Jag tror det finns fler faktorer. Slump, miljö, din förmåga i just den miljön du hamnat i.
jag själv har hittat min sweetspot i nuvarande roll. Har lagom ansvar, både ekonomiskt och personalansvar.
Ligger runt 80k. Mellanchef.
Testade jobba högre upp i organisationen men vände tillbaka på egen begäran. I nuvarande roll kan jag trampa vatten någon dag om jag inte är på topp. Det går sällan om du är högst upp.
Sen beror det på var du är i din resa. Jag har det så gott ställt nu (45år) att jag inte behöver jaga högre lön. Annat läge var det för 10 år sedan.
Jag har kommit till denna slutsats, det ända fokus borde ligga på är: Ekonomi, god hälsa och sociala kontakter, allt annat är oväsentligt. Har man bra balans mellan alla tre mår man bra och man känner sig tillfredställd och kan börja fokusera på saker som meningsfullhet osv. Har du 20miljoner på kontot men kronisk värk och inga vänner är du inte lycklig.
Ekonomin är även den absolut enklaste att få igång och rulla själv, så egentligen är det endast god hälsa och sociala kontakter man behöver fundera på, väldigt förenklat men haha
50h kanske. Har dock kollegor som jobbar kanske 25-30 lätta timmar i veckan och tjänar +100k. Gemensam nämnare för dessa är att de har inkompetenta chefer som inte kan eller är intresserade av att bedöma vad som blir gjort jämfört med vad som borde.
Jag har börjat inse hur förödande det är för arbetsmoralen att jobba på en arbetsplats med sådana chefer, oavsett vilken ersättning man har.
I universitetsvärlden är relationen mellan kompetens/ansvar/prestation och lön hyfsat rimlig.
Ska man komma någon vart måste man leverera, det är hårda meriter som gäller. Man kan inte glida sig igenom eller snacka sig till en karriär utan att faktiskt ha presterat.
Däremot har jag en generell reflektion över hur man ser på andra i andra roller än man själv har. Det är lätt, särskilt som junior utan så mycket ansvar, att tycka att andra gör ingenting och att de inte förtjänar sin lön. När man däremot har en position med mer insyn i organisationen och ett ledaruppdrag inser man hur otroligt mycket uppgifter och förväntningar som inte direkt syns men som kräver mycket. Framför allt i de många sammanhang man förväntas vara aktiv och göra avtryck. En person i en junior roll kan ofta bara koncentrera sig på sina kärnarbetsuppgifter.
Stämmer nog bra, dom jag ser på jobbet med högst lön skulle jag inte säga är dom som är bäst på sitt jobb, däremot är dom extremt duktiga på att prata med VD o styrelse om sin förträfflighet
Framförallt vill nog VD och styrelse ha personer som de känner att de klickar med och kan lita på - inklusive att de kan föra en diskussion på rätt nivå - ingen vill väl ha någon underställd som man inte litar på eller klickar med?
Rätt utbildning (KTH), någorlunda bra timing och hårt arbete i början på karriären. Har bytt roller några gånger inom både utveckling, sälj och marknad - jag tror att en bredd är mer efterfrågat i många fall. Har idag +100k i lön och inget personalansvar. De senaste 10 åren har jag legat under 40h/veckan.
Spännande och lite svårt ämne - har vi självdistansen att bedöma vår egen insats?
Själv snittar jag just nu 70-80 h per vecka, med normalläge någonstans mellan 65-70 h i veckan. Svårt att bedöma när man “slutar” jobba då jag utöver timmarna på kontoret börjar dagen i min inbox innan första koppen morgonkaffe inmundigats och det sista jag gör innan jag lägger mig är att skicka det där jobbmailet som är lite bättre att gå iväg ikväll än imorgon på morgonen. Med det sagt så är timpengen trots att jag inte alls har en dålig lön nog relativt låg i sammanhanget då kvällar och helger slinker ner av bara farten. Jobbet kommer före semester, balans och fritid. Jag älskar mitt jobb som betyder långt mer för mig än bara en inkomstkälla. Jag jobbar hårt för att jag känner genuin tillfredställelse och meningsfullhet inför det jag gör och skulle ärligt talat vilja jobba med precis det här även om jag inte fick betalt alls.
Om jag skulle försöka mig på att bedöma investeringen av arbetsbördan i min nuvarande roll i relation till avlöning/hög lön/hög position så är snarare denna roll och prestation då en investering för 2-3 roller bort.
Man frågar inte en dam om hennes ålder och absolut inte en drottning så det gör jag inte. Men håll lite koll på att du inte bränner dina bästa år på att jobba för mycket. The honeytrap är farliga grejor.
Det kan komma en dag där du funderar på hur smart det var att vara så engagerad i jobbet på bekostnad av annat. Been there. Done that…
Ta detta med en nypa salt, jag har ingen 6-siffrig lön men är bekvämt inom 10e percentilen…
Min syn på det är denna;
Har man hyperbra kort att spela så är det inte så svårt att vinna, men det flesta kan vinna om de har hyffsade kort och lägger in lite insats.
Som FatFire2025 skrev ovan så springer man på folk på höga positioner som inte alls verkar speciellt imponerande, men kan snacka för sig.
Jag tror saker som social förmåga, tills viss del utseende, längd etc absolut spelar in, men de måste iaf prestera “hyffsat” när det gäller, eller iaf på vägen dit.
Är man mer som mig, 0% social förmåga, ADD-varning och lite halvautist, ja då kanske man når ett par pinnar upp på stegen och kvalar in på “top 10 percentilen”, men inte så mycket mer om man inte vill kämpa stenhårt, och aggresivt söka utvecklingsplaner hos sina chefer osv för att framhäva sig uppåt karriärstegen.
Jobbar generellt 50~ish timmar i veckan, men ibland finns lite andrum så det blir mindre och ibland är det sjukt tryck och alla problem kommer samtidigt och man kan hamna i 70+ timmar och i princip inte ha tid med något annat alls.
Med det sagt, så tror jag man också ska tänka på att olika roller man tar har olika faser. När man precis börjat efter universitetet så lägger man ofta extra tid på att komma in och bli bra på sin första juniora position. Sedan går man kanske och blir någon typ av specialist, eller senior version av den tidigare juniora positionen, vilket fortfarande är tidskrävande.
Jag personligen befinner mig på kanten till nästa steg där jag potentiellt skulle kunna öka lönen rätt bra, men samtidigt gå från en hemma/fältbaserad roll till en kontorsbaserad roll med kontorstider och därmed ha lättare att gå ned till 40h/v.
Med andra ord; Jag tycker det är helt fine att jobba många timmar under ett antal år för att putta fram karriären, men det är också viktigt att ha en arbetstidsmässig “exit-plan” innan utbrändheten knackar på dörren.
Hög till mycket hög (Topp 10%) när utdelning inkluderas
Exempel på jobb
Serviceyrken, hantverkare i toppen
Tjänstemän och mellanchefer
Högre chefer
Framgångsrik egen företagare
Typiska fördelar
Kan lämna jobbet på jobbet, tydlig separation work-life balance. Ej högskola.
Hög frihet, distansarbete, bra arbetsmiljö (ju högre lön desto fler fördelar)
Mycket hög lön, hög status
Mycket hög frihet, möjlighet till låg arbetstid
Typiska nackdelar
Låg frihet, fysiskt slitsamt, dålig arbetsmiljö, dåliga chefer (ju lägre lön, desto mer nackdelar)
Stress
Hög stress, mycket internpolitik och press, stenhård konkurrens om jobben, lång arbetstid
Kräver hårt arbete för att bygga upp, ingen work-life balance
Så här skulle jag vilja sammanfatta förutsättningarna för olika grupper av arbete. Det är naturligtvis grovt men ger ändå en bild av hur förutsättningarna kan se ut i olika typer av anställningar.
Låglönejobbet - klassiska arbetaryrken - vill man generellt inte ha. Det mesta är dåligt, och lönen är låg. Dock passar dessa jobb en del personer, och värderar man inte pengar högst behöver inte vara något dåligt val. Vill man kunna gå till jobbet och sen gå hem till livet? Inget dåligt val.
Den högre nivån på tjänstemannayrken är ofta en trevlig plats att vara på. Bra löner i 40-80-spannet och många jobb här är trevliga. Olika typer av jurister och ingenjörer hamnar ofta i den övre delen här. Vissa jobb är stressiga, andra är bättre.
Läkare förtjänar att nämnas - de är ett undantag. Mycket höga löner och hög status men också låg frihetsgrad på många ställen. Man går ofta på schema och behöver ofta jobba helger och kvällar.
De högsta chefjobben kan vara väldigt välbetalda men ofta präglade av hög stress och lång arbetstid. Många advokater och managementkonsulter kan hamna här. Lönen kan bli riktigt bra men frågan är om det är värt det? Och konkurrensen om dessa jobb är knivskarp.
Vad är bäst? Det beror på vad man är villig att satsa på. Hög lån och hög status som de höga chefsjobben erbjuder kommer med ett högt pris. Kan man få det, och är man beredd att betala priset? Själv valde jag mellannivån tills för några år sedan då jag tog steget till egen företagare. Än så länge har det varit mycket slitsamt men också ekonomiskt lönsamt. Men förhoppningen och ambitionen framöver är att det ska ge mycket bra betalt på ungefär 75% arbetstid och med hög frihetsgrad. Eget företagande som inte är framgångsrikt är dock ingen bra sist, hårt jobb och dåligt betalt.
Tjänar 3M SEK årligen så hög lön stämmer väl in. Insatsen är också hög skulle jag vilja påstå för om jag och mitt team inte levererar är det jag som vd som åker ut. Arbetstiden varierar men jag är alltid tillgänglig. En lugn vecka blir det 30tim. En annan är det inte ovanligt med betydligt mer än det dubbla
Då jag själv är VD på ett medelstort bolag och anställt många chefer och mellanchefer vill jag ge lite perspektiv på vad som gör att vissa hamnar där som kan verka lite slappa.
Jag tror absolut det ligger något i att många av de chefer jag anställt inte jobbar ihjäl sig. Jag tror det beror på att är du tillräckligt högt upp är det få saker du kan driva på själv. Allt handlar om att leda och driva ett team mot ett mål. Funkar teamet och levererar och alla är glada så skulle inte jag bry mig om chefen jobbade mindre än 40h.
Det andra är att de har en strategisk höjd i sitt arbete. Man kan lita på att de har förstått bolagets strategi och beslut som de fattar är “rätt”. Till er som är yngre kan jag säga hur chockad jag ofta är över hur få som tagit sig till företagets strategi på djupet. Vill man fånga VDs uppmärksamhet är det här jag skulle börja.
Jag fattar att strategi kan vara tråkigt och begär inte att alla ska vilja sätta sig in i det. Men det är ett krav för att vara chef och att hitta någon som förstår sånt är guld värt i kombo med att personen kan driva ett team.
Det tredje är att vara beredd att hugga in när det behövs. Om en kris uppstår dan innan julafton och min säljchef behövs då behöver han/hon vara beredd att släppa allt och hugga in.
Bara som motpol till att chefer är trevliga och är sociala och att de fått jobbet för att de är bra på att snacka.
Är det så märkligt då? Man har fullt upp med detaljerna som rör ens egna arbetsuppgifter. Att arbeta strategisk innebär ju att man får utrymme att släppa detaljerna och zooma ut.
Varför dyka ner på djupet i något man varken har ansvar för eller kan påverka?
Kanske kan man dra en parallell till investeringar. Är man “på golvet “ (nivå 1-2 i rikedomstrappan) kan man förbättra ekonomin påtagligt med hårt slit, extrapass på jobbet och låga utgifter. Är man på nivå 4+ har sådant knappt märkbart effekt och är inte längre ett rationellt val, så man tar det lugnare och fokuserar på de stora dragen (allokering, riskoptimering osv.).
De som sliter för att lägga undan en extra tusenlapp och ser detta tycker kanske att de andra verkar lite slappa i jämförelse. “Hur kan en så slösaktig jäkel ha blivit så rik?” osv.
Absolut. Men man blir en mer värdefull anställd om man gör det och ökar sina chanser rejält att hamna i en position där man faktiskt kan påverka strategin.
Håller helt med om att det inte är dåligt att göra det. Jag menar bara att alla människor (inklusive VD:ar och chefer) har en tendens att bli hemmablinda, att man ser de problem och frågeställningar som man själv arbetar med dagligen som allra viktigaste och något som alla egentligen borde kunna.
Man uppvärderar det man själv är bra på och nedvärderar det man själv inte kan eller inte förstår. Säger inte att det är rätt eller fel, bara mänskligt och bra att vara medveten om.
Tror det ligger mycket i det här. Jag är i grunden säljare, vilket jag ganska direkt insåg att jag var bra på! Arbetade inte särkilt hårt men sålde väldigt bra. God social kompetens tillsammans med charm och skapligt utseende gör att säljen kommer naturligt.
När det sen började kombineras med chefspositioner och sedan blev enbart positioner av ledande slag gjorde samma egenskaper i kombination med lite empati och intelligens återigen att jobbet hade en förmåga att lösa sig själv genom att bara vara närvarande istort sett. Jag har alltid gjort mitt arbete, jag har gjort vad jag ska och gjort väldigt bra mätbara resultat, för det mesta betydligt bättre än omgivningen. Men jag kan inte säga att jag ansträngt mig särkilt mycket.
Jag tror absolut att hårt arbete förkommer och krävs för många för att nå de högre höjderna och jag vet att många gärna vill se sina framgångar som ett resultat av hårt arbete och nästintill enbart egen bedrift. Men det där hårda arbetet når inte särkilt långt utan andra fördelaktiga egenskaper man inte träna sig till eller tillförskaffa sig, möjligen stärka lite. Tex intelligens, socialkompetens utseende etc.
Det är ibland lätt att sätter likhetstecken mellan många timmar och hårt arbete. Vilket naturligtvis inte är en sanning.
Det som primärt skiljer oss åt i livet är inte nivån på upplevd eller faktisk ansträngning i första hand utan vår förmåga!
Är du rätt VD på rätt plats och har lyckats med dina rekryteringar kan du få en ganska behaglig tillvaro, precis som du beskriver. Visst är du i en utsatt position där du och bolaget kan gå dåligt på grund av omvärldsfaktorer som ingen kan påverka, då finns risken att du ryker på dagen.
TIll er VDs som skriver hoppas jag ni inser att ni förmodligen kan sparka minst hälften av era mellanchefer och administratörer utan att det skulle märkas på företaget i princip. Förmodligen skulle det bara bli smidigare och bättre för de som faktiskt producerar något annat än memos och rutiner som ingen läser och sitter i meningslösa möten hela dagarna. Se på Twitter exemplet för att se vad som kan göras (sparkades inte typ 80% av personalen och X är bättre än någonsin?).
