Den första var när jag, höggravid, blev lämnad av min första make.
Det tog 24 timmar, sen släppte jag ‘allt som inte skulle bli’ och ställde mig dessutom en fråga som gav det där livsförändrande…
För 1,5 år sedan hade jag sen nästa stora aha, som faktiskt var mer omvälvande än de två tidigare, men jag hade aldrig nått till den utan de där två, därav att detta blir som en triologi… även denna gången som ett led i (denna gången: process-orienterad) terapi så fick jag syn på att jag hela livet opererat utifrån två felaktiga antaganden. Att jag finns till för att tjäna andra som på sätt och vis inte är så dum… men i kombination med på min egen bekostnad blir det förödande. Denna insikten tog mig närmre två veckor att ‘komma över’ i bemärkelsen att jag faktiskt kände mig som nyfödd efter insikten. Oerhört sårbar och samtidigt så såg jag på mig själv och världen genom hela andra ögon, utan de där två antagandena.
Att hur väl man än tror att man känner någon så finns det mycket kvar att upptäcka. (Både bra och dåligt och detta inkluderar en själv också.)
Första gången jag stötte på en vettig artikel om synestesi och fattade att inte alla upplevde tid likadant som jag. (Det verkar vara jag som är ”udda”.)
En av de största insikterna för mig - så stor att jag inte ens tänkte på den i tråden var - typ:
Allt som inte går objektivt att väga eller mäta är bara ett subjektivt påhitt, en “story”.
Om det inte är en naturlag så är det bara en påhittad överenskommelse, en “story”
En story är inget man behöver tro på och en överenskommelse kan man alltid ombestämma.
Exempel: att köra mot rött är ingen naturlag, det är en överenskommelse som vi har kommit överens om eftersom det gör bilkörning enklare och mer praktiskt. Men det är inget som egentligen hindrar mig från att köra mot rött. Teoretiskt skulle man ju kunna göra en annan överenskommelse.
Den mer praktiska tillämpningen av ovan kommer i alla möjliga sammanhang, i förhandlingar, när man söker jobb, när man tänker kring vad man kan göra eller inte kan göra och så vidare.
Det vill säga att de flesta berättelser vi har om saker, oss själva, personer, pengar och annat behöver ju inte nödvändigtvis vara sanna (eller något man måste tro på)
Synestesi är väldigt spännande, så googla på! Synestetiker “rör ihop” sinnesintrycken och textur kan uppfattas som färg och former som ljud etc. Jag är inte diagnostiserad på något sätt, men jag hade en gång en relation med en som var och insåg att det matchade min upplevelse av tid.
De flesta tänker linjärt och/eller cirkulärt kring tid. Jag har nå’n skum form/block-relation till tid. Bäst kan det liknas vid scouternas gamla väggalmanackor, om du minns dem. De hade klistermärken för varje månad och bilderna gick runt ramen och gjorde en 90-graderssväng i hörnen. Åt det hållet uppfattar jag året. Veckan i sin tur går motsols och dagen har en tillplattad medsolsform igen.
Jag vet, det låter närmast påtänt, men det har fått mig att inse att jag “blockbokar” saker jag gör i vardagen. “Slotten” 13-16 är t ex ganska låst. Att påbörja nå’t 12 och sluta 14 skaver lite. Samma sak mellan t ex 15.30 och 16.15. Ibland är det supersmidigt och ibland är det bara sjukt opraktiskt.
Upplever att för mig kommer ”aha” som en bomb och trillar ned, när nått slår mig är det verkligen aha.
Senaste aha va: skulder och tillgångar finns i mer än bara pengar, att man kan utgå från skuld & tillgång efter behov, relationer osv osv
Exempel: Min bil är en finansiell skuld men en tillgång i form av frihet, då jag har ett stort frihetsbehov så ger det mig mer att äga en bil än vad den kostar i pengar.
Exempel 2: Ägde ett hus som jag mådde jättedåligt över, där hade jag både en frihetsmässig, tidsmässigt och en finansiell skuld.
Innan jag hackar lök tar jag på mig en sådan här (den ligger såklart i en kökslåda bland annan essentiel köksutrustning):
Helt ärligt, en av de största game changes i mitt liv
Då ögon/näsa är skyddad så kan det dock svida till i käften istället. Dock är det en väl avvägd prioritering.
Jag har också tänkt på det. Man kör i 100 km/h mot varandra och litar på en överenskommelse om att vi ska hålla till höger på vägen. Egentligen konstigt att man gör detta och inte ens reagerar med ett litet pirr i magen. Man har ju ingen aning om vem som sitter i det andra bilen.
En av mina största aha-upplevelser (om man bortser från barnafödslar och dyl) kan låta banal; det var när jag svimmade på tunnelbanan på väg till jobbet en morgon, utan förvarning. Antagligen hade jag pressat kroppen för länge och till slut tog det stopp. Smack, ner på näsan mitt bland morgonpendlarna.
Den incidenten fick mig märkligt nog att ”bli kompis” med min egen dödlighet. Jag insåg hur lätt det är att dö; bara som att knäppa av en strömbrytare.
För många år sedan var jag helt fantastiskt lycklig men sedan hände saker som gjorde så att den lyckan försvann.
Under lång tid, flera år, hade jag inställningen/förhoppningen att jag åter igen skulle känna den lyckan och det gjorde så att jag mådde dåligt och bara blev olycklig.
När jag slutligen äntligen kunde tänka runt det och försöka finna mig i att bli så lycklig som möjligt kunde jag gå vidare med mitt liv.
Insikten var väl att man inte ska sikta på att bli så lycklig som möjligt utan man ska vara glad om man har ett “bra” liv. Det låter tråkigt men var en viktig insikt för mig för att jag skulle kunna gå vidare med mitt liv.
Kommer jag att kunna bli lika lycklig igen? Jag tror inte det. Kan jag ändå ha ett bra liv? Ja!
