För egen del har jag jobbat ganska mycket de senaste veckorna med att uppdatera min “Fyra-hinkar-excel” med beräkningar av “garanterad inkomst” för år 1, respektive 2-3 (Bufferthink), 4-5 och 6-10 (Mellanriskhink), för ett antal olika scenarion som drabbar familjens högsta inkomst. De scenarion jag har hittat och räknat på är:
- Uppsägning
- Långtidssjuk med sjukpenning från Försäkringskassan 360 dagar som sedan övergår till permanent sjukersättning
- Långtidssjuk med sjukpenning från Försäkringskassan 180 dagar, därefter utförsäkrad - Eriks (@Guldfeber) exempel ovan
- Dödsfall
Genom att leta efter information hos arbetsgivare, fackförening, myndigheter och tjänstepensionsbolag går det att samla ihop en ganska bra bild av hur stora de “garanterade inkomsterna” skulle vara i respektive tidsperiod för vardera scenario. Det ger ett perspektiv på hur stora Buffert- och Mellanriskhinkarna egentligen behöver vara för att ge den tid för omställning som känns rimliga för just våra förutsättningar. Tumreglerna enligt Fyra-hinkar-principen visade sig ligga ganska rätt, men det känns skönt att ha räknat på det även för egen del och på detta sätt hittat strategier för att balansera ekonomin på nytt på några års sikt om det värsta skulle hända.
Intet förvånande är det just scenariot med utförsäkring efter 180 dagar det som slår allra hårdast. De samhälleliga och avtalsmässiga stödsystem vi har är ju utformade efter att man ska få stöd efter behov. Enligt dessa förutsättningar ska man bara bli utförsäkrad efter 180 dagar om man kan klara ett annat jobb på arbetsmarknaden. Tyvärr ser vi exempel på när Försäkringskassan och behandlande läkare har olika uppfattningar i den frågan och då blir det konsekvenser eftersom det är Försäkringskassans bedömning som gäller. Sedan är det inte heller säkert att man kan få ett nytt jobb som man kan klara av bara för att Försäkringskassan säger att det finns.
Oavsett detta har jag i detta scenario landat i att om familjens ekonomi inte klarar att en inkomst helt faller bort så måste man räkna med att det efter 1 år går att få ett nytt jobb med lägre lön. Utan det blir det oerhört stora summor som behöver finnas i Bufferthinken.
Nog kan man tala om att man har ett högt humankapital, att det är lätt att exv hitta en ny försörjning vid uppsägning, men om hälsan försvinner försvinner också humankapitalet. Det blir tydligt att det där med att se om sin hälsa och satsa på motion och goda levnadsförhållanden (både fysiskt och psykiskt) är en viktig del i att bygga en trygg och växande ekonomi. Jag tänker också att denna typ av räkneövning, med faktisk avsättning av de buffertar man tycker verkar rimliga, är ett sätt att bidra till just bra psykiska levnadsförhållanden då de tar bort en anledning till oro för framtiden.