Ser att många på forumet skriver att de har högt humankapital. Jag förstår konceptet kring att vi är ”vandrande räntefonder”, men hur mycket av detta är vettigt att räkna med?
Rekordmånga får avslag på sin sjukpenning hos Försäkringskassan efter 6 mån, tror det är uppe i 30% nu. Ska vara ännu värre siffror för personer med icke-fysiska åkommor, ex högpresterande personer som gått in i väggen. Personligen vågar jag inte räkna med att få någon sjukpenning överhuvudtaget om något skulle hända.
Är jag ensam om att inte räkna med att få någon ersättning alls vid sjukdom och har anpassat min livsstil samt sparande/investeringsstil efter detta?
Hmm… jag tänker att det är två olika konversationer. Den ena är humankapital och den andra är ersättning vid sjukdom. Jag tror att det blir svårt att diskutera humankapital som ersättning vid sjukdom.
Kanske var lite otydlig. Ditt humankapital kan ändras från drastiskt från en dag till en annan, detta gällande Försäkringskassan är mer för att påvisa hur skört det egentligen är när man inte ens kan räkna med att få sjukpenning för omställning.
Hmm… Ja, klurig fråga. Det handlar ju mer eller mindre om framtida intjäningsförmåga. Jag har inte kollat på det ett längre tag, men skulle du inte kunna kolla hur Paolo Sodini eller andra definierar det. Vet att de hade kommit fram till att en genomsnittlig svensk beräknades vara “värd” ca 7 - 10 Mkr i humankapital.
Jag tror jag förstår dig Erik. Blir man oväntat sjuk, så kan ju ens humankapital sjunka drastiskt. Det är definitivt ingen dans på rosor att försöka få ersättning från myndighetshåll. Jag har familj som har jobbat i just detta. Det enkla uttrycket är att man bör vara frisk för att orka vara sjuk. Det beror även till stort på vilket politiskt tryck samt klimat det är på myndigheterna för att “få upp effektiviteten” (Enkelt uttryckt, mata igenom folk i byråkratin).
Har man en familj som står en nära blir det oftast väldigt mycket enklare, då det är väldigt svårt att vara ensam sjuk. Alla har inte den turen tyvärr…
Ett rätt stort sidospår kanske ifrån frågeställningen.
Hur vi gör :
Vi har väl delvis anpassat vårt sparande och investerande efter tanken att olyckor kommer sällan ensamma, vi kan i vår familj leva på den lägsta lönen ganska gott med några småjusteringar. Vi har försökt undvika att öka våra utgifter alltför mycket med vår inkomstutveckling. Även att undvika exempelvis utgifter som är återkommande, som inte kan sägas upp med kort varsel. Betalar alla räkningar så tidigt som möjligt. En av oss jobbar privat den andra kommunalt. Finansiell prepping kanske man kan säga.
Genom att göra så, så kan vi sannolikt ställa om under 0-3 år utan att behöva göra panikförändringar i våra liv, sen kan det ju bli så att man kanske blir så pass handikappad vid en olycka att man inte kan bo kvar, det vet man ju inte.
För egen del har jag jobbat ganska mycket de senaste veckorna med att uppdatera min “Fyra-hinkar-excel” med beräkningar av “garanterad inkomst” för år 1, respektive 2-3 (Bufferthink), 4-5 och 6-10 (Mellanriskhink), för ett antal olika scenarion som drabbar familjens högsta inkomst. De scenarion jag har hittat och räknat på är:
Uppsägning
Långtidssjuk med sjukpenning från Försäkringskassan 360 dagar som sedan övergår till permanent sjukersättning
Långtidssjuk med sjukpenning från Försäkringskassan 180 dagar, därefter utförsäkrad - Eriks (@Guldfeber) exempel ovan
Dödsfall
Genom att leta efter information hos arbetsgivare, fackförening, myndigheter och tjänstepensionsbolag går det att samla ihop en ganska bra bild av hur stora de “garanterade inkomsterna” skulle vara i respektive tidsperiod för vardera scenario. Det ger ett perspektiv på hur stora Buffert- och Mellanriskhinkarna egentligen behöver vara för att ge den tid för omställning som känns rimliga för just våra förutsättningar. Tumreglerna enligt Fyra-hinkar-principen visade sig ligga ganska rätt, men det känns skönt att ha räknat på det även för egen del och på detta sätt hittat strategier för att balansera ekonomin på nytt på några års sikt om det värsta skulle hända.
Intet förvånande är det just scenariot med utförsäkring efter 180 dagar det som slår allra hårdast. De samhälleliga och avtalsmässiga stödsystem vi har är ju utformade efter att man ska få stöd efter behov. Enligt dessa förutsättningar ska man bara bli utförsäkrad efter 180 dagar om man kan klara ett annat jobb på arbetsmarknaden. Tyvärr ser vi exempel på när Försäkringskassan och behandlande läkare har olika uppfattningar i den frågan och då blir det konsekvenser eftersom det är Försäkringskassans bedömning som gäller. Sedan är det inte heller säkert att man kan få ett nytt jobb som man kan klara av bara för att Försäkringskassan säger att det finns.
Oavsett detta har jag i detta scenario landat i att om familjens ekonomi inte klarar att en inkomst helt faller bort så måste man räkna med att det efter 1 år går att få ett nytt jobb med lägre lön. Utan det blir det oerhört stora summor som behöver finnas i Bufferthinken.
Nog kan man tala om att man har ett högt humankapital, att det är lätt att exv hitta en ny försörjning vid uppsägning, men om hälsan försvinner försvinner också humankapitalet. Det blir tydligt att det där med att se om sin hälsa och satsa på motion och goda levnadsförhållanden (både fysiskt och psykiskt) är en viktig del i att bygga en trygg och växande ekonomi. Jag tänker också att denna typ av räkneövning, med faktisk avsättning av de buffertar man tycker verkar rimliga, är ett sätt att bidra till just bra psykiska levnadsförhållanden då de tar bort en anledning till oro för framtiden.
Lite av en nekro-bumpning, men ändå intressant för diskussionen.
En person som tidigare varit fullt arbetsför får helt plötsligt väldiga besvär, men nekas sjukpenning. Tycker det visar hur skört det kan bli om man räknar med sitt (för tillfället höga) humankapital samt att man ska få hjälp från samhället om det brister.
Jag tänker liknande som dig @Guldfeber. Jag har en mycket högre buffert än jag skulle behöva med mitt humankapital (räknar med att jag kan hitta nytt jobb med liknande lön i princip direkt om jag akut skulle behöva), just för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag blev sjukskriven.
Jag ogillar att ha en buffert eftersom det blir så hög alternativkostnad, utan har istället valt låga fasta utgifter. Jag skulle med enkelhet klara mig på förbehållsbeloppet (existensminimum) på 5016 kr efter boendekostnader om det behövdes eftersom jag valt bort leasingbilar och liknande.
Mycket igenkännande. Jag har alltid haft högt humankapital. Hög utbildad, jobbat inom IT-branchen hela mitt arbetsliv, är lånefri, har inga barn och bor (just nu) ensam i en hyresrätt vilket gör mig extremt flexibel på många sätt och viss. Låter tryggt va?
MEN… då hände det. För några år sedan gick det plötsligt inte så bra med mig. Det blev sjukskrivning ett bra tag och det började till och med luta mot att jag skulle bli sjukpensionär. En riktigt hemsk period och tanke för mig. Där försvann hela mitt “trygga” humankapital i en stor smäll.
Jag hade tur, fick rätt diagnos och vård och lyckades återhämta. Nu har jag återigen ett fungerande arbetsliv och har därmed säkerställt min inkomst. Jag varit så nära kanten att jag nu vet och inser hur skört ett humankapital kan vara.
Bottom line; sedan dess har jag också höjt min buffert rejält och tog en ordentligt titt på mina inkomst- och sjukförsäkringar. Även om jag på pappret borde klara mig fint utan. Detta är inte en uppmaning till andra att göra samma sak men efter min förstahandserfarenhet fick jag i alla fall en rejäl tankeställare.
Tror också man ska vara försiktig med att värdera “humankapitalet” i pengar i sitt pensionstänkande.
Vet flera som i grunden haft bra utbildning, lätt att få jobb men som sen av olika anledningar inte klarar av att dra in pengar i paritet med det. Ibland kan det vara egen sjukdom men det kan även vara en anhörigs sjukdom eller andra omständigheter.
Påkörd bakifrån i en bilkö med en whiplashskada som följd kan t ex förändra ALLT på ett par sekunder. Inget man kan förutse, förhindra eller anpassa sig till i förväg.
Det blir ju lite dubbelt, för de flesta sjukförsäkringar har ju som krav att för att man ska få ersättning från dem så måste man bli beviljad sjukpenning från försäkringskassan.
Under pandemin har man ju samtidigt sett långa handläggningstider för a-kassan och många högutbildade som har haft svårt att hitta nytt jobb.
Ju äldre man blir desto svårare kan det ju bli också.
Har själv landat i ett “omställningskapital” på 12 nettomånadslöner som jag rullar efter ett schema med obundet, 3-mån, 6-mån. Visst finns det en alternativkostnad för detta, men man kan ju alltid räkna in dessa pengar i räntedelen i en mellanrisk-hink och köra högre andel aktier där.
Så har jag tänkt i alla fall. Pengarna som går över 12 nettomånadslöner ligger däremot i en lågriskportfölj (i princip 25/25/25/25, har dock modifierat guld-delen med lite bitcoin (1,5-2,5% och liten andel VIX etf).
