Ja, du lär nog få omvärdera, tro mig.
Jag och frugan lägger cirka 75 000 per år på resor, och sedan kostar livet för övrigt några kronor. En förutsättning för att vi klarar detta utan problem är vår lågbelånade villa. Barnen får vänta ett tag till.
Den dagen som det är dags för Långvården, blir läget givetvis ett annat.
Nej det har det knappast då det finns sådana trygghetssystem i Sverige att ingen kan vara beroende av ett arv. Arven kommer dessutom oftast väldigt sent i livet då man redan är etablerad på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
Dock tänker jag att om man nu har lyckats arbeta upp en massa kapital så är det väl ändå rätt naturligt att barnen kan ärva det snarare än att staten ska profitera på det. Det är ju trots allt ett privat kapital och de allra flesta tycker nog ändå att det är en bra ordning att barnen ärver. Sen är det ju uppenbart att om man har arvskatt så kommer man att försöka gå runt den på olika sätt och då har man ju inte vunnit något med att ha den.
Vad är argumenten för arvsskatt egentligen? Klämma åt de rika? Kanske för att man själv inte har ärvt något större kapital eller inte tror sig komma göra det? Liknar då lite avundssjuka. Pengarna är ju redan hårt beskattade utan arvsskatt.
Och följdfrågan blir då givetvis om jag hade haft barn?
Då borde valet stå mellan att nolla lånet och lämna efter mig 12m (om vi för enkelhetens skull utgår från att villan skulle säljs för det) eller ha lånet kvar och lämna efter mig 6m?
Jag tycker inget av verkar mer ”moraliskt” riktigt.
Jag som hela tiden hållit med amorteringsivrarna och velat bli av med mina lån, efter denna tråd har jag nu svängt!
Fördelningspolitik? Om vi som samhälle bestämmer oss för att vi vill utjämna klyftor så kan vi bla göra det på detta sett. Vi behöver inte, men vi kan om vi tycker att det verkar rimligt. Har inget med avundsjuka att göra.
Jag tycker inte att det är rimligt att först beskatta hårt hela livet och ovanpå det göra det efter döden. Det där med klyftor är bara hittepå istället för att ta itu med de egentliga problemen som består i att allt för många går på bidrag istället för att arbeta och bidra till den gemensamma skattebasen. Ju fler man får i arbete, desto bredare blir skattebasen och då behöver man inte överbeskatta de som lägger manken till.
Ojämlikheter leder till brott/otrygghet.
Jag har bott i villa femton år ungefär, men minns tidigare boenden i hyresrätter som helvetet på jorden. Högljudda grannar, trist standard och/eller ohemul hyra. Ingen trädgård utan i bästa fall en sunkig balkong.
När jag blir för gammal för att ta hand om min villa kommer jag hyra in städ- och trädgårdstjänster.
Sen kommer jag njuta i min trädgård.
Vad du tycker är rimligt eller ej var inte frågan. Om och hur klyftor ska minskas är högst politiskt. (Att de finns ekonomiska olikheter mellan individer kan dock knappast klassas som hittepå…)
Som tur är har du, liksom jag, en röst att lägga på det vi själva finner rimligt.
Ja de finns men att göra det till en problembeskrivning är hittepå precis som det där med relativ fattigdom.
Man kan ha tur eller otur med grannar oavsett hur man bor men det är klart att det är värre med dåliga grannar om man bor tätare.
Jag har mest bra erfarenheter av att bo i hyresrätt trots att vi bor i ett område som räknas som ett särskilt utsatt område. Precis där vi bor är det oerhört lugnt och det är sällan någon stör när vi sitter på altanen eller ute på gräsmattan.
Håller till fullo med! Och att säga att var och en har rätt att göra som de vill, att det inte finns något rätt och fel, håller inte. Att låna maximalt för att konsumera maximalt-oavsett om det är resor, prylar, mat eller onödigt stora bostäder- är inte hållbart för miljö och klimat. Vi har bara en jord! Och den har vi lånat av barn och barnbarn. Så fram för mer moral och mer kollektivt och personligt ansvarstagande!
I USA hade man rörliga lån (Adjustable Rate Mortgage) fram till 2008. Dessa krävde liten eller ingen insats, jag tror att man kunde ta lån på hela summan. Det var dessa som skapade subprime-krisen. Därför har man idag som du säger fixed rate mortgages på 15-20-30 år. Därför kommer man nu antagligen klara sig mycket bättre även om räntan går upp.
I Sverige däremot kan vi få något liknande USAs kris 2008.
Där tycker vi olika.
För mig är det sjukt att det fortfarande är samma familjer som har haft den ekonomiska makten sen 1800-talet, Wallenberg, Stenbeck osv…
Håller tummarna för att du vistas på golfbanan den 11 sep 
Eller fram för mer styrning? (Då moralen verkar höst individuell liksom vilket personligt ansvar en vill ta)
Varför är det sjukt och vem tycker du “borde” ha makten? Samt hur ska det gå till och vad kommer ändras till det bättre när den nya X har makten?
Verkligen, håller med.
Liten avstickare.
Jag kan väl i och för sig förstå typ ur ett filosofiskt perspektiv att alla får göra vad dom vill, att rätt och fel är relativt osv.
Men i verkligheten lever vi ju tillsammans med andra människor och beter vi oss mot dom på ett sätt som sårar hjälper det ju knappast att “jag har rätt att göra vad jag vill”.
För det handlar ju inte om att man har rättigheten att sälja den av barnen älskade familjegården för att köpa två nya Teslor, utan om att ens barn blir hjärtekrosaade av att man gör det.
Såg någon annan i tråden som mer eller mindre verkade tycka att efter 75 kan man lika gärna strippa dom äldre på deras tillgångar och ge dom lite fickpengar, det är såklart lika illa det.
För mig handlar det nog om egoism och hur man använder “rättigheter” osv för att beroende på sin situation få sin egen illvilja igenom.
Jag skulle ju gärna se att det inte bara var de med rika föräldrar med stort nätverk som äger Sverige. Jag tror det finns andra som, om de fick chansen, skulle kunna göra bättre (och sämre) men det får vi ju aldrig veta nu.
Men nu är vi väldigt OT!
Det är såklart olika hur man vill ha det. Jag har redan börjat ”trappa ner”. Sålde huset när jag var ca 50 år, kanske mest för att jag ville ha mindre att sköta, och för att jag ändå inte ville bo i det huset.
Nu bor jag i hyresrätt, ganska centralt. Åtta års kötid räckte. Jag hade nog lite tur att lägenheten var sliten, så de före mig i kön som hade anmält intresse tackade nej.
Ibland längtar jag efter att bo i en mindre lägenhet med nästan inga prylar, kanske blir det så längre fram. 
Det där med ålder är så olika. Mina föräldrar blev inte så gamla. Jag inser att det kanske inte betyder något för min förväntade livslängd, men kanske påverkar det mig nog ändå när jag tänker på hur jag vill leva mitt liv. 
Jag tror ändå att det är bra att fundera på hur man själv vill ha det.
Jag förstår och är egentligen inte av en särskilt motsatt uppfattning. Mer skeptisk till att realiteten av ett genomförande snarare skulle likna vilken revolution / plundring som helst där det hetsas mot “den elaka eliten” men där nya grupporienterade ganstrar smart tar tillfället i akt att utnyttja naiva demonstranter.
Ser snarare samhällsbärande / samhällsförändrande förmögenheter som en grå ständig tråkig balansfråga mellan stat (folkfinansierat och representativt styrt) och olika privata aktörer.
Båda aktörerna kan på olika sätt vara svin och har båda sina sårbara punkter.
Håller med!
Och då kan jag tycka att arvsskatt är en lagomt tråkig åtgärd för utjämning. För trots hur skoj det än låter med revolution så känns det inte som det skulle sluta bra för mer än några få…