Risk är svårt.
När den internationella organisationen Society for Risk Analysis grundades 1980 var en av deras första uppgifter ta fram en tydlig definition av vad “risk” innebär. Efter fyra års arbete var deras slutsats att det inte gick. Istället rekommenderade dem att varje gång någon använde termen “risk” skulle de även förklara vad de “risk” innebär i det specifika fallet i syfte att undvika missförstånd. För att citera Kaplan:
Theorem 1: 50% of the problems in the world result from people using the same words with different meanings.
Theorem 2: The other 50% comes from people using diffrent words with the same meaning.
I denna text kommer jag använda begreppet “risk” som ett sätt att beskriva sannolikheten för att bli begränsad från att leva de liv jag önskar att leva.
Gällande problem så så vill jag här beskriva dem som något som hindrar oss från att nå ett mål, varpå mål är ett annat kaninhål vi kan dyka ner i vid ett annat tillfälle. Genom att byta mål kan jag således bli av med de problem som tidigare hindrade mig. Om mitt mål är att springa en slinga på 10km men där slingan är avspärrad efter 7km, kan jag antingen välja att 7km blev det nya målet, eller välja den längre slingan på 12km istället, varpå avspärrningen på 10km spåret inte längre är ett problem.
Nu till själva ämnet - Sparhorisont:
Jag upplever att en av de absolut vanligast faktorerna som människor väljer att basera sina investeringsbeslut på är sparhorisont. Där desto längre sparhorisont innebär säkrare positivt utfall. Baserat på det allokeras sedan till mer volatila tillgångar. Jag ser dock flera faror med detta som jag avser att diskutera i den här tråden.
Ett misstag som jag ser är den heuristik som Tversky och Kahneman beskrev som “Availability”. Efter som att “risk” i sig är svårdefinierat blir även mätning av det svårt. Däremot så är det lättare att räkna historisk standardavikelse, volatilitet och årtal. Denna enkelhet kan upplevas som förförisk och locka till att mäta dessa och kalla det för “risk”. För att citera Einstein (?):
Everything that can be counted doesn’t always count, and everything that counts cannot always be counted.
Jonna Bornemark, professor vid Södertörns högskola, har även skrivit en spännande bok på ämnet:
För att återkoppla till min egen definition av “risk” i den här texten - sannolikheten för att bli begränsad från att leva det liv jag önskar att leva - så vill jag nu titta på sparhorisont ur perspektivet som riskhantering.
Inte sällan upplever jag att jag finner mig i samtal med småsparare som investerar i exempelvis små förhoppningsbolag på tips från en aktiekunning “kompis”. När aktien sen faller backar de upp det hela med:
“Jag är långsiktig så det gör inget”
Här är kanske min mest självklara poäng:
Ett dåligt beslut blir inte bättre bara för att du håller fast vid det.
Här upplever jag att det kanske kan finnas ett utbildingsbehov. En lång sparhorisont gör inte en dålig investering automatisk bättre. Utan kan i vissa fall öka risken, så som jag definierat ovan, jämfört med en kortare sparhorisont. Någon påstås även ha sagt:
“Lång sikt är summan av flera kort sikt.”
Avsnitt 254 gör sig påmint:
Så långt tror jag att de flesta håller med. Det jag nu vill ifrågasätta har att göra med händelsehorisonter och planens tyranni.
Börsen beskrivs ofta som slumpmässig. Det upplever jag som en förenkling som kan vara hjälpsam när man har ont om tid att förklara, men som ändå inte är hel sann. Jag skulle snarare beskriva börsen som ett komplext system där flera faktorer, variabler, relationer och ramar är sammanvävda men frånskiljda, differentierade men integrerade, som påverkar varandra i en konstant dynamisk växelverkan, ibland på gränsen till kaos. Här existera orsakssamband men de är utan beräkningsbar förutsägbarhet, dvs det är först i efterhand som de går att blottlägga.
Vad detta innebär för oss är att en typ av investering som rätt en period inte nödvändigtvis är rätt i en annan. Det blir särskilt uppenbart när man kombinera flera komplexa system som börsen, människan och den värld båda existerar i.
Om vi är i en domän där vi inte kan förutse och planera vad som kommer vara rätt agerande i framtiden så måste vi välja verktyg som klarar av denna oförutsägbara förändring och komplexitet. Precis som Taleb beskriver om skillnaden mellan Mediocerstan och Extremistan så måste vi välja rätt metoder baserat på vilken domän vi befinner oss i. Många av oss är dock inte övade i att hantera komplexitet på samma sätt som vi behärskar våra traditionella, mätbara och linjära verktyg. Vi faller lätt tillbaka på att använda de verktyg som vi behärskar och upplever oss trygga, verktyg och metoder som kan optimeras och effektiviseras, och blundar för vilken verklighet det ska tillämpas inom.
“Vi väljer verktyg från Mediocerstan för att lösa problem i Extremistan”.
Jag vill argumentera för att sparhorisont är ett traditionellt, mätbart och linjärt verktyg i en ickelinjär värld. Att på förhand bestämma sig att de pengar man sparar (om vi begränsar oss inledningsvis till ett sparande utanför pensionssystemet) inte kommer behöva användas förens om exempelvis 30år är att planera långt förbi händelsehorisonten, vilket i denna text ska läsas som det tillfället i framtiden där de potentiella utfallen är fler än vad som kan planeras för, där mängden divergenta punkter är för många och där verkligheten och planen med största sannolikhet kommer avvika från varandra.
Mycket kan hända på 30år. Negativa händelser kan bland annat röra sig om skada, sjukdom, skiljsmässa eller arbetslöshet. Alla dessa kan förändra vår 30åriga sparhorisont till en sparhorisont på 30min. Detsamma kan gälla med positiva händelser som att vårt drömboende kommer ut på marknaden eller att andra möjligheter för att leva vårt drömliv uppenbarar sig varpå vår sparhorisont kan bli 0. Har man inte beaktat den risk varje enskilt år innebär kan detta innebära att något av ovan sker ett år då ens kapital har en kraftigt negativ utveckling. Denna tråd gör sig påmind:
Alltså, sparhorisont lurar oss att vi är säkra inför att livet tar en negativ riktning där buffertsparande inte räcker till samtidigt som kapitalet har en kraftigt negativ utveckling. I något avsnitt lyftes även sequence of return risk som ett exempel på detta vill jag minnas. Samtidigt så ser vi att om pengar är till för att kunna ge oss det liv vi önskar, varför ska vi vara lojala mot planen, och fastna i planens tyranni, med en 30års sparhorisont om vi kan få möjlighet att nå våra mål tidigare, då behöver också vår sparhorisont förändras, förhoppningsvis har vi investerat för att kunna ta vara på dessa möjligheter och inte investerat så att vi begränsat oss själva från att ta möjligheten när den uppenbara sig.
Är sparhorisont oviktigt? Absolut inte. Men det är definitivt ingen helig graal som garanterar det liv vi önskar att leva. Sammanfattningsvis är min poäng:
Vi kan inte på förhand veta när vi kommer behöva pengarna, oavsett om anledningen påverkar oss negativt eller positivt, och bör därför välja en investeringsstrategi som inte förlitar sig på en förutbestämd, statisk, sparhorisont - då denna snabbt kan förändras.
Jag vill avsluta detta inlägg här, inte för att ämnet är uttömt utan snarare för att inlägget är långt nog och för att jag vill få diskussionen att stanna kvar i problemet innan vi tittar på alternativa lösningar - inklusive deras neckdelar och begränsningar.
Kan mycket väl ha fintat bort mig själv någonstans i texten så berätta gärna vad jag har fel om.
