Hem » Studier » Sparkvoten slår fondvalet i Vanguards livscykelmodell

Modell för att investera genom hela livet

Sparkvoten är viktigare än fondvalet (Vanguard, 2025)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 7 juli 2026

Publicerad 7 november 2025

6 minuters läsning

Källa

Dela

Vanguard är en av världens största fondförvaltare, och i maj 2025 publicerade deras forskningsavdelning en rapport om sin livscykelmodell VLCM. Modellen räknar fram en personlig glidbana, alltså hur aktie- och ränteandelen kan trappas ned genom livet, utifrån mål, sparkvot, pensionsålder och riskpreferenser.

Det mest citerbara fyndet handlar dock inte om fondval alls. I modellens egen känslighetsanalys ökar sannolikheten att klara pensionen med över 8 procentenheter när sparkvoten höjs från låg till medel, medan finjusteringar av tillgångsallokeringen knappt syns i samma graf.

Rapporten är en företagsförfattad vitbok med amerikanska siffror, inte oberoende peer-reviewad forskning. Men riktningen ligger i linje med det vi har sagt i många år: sparkvoten och beteendet gör mer för pensionen än fondoptimeringen.

Sparkvoten slår fondvalet i Vanguards egen modell

Jag tycker att fyndet är både befriande och lite provocerande: hur mycket du sparar gör mer för pensionen än finlir i fondvalet.

Modellen bygger på Monte Carlo-simuleringar från Vanguard Capital Markets Model, med 10 000 simuleringar per tillgångsklass. Den försöker inte maximera avkastningen utan hitta en rimlig balans mellan konsumtion, osäkerhet, riskaversion och sannolikheten att pengarna räcker.

Det mest användbara fyndet är ändå inte själva modellen. Det är prioriteringen. I känslighetsanalysen ökar sannolikheten att lyckas med över 8 procentenheter när sparkvoten höjs från låg till medel. Att i stället lägga till råvaror, övervikta kredit eller justera inflationsskydd påverkar betydligt mindre.

CFE står för certainty fee equivalent och är Vanguards eget mått på vad en skräddarsydd glidbana är värd, uttryckt som avkastning per år. Även när skräddarsömmen vinner är vinsten alltså som mest 0,14 procentenheter per år.

Min tolkning är enkel: det är bättre att höja sparandet en procentenhet än att lägga timmar på att byta mellan två nästan identiska fonder. Det ena förändrar planen. Det andra känns mest produktivt.

Siffrorna är modellutfall, inte ett facit för Sverige

Ta med dig riktningen från rapporten, inte procentsatserna.

Vanguard-papperet är en företagsförfattad forskningsrapport, inte en oberoende peer-reviewad studie. Siffrorna är dessutom amerikanska: Social Security, 401(k), amerikansk lönedata, dollar och pensionsantaganden som inte motsvarar svensk allmän pension, tjänstepension, premiepension eller ISK.

Det gör inte rapporten ointressant. Tvärtom. Den är ett starkt pedagogiskt stöd för en linje vi har drivit länge: beteendet och sparkvoten bär mer än fondoptimeringen. Men den får inte bli ett "Vanguard bevisar"-argument. Det är en modell byggd på antaganden, sannolikheterna är simulerade och Vanguard har dessutom egna produkter, som Target Retirement Funds och rådgivningstjänster, som modellen används för att designa och försvara. Jävsrisken är med andra ord reell, även om slutsatsens riktning stämmer med oberoende forskning om sparbeteende.

Modellutfall är inte verkligt utfall.

Min viktigaste brasklapp till den här studien

Rapporten är själv tydlig med sina gränser: modellen tar inte hänsyn till hälsochocker, arbetslöshet eller avbrott i sparandet, och den kan inte rekommendera en sparkvot. Den visar bara vad olika nivåer leder till.

För svenska sparare finns dessutom en stor skillnad: ungefär 23 % av lönen sparas redan automatiskt till pension via systemet. Det ändrar inte principen, men det ändrar marginalnyttan av rådet "spara mer". För vissa är det helt rätt. För andra är nästa steg snarare att se över kostnader, risknivå, buffert eller hur du faktiskt vill använda pengarna.

Glidbanan spelar mest roll när sparandet är för lågt

En av de mer nyanserade delarna i rapporten är att glidbanan inte är oviktig, men att den blir viktigast när de stora knapparna redan är fel.

I ett tidigpensionsscenario med start vid 25 år och pension vid 55 år visar Vanguard att en sparare med 20 % sparkvot når minst 90 % sannolikhet att lyckas oavsett vilken av tre glidbanor som används. Siffrorna är 94 %, 92 % och 91 %. Vid 25 % sparkvot blir det 98 % för alla tre.

Men vid 10 % sparkvot växer skillnaden: 49 %, 35 % och 32 %. Vid 5 % blir det 9 %, 3 % och 3 %. Glidbanan kan hjälpa, men den kan inte trolla bort en för låg sparkvot.

Rapportens spara-spendera-tabell pekar åt samma håll. I modellens amerikanska typfall räcker ungefär 15 % sparkvot genom yrkeslivet för att med minst 80 % sannolikhet ersätta 98 % av slutlönen vid pension från 65. Vid 2,5 % sparkvot stannar sannolikheten på 1,9–15,9 % beroende på spendernivå, alltså i praktiken otillräckligt oavsett.

Ordningen blir alltså: först sparnivå, pensionsålder och hur mycket du vill spendera. Sedan glidbanan. Sist sub-allokeringen, t.ex. om du ska ha lite mer kredit, lite råvaror eller någon annan portföljkrydda.

Det är skönt, för det betyder att du inte behöver göra det perfekt för att göra det tillräckligt bra.

Din framtida lön är en dold obligation

Vanguards argument för hög aktieandel tidigt i livet bygger på idén att din framtida arbetsinkomst är ett slags humankapital.

Om du är 25 år har du sannolikt lite finansiellt kapital men många år av framtida lön framför dig. Den framtida lönen beter sig i modellen mer obligationslikt än aktielikt, vilket gör att du kan bära mer risk i det finansiella sparandet. När du blir äldre krymper humankapitalet och det finansiella kapitalet växer. Då blir det mer rimligt att minska aktieandelen.

Det är den klassiska logiken bakom en nedåtlutande glidbana, och den är ett teoretiskt resonemang snarare än ett empiriskt fynd. Men! Rapporten är också ärlig med att forskningen inte är överens om formen. Shiller har argumenterat för en stigande glidbana, Pfau och Kitces för en U-formad och Estrada för en inverterad U. Vi har dessutom tidigare lyft forskning som pekar mot 100 % aktier hela livet i vissa modeller.

Slutsatsen är alltså inte att Vanguard har hittat den enda rätta vägen, utan att risk behöver kopplas till livssituation och inte bara till ålder. En företagare med osäker inkomst och allt kapital i det egna bolaget har inte samma riskprofil som en statligt anställd med trygg inkomst, även om båda är 35 år.

Det enkla är fortfarande den starkaste planen

Det jag tar med mig från rapporten är inte att alla behöver en avancerad livscykelmodell. Snarare tvärtom.

För de flesta räcker det långt med en sund sparkvot, en bred billig global indexfond, AP7 SÅFA eller en fondrobot, plus en risknivå du faktiskt klarar att hålla fast vid. Det är inte lika imponerande som en skräddarsydd glidbana, men det är oftare mer användbart.

Så här ser min praktiska prioritering ut:

1. Bestäm en sparkvot som fungerar i livet.
2. Välj en enkel, billig och bred portfölj.
3. Se till att risknivån går att leva med även när börsen faller.
4. Fundera på pensionsålder och uttag innan du optimerar fonddetaljer.
5. Låt portföljen vara tillräckligt bra.

Det här är också varför jag gillar studien trots brasklapparna. Den kommer från en av världens största fondförvaltare, men landar ändå i att skräddarsydd allokering som mest är värd 0,14 procentenheter per år och att de stora besluten ligger utanför fondvalet. Sparkvoten, tiden, pensionsåldern och beteendet gör jobbet. Fonden ska mest inte förstöra.

Läs vidare

Om du vill fördjupa dig i samma tema finns det några RT-sidor som passar extra bra:

• Pension 2026: så maxar du den – svensk kontext för pension, tjänstepension och automatiskt sparande.
• Fyra-hinkar-modellen – RT:s praktiska ramverk för tidshorisont och risk.
• Investera rätt och lätt – grunden i breda, billiga indexfonder.
• 100 % aktier hela livet? Ja, säger forskningen – viktig motvikt till den klassiska nedtrappningen.
• Ekonomiplanering för hela livet – en nära släkting till livscykeltänket.