Ett rikt liv: Mallorca, mat och relationer

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Att använda sina pengar för att göra livet rikare, med Lotta Hellzén
2. Välkommen Lotta, vem är du?
3. Varför frågar du egentligen?
4. Det norm-obstinata: att flytta till Mallorca själv
5. Varför Mallorca, och att lämna Sverige
6. Att downsiza och jobba mindre
7. "You're not a tree" och rädslan att ångra sig
8. Problem man löser genom att interagera
9. Att förlora sin mamma och modet det gav
10. Att skylla på barnen, och att lämna dem
11. Livsnjutaren som inte slösar energi på energislukare
12. Emotionell avkastning och vardagslyx
13. Att veta varför löser problemen längs vägen
14. Hur kommer man i kontakt med vad man vill?
15. Happy business och att ifrågasätta normen
16. "Alla säger" är oftast bara en röst i huvudet
17. Zombie Run: att springa åt andra hållet än flocken
18. Att identifiera när man springer med klungan
19. Du blir som de du hänger med
20. Att våga be om hjälp och säga det högt
21. Situationsexpert: var ska man ha åsikter?
22. När man inte förstår från början
23. Bli bra på det du är bra på, inte på det du är dålig på
24. Framgångsfaktorn: rikta energin dit den går lätt
25. Tålamod, spelplanen och alternativa sammanhang
26. Boendet och vad som är viktigt
27. Mötet med Pensionsguiden
28. Två miljoner: mycket och inte mycket pengar
29. Det är inte pengarna som gör det
30. Kontot ska spegla vad som är viktigt
31. Checklistan innan flytten: testamente och framtidsfullmakt
32. Vad framtidsfullmakten är till för
33. Var finns informationen? Livsarkivet och Vita Arkivet
34. Månadsbudget på Mallorca: boendet
35. Mat, bil och vad ett gott liv kostar där nere
36. Pensionen och tio år att brygga
37. Att andra inte har koll, eller inte vill
38. Behovet av en buffert för Sverige sen
39. Skatt och hemvist: en sak att reda ut
40. Andra har gjort det före dig
41. Skönt att ha tiden, och att kasta loss
42. Checklistan som möjliggörare, inte hinder
43. Att ta ner bohaget och downsiza på riktigt
44. Att ha peakat med prylar
45. Vad vill du att lyssnaren tar med sig?
46. Balansekonomi: verktygslådan som format en
47. Att spendera medvetet: hemmakvällen och godiset
48. Vem ger energi, vem tar energi?
49. Livskompassen
50. Dagens fråga: vad är ett rikt liv?
51. Mat, relationer och Mallorca
52. Medveten konsumtion och Mallorca-kompatibelt
53. Miss Mallis: en anekdot
54. Avrundning och "Tudalu, motherfuckers"
55. Hur man kommer i kontakt med Lotta

Att använda sina pengar för att göra livet rikare, med Lotta Hellzén

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Det här är dagens avsnitt: att använda sina pengar för att göra livet rikare, med Lotta Hellzén. Vi träffade Lotta för första gången för tio år sedan när vi jobbade i ett gemensamt bolag. För några dagar sedan mejlade hon: "Janne och Caroline, jag har följt er. Nu gör jag ett ganska stort skifte i livet, så jag kan berätta lite om min resa och prata om det här med drömmar."

Jan: För nu har barnen flyttat hemifrån och tagit studenten. Och hon säger så här: det som är viktigt i mitt liv är mat, Mallorca och relationer. Hon kände att hon har haft en dröm i många år om att bosätta sig på Mallorca, och nu har hon sålt huset och flyttlasset går. Så det blir en ekonomisk resa, ett livsöde, hur man kan göra. Allt från modet att ta steget när alla andra säger "så kan man väl inte göra, vad ska du göra där, hur ska det gå till", till att det handlar mycket om att managera sin energi, att våga prova, att gå efter det som får ens hjärta att sjunga.

Jan: Och det som jag tycker är så fint: vi pratar inte om att det är 20 miljoner eller någon stor summa, utan det liknar ganska mycket det väldigt många andra är i för fas i livet. Så jag tänker att det här blir en kul resa att få följa med på. Extremt generöst av Lotta att våga berätta och dela med sig. Så vi behöver inte göra det svårt, vi släpper på Lotta direkt, och så hoppas vi att du gillar avsnittet.

Välkommen Lotta, vem är du?

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Varmt välkommen, Lotta.

Lotta: Tack snälla.

Jan: Vi har ju känt varandra ett par år. Tio år är det faktiskt, 2014. Och sen var det också så att du skickade ett mejl till mig som jag tyckte var väldigt inspirerande, där du skrev: "Ni har efterlyst lite berättelser och jag delar gärna med mig av en norm-obstinat livsstil som jag tror kan inspirera." Det är ju fantastiskt. Men innan vi hoppar in i vad det är för dig, kan du inte berätta lite mer om dig själv för lyssnarna, de som inte känner dig? Vem är du?

Lotta: Ja, för det första, det här att dela med sig, för jag har ju lyssnat på er i många år nu. Man blir så glad att andra vill dela med sig, och då tänkte jag att det kanske är någonting med mitt som inspirerar. Om jag ska börja från idag: jag bor i Ängelholm med mina tre barn, som snart är unga vuxna. Jag jobbar som fastighetsmäklare sedan fyra år tillbaka. Jag har jobbat med mycket i mitt liv som jag tycker är roligt, så det kan tyckas spretigt. Jag har drivit en restaurang, jag är undersköterska från början, jobbat som reseledare och har många år i bemanningsbranschen. Den röda tråden är människor, service, relationer.

Varför frågar du egentligen?

Lotta: Mer och mer har det blivit lite som vi hade i Balansekonomi: varför frågar du dig egentligen?

Jan: Det tycker jag är spännande.

Lotta: Ja, precis. Vad som driver människor. Men varför undrar du egentligen? Om man tänker i min roll i dag, som människa och mäklare, undrar du för att du är osäker på om det är ett bra köp överhuvudtaget? Är det rätt område? Eller är det för att du är orolig för om du kan hantera din ekonomi? Man kan fråga på så många olika sätt.

Jan: Jag träffade Charlie för ett par dagar sedan och så kom vi in på det här. Han sa att det är så roligt att ibland när folk ska köpa en bostad så går de och tittar i kylskåpet.

Lotta: Man kan inte.

Jan: Vad sa du nu?

Lotta: Man kan inte den här processen att köpa fastighet, det är stort. Och så ska man verka som att man kan. Och så går man och tittar i kylskåpet, som om kylskåpet har något med bostadsrätten eller villaköpet att göra. Jag har ju en del 30-åringar, så tar de med sina föräldrar, gärna pappa då, som kan det mesta. Man träffar ju samma personer när de tittar på hus och inte hittar något. Så följde han med ganska ofta, den här pappan. Och han satte alltid igång köksfläkten.

Jan: Alltså, är det avgörande för att köpa hus?

Lotta: Nej, men jag brukar göra det för att kolla. Man har ju sina grejer. Men folk är väldigt försiktiga, på tal om att öppna kylen.

Jan: Får man lov att titta i lådorna?

Lotta: Ja, det får man.

Det norm-obstinata: att flytta till Mallorca själv

Jan: Det ska vi också ta lite sen. Men om vi tar det här med norm-obstinat.

Lotta: Ja, precis. Nu är jag i ett skede där jag blev skild för sex år sedan, och det var en stor livskris, faktiskt, som har varit positiv i dag. Det är en stor förändring i livet överhuvudtaget, och en självkännedom. Vi har alltid haft Mallorca i familjen som en plats där vi har känt oss hemma sedan 15 år tillbaka. Jag och Fredrik, min exman, hade en tanke om att vi skulle flytta dit, typ nu. Nu tar vår yngsta son studenten i juni. Och nu gör jag det själv.

Lotta: Det är ju lite inspirerande för folk, men också lite "gud, vad ska du göra där? Ska du jobba där som mäklare?". Vilka frågor man får. Och "ska du göra det själv?". Där blir det det där obstinata. Jo, men jag har ingen att göra det med och jag trivs med mig själv. Och nu vill jag göra det.

Lotta: Men jag tänker också att man kan få olika frågor som kan kännas lite påträngande. Men jag tror att det är för att man öppnar upp för andra människor att tänka att det är möjligt. Och då vill de veta alla möjliga problem som dyker upp för dem: har du löst dem? Kan man åka själv? Vad ska du göra där, ska du jobba med någonting?

Jan: Det roliga är ju att ofta när vi ger råd eller ställer frågor, så är det precis som du säger, vi ger dem i princip aldrig för den andras skull. Vi ställer alltid våra egna. Våra egna farhågor och våra egna värderingar som man smetar på den andra.

Lotta: För alla säger faktiskt det första: det kvittar om det är bankkollegor, vänner eller kunder jag är ute hos, så bara "åh, det skulle jag också vilja". Och jag bara: ja, det är för vem som helst. Det är inte så att jag har vunnit någon guldbiljett.

Varför Mallorca, och att lämna Sverige

Jan: Men varför vill du göra det?

Lotta: Med Mallorca, dels är det klimatet. Jag blir löjligt glad när det är sol, då är allting möjligt. Sen är det någonting med den ön som gör att jag känner mig hemma. Det är Köpenhamn och det är Mallorca, där jag bara känner att här passar jag. Sen har jag ett nätverk där nere eftersom vi har varit där, jag har varit där de sista 10–15 åren. Så jag kan Mallorca väldigt bra. Nu har det varit ett litet glapp med skilsmässa och pandemi, men jag håller mig uppdaterad. Jag ska faktiskt åka ner på söndag och vara kattvakt åt lilla Nisselito. Och sen flyttar jag i mitten på juli. Huset är sålt.

Jan: Så du lämnar Sverige permanent?

Lotta: Ja, så tänker jag. Fem år, längre än så kan jag inte tänka framåt. Men nej, jag vill inte ha någonting kvar här hemma, för då blir det dubbelt boende och kostnader. Ge det en chans.

Jan: Vad har varit utmaningarna för dig i processen?

Lotta: Inga egentligen. Ibland kan det komma över mig lite, tänk om jag känner mig helt ensam där nere. Men jag är ensam ganska mycket hemma och gillar det. Jag har mycket kontakt, men jag träffar inte så mycket folk, jag skriver. Och där får jag vara mer utomhus. Jag får äta utomhus, vilket jag gillar. Jag kan äta avokado varje dag som är mogen och inte kostar 25 spänn. Jag kan hänga tvätt i solen.

Att downsiza och jobba mindre

Lotta: Och sen vill jag downsiza, det är ju det som är grejen. Jag vill inte jobba 100 % mer, jag vill jobba i sjok, eller jag vill jobba mindre. Jag vill bli mer fri.

Jan: Jobba i sjok, menar du så? Periodvis? Kan du köra den här grejen i tre månader, 100 %?

Lotta: Ja, det känns bra. Det kan jag göra.

Jan: Vad skulle det vara i så fall?

Lotta: Just tre månader vet jag inte, men det kan vara projektform. Eftersom jag har jobbat med både resor, fastigheter, mat och bemanning.

Jan: Du kan många områden.

Lotta: Och jag ska bara dra runt mig själv, så då känner jag att det kan jag säga. Eller så startar jag någonting eget. Egentligen har jag lite svårt att veta vad jag ska göra. Det kommer att ge sig. Och det är också ett provocerande svar när folk frågar "vad ska du jobba med?". Jag vet inte, det kommer att ge sig.

Jan: Ja, hur då?

Lotta: För vissa är det provocerande, de hade gärna velat ha mer kontroll kanske.

Caroline: Men det är ju också ganska skönt att höra någon som inte behöver exekvera den kontrollen. Jag är själv så här, jag måste veta allt innan. Men jag tycker det är skönt att du bara, det kommer att ge sig.

Lotta: Jag kan mycket, jag har kontakter. Plus att jag har ju en peng nu från huset. Det hade varit stressigt. Dels lämnade jag mitt hus mitt i sommaren, det var inte riktigt tanken, och då är det svårt att hitta ett permanent boende där nere. Det är högsäsong, alla vill hyra ut veckovis. Men nu har jag fixat det fram till första oktober, med en viss flexibilitet. Annars skulle jag den första september börja på något jobb där nere och prestera. Det hade varit stressigt, det vill jag inte.

"You're not a tree" och rädslan att ångra sig

Jan: Men handlar inte det om, för jag vet att alla vi tre också har gjort en ganska stor personlig resa. Där tänker jag alltid tillbaka på det som en coach sa till mig vid ett tillfälle: ta ett beslut, prova, funkar det inte så gör du om det. Move, you're not a fucking tree, du sitter inte fast. Och då tänker jag, som du säger, om det inte funkar, då kan man komma tillbaka och göra det man gör i dag.

Lotta: Och det är det jag tänker, jag är för rädd för att stanna här hemma. Alla säger att det är så modigt och att jag är så målinriktad. Nej, jag är nog mer rädd för att, tänk om jag ångrar mig och inte gjorde det. För att inte göra det.

Caroline: Men det handlar väl också lite grann, om vi går tillbaka till det där med att man kan komma tillbaka eller bestämma om sig kring saker, att släppa prestige. För jag upplever att jag har massa prestige. Man vill inte misslyckas med saker, tänk om folk ser att jag har misslyckats. Men det handlar väl om att inte ha prestigen från början, eller släppa den.

Lotta: Ja, just det. Träna lite på det och se vad som händer. Jag bara längtar. Jag vet inte riktigt vad det blir. Men jag har alltid haft en känsla för vad jag vill och tycker. När vi käkar lunch, "vad är du sugen på?", vissa säger "spelar ingen roll, jag äter allt". Och jag bara, jag kan tänka mig det här. Likadant är det i livet lite. Det uppfattade jag när vi jobbade på Balansekonomi, att det är jättemånga som inte vet vad de vill. Och det är en insikt. Det är väl en trygghet hos mig, att jag vet rätt mycket. Sen kan jag ändra mig, och det är också skönt att kunna säga att nu tänker jag annorlunda. Så jag vill gärna prova.

Problem man löser genom att interagera

Jan: Men jag tänker på det, vi hade en annan läsare också, Jonathan Stolzenberg. Han har sagt en grej som har fastnat för mig. Han säger så här: det finns lite olika typer av problem i livet. Vissa problem kan man lista ut, man kan tänka sig svaret på det, läsa sig till det, eller lyssna på en föreläsning. Men andra typer av problem måste man interagera med. Du måste in och knåda och prova. Du kan inte lära dig spela fotboll genom att sitta på läktaren, du behöver vara nere på spelplanen. Och jag upplever att du också är en sån person som är nere på spelplanen. Ibland trillar man och skrapar knät, men ibland får man också uppleva det fantastiska: "fan, det blev mål, hur gick det till?".

Lotta: Ja, exakt. Och sen får man ett självförtroende, kommer jag ut på plan så kommer det nog ändå att funka. Det kan låta provocerande för folk, men det kommer från att ha varit på spelplanen.

Att förlora sin mamma och modet det gav

Lotta: Eller också, som jag, man funderar ju lite på vad det är som har format en. Jag förlorade min mamma när jag var 24 år, ganska snabbt, fyra månader tog det, sen var hon borta. Då kommer jag ihåg att jag tänkte att livet är ändligt, det kan ta slut, jag måste vara lycklig. Sen är jag kanske inte lycklig hela tiden, men lyckliga stunder. Om det har gett mig modet, det vet jag inte. Jag vet inte vem jag hade varit om hon hade levt i dag. Men det här att jag måste få prova och se vad som händer. Och det värsta har ändå redan hänt mig, min mamma har dött, jag har ingen mamma längre. Om jag då startar eget och den restaurangen inte funkar, eller jag flyttar till Mallorca och inte hittar något jobb eller kan försörja mig, ja, då får jag väl åka hem. Lite så känner jag. Jag är för rädd för att låta det vara.

Att skylla på barnen, och att lämna dem

Jan: Jag tänker två grejer. Det ena är att nu kommer min farhåga eller min invändning. För jag och Caroline är också lite, eller jag är, det är så lätt att skylla på barnen. Inte skylla, men ha dem som ursäkt till att inte göra någonting. Sen fattar jag, hade man jobbat på ett storföretag och blivit flyttad, "nu ska du jobba i Mexiko", då hade man förmodligen löst det. Flyttbilen kommer den 28:e och packar åt dig. Hur har du resonerat med att det är just nu, versus barnen?

Lotta: Nej, men det stämmer ju att det blir bökigare om man har barn. Och dyrare, därför att Fredrik och jag hade lite sådär, ska vi testa och kolla, skolpeng och tre barn. Då blir det för mycket pengar som ska dras in och fixas och donas. Sen är det det här att jag har bott kvar i huset, det har varit en överenskommelse mellan mig och Fredrik, till att alla barnen har tagit studenten. Den 5 juni tar Olle sin student, och den 28:e lämnar jag huset.

Lotta: Och nu är de stora och vuxna. Det är också en sån fråga: ja, men barnen då, hur tänker du, för jag lämnar dem egentligen. Nu är de 19, 21 och 24. Och helt ärligt så tänker jag faktiskt inte så. De ska ju ut ur boet, två av dem har varit i USA och pluggat, så jag har varit ifrån dem.

Jan: Och vad säger de?

Lotta: De säger bara att det är helt lyxigt att ha en mamma på Mallorca, att kunna åka ner dit.

Jan: Det är det jag tänker också, att ibland blir det som man själv målar upp, som ett spöke.

Lotta: Att de ska behöva ha sina föräldrar nära sig när de är vuxna, det behöver de ju inte. Och så dessutom är det så lätt att höras.

Jan: Tvärtom så tänker jag, precis som du säger, att det är ju ändå lite föräldrarnas uppgift, ut och flyg själv.

Lotta: Men visst, det kanske blir att man får flyga ner dem. Jag hoppas att de kan ha lite flexibla jobb, nu är den äldsta inom militären, så han kanske inte kan jobba på distans. Men att de ändå kan komma ner och kanske vara lite längre perioder ibland. Vilket är superlyxigt. Och jag tror att det ger mer kvalitetstid.

Livsnjutaren som inte slösar energi på energislukare

Jan: Men jag tänker det andra perspektivet, för jag googlade dig.

Lotta: Ja, det ska man ju göra. Jag som har jobbat med rekrytering. Vad står det där?

Jan: Det stod en jättefin grej. Det här var från 2014, en intervju med dig, där det står: "Lotta är en livsnjutare som tidigt insåg att livet är för kort för att kastas bort på energislukare. Hon är livsnjutaren som ser till att livet anpassar sig efter henne och inte tvärtom."

Lotta: Var hittade du den intervjun?

Jan: HD, tror jag.

Lotta: Ja, det har gjorts lite intervjuer genom åren med mig, även nu i fastigheten.

Jan: Hur kommer det sig? Är det för att du sticker ut lite?

Lotta: Nej, jag vet faktiskt inte. Men jag tror att det är inspirerande.

Jan: För du gör ju mycket. Det måste också synas.

Caroline: Ja, man blir inspirerad. Vi hade kunnat prata om skifte, starta eget, restaurangbranschen, skiftet till mäklare, alltså massor. Men jag skulle vilja tänka på det från perspektivet energi. För jag upplever att du också sa mellan raderna, jag kan inte med att inte ha provat. Och jag får energi av att äta ute och sitta ute och käka mogna avokados som inte har fraktats.

Lotta: Fikon. Det finns en fikonodling på Mallorca med 1 200 eller 1 500 träd, 250 olika sorter. Fatta att gå där och bara plocka, som vi plockar äpple eller päron hemma.

Emotionell avkastning och vardagslyx

Caroline: Är det medvetet att du har, om jag skulle säga så här, hur prioriterar du energi mot pengar? Det låter som att du prioriterar energi och välmående väldigt högt.

Lotta: Ja, ni hade ju ett ord i något av era avsnitt: emotionell avkastning. Det blir jag så glad av. Det är faktiskt nästan det viktigaste. Jag är nog vardagslyx i stort och smått. Man kan dricka champagne en måndagskväll, gärna helt själv, om det skulle vara så. Jag tänkte nästan göra det efter att jag hade haft möte med Pensionsguiden i söndags, "gud, jag måste ju öppna champagne här". Men jag är inte någon som är dyr i drift. Jag känner efter. Jag är rätt bra. Jag försöker få mina barn att lära sig det också. Vi ska ju ha kul, och det ska ge någonting.

Att veta varför löser problemen längs vägen

Lotta: Och dit jag är på väg, det här att bara prova: om man vet varför, om man vet varför jag ska flytta till Mallorca, så löser man alla problem som uppstår längs vägen. Det är inte som att det har varit problemfritt att lösa alla grejerna för att komma dit. Jag tror att många, som till exempel jag ibland när jag fastnar, tror att jag behöver mer kunskap. Men det handlar inte om att jag behöver mer kunskap, det handlar om att jag behöver vara tydlig med varför jag ska göra det.

Jan: Ja, varför man vill. För dig är din orättvisa fördel att varför det är väldigt tydligt, för att det är så kopplat till ditt välmående och din energi, "fan, jag måste göra det". Att du inte vill ångra dig i livet.

Lotta: Att jag inte vill ångra mig i livet.

Om man vet varför, så löser man alla problem som uppstår längs vägen.

Hur kommer man i kontakt med vad man vill?

Caroline: Och jag tror att det är den självklarheten som man många gånger behöver komma till innan man gör ett sånt rumskifte. Men hur gör man det? Hur kommer man till den självklarheten, hur lyssnar man? Du pratar med dina barn också om att man måste känna efter eller lyssna. Hur börjar man med det?

Lotta: Ja, precis, jag har ju lyssnat på era avsnitt och lite andra poddar också, vad är det som är viktigt? Jag har skrivit en sån tacksamhets-, eller "dagens bästa", under ett par månader. Bara för att se, vad är den röda tråden i mitt liv som är viktigt? Vad pratar jag mycket om? Den röda tråden för mig är mat, väder och relationer. Det var hela tiden det. Jag kunde ha gjort jättemycket grejer en dag, och det hade varit en innehållsrik dag. Men det bästa var när Ebba och jag satt och drack te på kvällen i soffan. Vi pratar inte så mycket med varandra, men det är myset där. Och därför vill jag också jobba mindre. Mäklarjobbet är nog det roligaste jobbet jag har haft, jag trivs jättebra med både kollegor och hela upplägget. Men det finns så mycket annat som jag vill göra.

Caroline: Hur har du kommit i kontakt med det? Jag tänker så här, om man inte vet vad man vill men vill komma i kontakt med det. För det kan ligga där under och inte höras riktigt, för det är så mycket annat som låter i tillvaron. Men det känns inte bra, man har inte tillfredsställt det som man kanske vill. Hur kommer man i kontakt med det, har du något bra tips? Förutom dagens bästa som du har skrivit ner.

Lotta: För mig har det varit ganska lätt alltid. Det är precis som att fråga någon som har dejtingproblem om dejting, som inte har det. Man kan inte ge tips för man har inte den erfarenheten. Så jag vet faktiskt inte. Men jag har lyssnat mycket på poddar, från och med skilsmässan och framåt.

Caroline: Vilka har du lyssnat på?

Lotta: Dels er. Sen har det varit ljudböcker om relationer och skilsmässor, Happy dating. Det handlar inte bara om dejting, det handlar om att lära känna sig själv.

Caroline: Och vad har varit den stora insikten för dig själv i den?

Lotta: Det är ens egna grejer som man håller på med, som kanske inte är helt klädsamma alltid. Jag har till exempel upptäckt att i kärleksrelationer, de sista åren, nu har det inte varit så många, men där har jag varit ganska anpassningsbar. Och det är inte jag med mina vänner och i arbetslivet, där kan jag vara mer "det här tycker jag, så här vill jag", och så kan jag lyssna på er. Men där blir jag lite, "och det var så, va?". Så märkligt, och det är lite heads up på det, varför är jag det? Och så får man grotta vidare. Men det är en häftig resa, med hur folk beter sig, hur jag beter mig och varför.

Happy business och att ifrågasätta normen

Caroline: Är det något annat där än Happy dating?

Lotta: Hon har Happy business också, som är bra. Hon är väldigt enorm.

Caroline: Vem är det?

Lotta: Linnea Molander. Hon har forskat på lycka. Hon är oerhört beläst. Gå in och kolla där, jättebra konto. Och Happy business, där är det också det: varför ska man prestera mellan åtta och fem? Vem har sagt att alla människor funkar då? Jag kanske är som mest kreativ elva till ett på natten. Eller jag gillar inte att klä upp mig, jag vill sitta i mjukisbyxor hemifrån. Man måste få känna det, det är så mycket som skaver hos människor. Men så kör man på med det här med normen.

"Alla säger" är oftast bara en röst i huvudet

Lotta: Jag pratade just med en kompis, eller skrev med en kompis, Agneta i Stockholm i går, om pension. Vilken ålder man ska gå i och när man ska ta ut. Alla säger, för då var skillnaden mellan 65 och 68 år kanske 3 000 spänn, och så skatt på det. Helt olönt, kan jag känna, att jobba i tre år till för att få ut 2 500. Då får jag dra ner på någonting i stället, eller skaffa de inkomsterna. Och hon bara, "ja, men alla säger att man ska jobba". Och jag bara, vilka är alla då? "Ja, men alla på jobbet." Ja, men lyssna inte på dem.

Lotta: Jag ska inte hänga ut henne, men jag tänker, när man har den där rösten "alla andra" eller "alla säger", så är det oftast inte alla, utan det är någon i huvudet som man har fått för sig, att man kommer att bli dömd av alla andra.

Caroline: Ja, men så funkar det för mig. När den tanken kommer, "men alla andra gör det", eller "de flesta tycker, de flesta gör", då är det bara i mitt huvud.

Jan: Ja, du är så rationell. Det är som med barnen, "alla andra får vara ute till två", ja, och man bara, har du gjort en undersökning på det?

Zombie Run: att springa åt andra hållet än flocken

Jan: Fast Caroline, jag vet inte om jag har tagit upp det innan, men jag har fått världens mest praktiska upplevelse av det där med alla andra. Vad kommer du ihåg, Caro?

Caroline: Jag lyssnar, jag lyssnar intensivt. Du vet vart det är på väg, jag vet inte.

Jan: För ett antal år sedan var vi i Köpenhamn och vi skulle springa Zombie Run, som är ett fem kilometers lopp där folk är utklädda till zombies. Och sen har man, som på högstadiet när man hade gympa, tre svansar som någon ska dra. Så man har tre liv, och så ska man springa och de här zombiesarna ska ta svansarna.

Caroline: Fy, vad läskigt.

Jan: Sjukt roligt var det. Alla är adrenalinpumpade och så springer alla. Vi springer i en klunga, och så plötsligt springer hela klungan åt höger. Och jag ser att den snitslade banan är åt vänster. Så jag börjar springa åt vänster. Men när alla andra springer åt höger, du vet, jag stannar upp. Det var mentalt jättejobbigt att springa åt vänster. Det var mycket mindre där, och det var en mycket större bro åt höger.

Caroline: Ja, för vägen gick åt höger, men det var en stig som gick åt vänster.

Jan: Det var alltså fruktansvärt emotionellt jobbigt att gå vänster.

Caroline: Du fortsatte vänster då?

Jan: Ja, jag gjorde det. Jag stannade upp: vart är alla på väg? Hur bra är jag på höger eller vänster? 5 000 tankar. Så jag underskattar inte hur svårt det är.

Caroline: Nej, men vi är ju flockdjur, att gå sin egen väg.

Jan: Där var det oerhört tydligt, för jag såg att alla sprang åt höger. Under stress. Att du oftast inte ser hur alla andra gör i vanliga fall, för det är ju också i huvudet på en. Men där var det tydligt.

Att identifiera när man springer med klungan

Caroline: Men kan du ta det med dig nu då, när du sådär... Zombie-metaforen.

Jan: Ibland. Jag tror, eller nu hittar jag på, men jag upplever att ju äldre jag blir, desto snabbare blir jag på att identifiera att jag har sprungit med klungan. Jag tror fortfarande inte att jag ser att klungan springer dit och tänker "så är det ju inte". Jag springer säkert med klungan, men sen börjar det skava. "Fan, det här känns inte bra." Och så stannar man och försöker identifiera vad det är som skaver. Och då kommer det där: de där 3 000, jag fattar rationellt att 3 000 resten av livet är ganska mycket värt. Men när jag sätter det i relation till vad som är viktigt för mig, då blir det kanske att jag ska lösa det på ett annat sätt, som du var inne på. Jag ska kanske dra ner de 2 000 kronorna, eller extrajobba.

Du blir som de du hänger med

Lotta: Men det var återigen också det här, att gå Balansekonomi för tio år sedan, det var en av mina moments i livet faktiskt, som har påverkat mig jättemycket. Och där är det också det, du blir ju som de du hänger med. Där är jag uppmärksam, det är inget fel i det, men har man jobbat statligt i 30 år och jag säger att jag ska starta eget och bli författare, "ja, men varför ska du det?". Så det gäller att hänga med rätt människor. Och där är jag ännu mer nu, jag vill komma i nya sammanhang med människor.

Lotta: Det är därför det är kul att lyssna på er, jag gillar den här nördigheten. Jag kan också vara nördig på Mallorca och mat. Men vissa saker vill jag bara ha berättat för mig, och det är så lyxigt med alla poddar, att få de insikterna. Men också det här med känslan, vad är det egentligen som skaver? Det är en träningssak, när man börjar få något pådrag, att identifiera vad det är som skaver.

Caroline: Sa du att det är en träningssak?

Lotta: Ja, dels att när man får något pådrag av en känsla, så verkligen då, vad är det egentligen jag känner? Jo, det är kanske att jag blir ledsen, det är inte att jag blir irriterad. Och varför är jag ledsen? Jo, för att den känslan är, och varför har jag den känslan? Och det är inte så lätt.

Caroline: Att man får fortsätta fråga sig själv vad det kan vara?

Lotta: Som lekman är det kanske inte så lätt. Då kan man ta hjälp av att gå till en psykolog. Jag hade en psykolog ett och ett halvt år efter skilsmässan. Magnus hette han, och den effekten, Magnuseffekten, som satt kvar efter våra möten, kunde vara en dag till en vecka. Ibland känner man sig helt dränerad när man gick därifrån. Men det är ändå en professionell människa som frågar. Det hör jag från er också, sådana här frågor, och så lär man sig lite av det. Men det är inte lätt att identifiera och komma ner dit. Men vill man, och delar det med någon man känner sig trygg med, eller som också har samma nyfikenhet, så når man andra nyanser.

Att våga be om hjälp och säga det högt

Jan: Jag tror att det där är jätteviktigt. Och också att våga be om hjälp. Jag tror att det är jättesvårt att göra det på egen hand, att fånga sig själv i de tankarna och bara säga det högt. Antingen pratar man med sig själv, och då hör man det. Det är som när jag jobbar på Manpower med intervjuträning: "nu har du varit arbetslös här i tre år, varför har du varit det?". Och så börjar de hilla in sig i något. Nej, men du måste träna på det svaret.

Lotta: Nej, det hör jag, det låter ju jättekonstigt.

Jan: Men säger man inte det högt, utan bara har det inom sig, så blir det jätteknasigt till slut. Och ensamt.

Situationsexpert: var ska man ha åsikter?

Jan: Jag tänker två grejer bak, lite sidospår, som du sa i förbigående. Du sa att vissa saker kan man lyssna på, det finns många poddar, och vissa saker vill man ha åsikt om. Detta är en modell jag råkade ut för, jag såg någon som pratade om det, som sa att vissa områden i livet är man situationsexpert på. Man har en egen åsikt, det är viktigt, man kan prata om det, man kan argumentera. Jag brukar skoja, det här är till exempel indexfonder. Det här kan jag, jag är expert.

Lotta: Ja, precis.

Jan: Indexfonder, det här är en kulle jag är villig att dö på.

Lotta: Ja, jag var undernöjd.

Jan: Och sen har man andra områden i livet där jag bara är så här, jag vill bara höra någon som ska berätta för mig. För mig blir det till exempel kläder. Berätta för mig vad jag ska köpa. När jag har fått det där rådet som verkar bra, då köper jag tre direkt. Tre par byxor, samma modell, tre olika färger.

Lotta: Och du ska ha V-ringat.

Jan: Ja, precis, och så är det färdigt. Och sen är det vissa områden i livet som jag är helt ointresserad av, till exempel fotboll. I couldn't care less. Det var roligt, Malmö vann tydligen igen, och folk bara, "har du firat?". Jag bara, nej, jag visste inte ens att de vann. Är det VM i år, eller är det OS?

Lotta: Jag tänker också att det för mig är ett sätt att managera sin energi. Det här är ett område som jag inte behöver vara expert på. I vissa områden räcker det att vara så här: du säger indexfond, du säger Mallorca, fan, it's enough. Och sen, för sån är jag, jag har typ teknik. Jag har någon magisk aura, allting blir fel kring mig och teknik. Då hänger jag med folk som gillar det eller kan det. Och så kan jag tipsa om Mallorca eller mat.

När man inte förstår från början

Jan: Exakt. Det här med att man inte förstår från början, det är ungefär som jag säger, "nu ska vi göra en coq au vin", och det är en tupp och rödvin. Och så säger du bara, fast jag vet inte vad en tupp är.

Lotta: Ja, det är så. Och så är det med tv och teknik, massa konstiga ord. Jag hade fel på min Chromecast. Och då ska man ringa någon sån här lördag klockan fyra, och då är det Jakob, 22, uppe i Umeå. Och jag säger alltid, nu får du vara jättepedagogisk, för jag förstår inte det här. Och sen, "vad har du för tv?". Ja, vad har jag för tv? Och så frågar han sådana följdfrågor: då ska man lyfta av den här, och så är man själv hemma, och sen någon liten silvrig lapp med svart text på baksidan, med sina glasögon. Nej, fan, jag skiter i det. Sånt gillar inte jag, då vill jag hellre att någon kommer hem som förstår det, som gillar det. Det är ingen biggie för dem.

Bli bra på det du är bra på, inte på det du är dålig på

Caroline: Du får komma in här, Karo, snart. Men jag tänker, är inte det också lite kontroversiellt? I Sverige känns det också, framförallt från skolan, "du är inte bra på matte, men du är bra på idrott, ja, men gör mer, då får du extra matteundervisning". I stället för att säga, det här är en basnivå, den här ribban behöver du över. Men när du är över den, ha bara självinsikt att du inte är bra på matte. Bli kompis med någon mattekompis som kan hjälpa dig. Och sen gör mer idrott.

Lotta: Ni hade väl den metaforen någon gång? Du är helt kass på Excel, då får du göra lönerna. Nästa år är det du som gör lönerna på företaget.

Jan: Så gör man ju, och så blir det fel. Nu är du sämst på det, då ska du få göra det extra mycket. Så är det inom arbetslivet också. De som funkar, som har bra resultat, säljer bra, det funkar på kontoret, de får en klapp på axeln, fortsätt så nästa år. Och de som inte funkar, dem håller man på med hur mycket som helst bara för att det skaver.

Lotta: Ja, det går inte. Hon är på fel plats, hon har andra fallenheter och talanger, men de passar inte här. Men man biter sig fast vid att det skaver. Alla ska kunna allting.

Jan: Och där gäller det att känna sin egen nivå.

Lotta: Det tycker jag är lite sorgligt, faktiskt. Också för den som är fast på fel ställe eller fel position och hela tiden känner sig sämst.

Caroline: "Okej, det här är inte min grej."

Lotta: Men det tar ju oftast ett tag, man måste prova det kanske.

Framgångsfaktorn: rikta energin dit den går lätt

Caroline: Men det är det som jag är så nyfiken på egentligen, vad är dina framgångsfaktorer? Jag upplever att det där är en av dem. Att du är så här, det här är jag bra på, det här tycker jag är kul, det här är intressant. Det här tycker jag inte är kul, det här vill jag inte kunna.

Lotta: Nej, exakt. Och att rikta energin på det som är viktigt och som går lätt.

Caroline: Ofta tror vi att det är någon magisk förmåga, och så är det ofta något annat. Jag upplever dig, och har alltid upplevt dig, som duktig på att managera din energi.

Lotta: Ja, det vet jag faktiskt inte. Men vad betyder det nu då? Att veta vad jag tycker är roligt, vad som ger mig energi, vad jag vill göra just nu. Nu är inte det här roligt.

Caroline: Lustdriven.

Lotta: Ja, så kan man säga.

Jan: Om man skulle vara lite taskig så skulle man säga, "ja, men du är helt känslostyrd".

Lotta: Vad är det för dåligt med det?

Jan: Never mind. Vissa kan uppfatta det som oseriöst.

Caroline: Caro är ju också så här, vi är ju det allihop. Vi är alla luststyrda eller känslostyrda. Fast man har kanske mer eller mindre Jante och normen i sig, och prestige. Man knyter näven och kör vidare, fast att det skaver.

Lotta: Exakt, för jag såg någon, du vet, 60 % av alla i Sverige hade bytt jobb om de bara hade vågat. Och där upplever jag, jag driver restaurang, och sen "nej, nu vill jag inte driva restaurang längre". Och sen kom jag på att jag vill bli mäklare. Och det behöver man gå utbildning för. Jag läste mig ur min sorg efter skilsmässan, faktiskt. Jag jobbade samtidigt. När jag äntligen fick sista tentan, så frågade jag mina barn, jag läste i 150 % fart och jobbade fulltid, "hur har det här 1,5 året varit med mamma, hur har jag varit?". "Ledsen, gråtit." Men jag klarade det.

Tålamod, spelplanen och alternativa sammanhang

Lotta: Men då ser man väl också att det är så här, jag har ju inte så mycket tålamod. Vissa saker kan jag ha väldigt mycket tålamod med. Men jag kan inte bara göra saker och tro att det blir bra om kanske 15 år. Då kanske man kan göra på ett annat sätt i stället, så att det blir roligare.

Caroline: Ja, och komma ut på spelplanen.

Lotta: Ja, visst.

Caroline: Men jag tänkte, nu kanske jag avbröt ert resonemang, som jag har tänkt på länge nu, du sa att du vill komma i andra sammanhang än de du är i här i Sverige. Vad är det för sammanhang då?

Lotta: Det är nog mer alternativa sätt att leva. Och det är inte FIRE. Men folk som tänker annorlunda, som är lite nördiga, som gör på annorlunda sätt och ändå tar sig runt.

Caroline: Men finns de inte i Sverige?

Lotta: Jo, det finns de säkert. Men jag är inte intresserad. Det här med, för Niklas, min arbetsgivare, har sagt, "det kanske är någonting som kan få dig att stanna kvar", han vill gärna att jag stannar. Jag bara känner, nej. Kanske om jag träffade någon. Men nej, jag har ingen plan för Sverige. Det är inte så att jag inte gillar Sverige, men jag är lite klar just nu.

Jan: Det är ju det här gapet, antingen vill man till någonting eller så vill man ifrån någonting.

Lotta: Och jag vill till något. Jag vill till Mallorca. Och sen tänker jag också att de människorna som har flyttat utomlands, det finns någon slags nyfikenhet eller något annat.

Jan: Man har ju tagit ett aktivt beslut om någonting.

Lotta: Precis. Det är inte så att de flesta som bor på Mallorca jobbar för Tetra Pak eller något internationellt bolag och blivit placerade där. Det är entreprenörer eller kreativa, som hankar sig runt. Vi har en kompis sedan länge, Filip Diarro. När jag pratade med honom för något år sedan, två veckor på Mallorca, två veckor i Malmö, så pendlade han. Så det finns alla varianter. Det är därför jag säger fem år, för det tar ju ett tag, dels att hitta mitt eget boende.

Boendet och vad som är viktigt

Lotta: Och vad som är viktigt för mig är också ett boende. Jag kan inte bo hur som helst. Sen kan jag bo enkelt, men det ska vara enkelt på rätt sätt. Och jag vill att mina barn ska kunna komma ner, vi ska inte bo på en soffa allihop. Men det har blivit oerhört dyrt där nere. Och en euro på det. Så där har budgeten dragit iväg. Men nu får jag pengar över från huset, och då får jag omfördela dem ett tag.

Mötet med Pensionsguiden

Jan: Du sa också att du hade träffat Monica.

Lotta: Ja, pensionsgrejen.

Jan: RikaTillsammans-profil. Berätta, hur gick det mötet?

Lotta: Mässigt gick det. Helt förberedd var jag. Vi skulle ha Teams-möte, jag hade kopplat upp mig, och jag har ju kört mycket föreläsningar på Teams, via när jag jobbar i bemanningsbranschen. Så jag är inte helt novis. Jag satt där beredd, och så såg jag, åh, nu kopplar hon upp sig, vad bra. Hon kom upp i bild och vi hörde varandra. Men jag var inte med i bild. "Ser du mig?" "Nej." Och 23 minuter senare hade vi inget ljud heller. Så det slutade med att hon fick prata via mobiltelefon. Men det var ett jättebra möte, verkligen.

Lotta: Och jag är inte ett dugg intresserad. Jag är intresserad av ekonomi, för det är en förstärkare. Men jag vill bara göra lite halvrätt, eller tillräckligt bra.

Jan: Tillräckligt bra, sen vill man somna om.

Lotta: Jag har ett Lysakonto, och jag fick en bra överblick på min pension. Jag ska gå in och ändra lite saker, och sen ska jag låta det vara. Och henne hade jag aldrig vetat om, om jag inte hade lyssnat på er. På tal om att man ska välja någon, finansiell eller bank, jag var på banken i går också. Och nu är de lite intresserade av mig, när det börjar komma in lite handpenning på kontot. Men jag vill hellre vara med människor som är alternativa och lite nördiga, som har fördjupat sig, och lyssna på dem och ta beslut utifrån det.

Två miljoner: mycket och inte mycket pengar

Jan: Får jag fråga, hur mycket pengar, är det tiotals miljoner som du får över?

Lotta: Nej, det är två miljoner som jag kommer få när allting är klart.

Jan: Jag tänker att det är också viktigt att vi pratar om att, visst, på ett sätt är det jättemycket pengar, två miljoner. Men på ett annat sätt är det inte så mycket pengar. Om snittsvensken hade sålt sitt boende, så är det inte orimligt att de hamnar någonstans där på en, två miljoner.

Lotta: Och det är det som är så roligt också, att folk bara, "ja, hade man haft..."

Jan: Jo, fast om du inte hade bitit dig fast vid att du skulle ha kvar ditt boende här hemma, så hade du också haft det.

Lotta: Exakt, kanske. Men man vill gärna ha allt. Och det är så, jag får ge avkall på att inte ha ett boende i Sverige initialt i alla fall. Och inte träffa mina barn på det sätt som man kanske tror att man vill.

Jan: Men du får andra uppsidor.

Lotta: Exakt. Och det här med barnen, de har ju vetat det i tio år, så för dem är det ingenting konstigt. Sen blir det kanske konstigt, men det tror jag inte.

Det är inte pengarna som gör det

Lotta: För det är så lätt, du vet, man lyssnar och sen "ja, men det är ju så lätt för henne, hade jag också haft tio miljoner så hade jag också gjort det". Och jag är alltid när jag får det bara, nej. För gör du det, det är inte beloppet, pengarna, som gör det.

Jan: Lite är det ju.

Lotta: Lite är det, men det gör det möjligt att ha någonting. Det blir ingen stress för mig. De här sex åren själv i ett stort hus har varit en stress, och jag har fått full koll på min ekonomi. Framförallt när man blir själv. Det har varit skönt för mig att kunna strukturera och planera. Sen är det knasigt att jobba som mäklare med 100 % provision, i en pandemi. Det hade Tobias, jag fick sådana magsår. Jag har levt som egenföretagare i fyra år. Jag har haft eget innan också, men nu när jag är själv. Då får man ha lite struktur. Och tillsammans med barnen, de är oerhört medvetna om vad saker och ting kostar.

Kontot ska spegla vad som är viktigt

Lotta: Men också det här att jag vill att mitt konto ska spegla det jag tycker är viktigt i livet. Och det har det inte gjort riktigt de här sex åren. För jag har inte lust att lägga 11, 12 000 på en elräkning. Jag hade 250 kronor i lön den månaden, för att januari inte är någon toppenmånad.

Caroline: Men var det inte så också att dina söner spelar hockey?

Lotta: Ja, en spelar hockey, Olle. Han spelar i Helsingborg, det är han som tar studenten nu. Petter har simmat, har varit i USA. Och Ebba har också simmat tidigare.

Lotta: Så jag menar, det är inte som att, det jag också tycker är viktigt, ibland intervjuar vi folk och det är så här, "nej, du vet, jag rattar hela mitt liv på 100 000 per år", och jag bara, I'm impressed. Men jag tänker, vi lägger ju typ 12 000 på vår unges basket per år. Och så tror man om simning att det väl bara är ett par badbyxor och sen hoppar man in. Ja, fast tävlar man så kostar det 2 500 per baddräkt, och så har man fem lopp, och fem stycken som ska på. Men där har jag inte dragit så mycket, det är Fredrik som har dragit det, så all heder till honom, för det har jag inte kunnat. Men däremot har jag haft möjligheten att ha kvar ett hus, så barnen har haft kvar det. Och det är mysigt.

Checklistan innan flytten: testamente och framtidsfullmakt

Caroline: Får jag fråga? Jag tänkte, du sa att du hade pratat med Pensionsguiden och varit på banken. Det låter som att du checkar av olika saker som behöver bli klara innan du flyttar. Vad finns det mer på den listan?

Lotta: Testamente och framtidsfullmakt, det är väl de två jag tänker ska vara klara innan jag drar.

Jan: Här kommer ett oombett tips. Tänk på att framtidsfullmakt behöver man en generell av, och sen behöver du en specifik för banken. För de är inte samma. Banken accepterar inte en framtidsfullmakt som inte är från den banken. Det har jag jättemånga läsare som har rapporterat.

Lotta: Jag ska gå till en jurist.

Jan: Precis, fast det är det som är så konstigt. Banken godkänner inte juristens framtidsfullmakt. Då ska du ha en specifik framtidsfullmakt på bankens egen blankett. Vilket är helt sjukt. Jag har haft flera läsare som har rapporterat att de har fixat för sina föräldrar, kommit med den till banken, och så har banken sagt, nej, vi godkänner inte den, det måste vara vår egen. Det behöver inte vara så på alla banker, men jag har fått det inspelet från tre olika personer.

Lotta: Det har stått i media också att det har varit svårt, att de inte orkar samarbeta.

Jan: Ja, precis.

Lotta: Men det roliga var när vi hade en jurist på jobbet, lite så, varför går man till en jurist? Det var just om framtidsfullmakt, för man kan printa ut det från nätet. Och så frågade jag, vad säger du om det? Jo, men man kan ju klippa sig själv också. Vissa klarar det bättre, andra blir det sådär. Så det var en rätt kul metafor. Jag är också så här, jurist, sådant ska bli rätt. Låt någon som är duktigare, som har varit med om det. Och så är det en engångssumma, och sen kan man somna om där också.

Vad framtidsfullmakten är till för

Caroline: Vad har man framtidsfullmakt till?

Lotta: Om det skulle hända mig någonting. Nu har jag inget hus kvar, för det är sålt. Men om jag äger ett hus på Mallorca, eller har någonting här hemma, och så blir jag en grönsak, och så kan inte mina barn göra någonting, de kan inte betala mina räkningar. Och så blir det en god man i stället, som inte har någon aning om vad jag tycker är viktigt. Så det är för att ge dem mandat att kunna hantera min ekonomi, mitt leverne.

Jan: Sen kan man också ha en framtidsfullmakt, det behöver ju inte vara att barnen har fullmakt för allt, utan man kan specificera det.

Lotta: Ja, precis. Mina barn är inte så gamla ändå, och vet kanske inte så mycket om ekonomi. Så där klurar jag lite på hur jag ska göra om de ska få den. Nu händer det kanske ingenting, men ändå. Och så testamente, just om det finns pengar kvar någon gång, att det ska vara enskild egendom vill jag, så att de själva får välja.

Var finns informationen? Livsarkivet och Vita Arkivet

Jan: Och sen ofta, något som man också underskattar, var finns informationen?

Lotta: Ja, det glömmer man rätt ofta. Att man har massa information och lösenord och sådana saker.

Jan: Sådant som är jättetydligt för mig. Säg att jag skulle gå bort, jag har ju stenkoll på vilka försäkringar vi har. Men för dig, om jag hade dött, så hade det varit detektivarbete. Vilka bolag är det nu vi har livförsäkring på? Något som för mig tar så här, "det är Skandia, det är Enqa i pupillkassan", det är enkelt för mig att svara på. Men för dig hade det varit timmars jobb mitt i en kris. Och där hade jag faktiskt en kund. Han pekar på mig nu för er som lyssnar, jag pratar om dig. För dig hade det varit en kris.

Caroline: Ja, det hade det.

Jan: Det är inte alla som ser, jag lyssnar alltid bara.

Caroline: Jag visste inte ens att det fanns i bild.

Jan: Jaså? På YouTube. Jag hade faktiskt en kund som det hade tagit honom tio år innan han fick reda på att hans bortgångna fru hade en försäkring som banken inte heller hade koll på. Som de då betalade ut.

Lotta: Det är bra tips. Det finns ju faktiskt sådana här tjänster som samlar. Man kan gå en sån här guide.

Jan: Som en app?

Lotta: Ja, typ. Livsarkivet eller Vita Arkivet, det är bara två olika bolag. Och där har de en guide: okej, vilka försäkringar har du? Vilka papper, var finns det? Och sen, är det något specifikt som ska skickas till någon? Och sen kollar de med Skatteverkets register, så att om man går bort så skickas det ett mejl med hela sammanställningen: här finns de här försäkringarna, så här vill jag att det ska vara på min begravning. Och då kan man ha en sån här lista.

Jan: För det är som du säger, när man hamnar i en kris, så får man ett tunnelseende och kanske inte kan tänka. Och då är det skönt att bara veta att här hittar jag allting.

Månadsbudget på Mallorca: boendet

Caroline: Får jag hoppa tillbaka, den fråga som jag var på väg till innan. Har du gjort en sån här, det här är min månadsbudget på Mallorca?

Lotta: Ja, gud, ja.

Caroline: Jag gissade det. För jag har ingen känsla alls för vad det kostar att ratta en person på Mallorca.

Lotta: Det som har dragit iväg det är boendet. Innan tänkte jag att mitt boende kommer kosta 800–900 euro i månaden, och då låg euron på 10. Nu är det uppe i 1 400 euro ungefär, om jag ska ha två sovrum och lite uteplats som inte är mot en gata eller en vägg. Och då vill inte jag bo i Palma. Det är också min grej, som är lite norm-obstinat, att jag vill bo nere i vår by, Cologna. Vi har haft boende där under två år, en lägenhet som vi alltid hyrde, och jag vill tillbaka dit, för där känner jag mig hemma. Jag gillar naturen, det är mycket stränder och promenader. Jag vet inte vad man ska jämföra det med, Höllviken ligger ju inte ens, men det är liksom inte Palma. Men då kostar det ändå 14 000. De drar på så in i bänken. Sen är det kanske ett förhandlingsutrymme, det vet man inte.

Mat, bil och vad ett gott liv kostar där nere

Lotta: Och sen mat hemma, jag har väl ett matkonto på 7–8 000, 9 000 beror på. Olle, den minsta, har träffat en tjej och flyttat hem där i princip, så jag är nästan så, ska jag swisha hennes föräldrar, "vad äter du?". Men själv kommer jag kanske ligga på 5 000 i matkostnad. Jag är inte någon som vill gå ut och äta och sitta på restaurang.

Caroline: Förlåt, men det är också, gissar jag, för att du har höga krav på mat. För mat var en av dina topp tre grejer.

Lotta: Ja. Det är inte att maten är extra dyr i Spanien, nej, den är billigare, framförallt kött och grönsaker tror jag. Nu är jag inte helt uppdaterad. Men mat för mig är mat hemma. Jag äter hemma på terrassen. Sen kan jag gå ut och ta en kaffe eller ett glas vin eller något litet jox någon gång. Men det är inte det att jag vill sitta där på någon restaurang.

Caroline: Nej, men jag vill bara säga att det är förmodligen, det är väl tilltaget.

Lotta: Ja, det är det. För jag äter, jag ska inte säga lyxig mat, men den är inte så dyr kanske. På jobbet säger de, "vi skulle alltid vilja äta din matlåda, Lotta". Jag är duktig på att koka soppa på en spik och piffa lite.

Lotta: Och sen är det lite försäkringar och sånt som man får kolla upp. Och sen det här med en bil. Men då har jag tänkt nu, som också är lite att jag utmanar mig själv. För det är ju mitt liv där nere, jag ska bo där, och jag vill ha en bil såklart. När jag flyttar ner i juli, mitt i sommaren, då får jag hyra en i tre månader kanske. Men då kostar den, vad var det nu, två och ett halvt tusen i veckan kanske. Mitt i sommaren. Det är ändå rätt mycket pengar om dagen. Nu bor jag i Kalamayor första tiden, i Palma, kan ta buss. Nej, men jag ska strunta i det. Det är inte så att jag åker ner på semester två veckor och vill ta mig runt på hela ön. Så då avstår jag från det och ser hur det känns. Ebba kommer ner en vecka, då ska vi ha bil för vi ska åka runt. Så jag ändrar lite.

Om jag har 25 000 ut så har jag ett väldigt bra liv på Mallorca. 20 000 också antagligen, om jag bara kommer in i det lite.

Pensionen och tio år att brygga

Lotta: Det är inte så att jag inte ska göra någonting. Men att gå ner och sätta sig på stranden och käka kväll, för mig är det liksom...

Jan: Får jag fråga hur gammal du är?

Lotta: Jag fyller 55 i augusti. Inte för att skryta, men så är det.

Jan: Men har du tänkt då också så här, okej, så att...

Lotta: Då har jag tio år tills jag börjar ta ut pension. Och sen klarar jag 20 000 på min pension från 65 och framåt. Jag är hemma med min pension. Och där är det också lite, på tal om hur mycket pengar jag har nu från huset. Två miljoner. Man ska ju inte prata om pengar, det får man inte. Men jag har fem miljoner på mitt pensionskonto. Så det blir typ 30 000 när jag är 65, och då blir det typ 22–23 efter skatt. Och sen, förhoppningsvis, de här två miljonerna är ju inte slut, det har hänt någonting med dem. Och jag kommer ju jobba, det är inte så att jag ska sluta jobba de här tio åren. Så jag är hemma där.

Att andra inte har koll, eller inte vill

Lotta: Men att dela med sig, för vissa är så. Jag hade just en kompis som jag jobbade som reseledare med för många år sedan. Och så pratade vi pension, för vi är i samma ålder. Och hon, "nästa sommar ska jag flytta till Mallorca". "Gud, det skulle jag också vilja göra." Ja, men hur mycket har du på din pension? Då hade hon så, 8 miljoner. Ja, men fan, du kan ju gå nu. Att man inte har koll.

Lotta: Eller så vill man inte, och det är inget fel i det.

Caroline: Tror du inte att det där handlar om en rädsla att faktiskt använda sina pengar? För jag tror att många av oss är så vana att vi ska spara. Och sen kommer vi liksom aldrig till den där fasen. Och det du gör egentligen är ett ganska tydligt skifte: nu har jag ackumulerat pengar, och nu gör jag det här skiftet. Och jag tycker det är så himla coolt att göra det medan du är ung. Enligt forskningen är vi unga, vi är 50.

Lotta: Och att använda sig av, titta här, då har jag tio år. De här tio åren kan jag använda de här två miljonerna. Jag kan brygga det, jag kompletterar det med lite pengar. Och sen vet jag från 65 har jag pension, då kan jag leva på det. Och då, som ni också har sagt i era avsnitt, jag blir inte dyrare i drift ju äldre jag blir. Jag tänker, fram tills jag är 70, sen är jag kanske rätt nöjd.

Behovet av en buffert för Sverige sen

Lotta: Det som jag funderar lite på med de här två miljonerna, det är att jag antagligen inte kommer leva resten av mitt liv på Mallorca, utan jag kommer ha någonting i Sverige också. Och då måste jag ha en peng, om jag inte vill bo i en hyreslägenhet någonstans. I Köpenhamn då kanske. Så att jag måste spara den pengen på något sätt. För sen helt plötsligt är man pensionär, och så får man inga lån och man har inget jobb. Men det får ge sig, tänker jag. För jag vet inte vad jag vill bli av.

Skatt och hemvist: en sak att reda ut

Jan: Men jag tänker att du blir en av de där Spanien-svenskarna. Och vad innebär det egentligen?

Lotta: Jag tänkte säga att jag tänker på Skatteverket, vad de tycker om det.

Jan: Vad betyder det? Om du får en inkomst på Mallorca, då betalar du skatt där också?

Lotta: Ja, och det är det jag ska bestämma mig för. Dels att jag ska bo heltid på Mallorca, vilket jag tror. Och där är också en sån grej som jag måste kolla upp ordentligt. Nu har jag Tina, min kompis där nere, som är jättenördig och duktig på det. Var ska jag skriva mig? Antagligen Mallorca i framtiden. Och om jag ska starta ett bolag, ska det vara ett svenskt eller spanskt? Och skatterna? Där skulle jag vilja prata med någon som är lite nördig på skatter.

Jan: Jag vet vem du ska prata med.

Lotta: Vad bra. För det är liksom dubbelbeskattning eller vad det nu kan vara.

Jan: Det handlar precis om skatterättslig hemvist och vart kommer pengarna.

Lotta: Och vilket är smartast för mig utifrån det. Men jag ska ge det ett par månader nu och klura på.

Andra har gjort det före dig

Caroline: Och du sa att du hade någon som bor där nere. För jag tänker att det här har ju andra människor gjort före dig.

Lotta: Exakt.

Caroline: Så det finns kunskap.

Lotta: Då hamnar vi i den där, jag behöver inte ha någon åsikt i frågan, berätta för mig hur jag ska göra. Och det som jag är lite så, som i andra ämnen också, jag vet ju inte vad jag inte vet. Det är ju liksom som när man köper hus, det här som ni hade med avdrag i deklarationen, pantbrev och så. Jag vet inte ens att jag inte vet det.

Jan: Jag visste inte heller att jag inte visste.

Lotta: Och där får man också vara lite streetsmart. Och då blir det kanske fel, eller så försöker man göra det så rätt som möjligt utifrån vad jag känner att jag vill, och sen vem man stöter på. Jag har jättemånga jag vill träffa där nere under sommaren och hösten och connecta med. Det är ju också en styrka jag har, att jag har lätt för att connecta ihop människor och dela med mig. Och då får man lite tillbaka. Så jag är inte så hemlig.

Skönt att ha tiden, och att kasta loss

Lotta: Men sånt löser sig. Det är skönt att ha tiden, att jag inte känner att första september så måste jag ha allting klart. Jag får vara lite nomad. Jag älskar det, och jag vill verkligen kasta ut. För jag tror att fler än vad de tror har den möjligheten, som du också har sett. Titta här, jag har de här åren, jag kan brygga det till pension. Man har kanske gått med en tro, huset är min pensionsförsäkring, jag ska ha den. Och sen, som min mamma brukar säga, "och sen ska ni få den i arv". Jag vill inte ha ert hus.

Jan: Jag sa dessutom att det kommer inte göra så himla stor skillnad.

Lotta: Och då menar jag att jag älskar det här som du är inne på, då använder jag det och så gör jag livet rikare nu. För man vet inte hur länge man är med. Det är också som Ebba, vår dotter, var i New York och pluggade en termin. Hon skulle egentligen varit där i fyra år, men kände att det var för dyrt, det var inte värt det. Hon hade räknat ut att varje lektion kostar 1 200 kronor. Och då var hon inte intresserad av att det satt någon lärare där och berättade halva tiden om sig själv och blåste upp sig. Men då har hon provat det. Och det är det jag tycker är så häftigt.

Caroline: Men jag tror inte att alla tror att man kan det kanske.

Lotta: Nej. Eller att man är för kär i sina grejer, i fasta föremål kanske.

Checklistan som möjliggörare, inte hinder

Caroline: Eller tror du att det är svårt? För mig är det så här, jag tänker på den här listan som du har, med juristen och banken. Det är en spännande lista. Egentligen är den ju spännande, för den är så problemlösande. Det är en sån "checka av", som jag gillar.

Lotta: Ja, i linje med det som är viktigt för mig.

Caroline: I linje med det som ska möjliggöra saker. Men det kan ju också vara så att man känner, det är så mycket jag behöver ta reda på, och jag vet inte vad jag inte vet. Men egentligen, när man väl har börjat på listan, då börjar man möjliggöra för sig själv i huvudet, det är inte så himla svårt. Och vissa saker kan man ta bort.

Lotta: Ja, vissa saker kan man ta bort. Och jag tror att man får energi när man är färdig. Det är som när vi intervjuade han som hade seglat runt jorden med sin familj och sålde sitt hus, köpte en båt. Han sa att när man är ute på Atlanten, där är ingen annan båt med läkemedel. Då var de tvungna att gå någon läkemedelskurs för att få ha receptbelagda läkemedel. Och en navigation-utan-GPS-kurs. Så man har alltid ett antal steg man behöver lösa innan man gör någonting. Men har man, är man tillräckligt inspirerad av den där resan eller flytten, så upplever jag att det blir en ganska liten effort.

Att ta ner bohaget och downsiza på riktigt

Lotta: Jag gillar ju att checka av grejer, stryka och göra listor. En grej som jag helt har fått ändra på, det är att ta ner mitt bohag. Vi tog ju hem från Mallorca när vi flyttade hem från lägenheten. Inte så mycket, för den var möblerad, men vi hade ändå lite grejer, och det var hyfsat geschwint. Och så nu gick jag in, för det är ett eller två bolag som alltid kör, de har kört 20 år på Mallorca, de kan det, de lastar om i Palma, och det funkar. Och så är det svårt att uppskatta hur många flyttkartonger eller soffor det blir. Men det blev i alla fall typ 30 kubik. Och sen, okej, det kostar 4 500 kuben. Jag trodde att det kostar väl 30–40 000 att ta ner sitt hem. Nej, men det är okej, vi ligger på 4 000. Och jag har inte så mycket rot heller, för man kunde få det med.

Lotta: Är det värt att ta ner sängarna? De kostar 9 000. Jo, men det är det kanske, för jag gillar mina sängar. Men den där stolen eller soffan kan jag köpa. Och det har blivit en sån, sen har jag gjort det i många år, gått och tänkt, ska jag ha den med mig? Den ska jag inte ha. Det är min lilla mysiga dagdröm. Men nu har det verkligen blivit att hyra förråd, ett för fotoalbumen och barnens grejer, och ett Mallorcaförråd som man bara kan säga, det är nummer 16, du kan köra och hämta det på måndag.

Caroline: Känner du ingen som har en lastbil som kan köra ner?

Lotta: Jo, kanske, men sen kanske det ska lastas upp på en takterrass. Nej, det orkar jag inte.

Att ha peakat med prylar

Caroline: Men har det också varit skönt? För det är också en sån grej, du har varit inne på det, downsiza, det är mest grejer vi ändå inte behöver.

Lotta: Jag känner tydligt att jag i alla fall har peakat med massa prylar. Vi köper inte nytt. Nu är det så här, jag vill inte mer. Det är en stor grej också. De här handdukarna ska med, jag ska bara ha de här faten, bara det jag använder. Det ska bli så lyxigt. Och där fick man faktiskt prova på, när vi hade vårt boende där nere sist för fem, sex år sedan. Då kom man dit, man hade sin tekopp och sin lilla filt, och så klarade man sig på det. Sen hade man inte regnkläder och skidutrustning, men man kände ändå att det här funkar, det här är så himla skönt. Och att inte hålla på och städa en massa. Det ska bli jätteskönt.

Lotta: Så jag känner lite att jag också tar studenten. Jag ska ha 50 dagars. Den 17 maj är det 50 dagar till jag åker, precis som en student.

Vad vill du att lyssnaren tar med sig?

Jan: Vi ska runda av. Jag tror inte jag har tagit en enda av de frågor jag hade förberett. Men om du skulle, vad vill du att den som lyssnar eller tittar tar med sig, vad hade du önskat?

Lotta: Att man ska göra så som man känner. Att man ska leva det livet som man trivs med och mår bra av. Sen är det perioder, det måste skava lite ibland, såklart. Men lite mer lustdriven livsstil kanske, utan att helt balla ur. Det kan man också göra någon gång. Men det tror jag, för då tror jag också att den fulla potentialen kommer ut. Får jag göra det jag är duktig på som går, så kommer jag att få ännu mer, om man ska prata resultat. Och att man kommer i roliga sammanhang med människor man delar med sig till.

Balansekonomi: verktygslådan som format en

Lotta: Allt det här är ju egentligen från Balansekonomi, ett tankesätt. Det var så himla häftigt att ha det med sig, och jag lever efter det fortfarande.

Jan: Eller hur? För den som är en balansiker, det var ett utbildningsföretag som vi var engagerade i mellan 2008 och...

Lotta: Ja, det är nedlagt nu.

Jan: Ja, det är det nog.

Lotta: Men det var en fantastisk grej. Det var som en verktygslåda, allt det man hade undrat över, det fick man fint paketerat. Jag tror det var åtta utbildningskvällar, alltså den stora utbildningen. Och då trodde jag, fan vad gött att åka ner till Malmö onsdagkvällar och få lite schysst föreläsning. Men det var mycket jobb man skulle göra, både utmanande och insikter och få koll.

Jan: Vad var den stora insikten? Vad skulle du värdera?

Lotta: Dels att man kan tänka på ett annat sätt. Man behöver inte tänka traditionellt kring ekonomi och sitt liv, framförallt ekonomi.

Jan: Men vad var det mer konkret? För jag håller med dig, men i efterhand.

Att spendera medvetet: hemmakvällen och godiset

Lotta: Jag kommer ihåg, nu finns det ju sådana här små appar och utgiftskollen i bankapparna. Men där fick vi då att vi skulle spejsa allting, alla våra utgifter. Och då insåg vi att vi la typ 800 spänn på hemmakväll i månaden. Vi har ju tre barn, men Fredrik kommer alltid hem med 1,5 kilo godis på fredagar. Han bara, "nej, men jag tog inte så mycket". Och då blir man så, fast jag kanske bara vill lägga 400, och vad kan jag göra med de andra 400? Det är ett tankesätt, man väljer. Har man inte koll på var pengarna blir av? Och så gör jag fortfarande, jag har full koll på vad pengarna är. Och sen laborerar man däremellan utifrån vad man ska.

Lotta: Det handlade också om tid och energi. Var lägger jag min tid, var lägger jag min energi? Det var inte bara ekonomi, utan vart tar mitt liv vägen, och vill jag att det ska gå åt det hållet?

Jan: Ja, precis. För det handlar i grunden om att skaffa sig ett rikt liv. Emotionellt, ekonomiskt och fysiskt.

Lotta: Ja, precis.

Vem ger energi, vem tar energi?

Jan: Vi pratar om tid, pengar, energi. Och det här också med, ju äldre man blir, vem vill jag hänga med? Vem ger mig energi, vem tar min energi? Och det försöker jag också lära mina barn.

Lotta: Pausa det då. Man kanske inte orkar lika mycket, eller så stänger man av det helt, och sen dras man till. Jag valde ju när jag skulle bli...

Jan: Se, hon pratar väldigt mycket energi.

Caroline: Ja, jag ser det.

Jan: Jag tror bara nog du inte har tänkt på det, att du är duktig på det.

Lotta: Ja, det kanske jag gör. Men jag valde när jag skulle bli mäklare. Då hade jag en kandidat, faktiskt en spansk kandidat på Manpower, som jag connectade ihop med fastighetsbyrån som jag jobbar för nu. Och sen blev det att, ja, jag kanske ska bli mäklare. Jag är skild, jag måste kunna påverka min ekonomi, tyckte jag då, och så går jag till 100 % provision i stället. Och då valde jag Stellan och Niklas, som drev fastighetskontoret i Ängelholm, på grund av vilka de var som personer. För jag vill jobba med humana, bra människor. Det går jag jättemycket på. Jag kan inte vara i miljöer som är armbågs, där man inte delar med sig, eller att man inte visar sig sårbar och är så himla hemlig. Det är inte så kinkigt.

Livskompassen

Jan: Jag skulle säga också, Lotta, jag upplever att även om du kanske inte formulerar det så, så är du väldigt klar på vad som är viktigt för dig. Jag brukar ibland, i till exempel riktiga samhällsprogram, kalla det för livskompassen. Du har en väldigt tydlig kompass: det här är människor jag vill vara med, det här är ett samhälle jag inte trivs i, det här är vart jag vill. Och jag tror att för många av oss är den kompassen jättetydlig när vi är unga. Men längs livet slutar vi, vi glömmer bort att titta på den. Och så upplever vi det mest som skav.

Lotta: Och sen pratar man med alla andra, och så tror man inte att man kanske kan fixa det.

Jan: Nej.

Lotta: Och sen pratar man med människor omkring sig, "ja, men de har också samma skav". Och sen tror man att så ska det nog vara.

Jan: För att man har anpassat sig.

Lotta: Ja, precis.

Jan: För jobb och utbildning och boende och allt möjligt.

Lotta: Medan jag tror att många lite norm-obstinata människor är så här, för helvete, så här kan det ju inte vara. Och det är där man sen börjar hitta energin. Jag vill vara i ett sammanhang med det här. Det viktiga för mig är att hitta människor jag trivs med. För trivs jag, då har jag energin, då kan jag jobba framåt och då löser sig saker.

Caroline: Ja, då får man nya idéer.

Dagens fråga: vad är ett rikt liv?

Lotta: Exakt. Det är också lite, det brukar jag fråga. Jag har lite "dagens fråga" eller "veckans fråga", högt och lågt. Men också topp tre, vad tänker du mest på, vad går du och tänker på?

Caroline: Ja, just nu går jag och tänker på mycket det här. Vad är ett rikt liv för mig? Vad är det för dig? Vad är det för oss?

Lotta: För mig då alltså. Hur tänker du på mitt rika liv?

Caroline: Ja, det gör jag faktiskt. För du sitter ju fortfarande nu och går i väntans dagar på ditt besked från den amerikanska skrivkursen, om du ska komma in. Och så läste jag den här, jag pratar om Ut ur Kabul, som var så här när Sverige evakuerade från Afghanistan. Och så var det någon författare, han var före detta stridspilot. Och sen var han på ett skrivarläger i USA där man skrev på dagarna och hängde med författare på kvällarna. Och så kände jag igen den beskrivningen någonstans ifrån. Och så tänkte jag på mig själv. Jag tänker bara på mina stories, och hur dåligt det blir, varför det inte blev bra och hur det blev bra. Och sen måste jag titta på någonting på Netflix för att få någon slags inspiration. Så ibland tänker jag, The Relic, 1996, jag måste kolla den trailern, och så är den jättedålig, så tänker jag, nej, då ska jag inte se den filmen. Det är typ sånt jag tänker på. Och så tänker jag, vad ska vi äta till middag? För det är också viktigt för mig, att det blir något gott till middag, så kan vi sitta där tillsammans sen och mysa på kvällen.

Jan: För jag vill ju mysa med er på kvällen, men oftast är det någon som spelar basket mitt i middagen.

Caroline: Praktikaliteter.

Mat, relationer och Mallorca

Lotta: Vad går du och tänker på för frågor då?

Caroline: Nu är det mycket Mallorca, men jag tänker också mycket mat. Det första jag tänker på på morgonen när jag vaknar, det är vilket te jag ska dricka till frukost.

Lotta: Det har också varit en sån grej med, ja, det är en annan podd. Nej, men jag tänker mycket på relationer. Och jag tänker mycket på pengar eller ekonomi, det har det varit under de här sex åren. För jag har känt mig ganska utsatt i min situation, dels med en inkomst som fladdrar, och sen drar det runt det här stora huset och elräkningar. Och det har jag släppt nu sedan ett par veckor tillbaka.

Caroline: Hur känns det?

Lotta: Det känns som ett lugn. Men det är inte så att, sen har jag liksom ett litet uppdämt behov, jag har vissa grejer som jag vill köpa nu. Jag har köpt mina Birkenstock. Men det är inte så att jag ballar ur. Tvärtom, tryggheten är att jag vet att jag kan leva hyfsat enkelt. Och nu har jag börjat unna mig, jag har bokat upp lite saker inför flytten med barnen som vi ska göra, som vi inte hade gjort. Då hade vi käkat hemma, nu ska vi åka och fira hit och dit. Så relationer, pengar och Mallorca. Och mat, det är ständigt.

Medveten konsumtion och Mallorca-kompatibelt

Lotta: Det är säkert i brun mocka, och om man ska åka till Ibiza, då är det silver. Jag köpte brun beige grå mocka med mjuk sula, som jag kan ha mina raggsockar i på vintern. Allting är, på tal om, det var ju också Balansekonomi, att man tänkte i displayer, var det det? Ja, precis. Och allting jag har köpt de sista åren, inte för att det är så mycket, men det ska vara Mallorca-kompatibelt, för annars köper jag inte det. Den jackan är för tjock, den kan jag inte ha på Mallorca, då köper jag inte den.

Jan: Nej, men det är medveten konsumtion.

Lotta: Ja, att jag hela tiden, min gemensamma nämnare har alltid varit Mallorca.

Miss Mallis: en anekdot

Lotta: Jag kan också säga, precis innan vi skildes, så startade jag upp mitt Instagramkonto och en hemsida, Miss Mallis. Och det är faktiskt en rolig anekdot där. Den heter missmallis.com. Vad tänker ni då med namnet?

Caroline: Det låter som att den säljer kläder, tänker jag. Kanske sådana bikinis och kaftaner.

Lotta: Som jag ska stå modell för. Vad tänker du, Jan?

Jan: Nej, jag tänker att det låter, jag blir ändå glad av det. Jag tänkte att det var som den där Happy days, eller som det lät. Happy dating, hette det.

Caroline: Happy dating. Jag har något behov av Happy days.

Lotta: Nej, men miss, alltså är det som Mrs eller Miss?

Jan: Miss.

Lotta: Miss Mallis. Det var nämligen ett missförstånd med Malin, min kompis i Stockholm, som skrev någonting till mig. Och för mig är det att jag saknar Mallis, miss Mallis, jag saknar alltid Mallorca. Och jag var ju Mrs Mallis, för jag pratar alltid Mallorca, det är min gemensamma nämnare, när jag startade mina konton. Men en månad senare var jag miss, för att jag blev skild. Så det blev någon slags metafor i att det passade in.

Jan: Har du kvar det?

Lotta: Ja, det har jag. Det finns en tanke bakom det. På tal om teknik, hemsidan är inte helt uppdaterad. Men kontot kan jag köra igång sen när jag är där nere. Och det är också lite, jag vill inte bli för uppstyrd, du vet, man måste lägga ut varje dag.

Jan: Nej, man ska göra det på sina villkor.

Lotta: Exakt. Och det pratar ju du mycket om också, på tal om energi, vad ska jag göra mer eller mindre av.

Avrundning och "Tudalu, motherfuckers"

Jan: Så där finns massor. Vi kan ju hålla på här hela dagen.

Lotta: Vi får ta ett sen nere på Mallorca.

Jan: Ja, det tycker jag. Definitivt. Sen tänker jag att jag hade velat prata med dig sen också om rekrytering eller mäkleri. Det är alltid roligt att prata med branschmänniskor när de har lämnat branschen.

Lotta: Ja, just det. För då är man också så här, jag ser fram emot det avsnittet med mig själv också. "Det här är sista avsnittet, I have no more fucks to give."

Jan: Men det var ju lite, för ni hade ju det här Årets ord, kommer du ihåg att jag skrev det?

Lotta: Ja, precis. Det är lite svårt att förklara. Men det var ju Tudalu. Där finns nämligen en, nu blir det inte alls roligt att förklara det, det är något YouTube-klipp om hur mammor är i USA när de lämnar sina barn, när de sitter så och vinkar, "oh, bye, bye". Och sen är det en annan scen, för de har klippt ihop det, där det sitter någon snubbe i en limousin. Och så går rutan upp och han bara, "Tudalu, motherfuckers". Och det var lite så att mitt år 2024, det är inte det att det liksom, men att jag är lite så, Tudalu, nu drar jag. Nu har jag planerat och vinkat i tio år, nu är det dags.

Jan: Med ett gott hjärta.

Lotta: Exakt. Ja, men såklart.

Hur man kommer i kontakt med Lotta

Jan: Fantastiskt. Så Lotta, om man vill komma i kontakt med dig?

Lotta: Då kan man, jag finns ju på LinkedIn, Lotta Hellzén. Och Miss Mallis-kontot, kollar inte riktigt nu.

Jan: Då får du sätta igång det. Du hade Instagram, sa du?

Lotta: Ja, Miss Mallis 1.

Jan: Vi kan lägga en länk.

Lotta: Ja, på något sätt. Inte helt uppdaterad, men där kan man komma. Det är inte så många som heter Hellzén, så de hittar nog mig. Jag är inte så hemlig. Eller Fastighetsbyrån i Ängelholm.

Jan: Ja, såklart. Lotta, fantastiskt, stort tack.

Lotta: Kul att vara här. Tack.

Jan: Vi ses igen.