Född och uppvuxen i Sverige men bodde utomlands i 25 år fram till 2020 då vi flyttade ’hem’, så känner inte igen mig riktigt i beskrivningen av den gladlynta svensken. Vi var nog finnarna i Storbritannien. All is crap. 
1 gillning
Jag skulle kunna vara sur på allt som hänt det värsta var att min son dog. Det stämmer att man tydligen ska ha upplevt elände för att kunna uppskatta livet. Jsg är så enormt tacksam över hur jag mår idag, att jag klarade och hanterade min förlust av sonen. Jag bytte mitt jobb där jag mådde dåligt mot ett där jag får blomstra och fick 27%!!! Löneökning (jag är så värd det!!)och jag kan idag spara väldigt mycket.
Som fattig i Finland på 60-talet var jag ofta hungrig. Idag äter jag hälsosam hemlagad mat varje dag. Jag kan elda i min kamin och vedspis. Som barn frös jag ofta.
Jag har upplevt skeva förhållanden. Idag är jag gift med en man som dyrkar marien jag går på , vi träffades 3 dagar efter min hjärtoperation. Jag upplever och ger kärlek varje dag. Så, livet tar och livet ger. Jag har lyckats lyfta min blick och alltid hitta skäl till att vara tacksam. Även om pengarna minskar i värde verkar de flesta ha råd att överhuvud spara, har ett boende och kan äta varje dag
Bra inlägg som ger eftertanke! Fridens.
27 gillningar
Konsekvensen är väl normalt att man har en väldigt liten ekonomi. Sen kan man tycka att man borde skämmas om man har arbetsförmåga men ändå lever på någon form av bidrag men nu fungerar ju inte alla så. Om det är något jag blir sur på så är det faktiskt att jag behöver försörja även de som utnyttjar systemet för att det går, inte använder det bara för att man måste. Är man sjuk är det uppenbart att man måste.
Nu rasar väl vänstern när jag skriver det här men rimligt vore att om en person är klassad som arbetsförmögen men ändå lever på bidrag för att det går, då borde ersättningen var rejält mycket lägre. Den som är arbetsoförmögen pga sjukdom eller liknande behöver ändå få en dräglig tillvaro men den som inte arbetar bara för att “känner inte för det” eller “arbete orsakar psykiskt lidande”, borde i den mån att bidrag ens utbetalas, leva på absolut existensminimum.
2 gillningar
Är det inte som Churchill sa* ”Man ska aldrig låta en bra kris gå till spillo”.
Ju större nedgång desto större möjlighet för uppgång.
*redigerad
2 gillningar
Jag håller med. Det är ju också så man ändrar den viljan från att inte vilja till att vilja. Man gör lite skillnad i plånboken mellan alternativen.
Men lider man av att arbeta ska det ju klassas som sjukdom. Bara det inte blir en sån där sjukdom som bara finns i Sverige igen.
1 gillning
Jag är sur över att jag inte festade bort mina tidiga tjugoår
10 gillningar
Hur pass utbrett är det problemet egentligen? Jag tror att det är så pass liten del av min skatt som går till dessa syften (socialbidrag är ju t.ex. endast 0.4% och många är säkert berättigade till det) att gå och sura över det är slöseri med tid och energi. Sen rationaliserar jag det som så att i en demokrati kommer det alltid finnas utgifter som jag inte håller med om. Det går inte att undvika med tanke på hur en demokrati fungerar. Än så länge tycker jag fördelarna med det systemet vida överskrider nackdelarna.
7 gillningar
Synd att det har blivit så men vi har i alla fall allemansrätten + fin natur + rena sjöar + frisk luft.
Inte många länder som kan matcha den kombinationen.
1 gillning
Nja. Never waste a good crisis är ett Churchillcitat.
1 gillning
Det gör ingen svensk, det är hur finnarna ser på svenskarna. Glada, spralliga och utåtgående.
Inte direkt självbilden gemene svensk har av sig, men allt är relativt 
4 gillningar
Sant, hörde det första gången i podden, redigerat👌
Ja det är ganska bra. Vi har använt allemansrätten en del när jag gått med hund. Har gått längs leder med spångar osv. Ibland har det dock varit dåligt underhållet. Jag måste jämföra med Schweiz där jag bott, där finns mycket bättre möjligheter för hiking.
Synd att Sverige har så otroligt kasst väder bara.
Det finns ett viktigt signalvärde i att om man väljer att bli försörjd av det allmänna för att man inte “har lust” att jobba så ska ersättningen var väsentligen lägre än om man är i ett läge där man pga sjukdom eller liknande är oförmögen att arbeta. Plus även att man erhåller ett slags respektavstånd mellan dessa kategorier. Det är bättre att de som är arbetsoförmögna får mer bidrag än att de som “bara går och drar” får det.
4 gillningar
Jag har i sak inget emot detta, men vet inte ens om det är något verkligt problem? I den mening att jag tror vi silar mygg och sväljer kameler. Reglerna är ju att du ska aktivt söka arbete och måste ta lämpligt arbete. Sen att detta system säkerligen är lite ineffektivt kommer man nog inte undan. Hur pass stor andel är det som bara går och drar egentligen?
4 gillningar
Det är väl inget fel på vädret i Sverige, helt underbart, synd bara att det bara gäller på sommaren.
2 gillningar
Hade vi haft bättre väder hade vi förmodligen haft 50 miljoner invånare då hade allemansrätten ballat ur.
1 gillning
Det är väl känslan av rättvisa som sätts på spel här.
Många här på forumet vill göra rätt för sig och leva på medel de själva skapat. De behöver i princip vara dollar miljonärer för att kunna leva på samma nivå som någon med bidrag som är högre än lönen de skulle fått om de jobbade.
Dvs de allra flesta som jobbar hårt och uppnår FIRE kommer aldrig i närheten av de bidrag man kan få utan att jobba en enda dag i Sverige.
Kristersson tjatade ju om hög långtidsarbetslöshet innan valet. Jag tror det är en rätt stor kostnad. Många kommuner går back pga en demografi som drabbas av detta.
1 gillning
Exakt 
den sommaren är väl inte kortare i så många andra länder. Möjligen Finland iofs men detta är ju också väldigt subjektivt vad man gillar.
1 gillning
Ja det stämmer nog 
Någon dollarmiljonär behöver man inte vara för att kunna FIRE i en nivå som en som lever på socialbidrag gör. Det som ofta skrivs om i media är ju extrema fall (lär vara en otroligt liten andel av bidragstagare och av den budget som är avsatt för det ändamålet) där man maxar ut i princip alla bidrag som går att få och dessa kan ju inte leva något lyxliv precis. En stor av andelen av bidrag för dessa extremfall kommer ju av att man har många barn, vad jag vet så räcker inte ofta 1,250 kr / månad till kostnaderna för deras uppehälle 
Såklart kan man argumentera för att barnbidraget (eller andra bidrag) ska begränsas å att vid en viss nivå bör det vara 100% individernas ansvar. Men det gäller ju för allt vi gemensamt spenderar pengar på.
1 gillning