Jag hittade min gamla text från 2013. Den skrevs på ett musikforum, vilket kanske lyser genom, men här är hela ändå. (Om moderatorerna vill bryta ut till egen tråd pga längden så känn er fria att göra så.)
Detta rör arbetslöshet, stress, integration, glädje och livskvalité. En sund själ i en sund kropp i ett sunt land, där människor vill och orkar leva.
Jag förespråkar sex timmars arbetsdag (Vänta! Det kommer mer!) men övergången måste ske på ett rimligt sätt. Först lite matematik: Varje timme av en vanlig arbetsvecka motsvarar 2,5% av den veckans lön. Under bra år ligger inte sällan löneökningarna i detta härad. Därför föreslår jag tioårigt lönestopp mot att vi fryser lönerna under samma tid och kapar en timme av arbetsveckan varje år. För de med “normala” arbetstider tar man timmarna, en taget, med föreslagen start fredag eftermiddag. Sedan kan man kapa onsdag, måndag osv i lämplig ordning. Ambitionen ska vara sex timmars arbetsdag, inte 3 x 8 + 6 för att få loss t ex en fredag för att åkta bort över helgen.
Resultatet kräver naturligtvis anpassning, men jag tror inte vi ska förstora problemen och vinsterna finns där! Mycket forskning pekar på att vi inte är effektiva en hel arbetsdag och att extra timmar enbart gör oss trötta. Att ägna de två vunna timmarna åt familj, vänner, musik, skapande, friluftsliv etc skulle alla må bra av och göra oss piggare och gladare. Industrin, handeln och restaurangbranschen, som alla sysselsätter många unga och/eller lågutbildade och/eller människor med invandrarbakgrund, skulle tvingas korta sina skift och nyanställa, men utan att kostnaderna ökar dramatiskt eftersom vi ju fryst lönerna. Skulle en del tvingas arbeta mer för indirekt lägre lön? Kanske skulle det ibland krävas förhandling och uppstå lite slitningar, men också effektivisering som är till godo för båda parter. Övertidsjobb skulle vi också behöva lagstifta mot, av naturliga skäl. Omdaningen är ju för allas bästa…
Naturligtvis skulle det bli mest problem (initialt) i små företag med en eller få anställda, men är det enmansföretag lämnar det öppet för nyetablering eller deltidsanställning, en deltid som förhoppningsvis kan kompletteras på annat håll. Detta speciellt rimligt då potentiella arbetstimmar i realiteten blir fler när 25% frigjorts från gamla systemet. I ett företag med tre anställda skulle det ge utrymme för fyra som utför samma jobbmängd. Deltidsanställda kan också upprätthålla ett arbete som kräver två skift per dag, utan att för den skull vara hemifrån 8-20 eller längre.
På mer nischade arbetsplatser då, frågar någon… Jag arbetar definitivt på en sådan, men även där kan jag se vinster. Jag är den enda med min sorts tjänst på mitt jobb. Dock utgörs min tjänst garanterat av 25% arbete som man inte behöver min utbildning för att utföra. Jag ser samma sak hos andra och med tre sådana “osthyvlingar” finns det plats för en nyanställd. Denna nya behöver inte heller högskoleutbildas sönder och samman för arbetet eftersom det inte kräver licens/diplom/intyg i samma utsträckning. Skapar detta löneskillnader och stärker klassystemet? Det tror jag inte, eftersom ett rimligt betalt arbete och social jobbsamvaro alltid är bättre än arbetslöshet.
Vad förlorar vi då? Inkomst såklart. Vi kommer inte att kunna leda en massa topplistor över ekonomiskt välfärd. Däremot tror jag vi har igen det på välbefinnande. De “vunna” timmarna kan vi använda som vi vill och många kommer att lansera idéer, skriva böcker, skriva fantastisk musik, utveckla produkter osv på denna nya fritid. Se tillbaka vad du hade för lön för tio år sedan och räkna på dina utgifter. Ja, det blir tajtare, men glöm inte att anpassningen ska ske gradvis. Detta kommer att påverka även övriga samhällskostnader.
Vad vinner vi på utgiftssidan? Vi får ner arbetslösheten och sjukfrånvaron. Risken att slitas ut i förtid med förtidspension, långtidsvistelse i vårdsystemet och liknande minskar. Alla mål om att jobba längre innan pensionen ter sig plötsligt rimligare och inte lika jobbiga heller. Här stapplar matematiken eftersom vi inte kan räkna med att få 2,5% fler i arbete varje år. Men kan vi landa på 0,75% så har vi ändå betat av 7,5% av landets arbetsföra efter tio år och utgifterna för arbetslöshetsstöd och usla åtgärder kommer att krympa och ge vinster. Dessutom tror jag på andra spinoff-effekter när fler människor får mer fritid. Vi får tid att se varandra, ork att röra oss ute på kvällstid och umgås, synas på gator och torg och ta det där allvarliga snacket med vår avkomma eller partner. Många ideella organisationer och föreningar skulle se ett ökat intresse och engagemang som skulle gagna alla.
Behöver en mindre stressad, mer lycklig och mer utvilad svensk verkligen åka utomlands varje halvår? Behöver vi köpa lyx för att glädja oss och sättas piff på vardagen? Behöver vi köra snabbare på effektivare vägar för att hinna? Behöver vi fler TV-kanaler och snabbare uppkoppling? Behöver vi hela tiden sträva efter att bo större, äta mer, sova mindre, leva längre? Nej, det tror inte jag! Två timmar om dagen, fem dagar i veckan, 45 veckor om året (ungefär) är 450 timmar, dvs nästan 19 dygn som inte går åt till att springa till bussen, glömma barn på dagis, tappa matvarorna mellan butiken och hemmet eller vad det nu är…
Vem som skulle våga ta i detta? Det kan man fråga sig. Inte är det de som är överbetalda som redan idag jobbar max sex timmar men får betalt för åtta.
Kom gärna med tankar och frågor eller hurrarop om du tänkt lika. Syrlig ironi eller viftande med partifanor kan ni väl spara till andra ställen. Detta är ett seriöst menat inlägg men som öppnar för fler tankar…
…
