400 avsnitt senare – våra största aha-moment 🎉

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Välkommen till jubileumsavsnittet
2. Avsnitt 400 efter sju år
3. Hur podden RikaTillsammans startade
4. Källkritiken som blev RikaTillsammans
5. Domännamnet som blev Rika Tillsammans
6. Tron på den bättre investeringen
7. Monicas fråga: vad har ni ändrat åsikt om?
8. Alla alternativa investeringar de testat
9. Rödpenna över det mesta
10. Teknisk analys och Mount Stupid
11. När det privata samtalet blir content
12. Lärdomar från communityn och gästerna
13. Att bli igenkänd som "kändis"
14. Vad folk inte vet om dem
15. "Vi har inte blivit rika på investeringar"
16. Rädslan att sluta jobba
17. Det roligaste med podden: gästerna
18. Att kunna svaren bättre än gästerna
19. Communityn som de roligaste gästerna
20. "Vi är lika konstiga som alla andra"
21. Har de varit nära att lägga ner?
22. Det känslosamma avsnittet med Bronnie Ware
23. "Vi har inga ekonomimöten själva"
24. Få i umgängeskretsen lyssnar
25. Andra är upptagna med sig själva
26. Autenticitet på värderingsnivå
27. Hur Caroline lärde känna Sandy
28. Torktumlaren på korridoren i Lund
29. Tankar framåt och första tentan
30. Planen för hyrsjuksköterskelivet
31. Jans mål framåt
32. När podden förändrat lyssnares liv
33. Färgerna och hjälpargrejen
34. Vd:n och den operativa chefen
35. Båtluffen i Grekland
36. Ett breakthrough om personlighet
37. "Jan, du är ju jättegul"
38. Reseledaren som är röd
39. Storskogen och saminvesteringarna
40. Den konstruktiva kritiken
41. Erbjudanden de tackat nej till
42. Att avbryta för mycket
43. Mount Stupid igen
44. Mötet med lyssnaren på Fotografiska
45. Föraren i korsningen
46. Bärgningsbilen i Sälen
47. Oväntade lyssnare
48. Drömmen om "unplugged"-avsnitt
49. Historierna som inte kan berättas än
50. "You can't make this shit up"
51. Frustrationen som inte sipprar ut
52. Avsnittet som skulle förutsäga marknaden
53. Bogleheads och Allan Roth
54. Saker att skämmas över
55. Bloopers och teknikstrul
56. Bloopern med Per och Olympiska kommittén
57. Vilka är era styrkor?
58. Favoritguldkorn från gästerna
59. Att byta liv med en gäst
60. Historiska gäster
61. Vikariatet på Bain
62. RikaTillsammans som slagträ mot Swedbank
63. "Vet du vem jag är?"
64. Agget mot HSB
65. Hyresrätten som underskattat lyxboende
66. Drömmen om en sponsor
67. Tacket till Patreon-communityn
68. Rekommendationer: böcker
69. Rekommendationer: serier och filmer
70. Filmlistan med tonåringen
71. Martin Luther och bondeupproret
72. "De tog sig ton"
73. "Vi gör alla så gott vi kan"
74. Sämsta rådet och Carolines tajming
75. Tack och avslutning

Välkommen till jubileumsavsnittet

Oliver: Välkommen till RikaTillsammans och dagens jubileumsavsnitt. Detta är faktiskt det 400:e i ordningen, och därför blir det ett lite mer personligt avsnitt. Hur började RikaTillsammans? Vart är vi på väg? Vilka misstag har vi gjort längs vägen? Vad har vi lärt oss? Finns det något vi ångrar?

Oliver: Vi kommer att prata om: Var det något avsnitt som var känslosamt? Vilka är våra favoritavsnitt? Är det saker folk inte känner till om er? Är ni likadana i podden som ni är i verkligheten? Och liknande. Så vi hoppas att du gillar det här lite annorlunda avsnittet innan vi hoppar tillbaka till ordinarie program.

Oliver: Sen vill jag också säga ett stort tack till både dig som har lyssnat länge och till dig som är ny på RikaTillsammans. Vi hade inte kunnat göra det här utan dig och utan din hjälp. Så ett stort tack. Och så här kommer också Oliver och Caroline.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Avsnitt 400 efter sju år

Jan: Då är vi här. Avsnitt 400. Eftersom vi släpper ett i veckan så är det här typ sju, åtta år sedan vi började. Jag tänker att det här är lite av ett jubileumsavsnitt. Vad mycket som har hänt. Oliver är här, han som har varit en stor grej i RikaTillsammans historia. Vad ska vi säga, Oliver? Det här är ett avsnitt du har förberett.

Oliver: Vi har fått in läsarfrågor.

Jan: Vi har fått in läsarfrågor.

Oliver: Vad man önskar höra om. Vad som har hänt bakåt i tiden. Vad ni tänker om framtiden. Men jag får också säga: bara att ladda upp så många avsnitt som ni gjort. Det är ju stora applåder. Vi borde ha fanfar och allting.

Jan: Jag sa att vi skulle ha hattar egentligen, Caroline. Vi skulle ha haft sådana där kräfthattar. Vad heter de nu, Martin? Man blåser i och så här.

Caroline: Jo, men jag måste ändå säga, vi har laddat upp ett avsnitt en gång i veckan. Och även när det har varit helger och storhelger och sånt. Pågående jobb, alltså 364 dagar om året. Det får man säga.

Jan: Absolut. Men jag tänker att det är väl kanske något vi kommer in på sen också. Jag pratade med vår dotter om det i bilen häromveckan. Att är det något jag kan, så är det flit och systematik. Och att göra samma sak om och om igen.

Är det något jag kan, så är det flit och systematik. Och att göra samma sak om och om igen.

Jan: Sen kan man säga, med podd är det inte jättesvårt. För har man släppt 21 avsnitt så är man topp en procent i världen.

Oliver: Är det så?

Jan: Ja, det finns en Reddit-tråd om det. Det är rätt sjukt faktiskt. Och här är Snötass också, om man tittar. Lika gammal som Elsa.

Caroline: Ja, precis, sju år.

Jan: Och podden. Men jag tänker, ska vi hoppa rakt in i det, Oliver?

Oliver: Ja, men då gör vi det, Snötass. Hon sitter på papprena. Så, okej.

Hur podden RikaTillsammans startade

Oliver: Fyra avsnitt, knappt sju år har vi kommit fram till. Så för den som inte vet, hur startade podden RikaTillsammans?

Caroline: Ja, jag kan ta min version. Det var så här att du kom en dag till mig och sa att vi borde jobba tillsammans. För vi båda paketerar ju budskap. Jag jobbade med forskare för att få dem att prata begripligt, och du jobbade med privatekonomi. Sen gillar jag ju dig, och jag gillar tillsammans.

Caroline: Jo, men så är det. Själva podden startade väl med att du höll på med några avsnitt själv och svarade på läsarfrågor från bloggen. Och sen kom du till mig en dag och sa: "Skulle inte du bara kunna ställa de här frågorna på det här pappret?" Så gjorde jag det. Och sen var jag väldigt jobbig. Vid något tillfälle var jag väldigt jobbig, för jag förstod inte det du pratade om. Jag jobbade då med forskare som skulle prata begripligt. Så det där lingot gick inte riktigt hem hos mig.

Jan: Nej, men det roliga var... Från min sida är det ungefär samma. Men det började faktiskt med ett mejl från en läsare. Jag gillar ju att skriva mycket och långt. Och då fick vi en fråga: "Jag älskar era artiklar, men jag har dyslexi. Det har tagit mig tre dagar att läsa den. Kan du inte bara läsa in den?" Så jag började med att läsa in. Alltså att jag läste artikeln, och sen insåg jag: "Fy fan vad tråkigt det här är." Och så ställa frågor till sig själv. Så det var därför jag bjöd in dig.

Källkritiken som blev RikaTillsammans

Jan: Grejen är att ibland är du ganska jobbig.

Caroline: Jag vet att jag är det, men jag kan inte hjälpa det.

Jan: Men så sa jag: "Den här studien, vilken studie? Vad har du för källa till det där? Vad är Vanguard?"

Caroline: "Ja, ett fondbolag."

Jan: "Men vänta här nu, ger de ut en studie om sig själva?"

Caroline: "Jan, det är ingen studie, det är en partsinlaga."

Jan: Jag sa inte att det var en partsinlaga, jag sa bara att det inte är en studie.

Caroline: Men vi började nog ändå med RikaTillsammans ännu tidigare. Alltså typ 2008. För det var direkt efter finanskrisen. Men det var du som höll på med det.

Jan: Jag började med det, för då hade jag förlorat. Jag började köpa min första aktie 96. Sen förlorade jag en massa pengar 2001, och så förlorade jag en massa pengar 2008. För övrigt, när vi spelar in det här, som är i början av mars 2025, när det är så här mycket "Åh, börsen är ner!", då kan jag säga till alla som lyssnar: Om du är ner mindre än 80 % så är du betydligt bättre på det här än vad jag var både 2001 och 2008.

Om du är ner mindre än 80 % så är du betydligt bättre på det här än vad jag var både 2001 och 2008.

Jan: Då började en frustration. Varför funkar inte det som banken säger? Varför funkar inte det som rådgivare säger? Det som står i böcker. Jag hade läst massa "Rich Dad Poor Dad" och massa annat. Och så var jag sjukt frustrerad. Det funkar ju för andra. Något funkar ju för andra. Andra kan ju bygga sig buffertar och ha förmögenheter. Det funkar ju för någon. Varför funkar det inte för oss?

Caroline: Ja, men exakt.

Domännamnet som blev Rika Tillsammans

Jan: Och vet du, det är inte så många som vet det här, men jag pratade med Filip, vår kompis, så garvade han åt de andra. Vet ni vad Jans hemsida hette från början? Och jag bara: "Åh nej." Då hette den hurvikanblirikatillsammans.se. Filip bara: "Ja men för helvete. Du kan ju inte ha världens längsta domän." Så det var faktiskt Filip Larssons förtjänst att det blev RikaTillsammans.

Caroline: Viktig insats.

Jan: Ja, det var en mycket viktig insats.

Oliver: Men nu när vi vet lite om RikaTillsammans: om man aldrig har lyssnat, vilket avsnitt av 400 skulle ni själva säga att man ska lyssna på? Tar du det, Jan?

Jan: För jag säger ju egentligen bara avsnitt 99.

Caroline: Ja, men det säger vi samma.

Jan: "Hur ska man spara enligt forskningen", skulle jag säga. Och sen har vi ett avsnitt som är "Rikedom bortom pengar". Som handlar om att pengar faktiskt bara är en resurs av många. Men sen skulle jag faktiskt säga, ett av mina favoritavsnitt är avsnitt 277, det här att nej, gräset är inte grönare på andra sidan. Vad heter det?

Caroline: Den heter "Sanningen om jakten på den bättre investeringen".

Jan: Ja, men den är också mitt favoritavsnitt. Jag vet att avsnitt 99 är viktigt och så, men jakten på...

Caroline: Den bättre investeringen.

Tron på den bättre investeringen

Jan: Den är ju så otroligt utspridd. Folk kommer till mig och frågar: "Vad rekommenderar du? Vad satsar ni på nu?" Vi satsar inte på något speciellt, det är liksom alltid samma, globala indexfonder. Så det finns en tro att den bättre investeringen finns.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och att det finns någon som har svaret där ute. Att rika människor får bättre investeringsmöjligheter.

Caroline: Ja, folk tror det.

Jan: Sen finns det ju massor av andra, men de tre skulle jag säga.

Caroline: Ja, men jag gillade faktiskt också det här med fyra hinkar.

Jan: Ja, vi får gärna ge en uppdatering på det.

Caroline: För det var också, samtidigt som jag gillade det, för att jag kunde se hur min ekonomi kan delas upp i chunks. Där jag förstår: den biten här, det är bufferten, den andra hinken där, det är den med mellanrisk, och där kan man lägga bla, bla, bla. Och andra har sagt till mig att de också tyckt om det. Att man får en överblick över sin ekonomi och inte känner att man inte fattar vad man håller på med.

Jan: Nej, men Oliver, vi får sätta den på turbon. Det blir en uppdatering kring det.

Monicas fråga: vad har ni ändrat åsikt om?

Oliver: Lite mer i backspegeln. Monica från Pensionsguiden, som har gästat många gånger, skriver: "Du brukar säga, Jan, att om man tittar tillbaka på det man gjorde för typ ett halvår sedan och inte tycker att man är lite korkad, eller skäms, då har man inte utvecklats tillräckligt." Så Monica undrar: När ni började jämfört med nu, vilka saker har förändrats som ni började med och var stensäkra på när podden startade, men nu helt ändrat åsikt om?

Jan: Ja, gud, det är skitmycket. Alltså, jag kan ibland vara så här: "Shit, stackars de som följde oss för femton år sedan." Det var inte helt förjävligt. Började man följa oss efter typ 2014, då började vi prata indexfonder. 2018, 2019 började vi prata fondrobot. Så därefter har det varit ganska bra.

Jan: Jag kommer inte ihåg när vi började prata om det här med vad ett rikt liv är. Liksom att det inte bara handlar om pengar, utan kanske att man har tid. Det var typ fyra, fem år sedan.

Caroline: Ja, det där med Bill Perkins, exakt.

Jan: Men det var väl också så här när det började skifta, att jag började inse att vi leder i det där pengaspelet. Alltså, vi kommer att vinna pengaspelet. Hur man nu vinner det. Vinna i form av att vi kommer att ha de pengar vi behöver. Alltså inte så att vi ska vinna på någon annans bekostnad, utan vi kommer förmodligen att dö med pengar på kontot. Och där tror jag att många som lyssnar och följer oss är på väg, jämfört med många andra, eller att de leder. Så det var absolut ett skifte.

Alla alternativa investeringar de testat

Jan: Men om jag skulle ta några sådana stora yxdrag. I början, mellan 2008 och 2016, 17, pratade vi ganska mycket om alternativa investeringar. Alltså allt möjligt. Vi har ju testat Tessin, vi har testat guld, vi har testat solpaneler, vi har testat skog. Vi har testat onoterat.

Caroline: Vin också.

Jan: Vin. Investeringar i vin. Men jag tror att det är bra att vi har testat det, så slipper andra göra det. Eller andra kan kanske känna: "Jag vill testa vin. Jag vill äga en back vin." Eller en sådan...

Caroline: Back vin?

Jan: Vad heter det? Vinflaskor. Vi hade en träpall vin som vi har sålt av.

Caroline: Men det kan man väl få ha om man vill.

Jan: Det funkade inte bra. Vi ville inte ha det. Det blev för spretigt i vår ekonomi. Och de senaste fem åren har vi jobbat på att avveckla. Vi har investerat i biltvättar, kan vi nu säga faktiskt. Apropå att man tror att många gör fantastiska investeringar. Vi var delägare i Glimra, som köptes av OKQ8. Efter sex år kan jag säga att vi knappt får tillbaka pengarna. En indexfond hade varit en mycket bättre investering.

Caroline: Men då när det hände? Då var det jättecoolt.

Jan: Det var coolt, vi var bland dem som hade blivit tillfrågade. Nu kan man skämmas över det. Att man kände: "Vi får vara med på det här." Det kan jag verkligen skämmas över. Och det var ändå så här, who's who i Malmös investeringsvärld. Kommer det igen så kommer jag bara säga nej tack.

Rödpenna över det mesta

Caroline: Nej, men exakt.

Jan: Jag skulle säga att det är mycket som är rödpenna bort. Det enda som är kvar är väl lite onoterat. Där vi också pratar med Per från Evida i ett kommande avsnitt. Han har den klokaste kommentaren: "Till mina rika klienter säger jag: gör onoterat, för det behövs för samhället, det behövs för att stötta entreprenörer, det behövs för att skapa arbetstillfällen, men du kommer inte att tjäna några pengar på det." Så jag brukar väl säga så också. Det är väl det enda som är kvar.

Caroline: Men det har vi väl ändrat åsikt om. Vi har väl ändrat åsikt om det här att i början var det väldigt mycket fokus på pengar och ekonomisk frihet. Det var ju där...

Jan: När börjar vi, tänker du? Det har vi väl ändå hållit på med ett tag?

Caroline: Absolut. Ändrat åsikt om barn och pengar.

Jan: Jag skrev 2011 en artikel: "Så här ska Freja bli miljonär när hon fyller 18." Det har vi ändrat åsikt om. Det är inte så smart att ge barnen en stor summa pengar när de fyller 18.

Teknisk analys och Mount Stupid

Caroline: Vad har vi mer ändrat? Pinsamhet.

Jan: Jag höll ju på med teknisk analys och fundamental analys där 2010. Det är också ett rätt roligt avsnitt där vi läser inlägg från bloggen från 2011. "Boliden har hamnat i en teknisk formation. Vi köper på den här stödnivån."

Caroline: Tyckte du att det kändes som att du var top of the world? När man använder ett sådant språk och man är i en viktig sektor.

Jan: Andra kanske lyssnar på. Det är en utdelningsaktie, så jag har ju också varit...

Caroline: Jag frågade dig en sak.

Jan: Jag ignorerar den.

Caroline: Kände du så, wow, vad jag är duktig?

Jan: Så det här, det här, det här, det här, vi är gifta.

Caroline: Ja, men så är det när man har varit gift ett tag. Då kan man nästan hånskratta åt vissa saker.

Jan: Ja, jag stod på toppen av Mount Stupid.

Caroline: Jag ville bara veta det.

Oliver: Men är det så att podden har förändrat er som personer? Ni har varit gifta länge. Podden har väl förändrat er?

Jan: Det har den ju. Fast det är svårt att säga hur. Både ja och nej. Jag har ju tjuvkikat på dina papper, Oliver, så jag vet att det är en fråga. En av frågorna är: Vad är det folk inte vet? Du kan ta den sen igen.

När det privata samtalet blir content

Jan: Men vi kan ibland uppleva att det är nästan en liten sorg att vi har våra samtal i podden. Våra djupa samtal. Att ibland blir det så här: ett, vi hinner inte med. Och sen två. Vi börjar prata, och så slår den här jobbtanken: "Fan, det här är bra content." Och då är det: "Okej, låt oss gå ner och sätta oss i studion." Men tänk om jag inte hade tyckt att vi ska ta det här i podden. Absolut inte att det här ska vara ute som något content.

Oliver: Vad brukar hända då?

Jan: Då blir jag ju ofta frustrerad på dig.

Caroline: Jag kommer inte ihåg senast jag gjorde det.

Jan: Men vi hade ett jättebråk här bara för några veckor sedan när vi skulle göra ett avsnitt. Så sa jag något så här...

Caroline: Jo, jo, men det var ju... Gud. Här känns det som att man borde klippa. Vi hade ett bråk. Vi skulle spela in ett poddavsnitt. Vi försökte tre gånger. Men det var inte för att frågorna var dåliga på något vis. Det var inte det. Utan det var för att vi hade...

Jan: Nej, du tillrättalägger historien. Jag sa något typ så här: "Du går ju i terapi" eller "Det här är ju ett av dina problem." Och så var du så här: "Nej, men du behöver inte avslöja mig i podden." Eller något sådant, sa du.

Caroline: Så hur har det förändrat oss? Ja, det är väl en av de grejerna. Att ibland känner vi att vi har de samtalen här. Och vi har dem kanske inte...

Jan: Ja, jag kan känna att vi behöver inte ha alla samtal här.

Caroline: Nej, men det är bra content.

Jan: Det är bra content, ja.

Caroline: Det är alltid avvägningen.

Lärdomar från communityn och gästerna

Oliver: Men är det något som ni personligen har lärt er, som ni sticker ut, längs den här resan med podden?

Jan: Ja, men jag skulle ändå säga så här. Vi har lärt oss sjukt mycket från communityn. Sjukt mycket från gästerna. Från researchen i avsnitten. Som du var inne på, den här Bill Perkins-boken. "Die with Zero" har varit livsförändrande för oss. Eller för mig i alla fall. Erik Strand sådde ju fröet när han fick frågan "Vad är det sämsta finansiella rådet?", och han säger månadssparande. Jag bara... Det här har jag ju liksom haft i 30 år. Det här är mitt bästa tips. Ja, det är i 30 år. Så det var väl livsförändrande.

Jan: Sen upplever jag också att det är så sjukt många guldkorn. Alltså Eriks: "Ingen bil kostar under 4 000 spänn i månaden." Eller: "Skippa andra bilen, köp ett dyrare boende." Det är många sådana nuggets. "Man behöver inte sälja för att det går ner." 12-12-12-regeln från Axel i forumet, absolut. Eller Charlie Söderbergs "Du kan inte lista ut ett rikare liv, utan du måste prova dig fram." "Amortering kan höja din risk."

Caroline: Precis, vem är det?

Jan: Det är väl också Axel. Det är nog också Axel i forumet. Eller Moa: "Njut dig själv till framgång." Det har förändrat mitt liv. "Låt livet kännas lika bra som det är."

Att bli igenkänd som "kändis"

Jan: Men jag tycker också så här, att jag har insett... Nu låter det här jättemärkligt. Men för vissa är vi kändisar.

Caroline: Och högst ser kändisar det kanske.

Jan: Absolut. Men sen har jag tänkt så här: det är inte så jädra glamoröst att vara det. Tror jag. Jag tror inte det är så glamoröst att vara kändis. Det är nog skönt att inte vara det. Men förr trodde jag nog att det var härligt att vara lite känd av någon.

Caroline: Smith som sa: "Vägen att bli känd är fantastisk. Att vara känd är för jävligt."

Jan: Det kan ju stämma för honom. Jag tycker inte att det är för jävligt att vara lite känd. Det är väl inte så många som kommer fram till mig. Men däremot lite till dig, va?

Caroline: Ja, men det är det.

Jan: Jag uppskattar det alltid. Jag vet ju när jag själv... Jag följer Lars Wilderäng, Cornucopia. Vi började samtidigt, 2008. Jag har alltid sett upp till honom. Sen skriver han sina böcker, så ibland är han och signerar dem. Och så var han på Center Syd. Jag hade med mig Freja. Vi skulle dit och få något signerat. Jag fick puls på 180. Jag började stamma. Jag kände mig som en 14-årig kille som ska gå fram och fråga chans. Så jag fattar att folk är nervösa för att komma fram. Så jag blir alltid jätteglad. Jag uppskattar det.

Jan: Sen behöver jag också många gånger be om ursäkt för att jag inte känner igen folk. Jag har inget ansiktsminne, så ibland... "Jag är hemskt ledsen, jag känner inte igen dig." Och så var det någon som bara: "Vi anlitade dig för att hålla en föreläsning." Jag bara: "Awkward!" Jag uppskattar alla som lyssnar, alla som tittar och som kommer fram. Absolut.

Vad folk inte vet om dem

Oliver: Men trots 400 avsnitt, är det något man skulle bli överraskad av att veta om er? Bakom kulisserna?

Jan: Bra fråga. Jag skulle säga att Caroline inte gillar ekonomi.

Caroline: Varför säger du så? Jag gillar ekonomi på det planet. Jag vill ha ett tryggt liv, ett bekvämt liv och inte känna att jag oroar mig för pengar. Jag intresserar mig för vad folk tjänar. Vad jag kommer att tjäna när jag är sjuksköterska. Allt det som pengar kan ge en. Och allt som rör pengar. Men jag är inte intresserad av årsredovisningar och hur bolag går och sånt. När jag köper aktier så tittar jag inte på några fundamenta.

Jan: Och jag vet att du, Oliver och jag pratar om böcker vi har läst ibland. Har du läst någon ekonomibok?

Caroline: Nej, jag tror inte det. Jag läser Bill Perkins och Bronnie Ware. Fast de är ju inte ekonomiböcker kanske riktigt.

Jan: Nej.

Caroline: Där har du det.

Jan: Är det något annat som folk inte känner till om mig?

Caroline: Du är ganska introvert annars av dig.

Jan: Ja. Något jag tror kanske är att jag jobbar mycket. Det skulle väl vara en sådan grej. Man ser, det jag ibland brukar säga, att man ser folk på mästerskapen. Man ser inte träningen på morgonen.

"Vi har inte blivit rika på investeringar"

Jan: Och ibland tänker folk så här: "Ja, men ni har blivit rika på investeringar." Och då brukar jag säga: "Nej, vi har inte blivit rika på investeringar. Vi har blivit rika på att vi över lång tid har haft lägre utgifter än inkomster. Vi har sparat en ganska stor andel av vår lön. Och vi har försökt leva som vi lär. Att öka inkomsterna kontinuerligt." Men investeringarna, det är ju liksom, som vi själva säger, det tar lång tid för investeringarna att börja kicka in.

Vi har inte blivit rika på investeringar. Vi har blivit rika på att vi över lång tid har haft lägre utgifter än inkomster.

Jan: Ja, nu kan det absolut vara att vi får en avkastning från vårt sparande på en miljon om året. Men det tog ju liksom, de första, vad ska jag säga, mellan 2008 och 2016 tror jag vi tjänade 200 kronor på bloggen. Alltså, det var typ ingenting. Så där skulle jag väl säga att det där är en vanlig, kanske inte så mycket en hemlighet, men ofta en missuppfattning.

Jan: Sen en annan, vi har nog pratat ganska mycket om det, att jag tycker att det är klurigt. Jag har inte så många hobbyer, utan jag jobbar mycket. Jag brukar komma tillbaka till att inget är gratis. Och så även för oss.

Caroline: Ja, men vad skulle hänt om du inte hade jobbat så mycket då? Nu blir det så här agenda, hemlig fråga.

Jan: Nej, vi är väldigt intresserade av svaret.

Caroline: Skulle du inte... vi kan ta det utanför, men nu brukar vi ju alltid ta det i bloggen.

Jan: Det här är bra content.

Rädslan att sluta jobba

Caroline: Ja, men jag tror vi kommer väl till det.

Jan: Men det är klurigt. Det är ju min rädsla. Jag träffade Klas-Erik, som var min mentor mellan 2003 och fem, tio år framåt. Så kommer jag ihåg att vi skulle ställa upp i en venture-tävling. En affärstävling.

Caroline: Ville du det?

Jan: Jag ville det. Det var så man gjorde i start-up-världen. Han bara tittade på mig: "Ska vi tävla eller ska vi tjäna pengar? Ska vi driva företag på riktigt?"

Caroline: Men tyckte du om att han sa det då?

Jan: Ja, men det har ju format mig jättemycket. Så jag har honom, Klas-Erik Nyman, jättemycket att tacka. Men jag har ju också den här småföretagarnerven, att jag får ångest om en månad inte går plus. Det är ju min rädsla, att om jag slutar jobba kommer inte månaderna att gå plus. Och om inte månaderna går plus, så mår jag dåligt. Och den rädslan har jag ju inte besegrat än.

Caroline: Nej. Vi har alla sådana rädslor, tror jag. Som är svåra att besegra. Som sitter så hårt ingrained. Vad heter det? De ligger hårt i en i alla fall.

Jan: Ja, men exakt. Men jag vet inte om det är något annat som folk inte känner till om mig. Alltså, det finns säkert. Men det vill man ju typ inte säga.

Caroline: Nej, men vi har tävlat i att åka varv i torktumlare på studentkorridoren.

Jan: Jag var inte med då.

Oliver: Och du vann, Jan?

Jan: Nej, jag gjorde inte det. Det var Clare från Kanada, som var en sådan liten nätt tjej. Jag tror hon gjorde 22 varv. Jag gjorde typ tre.

Caroline: Herregud. Ja, vad sjukt.

Det roligaste med podden: gästerna

Oliver: Men vad har varit roligast med RikaTillsammans?

Jan: Att träffa gäster. Det skulle jag säga är den största perken med att driva podd. Som jag tror jag skulle sakna om vi skulle lägga ner podden. Det är ganska lätt att skicka ett mejl till en professor eller till någon och säga: "Hej, vi driver den här podden. Vi har de här frågorna." Det är jättekul.

Jan: Och sen skulle jag säga att jag uppskattar gästerna jättemycket. Och att man har lärt känna Erik Näsén och Patrik på Lysa och Jonas. Pratat om roliga saker. Monica, dig. Alltså, människorna.

Oliver: Är det någon som står på listan som du vill bjuda in?

Jan: Jag får återkomma. Jag kastar frågan till er. Vad har varit roligast?

Caroline: Jag håller också med om att gästerna är roliga. För det blir så olika människor. Och det är ju så vi träffar nya människor. Det får man väl säga.

Oliver: Men en önskeperson att få hit till podden?

Jan: Nu ska vi ju ha Daniel Waldenström. Han är ju en jättespännande professor. Honom kommer vi att ha. Och sen skulle jag vilja ha Sofie Frühling. För jag berättade för dig, Oliver, att jag lyssnade på någon podd med henne. Då hade hon sagt att för länge sen, när hon hade sitt företag och det var precis nytt, så hade det gått bra i företaget.

Caroline: Vad har hon för företag?

Jan: Ja, men hon jobbar inom mode och sådana saker. Ja, på den tiden i alla fall. Och då köpte hon en Rolex Daytona. Jag vet inte, 100 000, kanske 200 000. Det kommer någon klockkännare och bara: "Åh nej, de har inget förtroende för dem." Och så tänkte jag: "Shit, undrar, hade hon någon vinst som hon köpte de pengarna för?" Det skulle vara så roligt att veta hur någon som har jobbat med sitt eget företag och som är väldigt glammig, hur de tänker kring pengar och hur de får in pengarna. Förstår ni vad jag menar?

Caroline: Ja, ja.

Att kunna svaren bättre än gästerna

Jan: Det är ju samarbeten och allt möjligt. Jag fattar det, men det hade varit roligt att veta hur någon helt annan person jobbar med sitt företag och hanterar pengar och köper dyra grejer.

Oliver: Bra.

Jan: Jag har inte... Jag vet inte. Det här låter ju för jävligt, jag fattar det. Men jag kan ibland känna att vi bjuder in gäster, och så kan jag ge bättre svar än vad gästerna ger på de frågor jag ställer.

Caroline: Klädsamt gjort.

Oliver: Jag förstår precis vad du menar. Därför att du hör frågan som ställs till gästen. Och då har du redan... Du är ju duktig på att paketera.

Jan: Ja, jag har ju fått träna asmycket.

Oliver: Pedagogiskt. Och då kommer det direkt till dig. Så det är inte så att du känner dig bättre än gästen. Utan det är bara att du har den förmågan.

Jan: Ja, precis. Nej, men det är därför jag ibland tänker att någon professor hade varit roligt. Jag har några stycken. Men sen är jag också bara: "Åh nej." Men där är ju till exempel Bessembinder, har jag tänkt. Eugene Fama hade varit ball. Alltså några sådana.

Communityn som de roligaste gästerna

Jan: Men på riktigt, till exempel, vi ska ha ett återbesök av Philip. Den här unge killen som startade ett fastighetsbolag för att kunna försörja sig och sin familj. Alltså sådana, eller Victor Bull. Eller liksom, läsare i communityn. Det tycker jag på många sätt är mycket roligare att bjuda in. Alltså Jesper, Ann Gaudlin. Alltså så här fantastiskt. Jättekul. Alltså människor som inte är på den här scenen. Och Monica också, med företag.

Caroline: Ja, ja, exakt, exakt.

Jan: Det här tycker jag nästan är roligare. Sen är de avsnitten svåra. För att vi har gjort några provpoddar som inte blev bra. Alltså, för att alla tycker inte att det är kul att prata. Vi hade en gäst som sa: "Hur var din semester?" "Bra." "Okej, vilka tre saker vill du ge bort till andra?" "Jag vet inte." Alltså, du vet, det är svårjobbat.

Oliver: Men om jag får hoppa in, en grej. Jag tänkte på den där frågan, vad folk inte känner till. Där tänker jag också ibland att jag kan uppleva, det är lite frustrerande ibland när vi sätts på en piedestal. Att folk ibland är så här: "Jag hade velat ha ett sådant förhållande som Jan och Caroline har."

"Vi är lika konstiga som alla andra"

Jan: Och där kan jag säga så här: Ja, men det är absolut en komplimang. Men jag tänker så här, vi är ju som alla andra. Vi har ju också våra bråk. Vi har också gått i parterapi. Vi höll på att skiljas för, vad är det, sju år sedan. Etcetera. Så att ibland tänker jag också så här att vi går i terapi själva. Du går just nu, och jag har gått i perioder. Så jag vill ibland... Vi är lika konstiga som alla andra. Så jag vill nog egentligen också säga att vi har inte koll mer än någon annan. Det är bara att i ett specifikt område har vi hängt i konversationen: Hur investerar man pengar som småsparare? Och vad kan man göra för att försöka undersöka ett rikt liv? Men det betyder ju inte att vi har listat ut allt.

Vi har inte koll mer än någon annan. Det är bara att i ett specifikt område har vi hängt i konversationen.

Jan: En sådan grej som jag verkligen vill skicka med, att allt är inte rosenskimrande i vårt liv heller.

Caroline: Precis.

Jan: Sen vet jag att det finns de som tänker tvärtom ibland. När jag har haft avsnitt där jag har pratat och ni har inte hållit med varandra. Så blir det, dagen efter vet jag, vi la upp något, och så: "Vad skönt att ni är sams." Efter förra avsnittet. Så vissa blir oroliga. Men man kan bråka ibland. Jag tror inte det är något farligt. Det finns i alla relationer.

Har de varit nära att lägga ner?

Oliver: Men har ni någonsin varit inne på att lägga ner podden? Och i så fall när och varför? Caroline?

Caroline: Men det har du väl varit inne på? Att du inte vet hur länge du vill hålla på?

Jan: Alltså inte så att nu lägger vi ner. Men ser jag mig själv göra det här om tio år? Jag vet inte. Kanske mycket mer sporadiskt. Jag tänker ju ibland, alltså när vi hade en period och var riktigt jobbiga, så var du så här: "Jag vill inte vara med i podden."

Caroline: Ja, men det är väl också en sådan grej, att du ibland tänker: "Vad fan gör jag i podden?"

Jan: Ja, det har jag verkligen haft funderingar kring.

Caroline: Ja, och du är så här: "Jag bidrar ändå ingenting. Du kan göra den själv." Så att, nej, jag tror inte heller på att lägga ner, utan gärna i så fall lämna över, tänker jag. Men vi får se.

Oliver: Vi pratar lite om gäster och avsnitt. Är det någon gång ni har haft något väldigt känslosamt tillfälle för er själva när ni har gjort en inspelning?

Det känslosamma avsnittet med Bronnie Ware

Caroline: Ja, men vi hade ju det avsnittet med Bronnie Ware, när vi pratade om vad det är man ångrar innan man dör.

Jan: Ja, hennes bok, ja.

Caroline: Då grät vi ju faktiskt båda två i avsnittet.

Jan: Ja, men det var när hon hade intervjuat människor som hade förlorat sina barn, eller något barn. Och då hade hon väl sagt att det är precis så illa som man kan tänka sig att det är. Och så satt vi här och lyckades tänka oss in i det. Och sen klippte vi väl inte bort det, helt enkelt.

Caroline: Nej, men sen har vi ju ändå haft ganska många sådana också. Vi hade ju vår parterapeut här i ett avsnitt.

Jan: Apropå favoritavsnitt, det är ändå ett av mina toppavsnitt som jag brukar berätta om. Särskilt det att vi normalt sett får ganska mycket kommentarer, men här var det så här, vi la ut det på söndag, ingen kommentar på måndagen, ingen kommentar på tisdagen, ingen kommentar på onsdagen. Jag bara: "Vad fan, var det ett kasst avsnitt?" Så såg vi att det var lika många som hade kollat. Som vanligt. Sen kom på torsdag den första kommentaren: "Jättebra avsnitt, funderar på att skicka det till min exman, tror inte det kommer att landa så bra." Så där har det väl haft effekt.

Jan: Sen har vi skrattat många gånger, alltså när vi hade Johan B:s bok här och många andra. Men annars har vi väl inte haft något så här känslosamt. Jag vet inte, Caroline.

Caroline: Inte som jag heller kan minnas. Det är väl det, Bronnie Ware.

"Vi har inga ekonomimöten själva"

Jan: Men sen har vi haft många sådana här där det verkligen varit: "Gud, vi har inte koll." Ett sådant avsnitt var ju det vi gjorde häromveckan om Ramit Sethis parekonomi. Där vi får frågor som: "På ert senaste ekonomimöte, log ni? Skrattade ni? Tog ni på varandra? Kramades ni?" Vi bara: "Nej, nej, nej, nej. No, no, no." Och då sitter vi ändå här och pratar om ekonomi, dagarna i ända. Nej, vi har inga ekonomimöten själva. Det kändes ju också lite jobbigt.

Oliver: High-fivade ni?

Jan: Nej.

Oliver: Har det blivit high five sen dess då? Fler?

Jan: Ja, det har nog blivit fler. Men tre kanske.

Caroline: Det är alltid något.

Oliver: Kort där om parterapeutavsnittet, om hur andra tänker kring avsnitten. Hur tänker de i er närhet om att ni poddar? När ni startar och längs vägen?

Caroline: Jag tror en del känner dåligt samvete för att de inte lyssnar på podden.

Jan: Det spelar ingen roll. Jag lyssnar ibland på ett avsnitt i en podd och sen går jag över till något annat. Det är inte så himla farligt.

Caroline: Men jag måste ändå säga, i vår umgängeskrets pratas det ju extremt lite om podden, eller...

Få i umgängeskretsen lyssnar

Jan: Nej, vi pratar inte så mycket om det. Vi vill att det ska vara så.

Caroline: Ja, det är rätt skönt.

Jan: De flesta i vår umgängeskrets lyssnar inte på oss.

Caroline: Nej, det tror jag inte. De enda är väl typ Sandy och Lotta.

Jan: Ja, och Alexandra ibland.

Caroline: Och Alexandra, ja. Alltså folk som vi har lärt känna.

Jan: Din bror lyssnar ju också ibland. Och så någon mamma som...

Caroline: Ja, alltså shout-out till mamma. Hon lyssnar ju på alla oss.

Jan: När kommer hon att vara med?

Caroline: Ja, men det ska vi också göra. Det är på listan. Det ska vi göra.

Jan: Men annars kan jag ibland känna att de bryr sig fan inte om vad vi håller på med. Och det är ingen skön känsla.

Caroline: Jag tänker att det är normalt.

Jan: Ja, det är väl kanske normalt. Men om jag hade varit thoraxkirurg så hade folk frågat hur det går i vården. "Har ni haft några intressanta fall?" Eller de hade kanske inte gjort det ändå?

Caroline: Nej, jag tror inte det.

Jan: Jag tror att det där också är din grej ibland, Caroline. Du vet, när vi har träffat någon: "De ställde ju inte en enda fråga om dig."

Caroline: Vadå, tänker du?

Andra är upptagna med sig själva

Jan: Nej, men du tänker lite som vi också pratade om med Caspian. Som hade berättat att han hade varit på dejt, och så på tre timmar hade han inte fått en enda motfråga.

Caroline: Nej.

Jan: Det är ju den här ironin att vi alltid går runt och tänker: "Vad ska andra tänka?" Men andra är så upptagna med sig själva.

Caroline: Men jag kan förstå din känsla. De bryr sig fan inte.

Jan: Det gör de kanske.

Oliver: Men lite på samma tema. Tror ni det är en skillnad på hur ni är i verkligheten och hur ni brukar uppfattas när man lyssnar och tittar?

Jan: Det får nog du svara på.

Caroline: Ja, exakt. Du lyssnar ju och så börjar du jobba. Och sen vet du nu hur vi är. Hur stökigt det är i vårt kök ibland och hur vi pratar till varandra.

Oliver: Ja, vad ska man säga? Du var inne lite på det, Jan, att folk drar ju ofta gärna stora växlar. Man behöver inte ens ha lyssnat på poddavsnitt. Man ser något på sociala medier och så ska man placera folk i fack och tycka. Jag träffar ju också vänner som hör RikaTillsammans, och folk får tycka vad de tänker.

Jan: Men alltså, är det något som stuckit ut? Upplever du att vi är annorlunda utanför studion än vi är i studion?

Oliver: Nej, det skulle jag inte säga. Alltså, det är ändå väldigt autentiskt. Det är väl också något ni brukar säga. Jag har nog faktiskt inget bra exempel på när vi är olika.

Autenticitet på värderingsnivå

Jan: Jag blir glad att du säger det. Det är verkligen outtalat, men det är så viktigt för oss på värderingsnivå.

Caroline: Det stökigaste för dig är att du säger: "Det är inte autentiskt, det är inte äkta."

Jan: Det försöker vi väl... Jag försöker vara tydlig med att det inte alltid är snyggt. Vi ligger också back, nu när det är mars. Jag har ingen aning om börsen kommer att gå upp eller ner nu. Jag tycker också att det är jobbigt.

Caroline: Du är också så här: "Jag bytte karriär när jag är 47. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ska jag söka till polishögskolan eller göra RikaTillsammans?" Vi famlar väl lika mycket som alla.

Jan: Ja, vi famlade också i mörkret. Det enda jag kommer att tänka på är mer genialt. När man pratar om pengar, det är fortfarande väldigt tabubelagt. I vissa kretsar är det mest det att pratar man ekonomi så är det ibland man har hört att då är man snål. Det är klart man pratar om pengar, men det är ju inte allt bara för det. Sen är det mycket mer rikedom i livet också.

Caroline: Men det är väl en sak som jag själv... Det är väldigt lätt att folk bara pratar om ekonomi med mig också, men man tycker ju om andra saker också.

Jan: Ja, men jag gillar att prata om ekonomi med mina kompisar. Sandy och jag pratar nästan alltid bara om ekonomi. Alltså om pengar och kvinnor och sparande och löner. Det blir mycket sånt. Jag tror också för att hon funderar mycket på det. Hon lägger mycket pengar på sin inredning och sin trädgård. Och det gör inte jag.

Hur Caroline lärde känna Sandy

Caroline: Vad lägger jag då pengar på?

Jan: Hon har varit med i ett avsnitt också. Hon har också en fantastisk livshistoria.

Caroline: Det är väl också ett sådant avsnitt att lyssna på och inspireras av.

Jan: Ja, det är det. Du lärde känna Sandy och blev vän med henne via RikaTillsammans.

Caroline: Ja, men det var det. Jag var hos frisören och de sa: "Gud, vad ni fick mycket beröm i bla bla bla-podden." Och jag bara: "Vadå för något?" Och då var det Sandy och hennes kompis Gabi som hade en podd där de pratade om ekonomi, och de hade lyssnat på vår podd bland annat och fått bra tips med fyra hinkar, tror jag det var. Det visade sig att båda gick till samma frisör som jag gjorde då. Så då fick jag kolla in deras podd och lyssna på några avsnitt, och sen googlade jag dem, tror jag. Och så såg jag att Sandy bodde två stenkast bort från mig. Så jag bara: "Vi borde ses kanske." Hon bara: "Ja, det gör vi!" Och så var det.

Jan: Ja, jag tycker det är fint. Vilken grej.

Oliver: Så det var så ni träffades, du och Sandy. Men hur träffades ni? En fråga vi hade från en gäst här på Instagram.

Torktumlaren på korridoren i Lund

Jan: Caroline flyttade in på min korridor.

Caroline: Ja, det var på Delphi i Lund. Jag skulle börja plugga molekylärbiologi.

Jan: Och så var hon där vid torktumlaren.

Caroline: Exakt. Du var ju alltid hemma. "Ska du inte gå på föreläsning?"

Jan: Nej, men det var ju precis då. Vi var ju 18 killar. Det var så roligt. Vi var 18 killar och två tjejer på korridoren. Så varje gång det skulle flytta in någon ny så bara: "Hoppas det blir en tjej. Och hoppas hon är snygg." Och sen så kommer Caroline då. Och Caroline är så härligt naiv ibland. Och så typ dag två så kommer... För då var jag naturligtvis korridorförman. Så kommer hon: "Ja, vilka skåp? Hej, jag är ny här." Jag bara: "No shit, vi har redan spanat in dig."

Caroline: Ja, men jag visste väl inte det. Jag trodde det var stor ruljangs på folk.

Jan: Ja, och sen var det väl det så klassiska. Alla fattade att det var något mellan oss innan vi fattade det. Och du hade precis blivit dumpad, var det inte så?

Caroline: Jag blev dumpad också, ja. Av min pojkvän.

Jan: Och så var du så här: "Jag ska minsann inte ha någon ny kille."

Caroline: Jag hade en sådan lista, tio punkter varför jag inte ska ha en kille. "Jag är singel nu och det är viktigt att jag får vara det." Så var jag det i två veckor. Men jag försökte undvika dig faktiskt.

Jan: Ja, ja. Och vet du hur hon raggade upp mig? En kväll kommer hon till köket och bara: "Jag kan supa dig under bordet." Vi skulle ha en fest som heter Tour de Chambre. Och då är det en drink per rum, och det var 20 rum.

Caroline: Vi begränsade till max fyra centiliter per rum.

Jan: Ja, det var ändå lite vett.

Caroline: Absolut, men då sa jag att jag nog kunde trycka det under bordet. Men det var ju en sådan... Jag vet inte, det handlar väl om att få fram en reaktion hos dig. Jag trodde kanske inte själv på det. Men jag lyckades ändå göra det.

Tankar framåt och första tentan

Oliver: Sen har vi en fråga om ett ekonomiskt liv. Om vi ska skifta och kolla lite framåt. Era egna tankar framåt. Jag har hört tidigare att du har lite känslor och tvekar inför framtiden. Är allt gjort? Är allt sagt? Och också hur det går för dig som sjuksköterska, slänger jag in också då. Jag vet inte var ni vill börja.

Jan: Ja, men Caroline, första tentan.

Caroline: Jag har klarat min tenta. Ja, min allra första tenta. Woho! Ja, men jag ska säga att jag har haft lite tvivel om mig själv. Eftersom jag inte har samma rädslobaserade driv som jag har haft innan. Jag är mycket lugnare nu. Så jag har inte det där att man sitter till tolv och pluggar och sen går upp klockan sex och inte får ordentligt med sömn. Utan jag går och lägger mig i tid och pluggar inte häcken av mig. Så jag har varit lite så här: "Undrar hur det gick på den där tentan egentligen?" Men annars tycker jag jättemycket om att plugga till sjuksköterska.

Jan: Ja, men det är ju verkligen spot on för dig. Värderingsmässigt.

Caroline: Ja, det är det nog.

Jan: Det är hälsa, det är naturvetenskap, det är att ta hand om människor.

Caroline: Ja, och du har redan gjort en plan för att jag ska bli hyrsjuksköterska.

Planen för hyrsjuksköterskelivet

Jan: Det sitter Freja, vår tonåring, i bilen: "Mamma har berättat att hon ska börja jobba på något företag. Hon ska jobba när inte många andra jobbar. Hon ska tjäna jättemycket pengar."

Caroline: Ja, jag har köpt Milo Beschers bok "Att bli en fri sjuksköterska". Och där får man mycket tips om hur man ska tjäna pengar.

Jan: Och det var också någon... Pontus, en läsare som jag träffade nu när vi var uppe i Sälen, så åkte jag och hälsade på honom i Särna. Och han hade också så här: "Vet du vad ambulanssjuksköterskor här i Norrland tjänar?" Alltså, det är så asmycket. Och så jobbar man typ tre dagar och sen är man ledig fem dagar. Så då kan man ju vara i Sälen och åka skidor. Liksom fem dagar, jobba tre dagar. Eller hur det nu var, nu minns jag inte siffrorna. Men det var liksom superbra. Så jag såg verkligen: "Shit, vi kommer att ha ett så här nice liv." Och sen såg jag att det var något sådant här skidbolag som hade: "Skidresor för er över 50." Man fick inte vara yngre än 50 för att följa med på en skidresa. "Fan, Caroline, jag tror vi kommer att ha det ganska gött."

Caroline: Ja. Gött.

Oliver: Vad var frågan?

Jan: Frågan var hur du ser på...

Oliver: Nu har vi pratat om Caroline mitt i, men hur ser du framåt?

Jans mål framåt

Jan: Jag har ju alltid varit så jäkla dålig på mål och så. Men jag har ju vissa grejer. Vi håller på med en ny hemsida. Det är fortfarande en bok som jag har pratat om att skriva. Det är fortfarande vårt ekonomiverktyg. Så där är några saker jag inte är klar med. Men det tar inte tio år att bli färdig med dem. Och sen får vi se vad vi hittar på efter det. Men just nu upplever jag att vi har ganska kul på jobbet. Och det går ganska bra framåt. Och vi har high-fivat. Jag tycker ändå att vi vinner veckorna.

Caroline: Ja, men det gör vi.

Jan: Det är bara att det är så mycket man vill göra.

Caroline: Exakt.

Jan: Så jag tror nog att det är mer också så här... Vad är det vi inte ska göra?

Caroline: Ja, det är väl den stora frågan som många har i livet också.

Jan: Ja, exakt.

Oliver: Okej, men då hoppar vi in i... Lyssnare, en väldigt stor del. Community, en enormt viktig del av RikaTillsammans. Så, har ni haft något möte med lyssnarna, när de berättat eller bara skrivit till er att podden har förändrat deras liv? Alltså, är det något speciellt? Kommer ni ihåg någon kommentar eller träff med en person?

När podden förändrat lyssnares liv

Jan: Ja, men jag upplever så här, vi får ju jättemånga fina mejl. Och det är ju bland det bästa jag vet. Det är ju så här när man får: "Shit, vi fick vara en liten del av den här personens resa." Men vi har ju många. Alltså som Pontus Westerberg då, i Särna, som vi åkte och... När vi var i Sälen så var det: "Ja, men vi måste träffas." För att höra hans historia. Liksom människor som börjat spara, köpt sin lägenhet. Folk som har vågat starta företag. Vi har ju haft många. Monica, vi har haft, nu Stefania också, i programmet, som startade meetups för singlar i olika aktiviteter. Vi har haft jättemånga som sagt: "Jag har ändrat mina föräldrars sparande." Vi har jättemycket historia.

Jan: Och vissa som man verkligen kan bli berörd av. Någon var också så här: "Jag hade möte med min man om hur vår ekonomi såg ut. Vi gjorde testamente och försäkringar, och det var tur att vi gjorde det, för två år senare gick han bort. Jag hade aldrig haft den här kollen om vi inte hade haft de ekonomimötena." Så att, ja. Många gånger, när det känns tufft, så är det det här jag ofta kommer tillbaka till.

Vi fick vara en liten del av den här personens resa.

Färgerna och hjälpargrejen

Jan: Nu vet jag att det är många som ogillar de här färgerna. "Omgiven av idioter." Jag är ju en hjälpare. Jag gillar ju, det är min primära blå.

Caroline: Vad är det för färg? Vilken färg är jag då? Så jag har nog inte ens läst den boken faktiskt.

Jan: Nej, men jag minns inte det. Men folk tror ju ofta att jag är pengafokuserad och get shit done.

Caroline: Men det är du ju.

Jan: Ja, men det är ett lärt beteende. Om jag bara fick vara, så är jag ju sådan, jag gillar att hjälpa. Det var ju en jättejobbig insikt för mig i mitt liv när jag insåg att jag inte kommer att bli vd. Att jag är mycket bättre som till exempel operativ chef, där jag får vara nummer två. Jag vill ju gärna hjälpa en ledare. Vilket har varit mitt söka-terapi-samtal.

Caroline: Det är jättespännande det här, för du är ju ledaren i ditt liv. Så du har ju ingen sådan nummer ett, så du får vara nummer två.

Jan: Ja, och det är därför jag blir så här skit... Nu när vi åkte skidor. Och jag var så här: "Vart vill du åka?"

Caroline: "Jag vet inte, det spelar ingen roll."

Jan: "Okej, vänta här nu. Så om jag skulle tagit den här vd-rollen i vårt liv, då skulle du varit en fin hjälpare till mig?"

Caroline: Ja, jag hade älskat det.

Jan: Det tror jag inte på.

Caroline: Nej, nej, nej.

Jan: Det skulle du inte trivts med.

Caroline: Jo. Trust me.

Vd:n och den operativa chefen

Jan: Vi har aldrig provat.

Caroline: Fast vi måste nog köra över honom ordentligt. Om jag är vd, så bestämmer jag ju. Och du är operativ chef. Då måste du ju göra det jag säger.

Jan: Alltså, det är inte diktatur vi pratar om nu.

Caroline: Nej, men om jag kommer med ett direktiv. "Nu får vi sätta oss ner och diskutera det här. Jag skulle gärna vilja att vi blev klara med bla, bla, bla."

Jan: Ja, det kanske...

Caroline: Min största frustration är ju när du inte säger vad du vill. Eller hur?

Jan: Jag har ju börjat nu de senaste åren att verkligen säga vad jag vill. Alltså...

Caroline: Okej. Vi börjar... Förlåt, älskling. Vi börjar på en mycket låg nivå. Så ja, du har gjort en jättestor förbättring. Absolut. Men det är fortfarande... Jämfört med en röd person så är det ju ingenting.

Jan: En röd person? Vad är det för en?

Caroline: En sådan som pekar med hela handen. Du är ju väldigt ofta så här...

Jan: Nej, nej, jag vet inte. Det spelar ingen roll. Bestäm du.

Caroline: Ja, så kanske det är. Men det är också för att när jag säger vad jag vill så faller inte det i så god jord. Jag vill ju åka till Grekland. Och så vill jag gå in i Livlund där. Och vi har sagt så här, vi åker...

Båtluffen i Grekland

Jan: Om du nu är operativ chef, kan du inte se till att det händer då?

Caroline: Jo, men jag fick ju höra: "Beställ inte biljetter än."

Jan: Nej.

Caroline: Nej, okej. Eller hur? Sen kan våra diskussioner pågå och så kommer vi liksom ingenstans riktigt.

Jan: Jo, vadå, vi kommer inte någonstans?

Caroline: Ja, men vi kommer kanske någonstans. Det är bara att det tar lite tid.

Jan: Det blir Grekland. Det kommer att bli Grekland. Du har ju sagt båtluff och jag har börjat kolla upp.

Caroline: Det hade varit så fint. Så kan man snorkla och äta god mat.

Jan: Det kommer att bli av. Det kommer att bli jävligt gött alltså.

Caroline: Ja.

Jan: Var var vi? Vad var frågan?

Oliver: Nja, men vi pratar ju om berättelser från lyssnare. Förändrat livet.

Jan: Det här att jag är hjälpare. Jag är hjälpare och sen är jag ändå så här tillsammans. Jag är ju gul också. Men jag blir alltid tvingad till att bli röd. Att vara liksom så här.

Caroline: Men vad skulle hända om du bara försökte vara i det gula då? Den här hjälparen.

Jan: Ja.

Caroline: Vem skulle...

Jan: Jag hade älskat det.

Ett breakthrough om personlighet

Caroline: Okej, men Jan. Okej, det här är ju ett breakthrough på något vis.

Jan: Va?

Caroline: För mig är det här inget nytt. Du sitter här. Du har en jättebra podd och är uppskattad. Och du får hjälpa människor i den.

Jan: Ja.

Caroline: Men också i övriga livet tänker jag att du skulle trivts med en annan setup.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Vi måste prata igenom det här.

Jan: Ja, det kan vi göra. Vi behöver inte prata igenom det nu. Nu på skidresan var det Philip som kastade ljus på det. För Philip, vår kompis, han är väldigt röd. Han är så här get shit done, entreprenör, framgångsrik, superframgångsrik. Bokningen fanns i ett Excel-ark.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Oliver blev sjukt imponerad: "Vänta, vart ska ni? Ska ni köpa ett företag eller ska ni åka på skidresa?"

Caroline: Vi var ju fyra familjer.

Jan: Ja, men i en Dion.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Men i alla fall. Och så var det så här, jag var så här: "Ja, men vilken rutt ska vi ta?" Och sen när de körde, så Philip: "Vad fan, man bara kör." Jag bara: "Nu är vi fyra minuter bakom er. Ska vi träffas?" Och vi körde in på samma laddställe som de var på för att säga hej. Och Philip var så här: "Vad är det här?" typ.

Caroline: Var han så?

Jan: Ja.

Caroline: Jag trodde han gillade det.

"Jan, du är ju jättegul"

Jan: Jo, men han gillade det. Så sa han: "Men Jan, du är ju jättegul." Och jag bara: "Ja fan, det är jag." Det var min insikt, att jag är ju så här tillsammans, jag är den här delfinen, det ska vara roligt. Och det har vi också pratat om, att jag vill i vår Patreon-community hitta på grejer. Jag vill åka skidresa, jag vill... Jag var till och med så här: "Vi ska segla i Kroatien tillsammans." Ända tills Moa var så här: "Ja, då blir det 'men only', för det är ingen 40-årig eller 50-årig kvinna som kommer att åka med okända män på en segelbåt." Jag bara: "Just det."

Caroline: Men varför har det inte blivit av än?

Jan: För att jag är skiträdd för att jag behöver vara den på skidresan som ska vara lekledare och bestämma saker.

Caroline: Men hur skulle det sett ut om du...

Jan: Jag vill bara följa med. Jag vill bara följa med på skidresan tillsammans med de andra.

Caroline: Men du vill inte att alla ska tycka om dig, eller ska de bara tycka om resan?

Jan: De ska ha roligt på resan. Och jag vill vara en del, men jag vill inte vara ansvarig för att de har roligt på resan.

Caroline: Men det har man ju egentligen inte.

Reseledaren som är röd

Jan: Ja, jag förstår vad du menar.

Caroline: En bra resa har en reseledare som är röd. "Nu går vi dit, nu gör vi där, vi träffas där, vi gör det där." Du vet, fixar och donar.

Jan: Det är väldigt nära den här hjälparen. Det beteendet är väl väldigt nära hjälparen.

Caroline: Ja, men jag vet inte. Behöver inte göra någon... Skitsamma. Vad är du för en färg då?

Jan: Jag har ingen aning.

Caroline: Nej, jag vet heller inte vad jag är. Jag gillar blå färg. Jag gillar blått.

Jan: Vi får göra det i ett avsnitt.

Caroline: Då blir alla så här: "Var inte ni evidensbaserade?"

Jan: Ja, nu hittar vi på det här. Ibland får man också bara ha roligt.

Oliver: Men också med kommentarer, om de är åt det negativa hållet. Hur försöker ni hantera det? Negativa kommentarer?

Jan: Jag tänker på om de är valida på något vis. Om de inte är det så är det skitsamma. Bästa kommentaren hittills är ändå: "Jan Storkuken Bolmeson."

Caroline: Va? Vem skrev det? Var det positivt?

Jan: Det var nog inte menat positivt.

Caroline: Det var det inte.

Jan: Du bara: "Ja."

Storskogen och saminvesteringarna

Caroline: Vad var det vi handlade om?

Jan: Vi gjorde ett sådant gemensamt projekt i communityn att vi investerade i Storskogen. Jag gillade verkligen den akten. Jag kan fortfarande gilla den, även om jag bara har ett litet innehav kvar. Och den gick ju jättedåligt. Så där var ju också en sådan, apropå jakten på den bättre investeringen. Det är också något vi har slutat med nu, att göra de här saminvesteringarna. För det blir inte nödvändigtvis bättre, trots att det var så här, familjen Persson, och det var Daniel Kaplan. Alla de stora investerarna i Sverige hade ju investerat i det här bolaget. Och det var ju ingen garanti för att det skulle gå bra. Eller för att det skulle vara en miljardvärdering.

Jan: Jag skulle säga att det finns lite kommentarer på olika sätt. Vissa kommentarer, till exempel i forumet, brukar jag ibland skoja om att forumet ser det som sin livsuppgift att berätta för mig när jag har fel. Men forumet gör det ofta på ett väldigt konstruktivt sätt. Och sen kan jag ibland hamna i: "Somebody's wrong on the internet." Och så ska jag internetkriga, och så får vi de här trådarna med tusen inlägg. Och där är en tråd som heter i forumet: "Jag tror ni har fel när ni försöker spara 0,1 procent." Vi diskuterar fondrobot versus global indexfond.

Den konstruktiva kritiken

Jan: Och den typen av kritik upplever jag är ofta väldigt givande, för den är konstruktiv och det är många insikter som jag inte har tänkt på. Som någon skrev: "Du måste tänka på, för er är det ju så här: Lysa, ni har gjort research, ni vet hur en fond fungerar, ni vet förvaltande institut, ni känner till jättemycket. Men för någon som aldrig har hört talas om er, eller som får rekommenderat ett avsnitt och så säger ni: 'Lägg in alla dina sparpengar på Lysa', det är ett ganska stort förtroendesteg jämfört med att jag har varit kund i min bank i 20 år och köper bara den billigaste indexfonden på den egna banken." Och för mig var det så här: "Så har jag ju aldrig tänkt."

Jan: Och då upplever jag att kritik, inom citationstecken, är fantastiskt. Det gjorde att mitt liv blev rikare, det blev ett bättre balanserat budskap, et cetera.

Det jag tycker är absolut jobbigast är ju när min intention angrips.

Jan: Sen finns det ju det jag tycker är absolut jobbigast, och det är ju när min intention angrips. Alltså till exempel när vi gör något samarbete. Och då blir folk så här: "Hur kan ni göra det här samarbetet?" Eller: "Det här har ni bara gjort för att tjäna pengar." Och jag är så här: "Alltså, om ni bara hade en aning." Jag hade kunnat göra så många saker för att tjäna pengar, som är helt lagliga, men moraliskt tveksamma.

Erbjudanden de tackat nej till

Jan: Eller till exempel: "Vi hade diskussioner, du och jag, Oliver, vi fick erbjudande, vad var det, CoinShares?" Eller något annat sådant kryptobolag. "Betalade jättebra!" Och vi bara: "Nej..."

Oliver: "Tacka nej."

Jan: Och reklam. Vi har haft jättemånga andra bolag som också velat vara med, som vi har tackat nej till. Så jag blir liksom... Jag blir ledsen, särskilt eftersom jag har den här hjälpargrejen, när intentionen angrips eller den misstolkas, eller man utgår från att "Det här gör vi bara för att tjäna pengar."

Oliver: Det känns som en standardgrej som folk kan slänga ur sig. De har typ skrivit det innan, de har tänkt det. Så det kan också vara så att det inte är något man ska bry sig om.

Jan: Nej, jag vet. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte tog.

Oliver: Absolut.

Jan: Och jag kan säga att det är år sen jag googlade mig själv.

Caroline: Jag googlar inte heller. Jag vågar inte, för jag hade blivit för ledsen. Jag får inte så många tillrättavisande kommentarer. Någon gång har någon skrivit att jag är lättkränkt. Eller att jag har varit. Men för det mesta får jag fina. Skulle jag fått tillrättavisande eller elaka kommentarer skulle jag tyckt att det var väldigt jobbigt.

Jan: Du fick ju en kommentar som var: "Avbryt inte Jan."

Caroline: Jag tyckte det var så roligt, för att alla som alltid har diskussioner hemma har svarat: "Jan, du bara avbryter mig hela tiden." Jag bara: "Right back at you."

Att avbryta för mycket

Jan: Ja, jag hade perioder och avsnitt när jag avbröt jättemycket. Där jag knappt kunde lyssna på det, för jag avbröt Caspian hela tiden. Bara: "Vad är det här? Vad håller jag på med?" Jag älskar ju kommentarer, jag älskar vår community. Vi hade inte varit där vi är utan vår Patreon-community. Vi hade inte varit där vi är utan all feedback. Allt från "ljudet är dåligt" och "han avbryter sig inte". Buff, amortera. Axel skrev det här inlägget, "amortering kan höja din risk". Aldrig tänkt på. Ann Gaudlin, eller JFB i forumet också, skrev om utdelningsaktier. Jag har ju varit kategorisk med att utdelningsaktier är kass.

Caroline: Ja, så skulle jag säga.

Oliver: Och jag tänker med feedback också, att bara lägga upp något online så alla kan se. Det är ju något många skulle dra sig för. Så jag tänker, är det någon gång ni har känt en enorm imposter syndrome? Alltså inför att göra något eller lägga upp någonting. "Vem är jag att göra det här?" Jag tänker nu också, "Är någon intresserad av det här ens?"

Caroline: Absolut.

Jan: Nej men, nej, alltså... Åh, vilken bra fråga. Alltså, nej, nu kommer ett osnyggt svar. Nej, jag upplever inte imposter syndrome. Jag upplever att jag har ganska bra koll på läget. Sen är det massor saker jag inte vet. Det är massor saker jag har haft fel kring. Men jag upplever mig ganska trygg och står stabilt i det vi gör nu.

Mount Stupid igen

Jan: Sen kan det vara som kanske... Caroline skrattade i början av avsnittet åt att jag står på Mount Stupid igen. Och det är väl liksom hela tiden... Det skulle jag därmed säga att det är liksom ifrågasättandet. Men sen skulle jag också säga, Caroline, att vi är ju ganska... I sociala medier skulle jag ändå säga att vi är ganska duktiga på att vara autentiska, att vi är äkta. Det är inte mycket vi håller tillbaka. Men å andra sidan har vi dragit en ganska tydlig linje med att vi lägger upp väldigt lite saker från vårt privatliv, eller med barnen, eller resor. Det är sällan man får se oss så här: "Åh, titta, här är vi på en sandstrand med barnen" eller så. För det är ju inte intressant på riktigt för någon.

Jan: Utan jag försöker många gånger lägga upp saker som jag tycker är värdefulla. Som jag tycker att folk behöver. Vilket inte alltid är det folk vill ha. Vilket jag upplever är vårt Instagramkonto. Där har jag lagt ganska många grafer från studier. Och referenser. Det är alltid så här: "Öh, hundra likes" eller lite kommentarer. Medan jag vet att när jag lägger upp en bild på dig och mig på en skidresa så kan vi få tusen likes. Så där försöker jag blanda. Går man in på vårt Instagramflöde så är det: "Du ska bli klokare." Det ska inte vara: "Det känns bättre" eller "Det känns sämre". Utan jag är så här: "Du ska vara klokare. Du ska vara en bättre sparare. Du ska ha ett lite rikare liv." Det är svårsmält ibland när man får en sådan grej.

Mötet med lyssnaren på Fotografiska

Jan: Vi pratade för någon dag sen om den här frågan, Caroline. Är det i verkligheten något roligt möte du haft med någon som lyssnat på podden?

Caroline: Ja, det finns faktiskt ett. Det var när jag och Freja för flera år sen var i Stockholm och gick på Fotografiska. Vi kom in precis där innan entrén, och hade köpt biljetter, så stod det en person i någon slags uniform, tror jag det var. Han såg ut som en vakt. Och så stod han och log. Så sa jag: "Är det så att man inte får ta in väskor, eller är det något vi har glömt här nu?" För jag tänkte att det var något vi hade gjort fel. "Nej", sa han. "Nej, jag är en lyssnare." Jag tror att han var vakt just då på Fotografiska. Men han var ingen som skulle tillrättavisa oss i alla fall. Han ville bara säga tack och att han var en lyssnare. Att han gillade podden. Men det var flera år sen. Har du något liknande, något du tänker på?

Föraren i korsningen

Jan: Det sjukaste är nog när jag kör från typ... Vad heter den gatan, Caroline, vid Fridhem, som går förbi Dominica?

Caroline: Ja, Regements... Nej, Tessins väg.

Jan: Mot Regementsgatan, så kommer jag in till korsningen. Så står jag i bilen och ska köra rakt fram, och så är det en annan bil som ska svänga höger. Och sen sitter jag där och ser den andra föraren kolla lite åt sidan. Och sen bara... Helt chockad! Bara spärrar upp ögonen. Ni vet, när han tittar på mig och sen börjar knacka på rutan. Så jag vevar ner. "Det här är helt sjukt!" Och jag bara: "Vadå?" Och sen hör jag att han i bilen lyssnar på ett poddavsnitt. Och sen kör vi upp bredvid. Det var liksom helt sjukt.

Bärgningsbilen i Sälen

Jan: Sen en annan ännu sjukare historia. Det var ju också så, vi hade nu fika tillsammans, Pontus, han vi pratar om, han Westerberg, han kör bärgningsbil runt Sälen. Så berättar han att han kommer till något ställe där folk är typ inlåsta i en bil. Så de sitter i diket och har kört av vägen.

Caroline: Men är det inte så att det är snö?

Jan: Jo, jättemycket snö och sånt. Han gräver fram dem. Och sen hör han mig och André, som brukar vara med i de här fikorna. Han är så här: "Vad fan, har jag inte skruvat ner volymen i bärgningsbilen?" Och så går han: "Jo, nej, det har jag gjort." Och sen hör han det igen. "Jag har nog lyssnat lite för mycket." Och sen när han grävt fram de här som sitter i bilen, ja då satt de och lyssnade. På det avsnittet vi hade i början av året. "Hur gick börsen 2024?" Så det är lite sjukt faktiskt.

Caroline: Ja, det är roligt.

Oliver: Jag vet ju också om att det finns vissa oväntade lyssnare. Är det någon kändis eller liknande som ni vet lyssnar?

Oväntade lyssnare

Caroline: Jag är så dålig på det. Det kan bli jättesvårt att veta vem som lyssnar.

Jan: Du har ju visat ibland att det var något inlägg...

Caroline: Nooshi Dadgostar hade ju gillat...

Jan: Vänsterpartiet. Jag vet inte, jag tror inte hon lyssnar på oss.

Caroline: Nej, det tror jag inte jag heller. Hon kanske hade stött på det inlägget på Instagram.

Jan: Jo, men det var något om ISK kanske.

Caroline: Ja, det kanske det var. Men det hade varit kul om hon gjorde det.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Batra brukar du också säga.

Jan: Ja, men någon gång gillade David Batra det. Då blev jag också starstruck. För jag gillar ju David Batra. Vi var ju på hans och Johan Glans show. Kristoffer Appelqvist vet jag också. Komiker.

Caroline: Ja, det är roligt.

Jan: Men apropå gäst då. Som jag ibland har tänkt. Jag hade tyckt det varit jättekul att prata med. Kanske inte i podden. Men Anna Kinberg Batra. Faktiskt. För att jag upplever att hon har fått så mycket skit. Upplever jag. Som jag tycker inte är förtjänat. Faktiskt. Jag hade ju velat veta storyn bakom och prata. Om jag hade en dröm... David Batra och Anna Kinberg. De hade jag gärna bjudit på middag.

Drömmen om "unplugged"-avsnitt

Jan: Vet ni vad jag tänker? I hela poddosfären skulle man vilja stöta på sådana här unplugged-avsnitt. Gäster som kommer och berättar: "Så här var det egentligen." Eller: "Så här var det." Och tio år senare, något som man undrar: "Hur gick det till egentligen vid den tidpunkten när det var en sådan kris?" Visst hade det varit kul om det hade funnits sådana unplugged-avsnitt? Det här är en sådan dröm, Caroline.

Caroline: Vem var hon som spelade i Solsidan? Hon som var Felix Herngrens fru. Mia Skäringer. Hon hade väl en show som hette "No more fucks to give"?

Jan: Det finns en bok som hon kanske blivit inspirerad av. Av Mark Manson. "The Subtle Art of Not Giving a Fuck." Gör en unplugged.

Jan: Jag har på riktigt nog 50 historier. 50 historier som är: "You can't make this shit up." Alltså, content. Lugnt fem till tio avsnitt med historier från finansbranschen, saker jag har sett, saker jag har hört, styrelsemöten, investerare, vd:ar på stora företag. Du vet, helt sjuka grejer i investeringar där folk hade varit så här... Det går inte att berätta, för folk hade inte trott det.

Historierna som inte kan berättas än

Caroline: Två år, jag vill inte hänga ut folk.

Jan: Men det är så sjuka historier. Jag kan säga att det delvis är en inspiration till 277:an, "Sanningen om jakten på den bättre investeringen". Och sen att jag hela tiden trott att jag ska bli styrelseproffs. Det är så tydligt att när vi pluggade, kommer du ihåg att jag var sista året, frustrerad på akademin? Det är dåliga föreläsare, det är dåligt med finansiering, jag var ju inte ens på föreläsningar sista tre åren.

Caroline: Sista tre åren av dina fyra.

Jan: Fem. Nej, men massa sådana här. Och så var det så här, när jag kom ut i näringslivet, då är det ordning och reda. Det handlar om pengar, så det är på riktigt, det är ingen jävla lekskola då. Och så kom man ut och så började jag på ett litet företag med tre anställda. Och det var ju kaos. Det kunde skrikas på mötena och folk gick hem gråtande, och vi var tre personer. Alltså, shit, det här är konstigt. Det är ett större bolag. Större bolag är bättre. Det måste vara fel på det här bolaget. Och sen, om man sitter i styrelser, då är det ordning och reda.

"You can't make this shit up"

Jan: Sen har jag ju kamikaze-uppdrag jag har gjort i en verkstadskoncern som var helt crazy. Det var så här: shit, alltså småbolag, ägarstyrda bolag, man ska ge fan i ägarstyrda bolag. Börsbolag eller bolag som är värda flera hundra miljoner. Där är det ordning och reda. Nej. Och sen var det, du vet, miljardbolag. Men där är det ordning och reda. Bara nej.

Caroline: Och du har ju ibland suttit och lyssnat med och också varit så här: "Ja, vi kollar på den här Stenbeck-serien och you can't make this shit up."

Jan: Men jag har varit med på möten där det är same same. Det är så. Det är sjukt.

Oliver: Men när kommer de avsnitten då?

Jan: Jag vet inte, om 20 år. Eller något som man ska lägga ner. Eller när jag vet att du har två veckor kvar att leva. Då hade jag haft två veckor kvar att leva, och en förmiddag hade gått till en plaggdag.

Oliver: Men finns det någon light-version som man kan göra där man inte hänger ut folk, men berättar om hur det kan vara?

Frustrationen som inte sipprar ut

Jan: Alltså, det går inte. Jag tror folk hade tyckt att det var spännande. Folk hade älskat det. För inget sådant kommer ut annars. Det sipprar liksom inte ut särskilt mycket.

Oliver: Nej, exakt. Man ser ibland bara sådan här frustration. Som han Leif på Scania: "Vad fan får jag för pengarna?" Det är åratal av frustration.

Jan: Ja, nej. Unplugged-avsnitt. To be sista avsnitten innan vi lägger ner, så får vi ta något sådant.

Oliver: Men av de avsnitt ni gjort, finns det något som ni ångrar?

Jan: Nej, det gör vi väl inte?

Caroline: Nej, jag tror... Jag tror inte att vi ångrar... Alltså, om vi ångrat något så har vi inte publicerat det ju.

Jan: Ja, alltså så här... Det är ju vissa avsnitt idag som jag inte hade gjort.

Caroline: Alltså, du menar långt tillbaka?

Jan: Ja. Jag tror, avsnitten om alternativa investeringar hade vi skippat. Jag tror vi hade skippat... Jag vet att jag gjorde ett sådant avsnitt, pinsamt, "gult ljus på marknaden", där jag bara...

Avsnittet som skulle förutsäga marknaden

Caroline: Jo, skulle förutsäga.

Jan: Det var mycket som pekade på att marknaden skulle gå ner. Och jag var så här: "Ah, varna." Och det blev jävla väsen i communityn. Och sen gick ju marknaden bara upp, upp, upp. Så det var ju liksom så här, ja, det var något att ångra. Men så här, ja, jag drogs med i det där.

Caroline: Men det är väl en del av din process och utveckling?

Jan: Ja. Sen är det... Avsnitten om de alternativa investeringarna hade jag liksom skippat. Så jag hade gärna kommit till indexfonder tidigare, men det var ju liksom först 2011 det började komma böcker om indexfonder. Även om de funnits sedan 70-talet så var det ingen stor grej. Utan jag minns det som fick in mig på indexfonder första gången. Det var ju Allan Roths bok "How a Second Grader Beats Wall Street". Och sen mejlade jag honom och han svarade: "Ja, jättekul, men jag tar inte klienter i Sverige." För han var amerikan.

Jan: Och sen har vi ju en kompis som spelade NHL-hockey, och han tog kontakt.

Caroline: Hur var han?

Jan: Och sen åkte jag på den här Bogleheads-konferensen för två år sen.

Caroline: Men vänta här nu, ishockeyspelaren tog kontakt med...

Jan: Jag rekommenderar Allan Roth.

Bogleheads och Allan Roth

Caroline: Och då kunde han ta honom?

Jan: Ja, ja, för då var han under amerikansk lagstiftning.

Caroline: Ja, ja, och hur var det då?

Jan: Ja, men han var ju jättebra. Och då kunde jag vara med där på ett hörn. Du vet, så här, med Allan Roth.

Caroline: Det har du inte berättat för mig. Nej, men vad är det här?

Jan: Och sen träffade jag ju Allan Roth på Bogleheads.

Caroline: Ja, okej, men berätta.

Jan: Och då var jag lika starstruck. Jag var så nervös. Jag träffade honom och Christine Benz på Morningstar. Det är typ så här, ingen vet vem det är. Men vi vet vem de är.

Caroline: Ja.

Jan: Och sen var det också... William Bernstein och White Coat Investor träffade jag också där. Det var för mig, jag var så starstruck. Och sen var det en sådan: "Wow, har du kommit hela vägen från Sverige för att träffa oss?"

Caroline: Borde inte du åka på fler konferenser?

Jan: Jo, kanske.

Caroline: Det är väl rätt kul? Det är ett rikt liv.

Jan: Det är ju för att jag gillar att åka på konferens och få någon slags koncentrerad kunskap och träffa dem som har gjort vetenskapen. Det är samma sak där. Jag hade ju älskat att ha en RikaTillsammans-konferens. Men där blir jag återigen den här. Jag vill inte vara den röda. Jag vill bara få vara...

Caroline: Vi jobbar på det.

Saker att skämmas över

Oliver: Men jag vet, jag har ju själv spelat in mycket. Och när jag tittar tillbaka på det så känner jag ofta att jag borde kunnat bättre än det jag gjorde. Så jag undrar bara, känner ni ibland när ni tittar på äldre saker, är det något ni skäms över?

Jan: Ja, men det är väl lite det jag säger, där man hade fel, drogs med. Alltså 2020, 2021. Vi drogs med jättemycket i de här alternativa investeringarna, onoterat. Jag vet att vi hade Coeli Wealth, Family Office eller whatever, i podden. Det var ju då vi köpte vinflaskorna. Så det är lite sådana här extra grejer. Men å andra sidan, då var vi även tydliga med att det skulle vara för lekhinken. Men sedan dess har vi ändå avvecklat lekhinken.

Jan: Sen kan det ju vara mycket så här kvalitetsmässigt. Ljud och ljus och pinsamt. Kommer du ihåg första avsnittet där jag stod på Kristianstadsgatan? När vi bodde där och så filmade jag på kvällen. Och så hade jag ingen koll på det här med ljus och speglingar. Så står jag där och pratar och det är aspinsamt idag. Och sen går du förbi, du har ju sovit, så du går förbi. Och sen syns du där i din natt... i fönstret.

Caroline: Vad ligger det avstånd till?

Jan: Jag tror att det är avpublicerat på YouTube.

Caroline: Underbart.

Bloopers och teknikstrul

Oliver: Är det någon annan blunder som hänt? Teknikstrul, fel datum har sagts, gäst?

Jan: Det händer ju hela tiden. Häromdagen hade jag glömt sätta på inspelningen på en kamera. Det har hänt. Ljud och sånt har vi också haft strul med. Men idag har vi som vanligt... Det är ganska mycket rutin. Vi glömmer alltid att ta bilder på våra gäster. Det hör till.

Caroline: Det hör till, ja.

Oliver: Men någon blooper...

Jan: Vi har gjort många bloopers. Vi har väl en blooper-mapp?

Caroline: Men vi har inte publicerat något?

Jan: Vi har en blooper-tråd. Oliver lägger ut ibland. Nej, men jag vet inte om vi har gjort något. Det är som jag känner om jag ska ångra något. Det är min egen insats ibland.

Caroline: Du var ju sjukt besviken med finansministern.

Jan: Ja, jag var inte besviken på henne. Jag var besviken på mig själv. Att jag inte hade... Vissa frågor kom efteråt till mig. "Jag skulle ha frågat det. Varför gjorde jag inte det?" Så kunde jag känna att jag inte hade förberett mig tillräckligt mycket. Men jag har haft mycket prestationsångest och tänkt att jag behöver bidra mer i avsnitten. Och då blir det aldrig bra. Jag bara slappnar av. Men när jag blir uppstressad i ett avsnitt så blir det oftast inte bra för mig. Säkert har vi en massa sådana publicerade avsnitt som man kan skämmas över.

Bloopern med Per och Olympiska kommittén

Jan: Jag kan ta en blooper. Nu vet jag en. Som inte kom med. Som är bortklippt. Vi har Per från Evida. Som är finansiell rådgivare. Och det här är i närtid. Så det är ett avsnitt som ska komma. Vi har konstaterat flera gånger att min och Carolines hjärna funkar väldigt olika. Att jag har en ganska röd tråd, hur jag vill göra och hur jag ska gå. Det är inte alltid kommunicerat.

Caroline: Inte alltid.

Jan: Väldigt ofta okommunicerad. Men då är det ju så att Per, förutom att vara finansiell rådgivare, så är han medlem av Svenska Olympiska Kommittén. Varpå jag presenterar honom. Han är här i rollen av finansiell rådgivare. De har ändå sponsrat avsnittet. Det är första gången. Lite nervöst och så här. Och direkt efter att jag presenterar honom och säger det här om Svenska Olympiska Kommittén, så bara tar Caroline med oss på en sådan resa.

Caroline: Nej, jag ställde en fråga. Sen så gick han igång och pratade om det. Och jag tänkte ju...

Jan: Du skyller ut det på mig! Så tio minuter senare har vi bara pratat om Svenska Olympiska Kommittén, hans roll. Hur de gör. Hur de är inblandade i olympiader. Och jag var bara så här: "Alltså, vi ska kanske inte prata om SOK." Utan vi ska prata om...

Caroline: Men vi kom in på det.

Jan: Men det var inte meningen att vi skulle prata så länge om det, Caroline.

Caroline: Nej.

Jan: Sen så fick vi klippa bort det.

Caroline: Ja, och ta om det. Men det blev bra i slutändan.

Vilka är era styrkor?

Oliver: Men efter de här fyra avsnitten, du nämnde kort i början att du kanske tycker ibland att du är bättre på att formulera saker än gäster. Är det något ni känner? Alltså, vad är era styrkor?

Jan: Ja, det är en spännande fråga. Carolines styrka är det här som jag upplever som frustrerande ibland. Att man vet aldrig vart ett avsnitt tar vägen med Caroline. Det tycker jag är din största styrka.

Caroline: Det låter ju inte som en styrka, lille rektorn.

Jan: Jo, för det gör det ofta intressant. Det gör det ofta intressant om man kommer in på andra saker. Och du gör det ofta mer personligt. Du kommer ofta in på människofrågor. Du är ju där i relationen. Jag tycker det är ett jättestort bidrag. Eller?

Caroline: Ja, absolut. Jag hoppas det. Jag upplever att dina styrkor är bland annat att du är jätteduktig på den röda tråden. Och också att veta vilka frågor som lyssnarna kanske vill ha omedelbart svar på.

Jan: Ja, fast där tycker jag du är bra också. Att du säger: "Okej, men det här är att lyssna." Det får du ju mycket feedback på. Att du ställer frågan.

Caroline: Men jag gör ju ofta planen. Men jag är rörig i mitt huvud. Det är inte du.

Jan: Nej.

Caroline: Så där kompletterar vi varandra.

Favoritguldkorn från gästerna

Oliver: Och med gäster, är det något favoritguldkorn? Du nämnde några, men är det något livsförändrande? Om ni vill ta något från gäster.

Jan: Det måste ju vara när Erik Strand sa att han inte tyckte att man skulle månadsspara.

Caroline: Det måste varit livsförändrande för dig.

Jan: Ja, men det var det. Det var det absolut. Och han har hela resonemanget kring pengar. Och han lever ju också verkligen som han lär. Nej, men det tycker jag har varit... Grejen är att alla avsnitt är långsamt livsförändrande. Om vi inte hade haft podden så hade vi förmodligen inte utvecklats särskilt mycket. Eller snabbt i alla fall. Men nu får vi göra det. Och så långsamt förändras livet och inställningen till saker för oss. Och så är det jättesvårt att sätta fingret på vad det är som är livsförändrande.

Alla avsnitt är långsamt livsförändrande. Om vi inte hade haft podden hade vi förmodligen inte utvecklats särskilt mycket.

Caroline: Jag vet ju att du gillar Jonathan Stolzenberg.

Jan: Ja.

Caroline: Moa-avsnitten är ju... "Pengar är inte lösningen. Pengar är bara en förstärkare."

Att byta liv med en gäst

Oliver: Om ni skulle vara tvungna att byta liv med någon av era gäster, vem skulle det vara i så fall?

Jan: Oj, vilken svår fråga. Man känner ju vissa av gästerna ganska väl. Och att du sa Moa och Jonathan. Alltså en merge av de två.

Caroline: Nu får du motivera.

Jan: Moa, hon är liksom mjuk och väldigt emotionellt intelligent. Jonathan är logiskt intelligent. Så bara de två tillsammans liksom. Och sen så är deras liv också spännande. Det hade ju varit en supermänniska. Jonathan har ett väldigt spännande liv. Och Moa har också... Men jag inser att jag inte vet så mycket om Moa som jag skulle vilja veta. Så jag får väl ringa henne helt enkelt. Men Jonathans liv har vi ju inte heller pratat särskilt mycket om. Men vi hoppas att vi ska få göra det.

Caroline: Ja.

Oliver: Men om man tar gäster och kollar på historiska personer, vem hade ni velat ha med då? Som inte är vid livet längre. Jag menar en seriefigur eller vem ni nu vill bjuda in.

Historiska gäster

Jan: Ja, gud. Napoleon. Nej, men Seneca. Jag hade nog gillat Seneca. En stoiker, eller typ Caesar. Eller någon sådan här... Ja, någon sådan. Någon romare.

Caroline: Jag hade tagit en kvinnlig regent. Kanske några kvinnliga regenter, ja. För att höra: Hur är det egentligen? Hur gör du för att ha koll på statsfinanserna? Elisabeth den första, Katarina den stora. Eller den här piratdrottningen.

Jan: Ja, Madame Ching. Herregud. Tusen skepp i Sydkinesiska havet. Hon var den största piraten av dem alla under sin tid, ja. Hon började på en sådan där blomsterbåt som inte var särskilt glamorös. Som barn, alltså. Det hade varit intressant.

Caroline: Ja.

Oliver: Men jag tänker, vi ska ju försöka avsluta här snart. Men om podden aldrig hade startats, vad hade ni gjort då? Alltså, hur hade det förändrat vad ni är idag?

Jan: Det är jättesvårt att säga egentligen. Min utestående fråga alltid, det är ju så här...

Caroline: Som inte blev investment banker eller managementkonsult, eller typ jobbade på EQT eller Investor. Hur länge har du stått ut med det?

Jan: Jag vet inte. McKinsey. Jag har ju alltid närt någon...

Vikariatet på Bain

Jan: Vet du vad, jag har inte berättat det här. När jag var som mest deppig förra året så sökte jag faktiskt ett vikariat på Bain och fick inte det.

Caroline: Det är också konsult.

Jan: Ja.

Caroline: Men du fick inte det för att du är egenföretagare förmodligen.

Jan: Ja, jag vet inte. Men jag fick ingen motivering.

Caroline: Kunde du inte be dem om det?

Jan: Nej, det var dessutom bara ett vikariat. Ett ettårsvikariat. Så jag vet inte. Svår fråga.

Oliver: Har ni känt någon personlig fördel av RikaTillsammans?

Jan: Säkert har vi haft jättemånga personliga fördelar. Men det är också svårt att veta. Det är ungefär som att någon kunglighet tyckte: "Men alla är så himla trevliga hela tiden." "Ja, det är klart att de är det, för att du är kunglighet." Och det kan vara så att man inte fattar vilka fördelar man får.

Caroline: Nej.

Jan: Det är enkelt. Folk svarar på ens mejl.

Caroline: Ja, folk svarar kanske på ens mejl. Om man nu har en förfrågan och säger: "Vi skulle vilja göra den här podden med dig."

RikaTillsammans som slagträ mot Swedbank

Jan: Sen har jag två pinsamheter. Två gånger har jag använt RikaTillsammans som slagträ.

Caroline: Har du?

Jan: Ja. Du var ju med, Oliver, en gång där jag blev så jävla förbannad på Swedbank.

Oliver: Ja, just det. Det var rätt nyligen.

Jan: Jag hamnade i kundservice. Jag behöver inte gå in på det. Men de la på mig.

Caroline: För att du blev så arg?

Jan: Ja, för jag tyckte att de var inkompetenta.

Caroline: Oj, oj, oj.

Jan: De la på. För de spelade ju ändå in de här samtalen. Ja, och jag begärde ut det.

Caroline: Och fick du det?

Jan: Nej.

Caroline: Du fick inte det? För din trygghet är det ju.

Jan: Ja, och sen mejlade jag till vår bankman och då fixade han allting. Lugnade ner mig. Men där var jag så här, jag har Sveriges största podd om ekonomi. Nu jävlar ska ni få.

Caroline: Oj, oj, oj.

Jan: Men din bankman, han var så jävla förbannad. Han fixade ut ett samtal... Någon chef på Swedbank som hörde... Alexander Levin på Swedbank i Malmö.

Caroline: Han räddade er. Han räddade er.

Jan: Ja.

"Vet du vem jag är?"

Caroline: Var det en gång till du hade att göra med detta?

Jan: Något annat också. Jag var så jävla förbannad. "Vet du vem jag är?" Nej, så har jag faktiskt inte gjort. "Vet du vem jag är?" Men jag skrev så här. Jag minns inte vad det var. "Så här kan det inte gå till." Jag fattar att de flesta inte har det, men jag har den här plattformen.

Jan: Sen var det en bank som gav sig på... Danske Bank gav sig på oss för något år sen. Med HSB Bospar. Vi hade gjort ett avsnitt om det väl. Och att det inte var så himla bra egentligen ekonomiskt.

Caroline: Nej, vi var så här: "Vi gör det, och vi har gjort det sen våra barn föddes. Men det är egentligen inte superbra. Och vi borde egentligen inte göra det rationellt. Men vi gör det känslomässigt."

Jan: Ja, också för det här med lägenhet. Att man kanske ändå vill ha någon slags...

Caroline: Ja, och så var vi så här: Fonderna i kassar... väl, liksom, när det väl kommer.

Jan: Precis, och så var det så här: Fonderna var kassa, det var inget ISK. Jag var så här: "Jag borde inte göra det här. Men vi gör det." Så vi var liksom ändå kunder. Vi är fortfarande kunder och har det här bosparandet.

Agget mot HSB

Jan: Men de gjorde något pressmeddelande.

Caroline: Shit.

Jan: Ja, och tyckte att vi var snobbar. För att vi inte ville bo i utkanten av stan.

Caroline: Nej, men det var inte det de skrev.

Jan: Jo, det skrev de också.

Caroline: Jag kommer ihåg att jag sa: "Ja, det kan vara skönt också om man får lov att välja lägenhet i ett bra läge, så att man inte behöver gå hem eller åka buss hem långt. Man har varit ute på kvällen." Typ något sådant sa jag. Och då var det också kommentaren från dem att vi var snobbar. Som inte ville bo var som helst. Och jag blev faktiskt förbannad för det.

Jan: Och jag hyser fortfarande agg mot HSB varje gång jag ser de här kuverten komma hem. Så tänker jag: "Ja, det är en dålig affär. Men okej då."

Caroline: Ja, nu kan vi få skit igen.

Jan: Okej. Men så här, och då ska jag ändå säga... Hyresrätt är ett underskattat boende. Apropå saker vi läst. Det var ju också sjukt, två balla avsnitt. "Hej, jag har varit mäklarchef i massa år. Nu slutar jag. Här är saker du inte vet om bostadsmarknaden."

Hyresrätten som underskattat lyxboende

Jan: Och då sa han ju så här: "Hyresrätten är ett underskattat lyxboende." Och jag har hållit med honom sen dess. Vi hade ju till och med Norban här nu, som också är mäklare. Där vi körde "sant eller falskt". Och vi säger det här: "Sant eller falskt: hyresrätt är underskattad? Sant." Ingen tvekan.

Oliver: Men om vi tänker oss ett scenario där man slipper all sådan här kritik om samarbeten, Danske Bank och så vidare. Om ni fick ha en produkt eller tjänst som sponsrar, unlimited. Täcker alla pengar som behövs.

Jan: Nu ska jag säga något som jag aldrig har sagt. Jag kan ju ibland störa mig på att jag inte var med och startade Lysa. Alltså, det är så uppenbart.

Caroline: Men startade de inte Lysa strax efter att...? När startades Lysa?

Jan: 2019. De började redan 2015.

Caroline: När upptäckte du globala indexfonder?

Jan: 2011, 2013. Så där kan jag ju... Jag tycker på riktigt att Lysa och Opti, fondrobot, är en briljant idé. Det är därför vi också har egna pengar där. Där kan jag ibland vara så här: "Fan, det där skulle man ju kommit på själv." Men sen är det också en sådan här... Jag hade ju aldrig pallat med den juridikbiten och allt.

Drömmen om en sponsor

Caroline: Det är en sådan grej. Men nu svarar du egentligen på en annan fråga. Det här var ju frågan om vi skulle haft något som bara sponsrar oss för guld.

Jan: Ja, men det är det du menar. Det skulle, tror jag, inte vara Lysa.

Caroline: Även om du skulle varit med och startat det? Eller hur tänker du då?

Jan: Om jag bara fick välja en sponsor som bara hade finansierat. Då är det en fond, Lysa eller Opti. Det är min favoritgrej. Om jag hade fått önska så hade... Folk placerar oss ibland i den här public service-kategorin. Vi blir inte påtänkta för samarbete, för RikaTillsammans är evidensbaserat. Det är typ som SVT, brukar folk säga ibland. Så jag kan ibland känna så här... Alltså fan, varför... Så här, det här låter ju skitdumt. Vi borde få presstöd. Så kan jag ju tycka. Men så funkar det ju inte i Sverige.

Jan: Utan det hade varit så sjukt skönt att kunna bara vara... Alltså prata helt... Skippa hela tanken att vi behöver ha reklamavsnitt. Vi lägger ändå ganska mycket tid på samarbeten. Sen är det också så att jag upplever att vi har ganska begränsat antal samarbeten vi kan göra, med tanke på våra värderingar, och det är ganska slitigt.

Tacket till Patreon-communityn

Jan: Nu har vi fantastiska patreons som jag vill ge tillbaka ännu mer till. Så det är ju next best thing. Att kunna bara göra... Att inte behöva ta hänsyn till saker. Att kunna få göra mer av det. Det som är intressant för communityn. För den lilla människan. Nu tycker jag ändå att vi har hittat en bra balans i det där. Så ett tack till vår fantastiska Patreon-community som gör det här möjligt. Alltså som ett sådant här avsnitt. Vem fan vill betala för det?

Oliver: Ja, och då är det ju en fysisk träff när det här släpps.

Jan: Exakt, vi försöker ha det löpande. Det är mycket tack vare Oliver och Caspian som har sett till att vi faktiskt har de här fysiska träffarna.

Oliver: Ja, dels det. Så här bonusavsnitt eller så här digitala träffar och annat.

Jan: Har du någon du känner så här?

Oliver: Nej, jag har faktiskt ingen sådan.

Rekommendationer: böcker

Oliver: Nej, men då tänkte jag att vi ska ta bara några rekommendationer. Sådant ni brukar fråga gäster om. Vi kör lite snabbt här. Om ni får rekommendera en bok?

Jan: Jag brukar rekommendera halva "Rich Dad Poor Dad". Den första halvan, inte den som handlar om fastigheter och sen har han gått crazy. Men första halvan är bra. Nick Maggiullis bok "Just Keep Buying", fantastisk. "Den rikaste mannen i Babylon", också en jättebra bok. Så de tre skulle jag väl säga är ekonomiböcker. Sen andra böcker, jag läser ju mycket skräpigt. Jag gillar Ramit Sethis bok "I Will Teach You to Be Rich". Men sen, Caroline, du är ju den som är kulturell av oss.

Caroline: Jo men, vi pratar om ekonomiböcker. Kulturell och kulturell. Jag vill ju gärna läsa sådant som är enkelt och spännande.

Jan: Ja, fast du läser ändå Nobelpristagare.

Caroline: Enkelt och spännande. Men sen är jag med i en bokklubb där det är litterärt bara.

Oliver: Något du läst på sistone som varit kul?

Caroline: Nej, alltså... Obegripligheter helt enkelt. Som vi sen diskuterar i bokklubben, och då blir det begripligt. Men jag gillar ju sådana böcker som gör att man fattar världen. Jag gillar den här "Vetevapen". Virus.

Jan: Jo, men sådana populärvetenskapliga böcker är kul. Det är det.

Rekommendationer: serier och filmer

Jan: Sen gillar jag, fick jag av Jonas från Opti tipset om den här, "3 Body Problem", som blev en Netflix-serie. Jättebra. Jag gillar Dune-serien. Vad heter han, Adam Grant? Han hade skrivit en bok. Vad heter den? Bland annat om när man befinner sig på Mount Stupid. Jag kommer inte ihåg vad den heter.

Caroline: Nej, vi får återkomma.

Jan: Adam Grant skriver ju flera olika böcker. Han är ju bra.

Caroline: Ja, Malcolm Gladwell gillar vi.

Jan: Ja, och sen har jag också läst Mark Mansons bok. "The Subtle Art of Not Giving a Fuck." Och den tror jag faktiskt har påverkat ganska många. "Die with Zero" av Bill Perkins. Också en jättebra bok.

Oliver: Någon tv-serie ni gillar på sistone?

Jan: På sistone? Ja, eller vad som? Ja, det här kommer vi ju... Schakalen gillar vi. Ja, "Slow Horses" på Apple TV. "The Diplomat". Innan dess gillade vi ju åtta säsonger av...

Caroline: Homeland.

Jan: Det var riktigt bra grejer. Jag gillar ju fantasy. Jag gillar ju "Game of Thrones".

Caroline: Jag såg aldrig "Game of Thrones". Första säsongen såg jag.

Jan: Sen missade du den.

Caroline: Jag missade inget.

Filmlistan med tonåringen

Oliver: Har ni någon film också då? Ni har väl någon lista ni ska gå igenom?

Jan: Ja, jag kom förresten på häromdagen och sa att jag inte fick se "Alien" med henne. Jag kunde inte uppskatta den filmen för dess finess.

Caroline: Oj!

Jan: Men du har väl inte sett den, Oliver?

Oliver: Nej.

Jan: Det är jag som kommer att se den med henne. Period. Ja, men vi har... Det var också ett tips vi fick från någon i communityn som var så här: "Hundra filmer att se med sin tonåring innan de flyttar hemifrån." Så vi håller på och betar av den. Så kommer man in på kontoret på kvällen, så sitter de och ser "Batman Begins". Och jag bara... "Fotot. Musiken. Storyn." "Jag måste gå och natta Elsa nu. Så jag får se dem själv igen." Allting är perfektion i den filmen.

Caroline: Ja, men så det har vi sett.

Oliver: Någon podd utanför RikaTillsammans?

Jan: Alltså så här, Krigshistoriepodden. USA-podden lyssnar jag på. Ibland Rysslandspodden. Men det här är alltså sådant som har skett på senare tid. När jag har insett att världsordningen har ruckats. Då måste man veta vad som händer.

Martin Luther och bondeupproret

Jan: Apropå din historiska fråga. Nu när vi körde från Sälen, så lyssnade jag på tyska bondeupproret, som var Krigshistoriepodden. Saker man aldrig hade anat. Men då ska tydligen Martin Luther ha varit en väldigt oskön kille. Vilket jag aldrig anat. Jag tänkte Martin Luther, du vet, protestantismen och sånt. Men då var det Per som sa, om det är någon otrevlig människa, han var så här: "Jag hade till och med hellre suttit med Göring än Martin Luther." Ja, ja. Han var så här att Martin Luther tydligen skrivit massa okända böcker om judarna och deras lögner. Och bara massa sådana här konstigheter. Och hatade bönderna.

Jan: Och jag var så här: "Shit, Martin Luther. Han verkar ju vara så bra." Vi såg ju ändå att han var lite genuin och tyckte att folk inte skulle hyckla. Jag måste hitta... Om det är någon som vet Krigshistoriepoddens avsnitt om Martin Luther. Varför har han varit en sådan despicable person, säger hon. Han kunde ha fått sitt... Det här arvet efter honom blev ändå bara en enda grej.

Caroline: Ja, det är så positivt.

Jan: Men, ja... Han var ju anti de här bönderna som skulle göra det här upproret. Och då var det så här... Alltså, det här är så roligt. "Vad var det de här bönderna önskade? Vad var det här upproret?" Jo, de ville få lite betalt för sitt jobb. De ville förstå vad prästen predikade på söndagar, och de ville kunna välja sin präst, så att om prästen är dålig så fick de en ny. Alltså, det var helt sjuka grejer de ville ha.

"De tog sig ton"

Caroline: Ja, men de tog sig ton, Jan. De tog sig ton. Det gick inte hem. Du måste förstå att det ruckar saker ur sitt tillstånd. Det är jobbigt för sådana som Martin Luther, för han var väl kanske välbeställd. De ska inte komma och tro att de kan be om saker.

Jan: Nej, så ett shout-out till "Jag är Patreon" på Krigshistoriepodden.

Oliver: Avslutningsvis har vi en fråga som gör comeback. Och så en fråga därefter också. Hur konstig är du på en skala 1–10? Caroline, hur konstig är du?

Caroline: Kanske 7.

Oliver: Säg något mer. Varför 7?

Caroline: För mina intressen är lite så... Udda. Udda kanske.

Jan: Jag skulle väl säga 8–9.

Oliver: Varför tänker du det?

Caroline: Du har ännu mer udda intressen.

Jan: Nej, men jag är ju inte en lätt person. Jag jobbar mycket, jag har höga krav, men jag är ganska rak. Et cetera. Och sen kan jag vara ganska... I perioder kan jag vara ganska bitter. Så nej, jag är ganska konstig.

"Vi gör alla så gott vi kan"

Jan: Jag vet inte, Oliver. Vad säger du som är utifrån? Hur konstiga är vi?

Oliver: Jag vet inte. Jag tycker också att jag är konstig. Tänker man inte alltid det? Jag tror alla tänker att de är konstiga. Att man inte hör hemma. Men visst, om man hör att ni tycker, ja, vi gör väl vårt bästa. Men absolut, jag tycker också jag är rätt konstig. Det är som Lennart Göthe brukar säga: "Vi gör alla så gott vi kan och fattar så fort vi hinner."

Vi gör alla så gott vi kan och fattar så fort vi hinner.

Jan: Ja, men lite så är det väl.

Oliver: Och sen har vi också, som ni alltid brukar fråga gäster, det sämsta rådet inom finans.

Jan: Ja, och det här var starten på timme tre. Nej, men jag skulle säga så här, enkelt...

Caroline: Jag har längtat efter den här frågan.

Jan: Myten om att om man bara anstränger sig, lägger ner mer tid och läser fler böcker, eller gör sin analys, så kommer man att få ett bättre resultat än andra på finansmarknaden. Man fattar inte att kopplingen mellan arbetsinsats och resultat är väldigt begränsad inom sparande.

Kopplingen mellan arbetsinsats och resultat är väldigt begränsad inom sparande.

Sämsta rådet och Carolines tajming

Caroline: Jag skulle säga att det inte behöver vara så himla allvarligt. Om man har en viss chunk av pengar på plats i den här båten som ska ta en på havet, så kan man ju leka med resten. Ha lite kul. Det tycker jag. Vill man köpa bitcoin, så gör det. Det måste ändå tillföra någon elektricitet i ens liv.

Jan: Ja, det ska vara lite sexigt.

Caroline: Precis.

Jan: Är det inte sexigt längre säljer man det.

Caroline: Så är det.

Jan: Det får vi också stå separat för. Carolines magiska tajming.

Caroline: Nej, men det är ingen magisk tajming. Det är det inte.

Jan: För oss andra som sitter och kollar utifrån, och kollar på Avanza-kontot.

Caroline: Det har hänt en gång, Jan, att jag har haft en tajming.

Jan: En gång, vid flertalet tillfällen.

Caroline: Jag har det inte.

Jan: Exakt.

Oliver: Jag tänkte också på det, på tal om konstigt, att det är ju inte normalt att orka podda så länge som ni gjort och lägga ner så mycket tid. Så jag tänker att ni är konstiga på det sättet att det inte är normalt att hålla ut så länge som ni har gjort. Extremt envis.

Tack och avslutning

Jan: Tack, Oliver. Så tack för det.

Caroline: Tack.

Jan: Och så, Oliver, tack för både att du tog kontakt, började jobba på RikaTillsammans och allt det du gör. Att det funkar utan dig... vi hade inte varit där vi är det här året utan dig. Tack både för det och tack för avsnittet idag. Och framförallt, vet du, tack till dig som har lyssnat eller tittat och som pallar med oss och har lyssnat i 400 avsnitt. Och förlåt för de första 200. Och de nästa 200.