Jag har skrivit en del om det här tidigare, att inflationen denna gång inte kommer som en räddare i nöden och käkar upp värdet av bolånen, utan andra negativa konsevenser. Hittade idag en artikel från TT om just detta.
På 1970-talet var inflationen hög. Priserna ökade under lång tid, men det gjorde också lönerna.
Den som lånade pengar för att köpa bostad då såg sitt lån “krympa”, inflationen fixade amorteringen åt låntagarna. Men lönerna växte hela tiden, så det fanns pengar för att betala räntorna. Låntagarna blev vinnare på inflationen.
Är det möjligen på samma vis nu? Tråkigt nog inte, enligt experterna. Visst, inflationen gör lånen mindre värda, men tyvärr också sparpengarna. Nu väntas inte lönerna stiga, så inflationen gör egentligen ingen till vinnare. På 1970-talet var inflationen hög under lång tid, och både priser och löner steg i en ond spiral. Så tror man inte att det blir nu.
Fast inlåningsräntan var ju å andra sidan betydligt högre. 10% var en typisk siffra på banksparande. Man fick ju t.o.m. betalt i reda pengar när man startade ett sparande på banken. En spargris med startpengar i.
I början på 80-talet var inflationen 14 procent och i början på 90-talet var den 12 procent. Då hjälper inga 10 procents ränta speciellt om hälften försvinner i skatt.
Det hela beror väl ändå på vad kraven för löneökningarna blir. Hur länge accepterar folk negativa reallöneökningar och hur länge håller sig inflationen i ? Detta vet nog ingen och det blir därför väldigt svårt att sia om detta. I artiklen står det att lönerna inte “väntas” stiga, men hur många väntade sig egentligen en 2.5 % ökning av styrräntan inom ett år ? Inte ens riksbanken.
Jag uttalar mig också bara om inlåningsräntan! Såg själv på 70- och 80-talet hur de stackars bankspararna brandskattades på sina besparingar på grund av inflation och höga skatter.
Om vi lämnar inlåningsräntan därhän, så är jag inte helt överens med artikelförfattaren vad gäller lån till fast egendom heller.
Kortsiktigt är slutsatserna helt rätt. Om inflationen är 9,5 procent per år och löneökningen 4,5 procent så amorterar inte inflationen ditt lån. Effekten är snarare tvärt om.
Behåller man sin fastighet och ser långsiktigt på sitt bostadsinnehav blir effekten med stor sannolikhet den motsatta.
Om jag minns rätt var inflationen år 1981 14 procent. Tio år senare var den 12 procent. Jag kan försäkra dig att år 1981 fick jag som lågavlönad banktjänsteman inga 15 procent i löneökning. Tio år senare fick jag absolut inga 13 procent i löneökning. Så småningom kom dock Sveriges ekonomi på fötter igen. Då steg löneökningarna mer än inflationen och så skedde under väldigt många år.
Nu har vi fått en ny inflationsbubbla som spruckit. Precis som för 30-40 år sedan hänger lönerna inte med. Samma möster kommer dock att upprepa sig. Så småningom stiger lönerna mer än inflationen. Eftersom det inte kommer bli billigare att bygga nytt, kommer bostadspriserna att stiga igen. Inflationen kommer på nytt att hjälpa de som äger sin bostad.
“Det är nya tider nu” Hur ofta under årens lopp har man inte hört detta. It-kraschen, fastighetskrisen sent 2000-tal och inte minst den senaste 5-årsperiden med dess extremt låga räntor.
Sanningen är tvärtom. Samma ekonomiska lagar som gällde förr gäller nu också. För 30 år sedan var jag i samma läge som vad många är i idag. Villan belånad till 120 (!) procent. En inflation som var tvåsiffrig och begränsade löneökningar. Jag bodde kvar och 30 år senare är jag en vinnare.
Tro mig, ingenting, absolut ingenting är annorlunda nu mot tidigare gånger. Problemet är att folk som läser artikeln kan förledas tro att läget är hopplöst. Så är det inte alls. Kan man bara bo kvar, så väntar en ljus frsmtid för de allra flesta innehavare av egen bostad.
Hopplöst är det knappast men man får vara beredd på ett relativt stort antal år med kärvare ekonomi och där sparkapitlet och realvärdet av detta utvecklar sig mycket sämre än de senaste 10-20 åren. Speciellt gäller detta för de som kört FIRE och ser att kalkylen inte längre håller, eller hotas inte hålla. Att sparkapitalet kommer att minska fortare än vad man räknat med och avkastningen, i den mån att det ens blir någon, inte heller räcker till lika mycket som man tänkt sig. Många kommer att få snålspara under ett antal år. På längre sikt kan vi hoppas på en återhämtning men några garantier finns det givetvis aldrig. I min spåkula ser jag att trenden kring FIRE kommer att få ta ett antal års paus.
De som kör en blodpuddings-FIRE kan nog få det lite tufft ett tag men har de kämpat sig till en FIRE så kan de säkert snåla sig igenom en lågkonjunktur. Annars gäller samma regler i FIRE som i livet i övrigt, en väl diversifierad portfölj och nödkapital.
I en eventuell lågkonjunktur kommer nog den yngre generationen att få det jobbigast då de aldrig befunnit sig i den typen av situation tidigare.
Det är nog inte frågan hur länge dom accepterar, de kan välja på arbetslöshet om du tycker det är bättre! Jag tippar att inflationen kommer vinna den uthållighetsmatchen på WO…
Du menar hur länge folk accepterar reallönesänkningar? Kanske lite på temat att så länge man sitter i samma båt kan man nog acceptera det allra mesta men om andra springer ifrån så är det en helt annan sak. Bästa sättet att få upp lönen brukar ju vara att byta jobb så det kan man förstås alltid försöka med. Å andra sidan är man ju då sist in på nya stället så då kanske man istället stannar där man är ett tag till.
Men vi är alldeles i början av inflationen. Något som vi inte sett på 30 år.
Antingen försvinner inflationen eller så börjar lönerna höjas. Helt orimligt att priserna ökar med 10% om året men lönerna bara 2%, det går ett litet tag men sen måste lönerna upp, det säger sig självt.
Finns inga sanningar kan absolut bli så att det allmänna välståndet bara går ner och ner till en nivå vi inte sätt på mycket länge. Någon ska ju betala vem är inte riktigt klarlagt än. Men tror som sagt att friska män med praktiska kunskaper kommer stå högt i kurs.
Men som läget är nu kan det inte fortsätta, dvs extrema prisökningar, brist på arbetskraft och låga löneökningar.
Man kan förstås tänka sig ett scenario där LO och andra stora fack ”tar ansvar” och bara förhandlar till sig 2% lönehöjningar år efter år men så länge arbetsmarknaden är bra kommer folk byta jobb och få upp lönen på så sätt.
Säg att inflationen är 8% högre än löneökningen varje år i 20 års tid, då kan man inte längre sätta mat på bordet. Ett år eller två går dock förstås