Generellt är tumregeln att sparhorisonten ska vara minst lika lång som den genomsnittliga löptiden på obligationerna i räntefonden. På så sätt kan man vara matematiskt relativt säker på att i slutändan ha erhållit en CAGR som motsvarar den genomsnittliga yield-to-maturity som gällde vid inköpet av fonden.
Även om räntorna skulle stiga och värdet på räntefonden sjunker, eftersom priset på befintliga obligationer sjunker (visualisera att fondgrafen faller brant), kommer den högre räntan göra att obligationernas procentuella avkastning ökar (visualisera att fondgrafens lutning ökar), och slutpunkten blir samma som om räntorna hade legat stabilt, så länge man håller hela genomsnittliga löptiden. Samma resonemang fast omvänt gäller om räntorna skulle sjunka.
Överkurs: Denna vetenskapliga artikel visar att man bör ha en sparhorisont som är minst dubbelt så lång som den genomsnittliga löptiden i räntefonder med konstant löptid (dvs som rullar obligationer löpande), om man vill vara helt säker. Detta beror främst på att perioder med kraftigt stigande räntor och inverterade räntekurvor gör att fonderna tvingas sälja lågt/köpa högt när obligationerna rullas.
Med tanke på ovanstående kanske följande ETF:er hade varit lämpliga alternativ?
- iShares Euro Government Bond 3-5yr UCITS ETF (IBCN) - 2,35% yield-to-maturity
- iShares USD Treasury Bond 3-7yr UCITS ETF EUR Hedged (CBUE) - 3,89% yield-to-maturity
Jag förstår var din åsikt kommer ifrån och har även läst ditt inlägg i denna tråd, men problem uppstår främst om man väljer räntefonder med mycket längre löptider än ens sparhorisont, vilket kan göra att man tvingas sälja av fonden efter ett prisfall (räntestegring), innan den ökade räntan/avkastningen hunnit ta igen den kortsiktiga förlusten.