Som en av forumets kanske största buffert-anhängare så har jag ju stått i motpol till många.
Vi tar (den mig veterliga) senaste RT definitionen:
1 – 3 månadsutgifter ELLER 12 månaders utgifter minus garanterade inkomster ELLER 50 000 kr. Korrigering för humankapitalet. https://rikatillsammans.se/fyra-hinkar/
Med tanke på det senaste årets starka trendbrott gällande breda kostnadsökningar så kanske det är dags för att vi resonerar kring hur stor bufferthinken egentligen behöver vara beroende på situation.
Vår buffert är alltid dimensionerad efter kostnadsläget så den ökar i takt med att vi reviderar hushållsbudgeten. Det har fungerat bra i de snart 20 år som vi har använt oss av den (husägare sedan 2011).
Redan under pandemins tidiga stadier så fick vi ju se att “de garanterade ersättningarna” kan dröja när extraordinära saker inträffar. Vi såg det igen förra vintern när elpriserna på allvar börja öka.
Där vi har träffat mest fel (med drygt 20 års historik) är matpriserna. Vi har inte reagerat tillräckligt snabbt på de kostnadsökningar som har skett. De korrigeringar som vi har gjort i budgeten nu verkar inte heller räcka för hösten. Det innebär att bufferten minskar vilket så klart är okej under perioder.
Jag tycker att tanken att man behöver 1 buffert är missvisande. Jag tänker i stället att man inom 1 minut bör kunna få tag på så mycket pengar man kan tänkas behöva inom 1 minut, inom 1 dag så mycket man kan tänkas behöva inom 1 dag, inom 1 vecka så mycket man kan tänkas behöva inom en vecka, och så vidare. För de flesta bör aktiefondsinnehavet täcka alla utgifter där man har över en vecka på sig att få tag på pengarna, och cash eller kredit behövs därmed bara för sådant som kan tänkas behöva betalas med kortare varsel.
Även jag är ett fan av rejäl buffert. Jag tar gärna den kostnaden i förlorad avkastning som det innebär att ha en stor buffert.
Själv har vi tillräcklig buffert för att laga/ersätta saker som måste lagas/ersättas omgående om det går sönder. Eftersom vi hyr bostad så är det dyraste i princip bilen som kan gå sönder eller behöver köpas en annan begagnad billig bil i nödfall. Vi har även tillräcklig buffert för att klara oss 3 månader helt utan inkomst. Efter pandemin har man insett att det kan ta flera månader för a-kassa och försäkringar att kicka in.
Hade jag ägt ett hus så hade jag haft ännu större buffert eftersom det finns fler stora/dyra/viktiga saker som kan gå sönder och akut måste lagas. T.ex värmepanna, vitvaror, eller annat. Sedan vill man ju även ha råd med sina räntor, elräkningar med mera även i lägen där dessa plötsligt skenar iväg i kostnader.
Det är en intressant tanke som följer en helt annan tangent. Det borde ju rimligtvis då innebär att man för att sänka alternativkostnaden för bufferten då är villig att gå ur marknaden efter en större sättning för att täcka upp buffertbehov? Det förutsätter ju att man har tillräckligt likvida värdepapper i alla situationer och/eller att kreditvärdigheten förblir intakt.
Jo, om man exempelvis tror att SEK kan gå ned med 60% och att börsen kan gå ned med 80% så behöver man ju fyra gånger så mycket i börssparande som i SEK-sparande för att uppnå samma nivå av trygghet. Och det är nog många som tror för mycket på marknadstajming för att känna sig bekväma med att sälja av en stor del av portföljen efter en stor nedgång.
Men kostnaden för att hålla låt säga en halv mille i cash istf på en börs som går upp 8% per år i 40 år är runt tio miljoner (i framtidens penningvärde).
Vore intressant att se hur min ränte-trappa strategi står sig över tid, använder ju den som en del av min buffert. Den är ju nominellt helt säkrad (jämfört med t.ex. räntefonder) och delar av den relativt inflationssäkrad vid måttlig inflation.
Fördelen (enligt mitt synsätt) att dela upp bufferen i olika delar är ju att det blir enklare att bibehålla köpkraften i den. Förmodligen overkill för de flesta, men för oss så fungerar det bra. Jag tänker ofta det som Jan gillar att säga: “Har du vunnit spelet, sluta spela” och har anpassat det till min ekonomiska filosofi. Jag tänker som så att om man ser att man kommer att nå sina finansiella mål ändå så kan man kosta på sig att leva ett mer bekymmersfritt liv genom att ta mindre risk med hushållsekonomin genom att t.ex. äga mitt eget boende (inte riskera att stå utan boende), ha en buffert för överskådliga reparationer och avsättningar till underhåll, etc etc. Finns det öronmärkta pengar så behöver man ju inte heller köpslå med sig själv, ska vi göra X nu med tanke på alternativkostnaden, utan då är det en cost/benefit-analys man gör som är knuten till domänen.
Lite arbetsskadad är man ju, men här är ett exempel på hur jag jobbar med risk i mitt dagliga arbete. Det blir ju lite så att man då automagiskt applicerar ett sånt tänk även i privatlivet.
Risken för att man kommer att drabbas av t.ex. ofrivillig arbetslöshet varierar för många, men hänger inte bara på humankapitalet även om det kan samvariera med detta. Längden på arbetslösheten samvarierar ännu mer med humankapitalet. Jag har vänner som väljer att stå utanför a-kassan samtidigt som de i princip är fullbelånade på huset och har investerat det allra mesta på börsen och har en väldigt liten buffert. “Oftast går det ju bra”, men jag skulle personligen inte sova gott om natten med ett sådant upplägg.
Att vi får breda kostnadsökningar på grund av störningar i försörjningskedjorna och utbud/efterfrågestörningar följt av stigande inflation, räntor och samtidigt får chockartade höjningar av elpriserna är ju inte så många som räknar med.
Äger man ett hus som är äldre än kanske 10 år så kommer ju saker att behöva börja bytas ut i form av reparationer och underhåll. Det många har gjort är att man då värderar om huset och lånar upp de kostnaderna. Det har ju oftast gott utmärkt om man har haft en tillräckligt god värdeutveckling. Andra kanske resonerar att man säljer av fonder för att bekosta dessa.
Tyvärr kan man ju hamna i ett läge där vi får en närmast perfekt storm och då är det ju betydligt svårare.
Jag tycker @Nestor hade en väldigt bra poäng i den länkade tråden:
Finns ett finskt ordspråk (jag tror åtminstone att det är från Finland, det var där jag lärde mig det). Det betyder typ marknadskrafterna är en bra dräng, men de utgör en dålig husbonde. Jag tycker att det ligger mycket i det (färgad som jag är).
Haha, här känner jag mig träffad, även om vi inte är helt fullbelånade. Buffertens huvudsakliga syfte är för mig ärligt talat att inte behöva logga in på bankappen så ofta. Den pendlar omkring 25.000 kr.
Jag tillåter mig att vara lite motvalls i den här frågan, eftersom jag nog sticker ut åt motsatt håll från rådande forumkoncensus jämfört med dig, och slänger in följande fråga i diskussionen:
Om den bästa dagen att köpa fonder alltid är idag, varför är inte den bästa dagen att sälja fonder också idag?
Kan inte svara på din fråga, mycket tack vare att jag (än så länge) inte säljer fonder. Det kapital som i framtiden (förhoppningsvis) ska täcka mina levnadskostnader kommer enligt plan att sitta inne på marknaden fram till T-7, när jag börjar att sälja av för att fylla min räntetrappa, planen finns beskriven här:
Använder som sagt delar av trappan redan idag för delar av min buffert. Matematiskt suboptimerat om man strävar efter maximal avkastning och tror på att framtida börsutveckling kommer att likna historisk utveckling. Det är dock inte ett bet jag vill ta och jag behöver inte heller ta den för att nå mina mål. Skulle jag kunna bli finansiellt oberoende tidigare? Kanske, men om jag tog en större risk som skulle påverka mitt “sova gott om natten kapital” så kanske jag inte längre fortsätter utvecklas i min yrkesroll och i mina verksamheter som är själva grundpelaren till att överhuvudtaget nå mina finansiella mål. Skiter sig placeringarna så att jag inte kan nå mina mål så har jag ju åtminstone tryggheten här och nu och kan övervintra eventuella kriser. Till skillnad från havsekorre så har jag ingen glädje av att 500k blir 10msek i dagens penningvärde om de får sitta orörda på marknaden i 40 år. Om jag ens lever då så kommer jag förmodligen ha väldigt lite ork eller intresse av att spendera pengar.
Jag tycker mycket om din räntetrappa-modell, jag har inte sett den tidigare. Klokt på många sätt, och något som borde nämnas oftare, särskilt i sammanhang som det Jan ställt upp i tråden du länkade.
Och för mig och andra 80- och 90-talister är det här förstås viktigt. Om vi tänker i termer av FIRE (inget jag har satt mig in i på djupet, ska sägas) borde det innebära många års tidigare pension. Nu sitter väl inte så många på en halv miljon i ren buffert, men skillnader blir det även vid mindre belopp.
Det låter som att det är helt rätt beslut för dig, det ifrågasätter jag verkligen inte.
Men att börsens framtida utveckling ska skilja sig från historisk utveckling (över lång tid) på ett sätt som gör att det inte längre är rätt att maximera sina investeringar i billiga, globala indexfonder känns som en helt annan diskussion än den om bufferthinken .
Jag tycker hela begreppet buffert används på ett underligt sätt här och många andra ställen.
För mig är buffert det samma som lägsta acceptabla nivå på realiserbara tillgångar, dvs det mesta sparandet förutom boende och pension. Hamnar man under den nivån pga uttag eller värdeminskning bör man ta sig dit igen, och man ska undvika att låta planerade utgifter som en semesterresa ta sparandet under buffertnivån.
Om man sätter alla sina pengar på börsen så har man fortfarande en buffert. Om börsen sen kraschar riskerar man att hamna under sin lägsta acceptabla nivå, därför anpassar man risker. Är mitt totala sparande 10 ggr större än min buffertnivå kan jag sätta allt på börsen, ta en 90 procentig nedgång och ändå ha min buffert kvar.
Tror inte att det finns så stor oenighet om vad en buffert medför, men kan så klart ha fel. Om man tycker att “många andra ställen” har en annan uppfattning än en själv så kanske man har en uppfattning som avviker. Det behöver ju inte vara något fel, i sig, men något att vara uppmärksam på.
Det här är ju ett argument som lyfts fram ibland. Jag känner ofta att förespråkarna till den här linjen kommer från yngre människor som inte har upplevt riktiga finansiella kriser ELLER har en helt annan riskbenägenhet än de som tycker annorlunda.
För min del så har jag en tydlig uppdelning av mitt kapital mellan målsparande på kort till medellång sikt, målsparande på lång sikt och buffert. Jag har olika riskprofiler på dessa. För buffert så tar jag ingen (nominell) risk.
När det gäller huset till exempel så är jag 100% säker på att jag kommer att behöva göra X, Y, Z inom en viss tidsperiod. Jag måste lägga om taket, annars riskerar jag kostsamma skador på övriga byggnadsdelar.
Man kan så klart diversifiera placeringar i olika värdepapper för att sänka risken, men för de allra flesta så bör ett sådant arrangemang riskera att bli för komplicerat.
Min poäng är att man kanske kan tillåta sig att tillgodoräkna sig andra tillgångar än det man har på sparkonto som sin buffert. Om du har pengar på börsen som inte är öronmärkta för ett specifikt ändamål, så finns även de tillgängliga om du drabbas av oplanerade utgifter.
Utöver det kan man kan ju också fundera på om sparandet till semesterresan kan klassas som buffert. Om börsen kraschar och man råkar elda upp bilen kanske man kan dra ner på resandet.
Har man inga andra tillgångar får nog hela buffertbeloppet vara riskfritt. Har man mer pengar kan man unna sig mer flexibilitet/risk om man är lagd åt det hållet.
Bra poäng dock att det kanske inte är alla andra som är konstiga
Jo, men det kan ju vara tråkigt om man råkar elda upp bilen (exemplet i ditt nästa inlägg), du hade 1 miljon på börsen och du måste ta ut de resterande 10% för att köpa en ny bil.
Då kostade helt plötsligt din 100 000kr bil 1miljon. (Om man antar att en 90% nedgång kommer återhämta sig).
Nu kan man ju skaffa en ny bil utan att behöva ta ut pengarna i sån krissituation, man kan kanske låna till eller leasa en, åtminstonde till börsen återhämtat sig.
Så, jag håller med om att du har en poäng, alla medel man har är en slags “buffert”.
För mig gör jag inte en indelning på hur snabbt man kan få ut pengarna, utan snarare allvaret i situationen.
Först och främst beror allt på hur exponerad du är mot plötsliga förändringar i utgift/inkomst.
För en tid sedan, så hade jag stor, äldre villa, ägde 2 bilar och hade nyfödda tvillingar.
(Fast, säker inkomst, tillsvidareanställd)
Då hade jag 50k+ i buffert och det behövdes.
Efter många år av att åtgärda just exponering mot “variabler” av olika typer, så har jag nu valt 10k i buffert (+kreditkort), för det är inte mycket som kan hända, mer än sjukdom.
Svårt att säga om jag är en enorm trygghetsknarkare eller bara har ögonen på en FIRE men såhär ser mina tankar ut.
Konkret har jag som mål att ha 3 familjeårsutgifter som buffert och att finansiera det antingen genom att sälja av från det långsiktiga sparandet och eller att så länge jag jobbar skjuta in bolagets överskott.
Bufferten är så pass stor för jag vill i tider av nedgång inte urholka sparandet utan istället knapra på min buffert.
I goda tider skulle jag gärna vilja fylla på bufferten ytterligare till 4 kanske till och med 5 år för att säkra upp mot eventuella kriser. Drömma kan man.
Nu har jag ett ganska bra sparande redan vilket kanske är skälet till att jag börjat se efter att trygga bufferten istället. Spelar också in att jag driver eget bolag där tiderna inte är helt säkra och vill inte hamna i sitsen att behöva sälja av mitt sparande för att överleva eller tvingas in i jobb jag inte vill ha.
Kortsiktigt sparande mot resor osv är givetvis sitt eget konto jag avsätter till från lönen.
Jag ser det mer som att (kontant)bufferten är en förutsättning för att jag ska våga ligga med större delen av kapitalet på börsen. För mig utgör därför inte bufferten en kostnad i form av utebliven avkastning utan är istället det som möjliggör avkastningen på det övriga kapitalet.
Kanske inte så rationellt men jag tror inte att man för många ska bortse från att om kontantbuffert saknas finns en viss risk att en nedgång, snarare än ett faktiskt behov av likvider, triggar försäljningar. Det är den sämsta formen av marknadstiming.
.