Finansbranschens tre stora problem

Jan: För några veckor sedan satt jag i samma rum som statsminister Ulf Kristersson och EU-parlamentets talman Roberta Metsola. Jag hade tre minuter på mig att säga något klokt om den svenska finansbranschen – inför 40 journalister och en massa bankfolk. Jag var så nervös att det var en nästan utomkroppslig upplevelse. Det här avsnittet handlar om det jag sa, men framförallt om allt det jag inte hann säga.

Det finns så mycket spännande att säga om den svenska finansbranschen. Vi har mycket att vara stolta över, men det finns också saker som inte fungerar. De svenska storbankerna gjorde 213 miljarder kronor i vinst förra året – ungefär 20 miljoner kronor i timmen. Vi har över 2 700 miljarder kronor på bankkonton med dålig ränta, vilket är mer än vad vi har i privat fondsparande. Finansinspektionens egna rapporter visar att är man kund hos en storbank får man ofta en aktivt förvaltad fond – alltså en sämre fond. Traditionell försäkring i pension kostar svenska sparare i de kollektiva avtalen massor av avkastning. Och provisionsförbudet som Finansinspektionen rekommenderade 2016 har det inte blivit någonting av.

I det här avsnittet pratar jag och Per Palmström – min kompis som jag ringde både inför och efter mötet med statsministern. Han är finansiell rådgivare och jurist, och stör sig på många saker i finansbranschen precis som jag. Det är ett rejält samtal om vad som är fel i svensk finans: incitament som styr rådgivning, varför det är svårt att få tag på oberoende rådgivning, traditionell förvaltning, att ungdomar knappt får någon utbildning i privatekonomi och vad som faktiskt skulle behöva hända i Sverige.

Men vi tar avstamp i det positiva. Det är inget klagoavsnitt – vi börjar med de fantastiska sakerna vi har i Sverige. Jag ber om ursäkt för att det är lite av ett gubbavsnitt med lite rant. Det har legat och grott länge, och nu fick det äntligen komma ut.

En sak till: vi sitter och pratar, och det kan hända att vi säger lite fel på siffror. Finansinspektionens rapporter är facit för mycket av det vi diskuterar. Utan vidare – här kommer Per och jag, och Caroline.

Välkommen tillbaka, Per.

Caroline: Tack så mycket.

Bakgrunden till avsnittet

Jan: Det här avsnittet är en uppföljning på mitt samtal med statsministern och EU-talmannen. Vi pratade i telefon och du sa att vi var som två tonårstjejer.

Per: Jag har en kompis som jag pratar med i telefon – lika gammal som jag, vi har känt varandra sedan gymnasiet. Vi kan prata i timmar. Vi borde ha en gubbpodd, för det är en massa saker och sanningar som kommer fram. Precis som tonårstjejer förr när det bara fanns fasta telefoner. Och när du sa – ”kan inte vi prata om det?” – var det som ett: ”Ja, absolut! Det är min dröm.”

Jan: Men jag tänker att vi tar med Caroline så att det blir någon måtta på oss.

Per: Det.

Jan: Eftersom det kommer bli ganska mycket saker jag är upprörd på inom finans, tänker jag att vi måste börja med de bra sakerna.

Caroline: Det sa du också, Per. Du ville inte bara uppehålla dig i det negativa.

Jan: Precis.

Per: Vi började ju där, och nådde sedan ner till det mörka när vi pratade häromdagen. Jag fick ett sms av dig igår: ”Kan du tänka på några bra saker?” – och jag inser att jag kan bli för mycket ibland. Det var en jättebra påminnelse, för Sverige är positivt på så många sätt, även inom finans.

Det som faktiskt är bra med Sverige

Jan: Jag börjar med min, och den är kanske lite udda. Sverige är ett fantastiskt land på det sättet att vi har ett oerhört värdefullt välfärdssystem, vilket i praktiken innebär att snittsvensken egentligen inte behöver spara. Det är lite kontroversiellt, men vi har ungefär 20% av lönen i pension, gratis sjukvård och gratis skola. Det enda man egentligen behöver spara till i Sverige är bostad. Det kostar väldigt mycket att stå utanför bostadsmarknaden, men jag tror också att det förklarar varför många svenskar inte har ett stort finansiellt sparande – jämfört med länder som USA eller Kina behövs det faktiskt inte lika mycket. Och det tycker jag är en fin sak.

Per: Som ni vet fick jag en stroke strax efter att jag var här förra våren.

Jan: Var det vårt fel? Det är min nya teori.

Per: Ska du verkligen gå dit igen? Jag befriar er från den funderingen. Men när man råkar ut för det jag gick igenom, är det en fantastisk vårdapparat som sätter igång med ett enda fokus – att göra mig frisk. De lämnade ingenting till slumpen. Jag genomgick utredningar och det ena och det andra, och aldrig någonsin läste vi ett försäkringsvillkor. I jämförelse: jag var med på en hundträff i helgen, och där är det privatförsäkring för hundsjukvård – och då läses villkoren noga. Ska man ringa på en lördag kväll eller en vardag, för det är ju dyrare då? I många länder är sjukvård faktiskt en av de viktigaste sakerna att spara till.

Jan: Det leder oss till ett litet sidospår redan nu. Men ett år efter det hände – vilka insikter eller lärdomar har du dragit?

Per: Det har jag gjort. Och jag vill verkligen säga att det här är min upplevelse – den är inte generell. Jag trodde att jag skulle dö när jag åkte in. Men det gjorde jag inte, som ni ser. Och jag har faktiskt varit mentalt starkare under det här året än vad jag var tidigare. Mindre grubbel, mindre funderingar över allt som kan gå snett. Jag är bättre på att ta hand om varje dag. Jag har alltid varit tacksam, men nu tänker jag mer på tacksamheten. Och jag skjuter inte upp saker – ska vi göra det? Ja, men det gör vi.

Caroline: Du har nog också en ganska god grundinställning.

Per: Det är därför jag inte vill bli inordnad i skaran av ”allt är bra och jag är så framgångsrik” – för det är ju inte så. Men jag inser att jag var mer mentalt stark än vad jag kanske trodde.

Jan: Du sa också att det inte behövde bli något yxhugg i livet. Du älskar att jobba som finansiell rådgivare, du älskar din fru och tycker om dina hundar. Inget stort skifte – det var innan och det var efter.

Per: Tvärtom – jag kände att jag är på rätt plats. Jag är glad att jag 2014 lämnade en trygg värld. Jag var ju partner och kontorschef på KPMG, vilket är slutmålet för många. Men det var något skav. Nu trivs jag mycket bättre. Jag tror faktiskt att jag har svårt för auktoriteter.

Caroline: Vem har inte det?

Per: Jag tror det. Men i lumpen trivdes jag jättebra – för där förstår man direkt varför auktoriteter behövs. Och vi skulle göra det vi var satta att göra. Det fattade man.

Jan: Vi får komma tillbaka till det.

Caroline: Det är auktoriteter som har fel – det är ju problemet.

Jan: Min nästa positiva grej: jag var i USA 2023 på en Boglehead-konferens – det närmaste man kommer Rika Tillsammans i USA, efter Jack Bogle och hans community. Jag satt vid ett runt bord med en massa amerikaner och de var förvånade att jag kommit från Sverige för det. Sedan frågade de: ”You’re a socialist country – hur fungerar kapitalskatt på investeringar?” Jag sa att vi har en schablonskatt på ungefär en procent via ISK. De bara: ”No!” Och arvsskatten? Noll. ”No!” Fastighetsskatten? Begränsad till ungefär 600 dollar. ”You fucking socialists!”

Caroline: Du ruskade om dem lite.

Jan: Lite, ja. Jag tänker att det faktiskt är bra. Ibland får jag frågor om skatteoptimering, men vi bor i ett land där kapitalskatt är så förmånlig att det är riktigt bra. Nu är det dessutom skattefritt upp till 300 000 kronor på ISK. Mediankontot på ISK låg på runt 70 000 kronor för två år sedan, så det träffar majoriteten av sparare.

Per: Sant. Samtidigt är det lätt att falla ner i kaninhål. ISK är bra – och det är nog bra för staten också, för de får in pengarna förutsägbart. Om man räknar noga finns det till och med en brytpunkt när det faktiskt är bättre att inte ha aktier på ISK. Men vi använder ISK – det är bra och det är pedagogiskt. Man vet att de pengarna man ser på kontot faktiskt är sina.

Caroline: Vad är brytpunkten?

Jan: Om avkastningen är över 3% per år är ISK bättre.

Per: Och det beror inte bara på avkastning – det beror också på tidsperioden. Till slut kan du ha betalat så mycket i schablonskatt att det hade varit bättre utan.

Jan: Precis. Men det finns ju andra problem – fonden kan läggas ner och du får en skatteeffekt direkt.

Per: Jag håller med om att Sverige är fantastiskt när det gäller kapitalskatt. Jag träffar väldigt sällan numera kunder som vill skatteplanera och flytta utomlands. Jag hade en kund som sa något som verkligen satt sig: ”Inget skatteverk ska bestämma var jag ska bo.” Och sedan lade han till att Jesus var tvungen att födas i Betlehem för att han var skattskriven där – och att husen i Amsterdam är smala för att man på 1600-talet betalade fastighetsskatt baserat på husens bredd. Poängen: Sverige är bra på kapitalskatt. Och pengarna måste komma någonstans ifrån. Av erfarenhet skjuter man sig ofta i foten om man försöker vara för smart.

Caroline: Om man flyttar ut?

Jan: Ja, precis. Det slutar ofta dåligt.

Per: Jag pratar med folk som var med och satte upp sådana konstruktioner för länge sedan och som nu fått ägna all sin tid åt att processa och städa upp. Med alla elektroniska spår vi lämnar idag…

Jan: Och sen kom Panama-läckan.

Per: Ja. Det rekommenderar vi inte.

Jan: Har du fler bra grejer, Per?

Per: Ja, faktiskt. Det svenska pensionssystemet är inte så dåligt som folk tror.

Jan: Det håller jag med om. Det är rankat högt i oberoende analyser. Mercer hade en sådan analys, och jag tyckte till och med att de var lite taskiga som satte oss på sjätteplats – jag mejlade med dem. Motiveringen handlade bland annat om för lite flytträtt, men ändå: topp sex.

Per: Och vi kommer senare att hitta saker att klaga på, men att något är bra betyder inte att det inte kan bli ännu bättre. Det är lite det det handlar om. Jag tycker det är bra att vi börjar med de positiva sakerna, så att vi inte framstår som surgubbar.

Caroline: En av oss är det i alla fall. Men vad är Mercer?

Jan: De utvärderar världens pensionssystem.

Caroline: Vem låg på första plats?

Jan: Danmark, Finland, Singapore – och någon till, tror jag. Jag kan länka till rapporten.

Per: Kritiken jag hittade handlar om att systemet inte kan gå i konkurs – men om pengarna tar slut är det spararna som får betala. Att pensionssystemet skulle falla ihop helt tror jag dock inte på.

Jan: Några fler bra grejer?

Per: Ja. Tack vare bland annat allemansfonderna kom vi igång tidigt med fondsparande i Sverige, och det finns en medvetenhet bland svenska sparare om att investera i aktier. I många andra länder går man inte alls den vägen. Kunskapsnivån kunde vara sämre, och infrastrukturen är bra – det finns bra fonder och en medvetenhet kring sparande.

Jan: Om man räknar med pensionssystemet äger ungefär 99% av svenskarna fondandelar. Tar man bort pensionen är det runt 50%.

Per: Det är ändå ganska bra, tror jag.

Jan: Jämfört med många andra länder är det väldigt bra. Men en reality check: 60% av alla pensionssparare har mindre än 10 000 kronor i fonder. 80% av alla som äger en enskild aktie utanför pensionssystemet har mindre än 10 000 kronor. Så vi ska inte överdriva.

Per: Vad säger du egentligen?

Jan: Att man ibland tror att alla andra har jättemycket pengar och är fullkvaddade på aktier – men så är det inte. Snittsvensken har typ fyra aktier.

Caroline: Räknas den medvetenheten ens?

Jan: Tittar man på Danmark eller Tyskland är det ännu sämre, så i jämförelse är vi bra.

Caroline: Men vilka aktier är det, Jan? Är det typ Ericsson eller sådant?

Jan: Ja, lite sådant. Men poängen håller.

Per: Det hänger ihop med det första du sa – att vi inte behöver spara så mycket för att vi ändå tas om hand. Men vill man, finns det enkel tillgång, bra produkter och låga kostnader. Jag vill också lyfta fram att det finansiella systemet i Sverige uppfattas som stabilt – med stabila banker. Vi har förvisso hållit på att gå i konkurs i modern tid, men man har dragit lärdomar av det. Finansinspektionen granskar och ställer krav.

Caroline: Var det inte från 1929 man lärde sig att man måste hjälpa banker?

Per: 1992 syftar jag på.

Caroline: Swedbank?

Per: Ja. Men jag upplever att vi lärt oss något av det. Folk säger att banker inte kan gå i konkurs – och det är ju delvis därför vi har en insättningsgaranti.

Jan: Bra. Ska vi hoppa till problemen?

Per: Tar vi fram mötesågen?

Mötet med statsministern och EU-talmannen

Jan: Bakgrunden, för dig som lyssnar: jag bjöds in till ett runda bordssamtal med Ulf Kristersson, som hade besök av Roberta Metsola – EU-parlamentets talman, näst högsta positionen efter Ursula von der Leyen. Det är ungefär som talmannen i Sverige fast på EU-nivå. Och jag var sjukt nervös. De sa att det var ett informellt samtal – sedan visade det sig att det var 45 journalister bakom en, och det skulle ske på engelska.

Per: Hur många var ni?

Jan: Åtta stycken – lite influencers, jag hatar det ordet – plus Ulf Kristersson, Roberta Metsola, deras stabspersoner och runt 40 journalister. Det var på Nasdaq, så Adam som är vd där var också med.

Per: Jag visste inte vad EU:s talman hette innan du berättade det. Det säger något – det är ett problem att vi inte vet det, trots att EU har sådan enorm lagstiftande påverkan på hur vi lever. Om man visade en bild och frågade ”vet du vem det är?” – de flesta skulle svara nej.

Caroline: Vi känner inte igen bilder på våra egna ministrar heller.

Jan: Och det är en käng till svensk media, som rapporterar mer från USA än från EU trots att EU har större lagstiftande påverkan på våra liv.

Det största problemet i finansbranschen: incitament

Jan: I ett sådant sammanhang har man tre minuter på sig att säga något klokt. Jag valde att fokusera på det jag upplever som det största problemet inom finans. Det bygger på Charlie Munger: ”Show me the incentives and I’ll show you the outcome.” Visa mig incitamenten och jag ger dig resultatet.

Det jag sa – till mina bankkollegors stora förtjusning – var:

Så länge du har en aktör som ska ge råd, och de tjänar olika beroende på vilket val du gör, kan du aldrig vara säker på att du får det som är bäst för dig.

Tittar vi på symptomet: vi har 2 721 miljarder kronor på svenska bankkonton, enligt SCB:s sparbarometer. Om jag lägger in pengarna på ett nollräntekonto tjänar banken minst 2% på statslåneräntan. Ofta lånar de ut dem i bolån och tjänar i snitt 3%.

Men om jag går till banken för rådgivning – kommer de säga att jag ska lägga allt på ett nollräntekonto? Nej, det genomskådar de att jag förstår. Då säger de att jag ska investera. Och då rekommenderar de en aktivt förvaltad fond med en avgift på runt 1,4%. Medan det jag och Per pratar om – välj en bred, billig global aktieindexfond till 0,2% – ger banken 15 gånger mer om jag väljer nollräntekontot istället.

Polifanti i forumet formulerade det bra: skulle vi acceptera att en läkare fick kickback från läkemedelsföretag när de skriver ut recept baserat på en viss medicin?

Per: Det finns viss kritik kring liknande saker för läkare, men vi accepterar det definitivt inte.

Caroline: Nej, vi accepterar inte det. I USA är det kanske annorlunda, men inte i Sverige.

Jan: Det innebär också att rådgivaren på banken kan ha sju möten och misslyckas sälja den dyra fonden – men lyckas på det sjunde, och har då tjänat in kostnaden för de andra sex. Det var en av mina poänger. Och naturligtvis var det många som sa ”nej, men så är det inte.”

Caroline: Varför säger de det? Du har ju siffror.

Jan: De som jobbar på storbank upplever att de rekommenderar det som är bäst för kunden. De tror på riktigt att det de säger är rätt.

Per: Man tar inte ett jobb under de premisserna och tror att man gör fel. Man lever i en slags villfarelse. Det är väldigt svårt att få någon att förstå något om deras lön beror på att de inte förstår. De är inga onda människor på bankerna.

Jan: Logiskt sett: sitter du och jobbar på Swedbank rekommenderar du inte en indexfond från en konkurrent.

Caroline: Man rekommenderar sina egna produkter. Och allt man gör i den riktningen muddras ihop med känslan av att man hjälpt kunden, att man är schysst.

Jan: Och många gånger tror de faktiskt att Swedbanks aktiva fond är bättre än en indexfond. Jag har inspelade rådgivningssamtal som är riktigt dåliga – men jag pallar inte ta den konflikten med banken publikt.

Per: Det är ju därför man vill komma hit till podden och tycka.

Jan: Precis. Och man gör alltid mycket research inför ett sådant sammanhang. Men avbryt mig gärna, Per.

Finansinspektionens rapport: storbankerna vs. nätmäklarna

Jan: Nu går vi från tyckande till källa. Finansinspektionens rapport från 28 november 2025, om avgifter och distribution på den svenska fondmarknaden.

Per: 2025? Är ni gamla?

Jan: Förlåt – 2025. Rapporten visar att man i snitt betalar 1% i avgift som kund på storbank, versus 0,4% hos en nätmäklare. Det vill säga 0,6% mer per år hos storbanken.

Per: För samma fonder?

Jan: Nej – de jämför kundpopulationerna. Men lyssna vidare: 80% av kunderna hos storbankerna har en aktivt förvaltad fond, versus 50% hos nätmäklarna. Storbankerna säljer dessutom i 90% av fallen sina egna fonder, medan nätmäklarna bara har 30% egna fonder. Och samma fond kostar 80% mindre i pensionssystemet än hos storbankerna – för i pensionssystemet har professionella upphandlare ställt krav och verkligen drivit en agenda som är bra för spararna.

Blandfonder är populära hos storbankerna: 30% av kunderna har blandfond, jämfört med 5% hos nätmäklarna. Och avgiften är hälften – 1% i snitt hos storbankerna, 0,5% hos nätmäklarna.

Caroline: 80% av kunderna på storbank har aktivt förvaltade fonder?

Jan: Ja, versus 50% hos nätmäklarna. Och jämförelsen är intressant – kunderna hos storbankerna har med stor sannolikhet fått råd eller blivit begränsade i sitt urval. En av de vanligaste frågorna i forumet är: ”Jag är kund på Handelsbanken och kan inte välja de fonder ni rekommenderar.” Det beror på en liten kryssruta som heter ”visa endast Handelsbankens fonder” – som är default-ikryssad. Det tog mig tre år att missa den. Du måste aktivt klicka bort den, och den är gömd bland filtren.

Per: Varför har det blivit så? Jag funderade på det igår. Vad ska en bank egentligen göra? En bank driver inlåning och utlåning – det är kärnan. Kreditbedömningar, hantering av in- och utlåning, betalningar. Man kan också tänka sig att banker är medlemmar på börsen och därigenom tillhandahåller aktiehandel – och tar courtage för det. Men bankerna har börjat göra för mycket saker man kan tjäna pengar på utanför kärnverksamheten. Min brutala slutsats: banker behöver inte äga fondbolag, för det går inte att undvika intressekonflikten.

Jan: Och jag vill läsa en mening till från Finansinspektionen – en rapport från 3 februari 2016:

Problemet är att rådgivning och förmedling på sparandemarknaden finansieras av producenterna och syftar alltså oftast till att sälja deras produkter, inte till att ge råd utifrån vad som är bäst för konsumenten. Rådgivarnas intresse är att rekommendera de produkter som ger dem mest provision.

Det är inte tyckande – det är Finansinspektionen. Och från samma rapport:

Fondsparare över 64 år äger 80% av de privata fondtillgångarna och betalar de högsta avgifterna. Äldre har mer av sitt sparande i aktivt förvaltade fonder, blandfonder och distributörernas egna fonder. De har också ofta sitt sparande i storbanker och i depåer med potentiell skatteinlåsning.

Per: De som har rådgivning har det alltså sämre än de som inte har det?

Jan: Om man tar rådgivning på bank – ja. Precis.

Per: Då hamnar man i det dyrare och historiskt sett avkastningsmässigt sämre alternativet.

Jan: Och en annan fråga som är typiskt bra för konsumenten: fri flytträtt. Man har pratat om att lagstifta om det även utanför tjänstepension – att om du sitter inlåst i gamla fonder med latenta skatteskulder ska du kunna byta och behålla skatteskulden. Men det har inte hänt. Och 85% av det privata fondsparandet går fortfarande via storbankerna.

Per: Jag måste hoppa in här, för det viktigaste beslutet för de flesta är lånet.

Jan: Precis.

Per: Och maktbalansen där är väldigt skev. Man sitter med mössan i hand och säger ”får jag låna?” – och om du har ett sparande vill banken att du flyttar det dit, kanske till och med med löfte om lägre ränta. Men bankerna får väl inte lov att koppla ihop olika produkter på det sättet?

Jan: Det fick de göra förr – de kopplade bolån med livförsäkring, där försäkringen var designad för att täcka bolånet och eliminera bankens risk. Det har de fått sluta med. Nu har man paketerat det annorlunda som ”bolåneskydd” och liknande.

Men det viktigaste att höra om du lyssnar: bli inte helkund på en bank för att få rabatt på bolåneräntan. Det du betalar i avgifter på sparandet är mycket mer än den ränterabatten.

Per: Det är lätt att säga. Men när du sitter där med kontantinsatsen, redo att köpa ditt drömhus, och barnen tindrar med ögonen inför en trädgård och studsmatta – då är det inte så enkelt.

Frågan man ställer sig: Sverige är inte bra här. För allt vi pratar om är tillåtet och görs, och innebär att folk inte har det bästa alternativet.

Caroline: Och alla banker gör likadant, så man kan inte gå någon annanstans.

Jan: Det var exakt det finansminister KT sa i SVT: ”Byt bank. It’s the same shit.” Och det är svårt att byta – du delar upp bolånet i delar med olika bindningstider och låser dig. Fram till nyligen kostade det mycket att lösa bundna lån i förtid. Och amorteringsunderlaget – det kunde ta flera veckor att få hem. Nu finns lagstiftning som kräver att man kan få det digitalt, och kudos till de politiker som drev igenom det. Men bankerna är skickliga på att göra allt sådant besvärligt.

Per: Likadant i telekombranschen – jag tänker på Telenor och liknande. Vill du byta operatör kan det vara hur krångligt som helst. Man är välkommen att skriva på ett abonnemang, men att säga upp det är en annan sak. Man känner sig inte välkommen att gå. Likadant med banken.

Om bankerna hade hållit sig till kärnverksamheten – inlåning, utlåning, betalningar och courtage – och inte rådgivning och fondverksamhet, hade det sett annorlunda ut.

Bankernas vinster och räntemarginaler

Jan: Nu ska ni gissa något. Jag har sammanställt DNB, Swedbank, Handelsbanken, Nordea, Danske och SEB. Hur mycket vinst gjorde de sex största bankerna efter skatt förra året?

Per: Det är miljarder.

Caroline: Jättemycket pengar.

Per: Frågar man inte hur mycket mjölk kostar heller.

Jan: 213 miljarder kronor i vinst. Sammanlagt, efter skatt. Det är ungefär en miljon kronor i vinst per dag – nej, snarare 20 miljoner kronor i timmen, 365 dagar om året.

Per: Och här vill jag ha balans: det är inte ett problem att banker tjänar pengar. Stabila banker är bra för det finansiella systemet. Jag vill bara kasta in det för att behålla perspektivet.

Caroline: Du tänker att de ska göra det i sin kärnverksamhet?

Jan: Lyssna nu. Swedbank: bolånets listränta 3,94%, snittränta 2,60%. Privatlån: 6–16% i ränta. Sparkontona: 0,5% på sparkonto plus, 0% på e-sparkonto, 0,1% på framtidskonto, 0% på privatkonto, 0% på lönekonto.

Och vad gjorde storbankerna förra veckan?

Per: De höjde den rörliga räntan utan att Riksbanken höjt sin ränta. De ökar bara marginalen och tjänar ännu mer pengar.

Jan: Och alla gör det. De säger att ”marknadsräntorna har ökat” – men nummer ett borde de då höja räntan på sparkonton. Det gör man inte. Och nummer två: de långa marknadsräntorna styr de bundna räntorna, inte de rörliga. Att höja rörliga bolån med hänvisning till att långa marknadsräntor stigit är missvisande.

Caroline: Men koordinerar de sig, eller märker en bank att en annan höjt och följer efter?

Jan: Det spelar ingen roll – grejen är att de höjer utan egentlig anledning.

Per: Det jag hör är: om alla gör detta borde det finnas tillfälle för någon att inte göra det och ta alla kunderna.

Jan: Vi har haft en statlig bank, SBAB. De har hållit på i 20–25 år och har fortfarande mindre än 10% av de svenska bolånen.

Per: Byter folk inte?

Jan: Det är en jävla bra fråga. Dels är folk väldigt lojala mot sin bank, dels är det stökigt att byta. Det är bekvämt att stanna.

BankID och infrastrukturens fångstsystem

Jan: Och det är sjukare: BankID ägs av bankerna. Försök bli utkastad från din bank och sedan byta – och se hur du får ett nytt BankID. Vi är enormt beroende av BankID för att fungera i samhället.

Per: Det kostar ju ingenting att använda det, i alla fall.

Jan: För oss som privatpersoner. Men vi har en produkt där vi försöker integrera BankID-inloggning – och vi betalar en krona per inloggning till bankerna.

Caroline: Ni måste betala?

Jan: Naturligtvis. Och den kostnaden ingår i vår abonnemangsavgift. Loggar du in på Zalando med BankID betalar Zalando en kostnad per inloggning – och den kostnaden ingår sedan i allt du köper där. Deras löner, serverkostnader, BankID-avgiften – allt.

Caroline: Men det är inte uppspesad någonstans.

Jan: Nej. Det är därför folk tror att BankID och Swish är gratis.

Per: Ingenting är gratis.

Jan: Nu har regeringen gett Polismyndigheten i uppdrag att lansera ett statligt ID den första november som är oberoende av bankerna. Äntligen.

Och nu vill jag läsa ett citat från Finansinspektionens rapport från 2016:

En välfungerande marknad präglas av god information om varans kvalitet och pris, ur såväl köpares som säljares perspektiv. På en välfungerande marknad slås produkter som inte är konkurrenskraftiga ut. Konsumenter vill inte köpa produkter som är dyra eller dåliga – eller i värsta fall bådadera. Detta fungerar dock inte på sparandemarknaden idag. Det finns istället ett marknadsmisslyckande: konsumenterna har inte möjlighet att bedöma vare sig kvalitet eller pris på produkterna och kan därför inte påverka utbudet.

Per: Vad menar man med marknadsmisslyckande?

Jan: Att marknaden inte fungerar som den borde – vi har dyra och dåliga produkter på grund av informationsasymmetri.

Caroline: Kunderna förstår inte vad de köper.

Jan: Och det är ganska tufft formulerat. Byråkrater tar sällan i med kraftuttryck. Men Finansinspektionen 2016 sa att detta är ett marknadsmisslyckande och att det borde vara ett totalt förbud mot provisioner – och tio år senare, 2026, har ingenting hänt. Nu pratar man om att det ska ske ”i dialog med branschen.”

Caroline: Vem hade skrivit det?

Jan: Finansinspektionen.

Per: Det kan ha att göra med den politiska miljön, eller…

Jan: Jag skulle säga att någon har gjort bra lobbying.

Per: Jag håller med dig Jan. Sverige är fantastiskt med sina myndigheter – med bra ämbetspersoner är det en grundbult för att Sverige ska fungera som rättsstat. Men Finansinspektionen har ett bekymmer, precis som Skatteverket: så fort folk blir duktiga lämnar de, för privata aktörer är beredda att betala sjuka löner. Men heder åt de som ser ett värde i att stanna.

Jan: Du och jag borde kanske jobba på Finansinspektionen.

Per: Vi hade tagit livet av oss, eller varandra. Och jag hade inte stått ut – det är trögrörligt.

Caroline: Jag tänkte exakt det du sa – hur skulle ni stå ut med det?

Per: Nu måste jag flika in: vi driver värdepappersbolag sedan 2018. I november var vi på vårt första tillsynsmöte med Finansinspektionen i Stockholm – ett så kallat tillsynsmöte. Jag har länge undrat varför de inte hört av sig, för vi betalar ju massa pengar för tillståndet. Uppenbarligen är det andra som sysselsätter dem.

Men det är positivt: gentemot kunderna är det bra att kunna säga att vi har blivit granskade och är hela och rena. Och om man inte har några lik i lasten – vilket jag inte upplever att vi har – är det inget problem.

Och när vi närmade oss slutet av mötet kunde jag inte låta bli att fråga: ”Tycker ni det är viktigt med oberoende?” Det blev lite obekvämt. De svarade att de inte har en uppfattning i den frågan – de är en tillsynsmyndighet. Men jag tend to disagree: i de rapporter Jan citerar ligger underförstått att fler borde vara oberoende, för det är beroendet och incitamentsystemen som driver de företeelser man inte tycker om.

Vi hade nyss blivit värdepappersbolag när vi dök upp i Privata Affärer. Hur hamnade vi där? Det visade sig att vi svarat på en enkät – och var oberoende enligt den. Det var åtta bolag i hela Sverige som klarade det testet. Resten klarade det inte.

Slutsatsen av utredningen – lite nördig att hitta på FI:s hemsida – är att man borde göra mer av det här. Jag har till och med mejlat Moa Langemark, delvis av egoistiska skäl eftersom jag vill att fler ska hitta till oss. Men svaret är att de måste vara väldigt försiktiga och det är svårt för Finansinspektionen att ta steget ut på det sättet.

Provisionsförbud och rådgivningens incitamentsproblem

Jan: Jag känner folk i branschen som inte alltid vill stå med namn utåt. En av dem berättade att 2016–2017, när rapporten om provisionsförbud presenterades, räckte någon upp handen på mötet och frågade: ”Ja men hur ska vi tjäna pengar då?”

Per: Jag har ett annat exempel. När vi skulle bli värdepappersbolag gick vi en utbildning med Swedsec – licenser och grejer som vi nu har. På kursen var det en rutinerad föreläsare som tog upp provisionsförbud. Reaktionen bland deltagarna från etablerade aktörer var nästan uppror: ”Det måste vi väl inte göra?” Föreläsaren fick försvara sig och påpeka att det redan idag finns ett krav – du får behålla provisionen om du kan motivera att det är bättre för kunden. Men annars får du inte ta den. Okunskapen om att den kopplingen existerar var total bland deltagarna.

Jan: Och vet du vad som är intressant? Det finns forskning som visar att om du berättar att du tar provision ökar förtroendet hos den på andra sidan. Personen upplevs som seriös eftersom den är ärlig om sitt incitamentsproblem.

Caroline: Men att ”motivera en provision” och att ”disklosa” den är inte samma sak.

Jan: Det är tydligt i FI:s regelverk hur man ska disklosa det. Men vi hoppar vidare.

Tre vanligaste frågorna och rådgivningsglappet

Jan: Låt mig gå tillbaka till mötet med statsministern och Roberta Metsola. Jag fick massor av hjälp från forumet med vad jag skulle ta upp – två saker.

Det ena var incitamentsproblem – det har vi gått igenom. Det andra handlar om att vi har hållit på med Rika Tillsammans i nästan 20 år, och alla frågor vi fått kan sammanfattas i tre: Vem kan jag lita på? Vad ska jag göra nu, i den situation jag är i? Och: Har jag gjort rätt?

Folk har börjat förstå att bankrådgivare egentligen är säljare. Men nästa steg – vart vänder man sig istället? Sociala medier, och där är det mycket hit or miss. Hamnar man hos oss eller en annan seriös aktör kan det bli bra. Men lagstiftningen gör det svårt.

Vi tog in en av Sveriges bättre jurister för att granska Rika Tillsammans. Han sa att vi gör mycket bra, men vi får sluta länka till egna artiklar när någon ställer en fråga i forumet – för då riskerar vi att hamna i finansiell rådgivning. Om en 24-åring skriver att de har 100 000 kronor, och jag svarar med en länk till en artikel om fonder, har jag tagit in bakgrundsinformation om en specifik person.

Per: Det håller jag med om. Vet man något om personen riskerar det att bli finansiell rådgivning.

Jan: Det är alldeles för lite information för en lämplighetsbedömning – men alldeles för mycket för att räknas som allmän information. Och en sammanställning som ”bästa fonderna” räknas som en investeringsrekommendation.

Per: Men om du bara skriver en sådan artikel generellt, utan att någon frågat?

Jan: Då är det okej. Men det betyder att vi som vill göra det seriöst blir bakbundna. Och för att hänvisa en person med 200 000 kronor – eller en miljon – till dig, Per, har du krav att uppfylla och lagstiftning att följa. Det är helt enkelt inte lönsamt att ta in en kund utan ett signifikant belopp. Det innebär att en vanlig svensk i praktiken inte har någonstans att vända sig.

Caroline: Vänta – den som vill vara seriös bakbinds av lagstiftningen. Men banken bakbinds inte, för de säljer egna produkter och det är inte olagligt?

Jan: Bankerna har samma krav kring finansiell rådgivning. Men de säljer egna produkter – det är inte olagligt. Och informerar man om det ökar förtroendet hos kunden. Det är så de kommer undan.

Caroline: Det känns som att lagstiftningen slår fel.

Jan: Ja!

Per: Det är som om det inte spelar roll om man väljer en gammal Folkabubba eller en Rolls-Royce – man kan inte se skillnaden i pris eller kvalitet.

Jan: Precis. Ska du köpa Swedbank Global – aktivt förvaltad med hög avgift – eller Swedbank Robo Access Global – en indexfond med låg avgift? De kommer säga: ”Titta, Swedbank Global har gått bättre historiskt.”

Per: Och här blandas okunskapen in. Jag hör ofta: ”Jag är beredd att betala mer för aktiva fonder, för de duktiga förvaltarna ger bättre avkastning.” Och: ”Han är dessutom så trevlig.” Ska du ha en kompis eller ska du ha någon som förvaltar dina pengar? Lite tillspetsat – men det är där folk hamnar.

Caroline: Varför kan man inte få båda?

Per: Man tror kanske att man får båda.

Det börjar bli komplext – det är inte bara en faktor utan man måste ta ett helhetsgrepp. Det handlar om att lyfta den allmänna medvetandegraden. Era tre frågor var bra, Jan. De om förtroende och vad man ska göra nu – de kommer hela tiden. Och vi får ofta frågor från folk som insett att de saknar kompetens, men de har väldigt lite pengar och passar dåligt in i vår struktur. Jag vet inte alltid vem jag ska hänvisa dem till.

Rådgivningsglappet: vem hjälper den vanliga spararen?

Per: Bankerna kallar sig inte ens rådgivare längre på visitkorten – men det gjorde de länge. Vi träffade en polis. August ringde – och jag sade att vi tog mötet. Vi satt en timme med honom på ett digitalt möte, och han var så tacksam och lyrisk i slutet. Vi kunde bekräfta att han hade gjort rätt, att han behövde lite hjälp och stöd med det. Och vi kände båda: det här vill vi göra.

Caroline: Han var egentligen inte er typiska kund.

Jan: Han hade inte tillräckligt med pengar.

Per: Vi gav honom en timme. Lite pro bono. Men det är ändå jättemånga tusenlappar. Jag är snart 60 – allt jag har lärt mig om skatter och finans kan jag sälja. Prislappen på det, om man jämför med vad advokater kostar, är 5–10 000 kronor i timmen. Det betalar folk inte.

Caroline: Så det är ett problem.

Per: Ja. Det där är ett problem.

Jan: Och det är inte bara den ena timmen. Det är förarbete, efterdokumentation – massor av jobb. Jag har pratat med dig och andra rådgivare. Snittkostnaden på marknaden för rådgivning ligger runt 20 000 kronor.

Per: Vi har 50 styrdokument som ska uppdateras årligen.

Jan: Plus att fylla i Finansinspektionens hemsida varje kvartal. Plus popquizzen från FI med löpande undersökningar.

Per: Och när vi jobbade med aktier på Institutet skulle man rapportera in transaktionerna till Finansinspektionen. Och någon från FI sa: ”Det kommer in en massa sådana här – men vi vet inte vad vi ska ha med informationen.”

Caroline: Så de vet på den dagen de vet.

Per: Det påminner om den där skämtteckningen – hur USA uppfinner AI och alltihop, medan Europa är stolt för att kapsylen nu sitter kvar på flaskan. Jag raljerar inte med miljöargumentet, för det är naturligtvis viktigt. Men det har blivit för mycket. Det handlar om att mata beästet – mycket av regelverket kring finans kommer från EU-håll. Vi ska informera om det och det. Inga problem, jag är jurist, ge mig reglerna. Vi har producerat informationsmaterial som – vågar jag nästan påstå – ingen har läst. Vad är syftet med det?

Jag har sagt det länge: det viktiga måste sammanfattas på ett A4. Vad kostar det? Vilka är de viktigaste punkterna? Men det finns inte. Man ska göra för mycket.

Jan: En kollega till dig i branschen sa att han behöver skicka 40–80 sidor dokumentation till kunden inför ett rådgivningsmöte.

Per: Stämmer. Det är som Apples licensavtal – hur långt är det? Superlångt. Och du ger säkert bort dina bilder.

Det är bra att vi har GDPR och skyddar persondata – det är inte gjort för att jävlas med oss. Men det har gått snett någonstans. Det har blivit för mycket.

Caroline: Men alla gör det väl, alla branscher?

Per: Absolut. Alla gör det. Och det fina är att om man inte har några lik i lasten…

Vad kostar det att starta ett oberoende rådgivningsbolag?

Jan: Om jag kom till dig och sa att jag vill ge finansiell rådgivning inom ramen för Rika Tillsammans – vad skulle det kosta att starta och underhålla per år?

Per: Att starta: mellan 5 och 10 miljoner kronor.

Jan: Och underhåll per år?

Per: Vi är extremt kostnadsskickliga – men en till två miljoner om året.

Jan: Vilket gör det i princip omöjligt för de flesta. Ni är bland de få som faktiskt tagit sig igenom det.

Per: När vi berättar för andra i branschen säger de: ”Va, har ni klarat det på det?” Men vi bokför allt in-house, vilket sparar enorma pengar. Och August, som jag verkligen vill lyfta fram, är ovärderlig.

Caroline: Alltså det är jättedyrt att komma in.

Per: Jättedyrt. Och vill man ändå ge rådgivning – då kan man ta en genväg och bli försäkringsförmedlare.

Försäkringsförmedlarnas kryphål

Jan: Okej, håll i dig nu.

Per: Som försäkringsförmedlare är det billigare och enklare att etablera sig. Och som försäkringsförmedlare får du lämna finansiell rådgivning avseende tillgångarna i ett försäkringsskal. Är du med?

Så vad händer? Sitter du med en kund vet du att om du säljer dem en försäkring kan du tjäna pengar på rådgivning. Men säljer du dem ett investeringssparkonto får du inte lämna rådgivning.

Jan: Och då säljer man försäkringar.

Per: Exakt. Då går folk runt med försäkringar. Min son är lärare, och jag hjälpte honom med tjänstepensionen. Hans intuitiva bedömning var: jag behöver ingen försäkring. Han har rätt – det behövs inte. Men det kallas tjänstepension, och det är tekniskt sett försäkringar. Varför det har blivit så kan man undra.

Försäkringsmomentet är totalt underordnat. I teorin: om den försäkrade dör får man tillbaka pengarna plus en liten slant. Försäkringen finns inte för försäkringens skull – utan för skatteskalets skull.

Jan: Och i rapporten från 2016 stod att 99% av försäkringsförmedlarnas inkomst kom från provisioner. Det lägger jag bara ut där.

Per: Vi är ju försäkringsförmedlare. Är vi lika onda?

Vi finns för att det faktiskt finns ett behov – en kapitalförsäkring för aktiebolag, till exempel. Företag kan inte ha ISK. Och för att komma åt schablonbeskattningen behöver de stoppa in pengarna i en kapitalförsäkring. Där är det motiverat – inte för att man behöver försäkringen, utan för att man vill ha skatteskalet.

Caroline: Hur motiverar man försäkringen för de privata spararna som redan har ISK?

Per: Det gör man ju inte – för ISK-sparare finns det inget egentligt försäkringsbehov. Men för aktiebolag finns det en logik, och man accepterar försäkringen för att det är det enda sättet att komma åt schablonskatten.

Och det finns fler försäkringsförmedlare just för att det är lättare att etablera sig. Där kan man få rådgivning – men de tar inte betalt av kunden. De lever på provision. Plus att de säljer försäkringar till folk som egentligen inte behöver försäkring. Plus att man som förmedlare får ersättning i förskott och avgift på insatt kapital.

Jan: Och det blir störst i pension. Tjänstepension är i princip alltid i försäkringsform.

Per: I princip, ja – om du inte har något mer obskyrt. Egenföretagare och sådant.

Traditionell försäkring och tjänstepensionen

Jan: Vi har 4 600 miljarder kronor i tjänstepensioner i Sverige. Av dessa ligger 2 500 miljarder i traditionell försäkring – mer än hälften. Och 2 074 miljarder i fondförsäkring. Båda är tekniskt sett försäkringar, vilket gör att de kan rådges av försäkringsförmedlare.

Kan du beskriva vad traditionell försäkring är i två meningar?

Per: One size fits all. Men det är lite för hårt – det finns fall där det fungerar.

Jan: De är sällsynta.

Caroline: Hur många sådana fall är det?

Per: Inte så många.

Jan: Traditionell försäkring säljs ofta in som ett sparande med garanti: ”Vi garanterar att du får minst 80% av det insatta kapitalet i pension.” Säkerhetsgarantin upplevs som trygg, och de stora pensionsbolagen förvaltar det. Men det är paternalistiskt – inspel från en person i branschen: ”Vi kan inte lita på att spararna väljer rätt investering eller rätt uttagstid, så vi måste styra förvaltning och uttag.” Man har alltså inga valmöjligheter i den traditionella försäkringen.

Caroline: Alltså för att jag är lite dum?

Jan: Ungefär. Och det roliga är att ledningsgrupper och höga befattningshavare ofta undantagits – de får välja själva. Men vi andra får inte.

Per: När man som ny lärare ska välja pension hamnar man på en sida som heter ”pensionsvalet.” Och där är det beskrivet som: tryggt, lugnt, bra – versus ”riskfyllt”, ”ska du verkligen göra det?”

Det påminner om den gamla sketchen där alternativen är ett bra parti och ett som ”dödar folk” – och man ändå väljer fel för att det var bättre beskrivet. Traditionell förvaltning presenteras med lugna och positiva ord. Fondförvaltning låter riskfyllt. Språkvalen är inte vetenskapligt grundade – de är rent känslomässiga.

Caroline: Menar du att det är så polariserat att man känner rädsla inför det andra alternativet?

Per: Ja, på det sättet de beskrivit det. I slutändan är det inte vetenskapligt grundat alls.

Så då gäller det att bryta mot strömmen – som jag gjort med min son. ”Du ska välja det här andra.” Och polisen jag berättade om – han har insett detta och hjälper nu alla nya kollegor att byta till fondförsäkring.

Jan: Oliver hjälpte mig med förberedelserna. Vi tittade på Alecta – deras fond med högst aktieandel har 60% aktier och 40% räntor. Det är redan fel för unga, för all forskning säger att unga ska ha hög aktieandel. Alectas snittavkastning de senaste fem åren: 7% per år.

Jämför med en bred, billig global indexfond – DNB Global – som under samma period haft 13,6% avkastning per år.

För en snittsvensk med 500 000 kronor i tjänstepension och 2 000 kronor i insättning per månad innebär det en skillnad på 31%: i Alectas traditionella försäkring har man fått 850 000 kronor, i fondförsäkring med en indexfond 1,1 miljoner. En skillnad på 300 000 kronor – på bara fem år.

Per: Och avgifterna i traditionell försäkring är en svart låda. Omöjliga att räkna ut.

Jan: De räknas inte på samma sätt som en fondavgift, och man måste dessutom ta hänsyn till alternativkostnaden.

Per: Ja, räknar man in det är det helt slut.

Jan: Vi är överens – vi behöver inte försvara traditionell försäkring längre.

Caroline: Du sa att man fick 80% garanterat – vad händer med de andra 20%?

Jan: Det är ett golv. Du kan aldrig få ut mindre än 80% av det insatta kapitalet. Men börsen kan ju falla 30% på tre veckor, som under corona – och hade du haft aktier utanför försäkringen hade du kanske bara fått ut 70%. Traditionell försäkring ger dig ett skydd mot det värsta. Men sannolikheten att faktiskt förlora pengar i en aktieinvestering på 25 år är statistiskt sett extremt liten.

Sannolikheten att gå plus på en aktieinvestering på 25 år är 99,9%.

Caroline: Det vet jag, för jag sitter i den här podden. Men folk vet inte det – det kan kännas riskfyllt.

Per: Och garantin kan i teorin också brista – pensionsbolagen lever inte i en parallell värld utan risk. Allt kan gå fel.

Jan: Precis – den säljs in som en garanti, men egentligen är den det inte till hundra procent.

HR-avdelningarnas roll och kompetensglapp

Per: Vem är det som väljer tjänstepension för anställda på företag? HR-avdelningen. Hur många timmars utbildning i finans ingår i en HR-linje?

Caroline: Jag tänkte att det kanske var lite.

Per: Noll. Och så sitter man i ledningen och delegerar: ”Det kan du sköta” – oftast till en person på HR. De löser det, träffar pensionsbolag och det slutar ofta dyrt.

Jan: Och det värsta: de väljer pensionslösning efter vem som underlättar HR:s arbete. Lysa, till exempel – de kan inte konkurrera med aktiva tjänstepensioner för att de saknar de system HR behöver för lönerapportering. Så de kan bara ta fribrev. Det innebär att de som vinner upphandlingar är de med bäst HR-system – vilket inte har ett dugg med den finansiella produkten att göra.

Per: Och de erbjuder gratis rådgivning till alla anställda. Precis som BankID är ”gratis.”

Caroline: Det är lika dyrt det.

Per: Och sen kommer ”toktomtar” som vi, som råkar säga att det är fel i grunden. Och frågas: ”Vem är ni? Är pengarna säkra?” Trots att vi lagt mycket mer tid på det och inte spekulerar med egna eller kundernas pengar.

Om man väljer i en stiftelse väljer man ofta ett känt namn – SEB, Handelsbanken – för ingen skjuts i gryningen för det beslutet.

Jan: Vi hade SEBs stiftelseförvaltning. Klassisk ”cover my ass”-strategi.

Caroline: Vi ska också tänka på hur mycket vi begär av människor. Att de själva ska vara kritiska, kolla upp alternativ och gå emot vad äldre kollegor rekommenderar – det är rätt mycket begärt. Var ska man ens börja?

Per: Och om vi ska prata om vad vi gör åt det…

Vad gör vi åt det?

Caroline: Ja, vad gör vi åt det?

Per: Uttu skriver i communityn – och jag tycker det är bra skrivet:

Det mesta av hat mot banksystemet och rädsla för börsen bygger på okunskap. Vi borde kunna bygga ett rikt och välinvesterat folk med högt förtroende för systemet – om folk fick en korrekt bild av hur det fungerar och därmed rätt förväntningar på rätt instanser.

Caroline: Det var bra skrivet, Uttu.

Per: Det var bra skrivet, Uttu. Det handlar om två saker. Det ena är kunskap och utbildning. Det finns ingen önskan från branschen att utbilda folk, för välutbildade kunder ställer jobbigare frågor. Det andra är att ta bort incitamentskonflikterna och incitamentstrukturer som jobbar emot det bästa. De två sakerna är de viktigaste.

Finansiell utbildning och PISA

Jan: Det finns en PISA-undersökning om finansiell kompetens. Tror vi att Sverige har deltagit?

Caroline: Vad är PISA egentligen?

Jan: Utvärdering av skolungdomars kunskap i olika ämnen. Och det finns en finansiell variant. Man konstaterar att ungdomar lämnar skolan med otillräckliga kunskaper i privatekonomi. En undersökning från Finansinspektionen visar att var tredje ung person upplever osäkerhet kring privatekonomi.

Vi har hem- och konsumentkunskap i skolan: 40 timmar på låg- och mellanstadiet, 90 timmar på högstadiet. Det är undervisningstid för hela ämnet under hela skolgången.

Per: Under hela skolgången?

Jan: Ja. Och av den begränsade tiden ska man lära sig matlagning, livsmedlets egenskaper, hygien, livsmedelssäkerhet, mattraditioner, arbetsfördelning i hemmet, rutiner för tvätt och städning – och sedan, i allt detta, privatekonomi. Att handla på kredit, teckna abonnemang, planering vid inköp, konsumenters rättigheter, jämförelse av pris och kvalitet, relationen mellan inkomst, sparande och konsumtion.

Skolinspektionen har granskat detta: man hinner inte med. Många lärare kan inte ämnet själva. Granskningen visar att lärarna prioriterar mat, måltider och hälsa – för det är det de kan undervisa om. Andelen behöriga lärare i hemkunskap är bara 60%. Och granskningen från 2019 visar att en stor del av undervisningen ägnas åt praktisk matlagning på bekostnad av övrigt innehåll.

En hemkunskapslärare sa till mig: man ägnar lika mycket tid åt privatekonomi på grundskolan som åt att rensa fisk.

Caroline: Rensa fisk går snabbt. Det är min erfarenhet.

Per: Troligtvis har mer resurser lagts på att lära oss borsta tänderna än att tänka på vår ekonomi.

Jan: Och många finansaktörer tjänar mer pengar på att vi ägnar mer tid åt att borsta tänderna än åt att tänka på vår ekonomi.

Per: Sitter vi. Så det är mycket bra att vi började med det positiva. Bra kan bli bättre.

Jan: Vi kan inte sluta än.

Per: Nej nej nej, för fan.

Provisionsstyrda råd och lägre avkastning

Jan: Jag vill läsa ett citat till från Finansinspektionens rapport 2016. När kunder fick välja själva valde 60% en fond med avgift under 1%. Gick de till en försäkringsförmedlare var det bara 30% som valde en fond under 1%. De har styrts.

Och FI skriver:

Genom en grundlig litteraturgenomgång konstaterar vi att det finns ett brett empiriskt stöd för att sparprodukter som säljs via kanaler som präglas av intressekonflikter resulterar i lägre avkastning för kunden. Forskningen pekar på en lägre avkastning på mellan 0,7 och 2,5 procentenheter per år – till följd av högre avgifter och ett högre antal transaktioner än vad som vore fördelaktigt. Sammantaget är en procentenhet en trolig uppskattning av hur mycket lägre avkastningen blir för sparande via rådgivning präglad av intressekonflikter.

Det är ord och inga visor. Du behöver inte lyssna på två gamla gubbar – lyssna på Finansinspektionen.

Per: Och vi har mot oss okunskapen. Men vi håller ner kostnaderna och har nu ganska mycket pengar under förvaltning – trots det tjänar vi inte fruktansvärt mycket pengar ännu.

Provisionsförbud i andra länder

Jan: Tror vi att provisionsförbudet i Holland och England har fungerat?

Per: Min bild är att det finns fler oberoende aktörer i Storbritannien och Nederländerna till följd av provisionsförbudet. Fondbolag vi jobbar med som är stora i de länderna lämnar inga kickbacks – och de är bra. Rådgivare använder dem. I länder utan sådana förbud styr en annan logik vad som erbjuds kunderna.

Varningstexter och forskning

Jan: Det finns en studie om varningsmeddelanden i finansbranschen. Den klassiska formuleringen är: ”Historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning.” Men forskarna jämförde med en alternativ formulering: ”Vissa investerar baserat på tidig avkastning, men breda passiva fonder med låga avgifter tenderar att ge bäst framtida resultat.” Vilken av dem gav bäst resultat för spararna?

Per: Den andra, uppenbarligen.

Jan: Ja. Men den formuleringen kommer vi inte att se i branschen. Den säger för tydligt vad som faktiskt gäller.

Per: Vi lyfter alltid fram: jaga inte historisk avkastning. Kunder frågar om Buffett, och folk säger ”det kommer aldrig bli en ny Buffett, he’s one in a million.” Och jag kunde inte låta bli att skriva ett inlägg på LinkedIn: om det inte finns fler Buffetts än vad slumpen borde producera – för det finns alltid extrempunkter i en normalfördelning – kanske han faktiskt hade tur. ”Perhaps he was just lucky,” brukar jag säga.

Jan: Och det finns en studie som bröt ner Buffetts avkastning i riskfaktorer – och över 80% av den kan förklaras av kända riskfaktorer, plus tillgång till billig hävstång.

Caroline: Kan det inte också bara vara att han är smart?

Jan: Han ska ha cred för att han identifierade riskfaktorerna tidigt. Men det var ingen mystisk skicklighet – det var faktor-tilt: värdebolag, småbolag, och viss momentumeffekt.

Per: Man vill odla personkulten och lyssna på stjärnförvaltarna. Men jag springer åt andra hållet om någon kallar sig expert.

Caroline: Och det är väl den tidsperioden också? Charlie Munger sa att det var lättare att hitta undervärde då.

Jan: Just det. Charlie Munger sa i en Wall Street Journal-intervju: ”Innan 2000 was it an idiots market.” Och Buffett har sagt att han investerade sina första pengar innan japanerna bombade Pearl Harbor – och det gick ganska bra i alla fall.

Man ska inte ta ifrån Buffett cred. Men folk fokuserar på fel grejer.

Fondtorgsnämnden och premiepensionen

Jan: Ska vi säga något om fondtorgsnämnden?

Per: Visst.

Caroline: Vad är det?

Jan: Pensionsmyndigheten hade tidigare ett enormt fondutbud för premiepensionen – vem som helst kunde ansöka om att komma in. Sen kom problemen med Allra och liknande aktörer. Och då bestämde man: vi ska ha en kommitté – fondtorgsnämnden – som väljer ut vilka fonder som ska vara valbara.

Per: Idén är god – att man ska få bestämma en del av pensionen själv, istället för att det är AP-fonderna som bestämmer allt. Man kan välja över ungefär 2–2,5% av lönen, max 7 000 kronor per månad. Men istället för att ta fram ett bättre system för att gallra ut lyckosökare och banditer gick man till det här. Det irriterar mig. Nu tror man att fondtorgsnämnden kan sitta och plocka ut de bästa fonderna. Antingen gör man urvalet helt fritt eller så skippar man det – en nämnden är ett konstigt mellanting. De har ingen kristallkula.

Caroline: Så du tycker nämnden missar poängen?

Per: Ja. Och jag älskar sjunde AP-fonden – den har gjort ett superbra jobb och är billig. Men jag bytte en gång för länge sedan, innan jag var i branschen. Precis som alla andra utsattes jag för: ”Det är din pension, du måste välja, det är din framtid, det är oansvarigt att inte göra något.” Och så tänkte jag, oj oj oj, och valde teknik. Konstaterade efteråt att varför i helsike var jag inne och valde?

Skärmen borde blinka rött innan man väljer – som ”rökning dödar” på cigarettpaket. Man borde behöva titta på en film och svara på kunskapsfrågor efteråt. Hade folk gjort det, hade de flesta sagt: ”Ah, jag skiter i det och behåller sjunde AP-fonden.” Branschen skulle ju hata det.

Jan: Och statistiken är tydlig: de som stannat i AP7 har haft tre procentenheter högre snittavkastning än de som gjort egna fondval.

Per: Men vi är nog utsatta för lobbying från de stora fondbolagen som klarade sig hos fondtorgsnämnden – och de mindre aktörerna, som tror på sin idé, slängs ut och kanske inte kan överleva.

Jan: De har inte råd. Och det är ett incitamentsproblem: de fonder med höga avgifter och höga marginaler har stora reklambudgetar. De billiga, bra fonderna har inga marknadsföringsbudgetar och uppvaktar ingen.

Caroline: Den här lobbyverksamheten – vem utsätts för den och hur går den till?

Jan: Ministrar uppvaktas. Det finns familjer och rika människor med access till beslutsfattare på en helt annan nivå än vad vi kan drömma om. Det är personliga kontakter. Sverige är en ankdamm – när jag är i Stockholm träffar jag ofta samma personer, alla känner varandra. Jobbar du på AP-fonden bjuds du in till finansbranschens event, träffar de andra aktörerna. Det är ett nätverk.

Per: Inom andra branscher jag känner till uppvaktas ministrar, besöks, och det finns en access till beslutsfattare som är på en helt annan nivå. De förklarar sin världsbild. Pengar flödar. Det är geggigt.

Jan: Hemligheten i Sverige är nätverk och kontakter. Man kan ha finansiellt kapital, socialt kapital, kulturellt kapital – och de sammanfaller ofta. Det är en ankdamm.

Avslutning: trollspöet

Jan: Vi ska avsluta. Om du fick vara envåldshärskare med ett trollspö – vilka förändringar hade du gjort?

Per: De två sakerna jag nämnt. Jag hade sett till att befolkningen fick mer kunskap – inte för att tvinga folk, utan för att de ska kunna göra medvetna val. Jag har träffat flera som säger ”jag fattar vad du säger Per, men jag vill ändå gå till banken.” Det respekterar jag, så länge de gör det medvetet.

Och det andra: ta bort incitamentskonflikterna och incitamentstrukturer som jobbar emot det bästa.

Caroline: Vad hade du själv gjort?

Jan: Jag hade sagt en sak till politikerna: lyssna bara på era egna myndigheter. Ingenting vi sagt här idag har Finansinspektionen inte redan skrivit i någon rapport.

Och mitt första val – det vi försöker göra på daglig basis – är att öka den finansiella kompetensen. För när kunskapen finns, löser mycket annat sig.

Per: Det är inte för inte att kunskapen inte rankas högre. Man försöker nu plåstra på problemen i efterhand – till exempel att låntagare med blancolån inte längre får skatteavdrag. Det hade kanske varit bättre att utbilda folk innan det gick snett.

Jan: Uttu i communityn skriver: ”Vi är ett sekulärt samhälle, en marknadsekonomi och en välfärdsstat – och ändå får våra ungdomar mer utbildning i religionskunskap än i ekonomi.” Jag håller med.

Per: Och det är konstigt: vi uppfattar oss som evidensbaserade i sjukvård och forskning. Men inom finans kastar vi ut allt det och gör lite konstigt istället.

Jan: Lyssna mer på myndigheter. Och ni som är på myndigheter – lyssna mer på forskarna.

Per: Sen kanske man borde se över Finansinspektionens uppdrag. Jag försökte peta på dem om folkbildning och fick svaret: ”Vi granskar bara.” Kanske ska man ge dem ett bredare uppdrag som även innefattar tydligare folkbildning. Och det är upp till regeringen att besluta om.

Jan: Det var ungefär det jag sa till ministrarna:

Bäst av allt vore att vår verksamhet inte behövdes. Det är ett misslyckande att vi kan driva affär på att försöka folkbilda. Det borde vara färdigt.

Per: Och vi borde ha jättemånga konkurrenter som gör samma sak som vi. De stora aktörerna borde göra det – men det skulle göra det svårare för oss. Det vore egentligen ett tecken på att systemet fungerar.

Jan: Per, stort tack. Hur kan man komma i kontakt med dig?

Per: Man kan ringa eller mejla. Det är faktiskt en konkurrensfördel år 2026 att våga skriva sina kontaktuppgifter på hemsidan: www.evida.se. Där hittar man mig och mina kollegor.

Jan: Per Palmström på evida.se. Per, ett stort tack och på återseende.

Per: Tack för att jag fick vara här. Det här var som sagt jätteroligt – jag vet ingen annan jag kan prata med om sådana här saker. Det var skitkul.

Jan: Tack så hemskt mycket.