är min Fi resa super soft. Jag lever som jag vill leva redan idag. Jobbat 2h idag. Att inte jobba alls är förjävla tråkigt.
Eller den är super soft nu. Jag slet i 3 år utan lön för att få den jobbfrihet jag har nu. Och den resan var värt det även om jag inte hade lyckats.
Tror vi ligger på under 20% sparkvot. Total FI före pension kommer nog bara ske om jag växer och sedan säljer mitt bolag. Men ingen mening med det när jag ändå vill jobba.
Kan förstå att det är mentalt svårt att se kapitalet minska när man väl bestämt sig för att spendera, eller åtminstone se att tillväxten avstannat en del. Antar att man får lita på sina kalkyler helt enkelt. Kanske blir så att man ändå tillämpar någon form av försiktighetsprincip när det är dags att nalla på besparingarna?
Min försiktighetsprincip har bestått i att ha 2 års utgifter som buffert, och säljer regelbundet för att hålla det så. Då behöver jag inte sälja alls på ett par år om börsen sjunker mycket. Och om det inte vänder upp inom 2 år så säljer jag bara så mycket jag behöver där och då. Känns som att det ska hålla.
