Många argument för amortering lyfter fram trygghet. Men det verkar som det alternativ man då jämför med är aktie-/fondsparande eller liknande investeringar. För min del resonerade jag i många år likadant, vilket ledde till att jag länge prioriterade amortering.
Det var först för drygt 10 år sedan som jag stegvist började inse vitsen med det tredje alternativ med banksparande som @Martin08 lyfter fram ovan (Ni som amorterat av bolånet - Nr 79 av Martin08). 2019 hade jag svängt 180 grader, från att försöka minimera mitt bolånebelopp till att istället försöka maximera det.
Sedan dess har jag haft ett positivt bidrag från mitt samlade banksparande på mellan 0 och 2,6 procentenheter utöver min samlade låneränta. Just nu 1,6 procentenheter över.
Så mycket bättre situation att kunna välja att sälja av fonder för att klara av att behålla bostaden och att leva på, än att sitta med tickande a-kassa och inga frigörbara pengar och inga val. Exemplet du tar upp är ju ett tillfälle när kontroll över sin egen likviditet är guld värt.
Men tänk om det kommer en framtid, inom ens livstid (inkl som pensionär) när det inte kommer ikapp…? Aldrig. Det scenariot är inte alls så främmande som många tycks tro. Just sayin’… apropå risk
Det finns plausibla framtidsscenarier nu (40-50 år framåt) där det är väldigt fördelaktigt att vara skuldfri.
Det är alltså sen bostads-kraschen precis i början av 1990-talet. Grattis! (Om du inte köpte den före kraschen förtsås!)
Får man fråga: vilken belåningsgrad innebär det på din villa?
Om du bokför detta 400k lånet som hävstång på ditt aktiesparande (indexfonder kanske?) hur stor är den hävstången (i %)? (Har förståelse om du inte vill berätta det)
Det rationella är att människor beter sig irrationellt. Så folk förstår ju inte hur de reagerar , inte ens jag vet om min portfölj dyker ned med 80%. Så man ska inte överskatta sin risktolerans .
Ah, ok. Det är ju betydligt mindre än de 50% som rekommendras av många(?) “rådgivare”. Som envist säger att man aldrig ska amortera ner mer än till 50% av bostadens marknadsvärde. Inte när man blir äldre heller (pensionär) för då låser man in kapital i bostaden som man inte kan “få loss” (utan att sälja bostaden).
Resonemanget för pensionärer är ett feltänk. M.a.p. risker på totalen när man är äldre och potentiella framtida intjäningen är noll. Speciellt om man har/får låg pension är det riskfyllt att ha (behålla) stort bostadslån. Det är vad jag anser efter att ha räknat och funderat på logiken runt detta.
Jag är själv närmare 60 än 55 nu, så det är dags att tänka genom det här – det är viktigt.
Min slutsats är: man ska se bostadslånet som en hävstång på sparkapital man själv har kontroll över. Och fundera på riskerna utifrån det perpektivet. Då blir det rätt.
Givetvis: har man hög pension, t.ex. så mycket att man oavsett vad alltid betalar statlig skatt livet ut, är det annorlunda! Mycket kan få mer, pengar genererar pengar. Men. Har man så hög pension spelar det egentligen ingen roll; då behövs inget stort sparkapital på ISK e.d. “vid sidan av”.
Detta är en riskfylld strategi som pensionär. Om dessa pengarna konsumeras allteftersom, vilket är lite av vitsen el hur? (spec om man har låg pension) kommer med tiden ett tillstånd av “house poor” inträffa. Nästan garanterat om du blir väldigt gammal, säg >93.
Den där räntan på bostadslånet måste hela tiden betalas, och din pension sjunker realt i värde. (Risken är stor att din TJP också kommer göra det, inte bara inkomstpensionen).
Hela kruxet löses ju givetvis genom att sälja bostaden betala tillbaka lånet och flytta, men det var ju s.a.s. syftet att inte behöva göra det, speciellt inte när man blivit riktigt gammal.
Gör man såhär ökar man sin risk, inte minskar den. Som pensionär med hög ålder. För en ung person i arbetslivet är det en annan sak.
Håller med. Hela premissen med @axr tråd på ämnet. Risk är inte alltid vad folk tror att den är.
Peppar peppar, ta i trä så är risken hög att de flesta av oss som skriver här ska leva minst 30 år till.
Särskilt här i Sverige där inkomstpensionen i praktiken är en annuity, alltså en inkomst som aldrig kan gå till 0 (i teorin), så är det ännu rimligare med hög ”risk” i sparandet oavsett ålder. Och därmed belåning.
Fy sjutton. Längtar inte tillbaka till livet som skuldfri och få en skattesmäll varje vår när alla runtomkring en diskuterar vad de ska köpa för skatteåterbäring.
Det är den individuella känslan som väger tyngst tror jag. Själv är jag nöjd amorteringsfri med bra buffert. Vissa vill ha maxad belåning som hävstång, men det hade stressat mig som vill ha det så lätt som möjligt att inte bry mig. Låga driftkostnader i vardagen och sen får det hända vad det vill på börsen då jag legitimt har råd att förlora 100% av det. Ligger 6 siffror ner från toppen nu och det är lätt att bara fortsätta köpa som vanligt då jag har en väldigt hållbar grund i min ekonomi.
Med låg pension behöver inte betyda att man inte har råd å bo kvar i sitt hus…
Låga boendekostnader i ett energi snål hus som är obelånat kan vara lösningen…
Låg eller ingen belåning och ett energisnålt hus underlättar helt klart vid ett skralt kassaflöde. Det kan köra ihop sig däremot när det kommer till underhåll, om det är svårt att få nya lån, eller betala från egen ficka när pengarna gått till att amortera på lånet.
Min ärliga åsikt: det beror mycket på hur stor pension (livsvarig, som du påpekar – även TJP kan vara det!) man har. Klart man kan ta risk på aktiemarknaden med lånade pengar (= hävstång) ifall man i praktiken alltid kan betala räntan på hävstången man bestämt sig för, direkt från pensionen varje månad. I evighet. Kapitalet man har i aktieindex behöver aldrig röras, om det så blir en börskrasch -70%. Den värsta konsekvensen för en sådan pensionär är att bli mindre rik än annars skulle skett. Och/eller att arvet efter en blir mycket mindre.
En ej allvarlig konsekvens = låg risk.
Men nu handlade det inte om att bli ännu rikare om man redan har hög o bra pension. Utan det motsatta förhållandet: ifall man har/får låg pension. Så låg att man har Garantipension på lägsta nivå, s.a.s. (ca 12000/mån före skatt). Och därmed gärna skulle vilja ha extra pengar på sidan av att regelbundet konsumera, under lång tid.
Säg att man har sådär låg pension och vill ha ett kapital att ta av som tillägg under 30 år (4% regeln etc).
Hur stor hävstång skulle du rekommendra denna person att ha på sitt sparkapital? (Betrakta bostadsånet som hävstång på global aktieindex-fond i princip).
Någon som har ett någonlunda ekonomiskt sinne å går i pension utan bolån har nog även gjort sina investeringar så de finns kapital å ta av utan att behöva låna för underhåll, å i ett nyare hus som är energisnåla så slipper man även fastighetsavgiften dom första 15 åren..
Satt och experimentera lite på sbab verkar som man måste ha en pension över 21k iaf om man ska få något lån överhuvudtaget som pensionär helst mer. De kanske dem flesta här ändå men ja kanske något att tänka på om man tar tidig fire eller har låg pension.
Empirisk studie med begränsat omfång. Under de husvisningar jag gått på där det uppenbart har bott någon som varit till åren, har besiktningsprotokollen alltid lyst rött på flera viktiga punkter. Våtrum, tak, el med mera.
Så om det funnits kapital vid sidan av är det någon annan faktor som gör att husen förfaller.
Fast det blir ju snurrigt. Hade personen i fråga valt att betala på bolånet, åtminstone till en större del, istället för att sätta det på börsen så hade problemet inte uppstått och a-kassan räckt gott och väl att leva på
Skulle nog säga att vad som känns tryggt också är väldigt subjektivt. För mig skulle det kännas otryggt om jag hade alla pengar låsta i bostaden när jag inte längre har löneinkomst (=kan inte ta nya lån)och jag eller någon närstående skulle bli allvarligt sjuk. Då skulle enda alternativet att få loss pengar att sälja huset, vilket skulle bli än värre då man både är sjuk och utan bostad.
