Ditt exempel förutsätter dock att man har noll kostnader för boendet under tiden, så det är inte speciellt realiserbart i verkligheten.
Att inflationen äter upp räntan är lika säkert som att börsen går upp över tid, då lönerna ökar varje år.
Tänk dig ett bolån någon tog år 1924 och som sen gått i arv sen dess, (hus och lån) på låt säga 100 000. (Motsvarande 3,4 miljoner).
Den summan är är fortfarande 100 000 men har gått ifrån att vara flera årslöner till att vara några månadslöner, och räntekostnaden för lånet är numera symboliskt på några hundra kronor i månaden.
Fördelen med att ha kvar lånen är att man har mer pengar i likvida medel som tidigare nämnts, bättre med 1 miljon kvar på huslånet och en miljon på banken/börsen än noll inlån och noll på sparkontot.
Själv siktar jag på lånefri till pension, men inte utan att det finns lite kapital kvar.
Nä, inte i reella tal, men på sikt går ju ett lån ifrån en årslön till en månadslön till en timlön (lång sikt), och räntekostnaderna blir hela tiden en allt mindre del av ens inkomst.
Om man jämför bolån med att hyra där dels hyrorna går upp hela tiden, så ens boendekostnad är ganska jämn procentuellt räknar av ens inkomst, och sen har ju ett hus/br också fördelen att det ökar i värde, så förutom nyttan med att bo någonstans får man tillbaka allt man lagt på räntor när man säljer (lite förenklat)
Ja, en form av "kommunicerande kärl ". Väldigt många tror att bara man har ränteavdrag på lån så försvinner skatten på inlåningsräntan. Så är det givetvis inte.
Jag tog mitt första huslån när jag var 23 år och vid 55 tog jag beslutet att gå i pension runt 60 med målet att ha så liten månadskostnad som möjligt. Med det så betalade jag bort huslånet utan att dränera mina konton innan jag blev 60.
Det är så otroligt skönt att ha full kontroll på utgifterna som dessutom är väldigt blygsamma idag, jag kan inte se varför jag skulle ha ett lån när jag inte behöver. Min pension och mina investeringar täcker behoven med råge min tid på jorden.
Sinnesfriden är stor.
Det är helt logiskt och jag förstår det, men jag förstår inte vad det har att göra med den fråga som TS ställer.
Det är ganska teoretiskt att någon “ärver” ett lån och behåller det i 100 år, men exemplifierar naturligtvis vad du vill påpeka kring inflation.
Det som försvårar processen att bli skuldfri för många är att de är relativt högt skuldsatta och det därför inte går att amortera ut bolånet på relativt kort tid. Det enda som går att spekulera med är frivärdet (den amorterade delen) av bolånet. Det är mitt intryck att detta projiceras i svaren på TS fråga.
Jag gjorde det betydligt senare, 70+ men upplevelsen är likadan. Oerhört psykologiskt skönt stt vara skuldfri.
I mitt fall var det några få 100 000 kr. Även om man förmodar att avkastningen på det lånade kapitalet överstiger låneräntan, kan det gå 10-15 år, innan så blir fallet. I mogen ålder vet man inte rent krasst om man lever så länge.
De pengar som jag eventuellt går back, får jag ta som tack för tryggheten av att vara utan lån.
Ja, det finns nackdelar med att vara skuldfri, men frågan är om fördelarna överväger nackdelarna.
En nackdel jag kan komma på och som denna tråd väldigt tydligt exemplifierar är att det inte är normen i Sverige att vara skuldfri, tvärtom. Att vara skuldfri kan argumenteras i ett anonymt forum som detta, men det rekommenderas inte att göra detsamma i verkliga livet.
Eftersom normen i Sverige är att vara skuldsatt kommer de allra flesta yrkesverksamma inom finans att argumentera för optimering och vinst inom givna ramar, och i många fall kommer frågan du ställde inte att belysas objektivt, utan ur majoritetens synvinkel.
Det beror helt på resten av din ekonomi och hur gammal du är. Om har flera multiplar av husets värde i investerat kapital så hade jag amorterat av lånet bara för att bli av med månadsbetalningarna, om ditt likvida kapital är mindre än husets värde så hade jag inte amorterat mer än 50% av lånet utan investerat resten.
Kanske inte så där toppenbra trygghetskänsla för den som “bara” hade 1 mille i Storebrands globala indexfond i början av 2000-talet och lika mycket i lån och 3 år senare ville lösa lånet, blivit sjuk eller skadad eller bara köpa något annat. Förutom att ha betalt 3-5% ränta varje år på den där miljonen i lån var det då bara drygt hälften (-50%) kvar att plocka ut av sparandet. Något lite bättre efter 9 år (bara -41% på index) men inte så våldsammt mycket roligare då heller när man dessutom betalade >6% i ränta på lånet…
Själv har jag kvar minnet av att börsen faktiskt kan gå ner också trots att det gått upp rätt bra nu de senaste 12 åren
I övrigt håller jag med om att livslångt regelbundet sparande till pension är bra och man har lite tur och inte råkar ut för någon större och/eller längre sättning när pengarna skall tas ut. Har man gott om pengar och är ekonomiskt oberoende kan man naturligtvis göra lite som man vill men varför skall man då vara girig och hela tiden söka den där sista procenten avkastning man egentligen inte behöver? Men har man inte det är det en otroligt skön känsla att vara skuldfri och slippa ens fundera på om börsen eller räntan går upp eller ner!
Visst kan det ändras, men det är inte slumpmässigt och ologiskt vad räntan är. Det beror av olika faktorer som går att förstå sig på och följa, ifall man är intresserad.
En ref: Hur hög är räntan på sikt?
Min syn på det här är att den basala räntemarknaden är mer möjlig att “tajma” m.h.a. kunskap och omvärldsobservationer, det är lägre volatilitet och längre cykler – en större tröghet i systemet. Och väl är väl det.
Det krångliga med alla olika obligationer som finns är de mkt olika risknivåer i kombo med tidshorisont. Och 2:a handsmarknaden för långsiktiga papper reagerar på vissa beatömda sätt på kortsiktiga förändringar. Man måste lära sig förstå de mekanismerna.
För att man kan. Till ganska låg risk.
Tror jag svaret är, helt enkelt. Det är så kapitalistiska ekonomiska systemet fungerar, på gott och ont.
“Den som har, han får (mer).”
Du argumenterar väldigt bra för att man inte ska ha allt sitt sparande, 100%, på börsen
Vissa årtionden går börsen inte upp, årtionden.
Betydligt bättre är att sprida risken i en allvädersportfölj, så man inte går back i 10 år.
Den emotionella sidan av skuldfri har belysts i tråden, jag är skuldfri för jag älskar tryggheten.
Men, jag formulerar om frågan: Ska man betala av sina lån ifall man varje årtionde under sitt liv vill maximera sin konsumtion, vad är bäst då?
Svar: Vill man varje årtionde av sitt liv maximera sin konsumtion ska man nog både spara i en allvädersportfölj och ha lån.
(Förutom god utbildning, karriär och noggrann skötsel av hälsan).
menar du att om de har en miljon i bolån som pensionärer och vill låna mer av banken så kommer det vara lättare att få mer lån av banken jfr om de vore skuldfria som pensionärer och vill låna av banken…?
förstår inte riktigt hur du menar med att gå från 7% avkastning till 4%, hur menar du där? var i består 4%, är det mellanskillnaden på att minska kaptitalet på börsen mot att betala av lånet du menar?
beror helt och hållet på om du köper ett objekt som är av typen renoveringsprojekt, låt säga att potentialen i att höja värdet på huset är godare än avkastningen på börsen, är du beredd att jobba en del själv, renovera så kan faktiskt den hävstången bli bättre än fonder, att ta ytterliggare lån o öka bolånekostnaden genom att belåna sig ännu mer det har alla inte ekonomiska förutsättningar att göra, i vissa fall väljer vissa att investera i just hus, jobba själva och sälja sen fortsätter de så istället för att binda allt i börsen och leva på lånat kapital.
