Gini-koefficienten är ett väldigt trubbigt mått på ekonomisk fördelning. Du har ju t ex utjämnande sociala skyddsnät i Sverige som inte existerar i många andra länder.
Statistiken är alltså över förmögenhetsfördelningen. Om man i 30 år för en politik som gynnar tillgångsägande är det väl inget konstigt i att de med tillgångar springer på från de utan? I Sverige har vi haft ~0,5% skatt på utdelningar senaste decenniet medan de flesta andra länder har mellan 20 och 30% skatt.
Saker som hur pensionstillgångar bokförs spelar säkert en viss roll osv. men att Sverige har stora förmögenhetsklyftor trots att vi har små inkomstskillnader är väl inte omöjligt?
Medhåll. Men den andra delen är kanske en ännu större orsak. Dvs den jättehöga skatten på arbete. Jag tycker det är jättebra att vi har den rika gruppen, problemet är att man skattar sönder den breda massan. Kanske inte så konstigt att median Svensson ligger så långt efter många av de andra västländerna. Spanien har iofs inte så mycket lägre skatter för en medianinkomst, men ändå drar en spanjor hem en större förmögenhet…
1 gillning
Yes, jag tror också det skett en förskjutning med nya generationer. Men det jag tycker är märkligt är att samtliga experter sig att du nästan är korkad om du betalar av hela bolånet. Det har blivit lite av en sanning för yngre generationer.
1 gillning
Jag tänker att den som sitter med Svarte Petter på hand när räntan stiger i höjden är den som är korkad.
Det är lite av ett dilemma hur mycket man ska amortera kontra att behålla lånet och investera överskottet. När jag tog mitt lån hade jag inga amorteringskrav men det kändes bättre att amortera i alla fall till under 50% mot värdet vid köp. Jag amorterade lite till och ser jag till värdeökningen så ligger jag mot en färsk värdering på en belåningsgrad på c:a 15%.
Jag har stoppat amorteringen men om räntan rusar i höjden har jag full frihet och förmåga att lösa resterande lån rakt av utan att jag blir lidande ekonomiskt. Jag valde att göra så här just för att slippa sitta med Svarte Petter i framtiden. En dyr försäkring men samtidigt tycker jag att det är rätt att amortera av hela lånet förr eller senare, som jag ser på det hela. Jag gick en medelväg kan man säga då jag fortfarande har kvar en del av lånet.
1 gillning
“Experterna” är förmodligen i lågränteåldern.
Det enda problemet med att betala av hela bolånet innan man går i pension är att man låser upp kapital som man kunde ha kul för på gamla dar. Dessutom säkerställer man ju ett arv till sina arvingar.
Ett alternativ vore kanske att byta ner sig eller hyra så får man loss kapital att sätta sprätt på.
1 gillning
Problemet är att det blir nästan otäckt dyrt pga alternativkostnaden om man planerar att amortera, det blir svårt att få ihop kalkylen - särskilt för bostadsrätter som ändå är hyfsat lika samma som en hyresrätt. Så man har varit tvungen att intala sig att priserna kommer stiga i all oändlighet, att det är normalt att inte amortera etc för att kunna rättfärdiga priserna man fått betala.
1 gillning
För att de är fast?
Man betalar de-facto inte skatt på försäljning av sin villa, men bara om man flyttar till något som kostar mer. Helt galet system, för det innebär att om du har en stor villa som är värd 10 mkr kan du inte sälja den och flytta in till en (mer lättskött) bostadsrätt som kostar 8 mkr, eftersom du förmodligen köpte huset för < 3 mkr (kanske för 20-30 år sedan) och vinstskatten blir så hög att du inte har råd med bostadsrätten. Så det enda logiska är att bo kvar… även om man inte orkar med att hantera huset.
En av anledningarna till att villor är så dyra är för att man inte behöver betala vinstskatt när man “flyttar upp”. Hade man förlorat 30% av vinsten vid varje hopp hade man inte kunnat “hoppa” lika långt varje gång.
Det är också en ofta bortglömd aspekt i hur bra bostäder har varit som investeringar. Nu är iofs. ISK-skatten absurt låg, men den är ännu lägre för bostäder…
1 gillning
Fortfarande även på median är Sverige nr 20 rikaste per capita. Så vi kan nog inte gömma oss bakom ojämlikhet dvs klassiska över-vänster skalan när/om vi försöker förbättra vårt samhälle.
Hur man än vänder och vrider på det så är Sverige rikt och relativt jämlikt. Varför har vi då alla de problem vi har?
Fast du kan ju få uppskov på beloppet du köper en ny bostad för, så om de säljer villan för 10 miljoner och köper en bostadsrätt för 8 miljoner behöver de bara skatta på 2 miljoner.
Sedan gäller detta även i områden där man knappt har problem att hitta hyresrätter, utan det handlar om andra saker hos gamlingarna.
1 gillning
Intressant tråd det här då det i stort sätt är samma ämne som jag själv startade en tråd om för ett tag sen.
Men det som är mest intressant är att jag till viss del känner att min åsikt ändras efter att ha läst den här tråden.
Min ståndpunkt är att mer amortering vore bra för att inte blåsa upp ekonomin och bostadsmarknaden. Men i den här tråden verkar det som att många anser att man ska amortera av moraliska skäl vilket låter helt absurt.
Det finns inget mer eller mindre moraliskt av att amortera eller ej. Det är bara olika sätt att behandla sin egen ekonomi på.
Ett argument verkar vara att man ska amortera för att lämna ett arv efter sig. Men om ungarna inte klarar sig utan att få pengar efter ens bortgång så tycker jag att man har uppfostrat dem fel. Då anser jag att det är bättre att leva upp sina tillgångar i pensionen och ha det bra.
Några storamorterare verkar tycka att de har fått vatten på sin kvarn nu när räntorna gått upp marginellt och säger: “Vi i den äldre generationen betalar minsann för sig och amorterar. Nu kan vi skratta åt ungdomarna som får betala en högre ränta”. Men faktum kvarstår att det för individen är mer ekonomiskt att inte amortera så länge räntorna inte når 7-8 procent.
Som sagt, jag är för mer amortering, men några av argumenten för det i den här tråden saknar substans.
4 gillningar
Det beror förstås på var man bor men jag tror att på de flesta ställen är prisskillnaderna mellan stor villa och bostadsrätt större än så och då blir det förstås lättare att sälja villan och flytta till något mindre och mera lättskött.
Min mamma skulle behöva flytta men vill inte. Hon skulle nog få runt 3000000 för sitt hus och en tillräckligt bra bostadsrätt kostar runt 1500000 här.
Visst en ny bostadsrätt i ett bättre område kanske kostar 3000000 även här men självklart blir det dyrt om man jämför villa från 1972 med nybyggt från 2022.
Vad som anses vara moraliskt/omoraliskt varierar från person till person, dvs du kan inte säga att det ÄR på ett visst sätt här utan bara uttala dig om hur Du ser på den moraliska aspekten. Många anser att det är omoraliskt att inte betala av sina lån och jag är en av dessa personer. Vi blir färre och färre som det ser ut.
Den moraliska aspekten är inte den viktigaste här dock, utan det är att staten borde ha gjort mer för att begränsa lånekarusellen. Låt oss hoppas att staten tar sitt ansvar och vidtar åtgärder om räntorna fortsätter att stiga. Och då menar jag inte lättnader utan åtgärder som att trappa ner ränteavdragen och öka amorteringskraven.
5 gillningar
Jag håller med @Elias3, att man ska betala av sina lån kan vara en moralisk princip men det kan inte direkt betraktas som en moralisk fråga i vilken takt man betalar av ett lån. Särskilt inte så länge man följer överenskommelsen med lånegivaren. I så fall har man misstolkat vad moral och moralprinciper innebär.
4 gillningar
De amerikanska poddar jag lyssnar på lyfter även fram frihetskänslan av att vara skuldfri som gör att du kan ta större risker med andra saker. Sedan slipper du betala ränta till banken och får bättre kassaflöde (pga ingen amortering) vilket är pengar som kan investeras.
För att icke-amortering ska vara lönsamt krävs att motsvarande summa investeras på börsen och inte rörs på 10 år eller längre. Jag får känslan att många istället konsumerar dessa pengar, och då blir ju inte nettoförmögenheten högre över tid.
1 gillning
Jag tror att du har rätt, pengarna konsumeras upp. Väldigt många har väldigt svårt för att hålla i pengarna. Ett tecken på det är väl behovet att sätta upp sparmål till specifika utgifter, det automatiska sparandet, hushållsbudgeten mm. Alla de sakerna är naturligtvis bra men egentligen onödiga för den som kan hålla i pengarna.
Hemmet är en viktig bas, speciellt om man har barn, och den bör fredas tycker jag. Att amortera ner till 50% låter rimligt tryggt. Men det är inte tokigt att räkna med t.ex 5% boränta. Vad som blir över när banken fått sitt går till bosparande. Den bufferten som då byggs upp kan användas till att amortera ner bolånet den dagen räntan blir besvärande.
2 gillningar
Förstår hur du tänker. Då jag aldrig haft det problemet har jag vare sig sparmål i numeriska termer eller öronmärker sparande för diverse syften. Men jag förstår också att andra kan behöva detta för att få koll på ekonomin och ha disciplin, alla är olika.
Stämmer säkert att just känslan av skuldfrihet är en stor grej, men frihetskänslan kommer också ifrån att ha en stor nettoförmögenhet, oavsett om det är 50% eller 100% av bostadens värde.
Att ha ett bolån är ju att ta högre risk, vilket man får betalt för om man som du är inne på investerar det man skulle amorterat.
I usa måste du nog i princip binda räntan på 30 år och amortera av.
Det svenska systemet med rörliga räntor och att folk amortera hur mycket/lite de vill känns mer flexibelt och principiellt vettigare tycker jag.
Dock känns det sorgligt att vi har en sån kultur i Sverige att man ”lever för dagen” och inte tänker på framtiden. De flesta som inte amorterar köper kök, bil, resa, de investerar inte på börsen.
Det svenska sättet funkar bra i uppgång, i nedgång blir det dock värre….
3 gillningar
Jag tror även att det till viss del är en generationsfråga. Känner många, med mig inkluderat, som är födda på 70-talet som helst vill vara skuldfria, spara till köksrenovering, semester och bil.
Många yngre idag kan inte vänta tills de fått ihop pengar eller nöjer sig med det näst bästa. Köper kompisen eller grannen ny bil så så måste de också ha det senaste.
Det finns även större utbud som lockar och fler möjligheter att låna utan säkerhet.
Men man gör som man vill och får oftast kvitto i slutänden på om man gjort rätt eller mindre rätt.
1 gillning