Hallå!
Min blivande fru tjänar väldigt bra och har ett väldigt bra jobb, men hon trivs inte på jobbet. Hon har såkallade “golden handcuffs” - byter hon jobb så behöver hon förmodligen gå ner i lön kanske upp till 40% - sitter hon kvar så kommer hon nog tjäna 130-150k/mån när hon fyller 35. Hon behöver inte jobba jättemycket - inget finans jobb/konsultjobb, men ganska mycket resor och när något är brådskande förväntas hon lösa det även om det är ett meddelande 18 där hennes chef ber henne hålla en presentation 09.00 dagen efter.
Fick idag reda på att jag fått förtroendet att ta ett till ytterligare kliv uppåt i företaget och jag har nu fått 2 befodran på kort tid. Hittils har hon tjänat mycket mer än mig, men med 2 befodran på kort tid så har glappet blivit mycket mindre. Vi har diskuterat kring hur hon ska göra och just nu är inställningen “håll ut tills det inte är värt det längre”.
Kommande år har vi planer att gifta oss, köpa större boende och skaffa barn.
Jag vill såklart stötta min fru, men hon har det oförskämt bra, jobbar inte särskilt mycket och tjänar som en VD, jag är rädd att hon ska byta jobb och inte trivas där heller. Jag har svårt att förstå hennes situation också då jag har lättare att byta jobb medans hennes yrke är mycket svårare att hitta motsvarande roller inom. Sitter hon kvar på detta jobb så kommer vi kunna gå i pension tidigare, skaffa sommarstuga och allt vad det heter. Samtidigt vill jag inte att hon ska vara olycklig på jobbet.
Är verkligen gräset grönare på andra sidan? Jag har själv bytt jobb flera gånger och till slut hittade jag detta jobbet där jag verkligen trivs bra och blir uppskattad för det jag är bra på.
Har ni några råd på hur man ska hantera detta? Har ni haft golden handcuffs och inte trivts på jobbet?
Kanske bör tilläggas att förmånerna för föräldrar på hennes jobb är extremt bra. Tror hon har i princip full lön under föräldraledigheten.
Finns inget alternativ att gå ner i tid tyvärr. Det går i perioder. Nu efter jul var det väldigt kämpigt för henne, kändes som att hon ville säga upp sig. Idag fick hon beröm av chefen första gången på månader och nu var det bättre..
Ett riktigt välbetalt jobb har man troligen fått för att man haft en längre tids uppåtgående spiral i karriären. Någon tycker tydligen att man är värd den här lönen.
Har man sen hamnat i ett där man inte trivs är risken att hamna i en nedåtgående spiral istället.
För att undvikadet bör man fråga sig några saker.
Vad är anledningen till att jag har den här lönen?
Vad är det med jobbet jag inte gillar?
Är det samma svar på båda? Eller kan jag fortsätta göra eller öka det jag får bra betalt för men göra mindre av det jag ogillar?
Om man är omtyckt och sitter på specialkompetens kan man komma långt med att säga nåt i stil med: Jag trivs på företaget och vill gärna jobba här. Men de här arbetsuppgifterna dränerar mig. Jag tror jag både skulle må bättre och generera mer för företaget om jag kunde byta dem mot att göra mer av detta istället.
En annan fråga att ställa sig är om det är arbetet i sig som är det jobbiga eller ens egen inställning till dem. Är de skitjobbiga, eller är det mitt suckande över dem som gör dem till det? Är de meningslösa om någon tycker det är värt att betala såpass för dem?
Av allt jag kan göra för andra i utbyte mot vad jag vill ha. Är detta bästa dealen. Eller gör jag hellre mer av nåt annat?
Det kan va att svaret blir ja. Det är meningslöst och suger på riktigt, arbetssituationen är ohållbar, jag jobbar hellre mer med nåt annat.
Men det kan också va att man börjar uppskatta sitt jobb på ett annat vis om man tänker att man gör en sjujäkla insats för någon som tydligen tycker det är så meningsfullt att de vill betala den lönen. Och hade det varit mindre viktigt och kompeteskrävande kunde de ju bett någon annan.
Sjukt svårt det där. Hon är definitivt inte ensam åtminstone. Själv har jag ett sparmål som jag siktar mot. När jag når det är det tänkt att jag tar adjöss av arbetslivet. Numera skulle det räcka med en 50%ig börsuppgång så blir det att säga hasta la vista till chefen.
Sedan får man väl försöka unna sig lite extra under semestrar och helger ibland för att påminna sig om varför man jobbar så hårt.
Man får vibbarna av en chef man inte vill ha. Att denne inte ger henne uppskattning och suger energin ur henne, uppskattning behöver vi alla känna oavsett lön. Om det är så att det är en förpestande chef så ska hon byta oavsett nya lönen. Aldrig värt att bo större etc om man mår skit på jobbet, där är man ju större delen av sin vakna tid. Dessutom leder förpestande arbetsmiljö till depression och annat som spiralar neråt även ekonomiskt. Meningen med livet är först och främdt att må bra inte att bo stort. Om du älskar din partner så lägg inte tyngden på hennes axlar i detta läge att det är bra om hon håller ut osv. Hon behöver känna stöd från dig. Det viktigaste är ju att hon mår bra. Ni kommer klara er bra även om hon går ner i lön. Ni är också unga så det finns gott om tid kvar att göra fortsatt karriär.
Du är inne på något, senaste halvåret har hennes chef varit ett rövhål. Tidigare var hon bra men med lite mer press uppifrån har mycket av skiten hamnat hos min tjej. Hon såg ett jobb ute nu på som hon tyckte var intressant så hon ska faktiskt söka nu! Min lön ökat mycket på kort tid, så hon känner nog lite mindre press att dra in pengar. Vi betalar dock 50/50 på allt, ingen gemensam ekonomi än.
Jo, går helt klart att unna sig, hon har ganska många märkesväskor och mycket resor planerade för året. Ska försöka påminna om det!
Jag tror att detta jobb är lite av en cheatcode, de förtjänar inte dessa pengar och inget annat bolag betalar så mycket. Hon är helt klart överbetald Hon säger det själv också och det är en del av ångesten att hon känner sig så låst.
Det låter lite som att det är ett ledarskapsproblem. Vet från tidigare erfarenhet & kollegor som arbetat inom en liknande miljö, de blev inte långvariga och slutade med sjukskrivning på två kollegor inom loppet på 18 månader skulle jag tro. Detta var helt & hållet ett ledarskapsproblem, med orimliga timmar och deadlines.
Sen kan man undra lite vad alla dessa pengar är värda om måendet inte är så bra? Känns nästan som att man försöker att köpa sig lycklig, du nämner t.ex. större hus, sommarstuga osv. För mig hade det absolut inte varit värt, dessa materiella ting när man inte mår bra som person. Tror nästan att det blir värre om ni börjar öka era utgifter, för då blir ni ännu mer låsta till dessa s.k. golden handcuffs när ni har höga omkostnader som mer eller mindre kräver den lönen för att driva runt hushållet.
Ett annat sätt att angripa det är kanske att prata med närmaste chef. Känner hen till denna situation? Kan man lyfta fram detta och se om det finns något att göra?
Eftersom du skrev att ni planerar barn kan jag som har småbarn tänka såhär att jag är så glad att jag jobbade hårt och sparade innan för att ha råd med det vi behöver nu och det är nu det verkligen känns som att barnen osv måste få stå mer i centrum.
Spontant skulle jag nog i din frus sits jobba på och spara, känna efter om det inte är läge att skaffa barn och va föräldraledig halvsnart och casha in på generösa föräldraförmåner och sen ev gå ner i lön för byte till ett schysstare jobb. Men vad vet jag det kanske känns jätteavlägset med barn för er och då kanske det ändå är värt att byta.
Vi har just nu tänkt börja försöka skaffa barn om 18mån, tror ingen av oss är beredda att göra det tidigare. Vi har lite saker vi vill ”checka av” innan vi är redo - mycket stora saker kommande månader som bröllop och liknande.
Absolut ledarskapsproblem. Hon är tyvärr en ”duktig tjej” som bara tar emot skit och sätter sig och jobbar med ett leende, hon blir lite utnyttjad av sina kollegor. Hennes chef är dock under lupp just nu, det har märkts att hen gör ett dåligt jobb. Tar gärna emot tips på böcker som e på ämnet som vi kan ha bokklubb på. Tror hon behöver lära sig att sätta ner foten och säga nej.
Tack för det perspektivet. Vi sparar ganska mycket. Ska lyfta det perspektivet också!
Givetvis ska man inte tolerera skit och annat, men massor av människor jobbar häcken av sig och sliter och tar på sig arbetsuppgifter sista minuten och jobbar kvällar och helger med löner på 20k-60k.
Har man en lön på över 100k och på väg mot 150k och inte är ens 35 år gammal så innebär det att företaget uppskattar och värdesätter personen och vad denne levererar. Samtidigt har man förväntningar på individen, annars hade man inte betalat en sådan lön.
Man får ta tag i situationen:
Är det verkligen skit och ovärdigt att arbeta där? Hitta annat jobb omgående!
Går det att byta roll internt eller arbeta för att förändra situationen till det bättre? Gör ett försök, funkar det inte? Sök annat arbete.
Fundera på om det verkligen är så illa som man tycker eller om man kan härda ut. Nästa arbetsgivare kan betala hälften och ha liknande krav på resor och akuta rapporter eller presentationer.
Medhåll. Känns som att mycket av ”problemen” är sånt som finns på många arbetsplatser med betydligt lägre löner. Betyder inte nödvändigtvis att det är rätt, men det är ändå likafullt så.
Är man 35-ish så man man ju få en extrem hävstång i livet genom tidig bra intjäning. Finns det tex ett bra tjänstepensionsavtal så kan ju det bli gruvlig avkastning på det.
Det är något med den här tråden som skaver. Är inte detta din frus problem att fundera över och hantera? Det är något med att du som partner tänker att du ska coacha henne rätt som känns lite tveksamt. Är du helt säker på att hon vill att du ska ha den rollen?
Jag tänker att din roll annars bara ska vara att stötta utifrån det hon väljer, hon är uppenbart en kapabel person. Att dra in framtida sommarstugor i ekvationen känns från ditt perspektiv som partner som om du låter viss girighet styra.
Bra fångat. Jag hörde att man lätt misstolkar det när ens partner kommer med problem. Ofta handlar det inte om att hon vill att man löser dem utan att man lyssnar och bara absorberar en del av stressen.
Jag hajade till när jag hörde om fenomenet första gången. Jag frågade min partner om det stämde och hon menade att det ligger mycket i det. Sedan dess frågar jag ofta om hon vill att jag löser eller lyssnar när det är något.
Stor skillnad, faktiskt. Jag har säkert undvikit en hel del missförstånd genom att förtydliga min roll som partner i det hela. Jag har sluppit ta problem som inte är mina och min tjej återkommer ofta till att hon uppskattar att vi kan prata förutsättningslöst om allt möjligt utan förväntningar när det är något som stressar henne på ett känslomässigt snarare än ett praktiskt plan.
Mot mig så är hon väldigt rak och tydlig vad hon känner, för mig handlar det om att förstå hennes perspektiv och försöka stötta. Jag kan såklart inte lösa hennes problem men jag kan ju visa denna tråd så kan vi diskutera kring det. Inte jag som bestämmer hemma om man säger så
Vill även förtydliga om att sommarstugan är något hon pushar för.
Jag tror inte sådan här problem går att “tänka” sig fram till en lösning. Man får bara lyssna på sin magkänsla och vad man vill. Det är lättare sagt än gjort. Lite enklare blir det om man inser att man har det gott ställt. Att välja fel är inte så farligt. Skulle hon säga upp sig och inte få andra jobb, så kommer det lösa sig. Väljer hon att jobba kvar, det var ett dålig beslut och hon blir helt utmattad, då kommer det lösa sig också. Livet händer. Måste ni köpa en billig sommarstuga kommer ni ha lika trevlig i den, som i den dyra.
Hon säger det själv också och det är en del av ångesten att hon känner sig så låst.