Sanningen om jakten på den bättre investeringen

Myten om investeringstrappan: Ju rikare du blir, desto mer betalar du för sämre investeringar

När man frågade Warren Buffet varför fler människor inte var rika när det nu var så enkelt, så lär han ha svarat: ”De flesta vill inte bli rika långsamt.” Jag tror det ligger väldigt nära pudelns kärna.

Den senaste tiden har jag upplevt en frustration. Jag tror den grundar sig gapet mellan t.ex.: hur gemene man tror att folk har blivit rika och sanningen hur folk har blivit rika. I gapet mellan hur finansbranschen berättar historien och hur det ser ut i verkligheten. I gapet mellan hur vi ser upp till rika och kända investerare, personer och organisationer och hur det ser ut bakom kulisserna.

Till stor del handlar det så klart om min egen besvikelse, hur jag i många år jagat ”nästa bättre investering”. I avsnittet beskriver jag det som att jag började min resa i Malmö (=bred indexfond, t.ex. AP7 SÅFA). Snart så tänker Åkarp (=nischfond, t.ex. Tin Ny Teknik) är bättre. Så flyttar man från Malmö till Åkarp. Efter ett tag i Åkarp börjar man tänka; ”Hmm, Lund (=kvalitetsaktier, t.ex. investmentbolag) är ganska trevligt.” och flyttlasset går till Lund.

Efter ett tag blir man uttråkad i Lund och börjar fundera på Höör (=nischaktier / förhoppningsbolag, t.ex. Sinch, Evo, SBB, Storskogen m.fl.) och flyttar dit. När man bränt sig där ett tag så börjar man fundera Helsingborg (=Alternativa investeringar, krypto, guld, vin, P2P) och tänker att det går nog bättre. Efter ett tag i Helsingborg hör man talas om Vellinge (=Onoterade investeringar, startups, scale-ups, AIF:er, pre-IPO m.m.) och flyttar dit. Naturligtvis är det dyrare och dyrare att bo på dessa ställena, men man får ju bra service, blir bjuden på VIP-middagar och liknande.

När marknaden vänder så inser man att hmm, de riktigt kända och rika, de bor ju inte i Vellinge. De bor ju Skanör (=private equity, private credit, VC, hedgefonder m.m.) och man kämpar för att ta sig dit. Sedan inser man att även i Skanör så badar folk utan brallor. Bara att ta Sequoia, Tiger Fund, Ontario Teacher Fund och andra ”proffs” som exempel som förlorade hela sina innhav i senaste veckans fiasko med FTX. När man då har gjort hela den här rundresan så börjar man inse; ”Alltså, Malmö var inte så dumt.” och man flyttar tillbaka.

Delvis kommer min frustration att jag nu upplever att ”kejsaren är naken”. Gräset är inte grönare på andra sidan. Det som många av oss har i indexfonder är högst sannolikt det absolut bästa vi kan ha. De rika människorna jag har träffat längs vägen har inte bättre portföljer, de har inte strategier att sträva efter eller liknande. Snarare tvärtom.

Så många funderingar, frustrationer och så få svar. 🙂

De flesta rika har inte investerat sig rika

På forumet diskuterade vi hur folk faktiskt har kommit till sina pengar. Det landade i ungefär sex kategorier, och investerare är inte en av de stora.

Den första gruppen är pengaförvaltarna. De som förvaltar andras pengar och tar betalt oavsett hur det går. Här hamnar de flesta kända namn i finansvärlden, från Peter Lynch och Peter Thiel till de svenska förvaltarna du läser om i Affärsvärlden. De har inte blivit rika på att investera sina egna pengar. De har blivit rika på att sälja investeringar till andra. Warren Buffett är ett gränsfall: de första åren förvaltade han andras kapital mot avgift, sedan byggde han Berkshire Hathaway som i grunden är ett försäkringsbolag. Det är en briljant företagsstruktur som ger gratis hävstång via försäkringspremier (negativt rörelsekapital, alltså betalt i förväg). Det är fortfarande inte ren investeringsavkastning.

Den andra gruppen är företagarna. Bill Gates, Jeff Bezos, Lundbergs, Wallenbergarna. De byggde sin förmögenhet i ett företag och placerade sedan pengarna. Om deras placeringar ens slagit en indexfond efter att man kompenserat för tid och risk vet vi inte, för det syns inte utifrån.

Den tredje gruppen kallar jag personer med fantastiska färdigheter. Idrottsstjärnor, artister, högt betalda företagsledare. Det är samma logik: höga ersättningar i en kort intjäningsperiod. Jag såg en dokumentär på Netflix om NFL-spelare som drabbats av hjärnskakning, och en stor del av poängen är att intjäningen sker som ett tomtebloss. Mycket på kort tid, ingen kompetens att förvalta det, och sedan är det slut. Boris Becker fick fängelse för att han gömt undan det han hade kvar.

Sedan har vi kryptomiljonärerna. Jag riskerar att göra mig ovän med läsare här, men jag tycker att kategorin bygger på the greater fool theory: jag köper i förhoppningen att kunna sälja till någon för mer än jag själv betalade. Det är inte nedlåtande, det är teorin.

Den femte gruppen är arvtagarna. Rausing-familjen, delar av Wallenbergarna. Och slutligen lottomiljonärerna, slumpens utvalda.

Vill du veta vad som saknas i listan? Vardagsmiljonären som investerat sig rik på sin lön. Vi försökte räkna upp dem i forumet och kom på en handfull. Aktiestinsen är den klassiska. Sten Lazlo Szombatfalvy. Marcus Hernhag. Möjligen Niklas Andersson på Avanza, som lagt undan en hög andel av sin lön i många år. Och så några tradertyper som Christian Kullamägi och Arne ”Kavastu” Talving, fast de hamnar mer mellan kategorierna investerare och företagare.

Det är inte att det är omöjligt. Det är att det är så ovanligt att vi har svårt att räkna upp tio namn.

Hur blir man rik snabbt? Inte genom att investera

Den här slutsatsen är obekväm för en investeringspodd, men jag tycker det är hederligt att säga det rakt: du blir inte rik snabbt på att investera. Du blir rik snabbt på att sälja något. Och bland det mest lönsamma du kan sälja är investeringar, för där är det av någon bisarr anledning fortfarande accepterat att ta betalt i procent.

Forumet sammanfattade det bra:

”Om du tar evidensen mot aktiv investering på allvar och räknar med typ sju procent per år i genomsnittlig avkastning, så är det omöjligt att någon investerat sig rik på relativt kort tid. Det finns nog undantag, men så pass få att vi inte känner till dem.”

Warren Buffett har själv fått frågan varför inte fler är rika, om det nu är så enkelt som han säger. Hans svar: ”Because nobody wants to get rich slowly.”

Vår egen resa är ett bra exempel. Vi har investerat i 25 år. De första tio till femton åren var ekonomiskt sett bortkastade (de bidrog inte till vår förmögenhet, även om de var värdefulla som lärpengar). Det är de senaste tio åren, sedan ungefär 2014, som vi köper indexfonder regelbundet på det sätt vi pratar om idag. Och även där är det viktigt att vara ärlig: vi har inte investerat oss rika. Vi har tjänat pengar på företagandet och sparat en hög andel. Investeringarna är en del av planen, men de är inte motorn.

Investeringstrappan, eller varför du flyttar från Malmö till Skanör

För att förklara vad som händer i huvudet på en privatperson som har lite pengar att placera vill jag använda en metafor. Jag kallar den investeringstrappan, och den är skånsk.

Du börjar i Malmö. Det är där du landar när du gör default-valet i premiepensionen, AP7 Såfa, eller köper en bred billig global indexfond hos Lysa. Avgiften är några hundradels procent. Du äger pyttesmå andelar i världens största bolag. Det är tryggt, billigt och tråkigt.

Men du läser på, du börjar känna att du har koll, och du tycker att Malmö är lite väl småskaligt. Du flyttar till Lund. Det är temafonder och nischfonder. Ny teknik. Hållbar energi. Klimat. Du betalar nu en procent eller mer, och fonden börjar säga något om vem du är.

I Lund träffar du folk som tipsar om Hjärup. Där köper man enskilda kvalitetsaktier. Investmentbolag, utdelningsaktier, de stora amerikanska namnen. Det är fortfarande seriöst, men du börjar betala courtage och du underpresterar mot index, för det gör i princip alla som plockar enskilda aktier.

Hjärup känns långsamt, och då går det ett tåg till Eslöv. Eslöv är de små förhoppningsbolagen som rör sig snabbt. SBB, Evo, Sinch, Fingerprint. Du tar fart på rörelser åt båda hållen, du betalar i spreadar för att likviditeten är sämre, och så får du på flabben. För tjugo år sedan var det Ericsson och Telia som sänkte folks portföljer. För några år sedan var det de svenska tillväxtaktierna.

Du blir bränd och söker dig vidare till de alternativa investeringarna. Peer-to-peer-lån, Tessin, FundedByMe, Pepins, Trine, vininvesteringar, solpaneler. Här finns allt. Jag har själv investerat i vin, i lån till företag, i crowdfundade projekt. Det är där den genomsnittliga privatinvesteraren tappar mest pengar i den utländska finanslitteraturen, för marknadsföringen är polerad och konkurserna är konkreta.

Sedan kommer Vellinge. Det är private banking. Tröskeln är minst en miljon i taget, ibland 150.000 euro för att slippa de regulatoriska kraven på vanliga konsumenter. Du blir bjuden på lunch, du får träffa ”den seniora ekonomen” och du blir tilltalad som om du redan vore en duktig investerare bara genom att kunna betala.

Sortimentet är scale-ups, AIF:er, passiva fastigheter, pre-IPO. Andra investerare har fina stamtavlor. När du investerar tio miljoner i ett buy-and-build-projekt sitter du fyra år senare och har inte fått tillbaka pengarna. Då minns du memet: Are you OK? No, I’m invested in an industry run by fucking clowns.

Och allra högst, för de som tröttnat på Vellinge, ligger Skanör. Det är private equity, venture capital, private credit. Det är att bli flugen till Monaco för att se Formel 1. Det är att vara först in i en investering. Sequoia Capital är typexempel: det är inte avkastningen som ger statusen, det är att de var först in i Uber och Airbnb. Du betalar fortfarande själv för middagen, det är bara doldare nu.

Varje våning kostar mer och levererar sämre

Det här är pudelns kärna. Trappan presenteras som en utveckling: ju mer du kan, desto sofistikerare investeringar får du access till. I praktiken är logiken den motsatta. Ju längre upp du kommer, desto mer betalar du, desto mer styrs flödet av säljarens marginaler snarare än köparens utfall, och desto sämre information har du om vad du faktiskt äger.

Robert Kiyosaki skriver i Rich Dad, Poor Dad:

”Most never become what the investment world calls a sophisticated investor. And the best investments are usually first sold to sophisticated investors, who then turn around and sell them to the people playing it safe.”

Jag har läst boken flera gånger utan att reagera på den meningen. Nu, efter ett par år i den onoterade världen, ser jag de två orden som hela poängen: sold to. De bästa investeringarna säljs till sofistikerade investerare, som i sin tur säljer dem vidare. Det är inte att de hittas eller skapas. De säljs.

Eller som den klassiska boktiteln från 1940-talet sammanfattar det: Where are the customers’ yachts? De som äger båtarna är de som tar emot avgifterna, inte de som betalar dem.

Sequoia, FTX och varför ”smart money” inte är så smarta

Hösten 2022 imploderade kryptobörsen FTX. Sam Bankman-Fried gick på under två veckor från att stå med 16 miljarder dollar på Forbes-listan till noll och åtal. Storyn är spektakulär, men det jag tycker är intressant är vilka som hade investerat i honom.

Sequoia Capital, en av världens mest mytomspunna riskkapitalfirmor, skrev ned sitt FTX-innehav på 2,3 miljarder kronor till noll. Bolaget saknade fungerande styrelse. Bolaget saknade ekonomichef. Det framkom senare att Bankman-Fried kunde ändra i redovisningen utan att någon annan fick notis om det.

Övriga investerare i FTX var bland andra Ontario Teachers’ Pension Plan, Lightspeed Venture Partners, Iconiq Capital, Insight Partners, Thoma Bravo och Masayoshi Sons SoftBank. Det är inte slarvigt kapital. Det är professionella allokerare med team av analytiker. Och de allokerade vid ett tillfälle FTX till 32 miljarder dollar i värdering.

Tom Brady och Gisele Bündchen hade satt 650 miljoner dollar i FTX. Stephen Curry och Naomi Osaka var ambassadörer. Larry David hade gjort Super Bowl-reklam för dem. Bill Clinton och Tony Blair hade flugits in till FTX-event på Bahamas. Fortune hade haft Bankman-Fried på omslaget med rubriken ”The next Warren Buffett?”.

När en historia är så fullständigt en charad är det lätt att avfärda det som ett extremfall. Det är inte det. Det är samma logik som hela trappan från Vellinge och uppåt vilar på: status genereras av access och av att andra också är med, inte av att du faktiskt vet vad du äger.

Trump-paradoxen

Det finns ett räkneexempel som Forbes och senare Yahoo Finance har gjort på Donald Trump. Trump fick ett betydande arv av sin pappa. Om Trump hade tagit hela arvet och stoppat det i S&P 500 hade han varit minst tio miljarder dollar rikare än vad han är idag, även när man räknar in fastighetsimperiet, varumärket och böckerna.

Det är en stor poäng som lätt försvinner i bruset. Här är en person som skrivit böcker om hur man blir rik, som varit kanske det starkaste varumärket för ”amerikansk affärsman” i hela världen under ett par decennier. Och han har, mätt i alternativkostnad, sysslat med kapitalförstöring. Tio miljarder dollar är vad det kostade.

Jämförelsen finns inte för de flesta andra rika personer. Den artisten, den arvtagaren, den finanspersonen du tror är en duktig investerare. Du har aldrig sett deras avkastning relativt index, för ingen räknar ut det och ingen visar det offentligt. När någon gör det blir resultatet ofta pinsamt.

Nobelpristagar-syndromet och vem du faktiskt ska lyssna på

Ett av de allvarligaste tankefelen i pengasammanhang är det jag kallar Nobelpristagar-syndromet. Någon har vunnit pris i medicin, och så frågar vi den personen om klimathotet. Någon har byggt ett stort företag, och så frågar vi om aktieportföljen. Förmågan att vara extremt bra på en sak säger inte mycket om förmågan att vara extremt bra på en annan, och i investeringssammanhang är skadan ofta större än den hade behövt vara, för storleken på misstagen är proportionell mot summorna.

Min praktiska rekommendation efter alla dessa år är enkel. Om du träffar någon som är rik och vill lära dig något, fråga hur de tjänade sina pengar. Berättar de om en företagsresa i en specifik bransch, lyssna på det rådet i den branschen. Var försiktig med att generalisera. Och låt bli att fråga hur de investerar sina pengar. Sannolikheten att svaret är användbart är låg, även om personen själv är övertygad om motsatsen.

Värderingskonflikten på RikaTillsammans

Det här är där det blir personligt obekvämt. Vi sitter just nu och tänker över vad RikaTillsammans 3.0 ska vara, och konflikten är tydlig: det folk vill köpa av oss är inte det jag tycker är värt att sälja.

Det folk vill ha är tips på de ”bättre” investeringarna. Vad gör de rika? Vilka är nästa ort på trappan? Hur kommer jag förbi Malmö? Jag skulle kunna tjäna mycket pengar på det. Jag har kompetensen, nätverket, och plattformen. Jag skulle kunna förmedla deals, ta procent på det som reses, sälja access till ”exklusiva” sammanhang. Den vägen finns där, och den är vidöppen.

Det fungerar inte ihop med vad jag faktiskt tror är sant. Min slutsats är att indexfonden är den bästa investeringen för de allra flesta, inklusive de flesta rika. Inte för att den är spännande, utan för att den nästan alltid slår alternativen efter avgifter, skatter, tid och ångest. De som betalar oss bäst för samarbeten finns i Skanör. De som jag tror är rätt för läsarna finns i Malmö. Malmö betalar inte särskilt bra.

Lägg till en sak: när jag varit aktiv i den onoterade världen har jag mött vd:ar som inte kan skilja på en resultat- och balansräkning. Jag har sett reviderade aktieböcker med fel ägare. Jag har sett avtal som är så dåligt skrivna att det nästan inte går att tro på. Och pengarna, läsarnas potentiella pengar, är då redan inlåsta. Min vän och coach Moa beskrev känslan så här: man sitter och äter lunch med Kalle Anka, han reser sig, går iväg, och man inser att han inte har några byxor på sig.

En vänlig fråga till dig som investerar bredvid jobbet

Det finns en aspekt av investeringsklättringen som sällan diskuteras, men som jag tror är central. Många av de exklusiva nätverken fyller inte i första hand ett ekonomiskt behov hos deltagarna. De fyller ett socialt och existentiellt behov. Den som varit grundare, vd och navet i ett företag under tjugo år står plötsligt utan rapporterande personal när bolaget är sålt. Då kommer ett nätverk där man får sätta in pengar i ett scale-up, sitta i något som ser ut som ett styrelsemöte, känna sig signifikant.

Det är helt rimligt att betala för det. Många av oss betalar för hobbyer som inte ger något ekonomiskt. Problemet är att dessa nätverk inte säljs som hobby. De säljs som finansiellt smart, som unik access, som något man förlorar pengar på att stå utanför. Och då är det värt att fråga sig själv: vilket behov tillfredsställer jag, egentligen, när jag är med här?

Det går att investera sig rik, det tar bara tid

Slutsatsen är inte att det är meningslöst att spara och investera. Poängen är inte att flytta pengarna från Lysa eller från sin indexfond. Det går att investera sig rik. Det tar lång tid, det kräver hög sparkvot, och det kräver ironiskt nog att man är oengagerad i sina indexfonder. Att man inte loggar in så ofta, inte byter strategi, inte försöker tajma marknaden, och inte flyttar uppåt på trappan när någon man känner får dig att tro att gräset är grönare i Eslöv.

Jag tycker att vi som community ska bli bättre på att sluta sätta enskilda personer på piedestal i investeringssammanhang. Min upplevelse är att rika människor inte är särskilt bra investerare. Tvärtom: ju rikare du är, desto fler alternativ får du access till, och desto sämre tenderar din portfölj att se ut. Det är obekvämt att säga, men det är vad jag har sett.

För egen del kommer det att ta oss tio år att sopa upp resterna från våra resor till Höör, Eslöv och Vellinge. Vissa investeringar går inte att kliva ur. De ligger kvar i bolaget och ska avvecklas i sin egen takt. Det är den kostnaden vi betalar för att ha gått upp för trappan i tro att gräset var grönare på nästa nivå.

Är jag bitter? Lite. Är jag säker på att jag har rätt i allt? Nej. Det här är ett resonemang i utveckling, och en del av det är att jag publicerar det medan jag fortfarande tänker på det. Vi har en aktiv tråd i forumet där diskussionen pågår. Jag är väldigt nyfiken på dig som upplevt något liknande, eller på dig som tycker att jag har fel.

Ja, så tänker jag, vad tänker du?