Indexfonder ger dig möjlighetenatt ha tid till annat

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Uppföljning på urladdningsavsnittet
2. När kommer faktaavsnitten?
3. Lillprinsen och tidig pension känner igen sig
4. Fabeln om lejonet och tjuren
5. Hundramiljonersmannen och index
6. Kapitalet kommer inte från indexfonderna
7. Var pengarna faktiskt kom ifrån
8. Gunilla von Platen och 500 procent
9. Vad vill jag uppnå med mitt investerande?
10. Kassaflöde eller sparkapital på spel
11. Ankavanka: var det alltid bilden från Jan?
12. Att influencer inte får göra fel
13. Så ska Freja bli miljonär
14. Varför är det jobbigt att treva?
15. Fina bilen, fina jobbet, fina sammanhanget
16. Värdet i prestationen
17. Feedbacken om orterna i Skåne
18. Svaret finns inte där ute
19. Min egen resa med "om jag bara kommer dit"
20. Per Palmström: alla på första trappsteget
21. Sirenernas sång
22. Småsparare, småbolag och VC
23. Att skygga en titel
24. Guld bland alternativa investeringar
25. Buspojken: onyanserat om affärsänglar
26. Affärsängel som ett jobb
27. Förutsättningarna för affärsängelinvestering
28. 5-25-principen och pengar därutöver
29. Tre fingrar tillbaka på en själv
30. VC-bolag är inte svart eller vitt
31. Att flytta sina antaganden till nästa steg
32. Tur kontra skicklighet
33. Att inte vilja bli en annan person
34. Har Jan blivit bränd? Storskogen och RT-filosofin
35. Lekhinken och förlusten på Storskogen
36. RT-filosofin höll genom Storskogen
37. Inflation och bolån
38. Vi har inte lämnat strategin
39. Affärsänglar behövs
40. Att skapa värde innan man tar in pengar
41. Att inte ta in pengar — dum eller klok?
42. Affärsidén att ta in pengar
43. Kimarite — det vinnande draget
44. Teslan och andra värden
45. Humankapital och att lära sig om bolag
46. Vad vill du lära dig?
47. Att sälja investeringar, inte göra dem
48. Att inte vilja sälja investeringar
49. Att hålla tältpinnen uppe
50. En nystart för Rika Tillsammans
51. Avrundning

Uppföljning på urladdningsavsnittet

Jan: Jo, men så är det. Verkligheten är ju alltid komplex och består av många fler nyanser. Jag hoppas att det här förtydligar och förbättrar förra avsnittet.

Du lyssnar på Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 278, och jag tänker att det blir lite av en uppföljning på förra avsnittet.

Caroline: Ja, det känns ju naturligt.

Jan: Det var lite så här vid förra... ett urladdningsavsnitt.

Caroline: Ja.

Jan: Förra veckan var det lite frustration kring den här myten om den ständigt bättre investeringen, att gräset är grönare på andra sidan. Det har kommit in, bara på några dagar, typ hundra kommentarer. Många av kommentarerna håller med, en del håller inte med, och det blir lite reflektion. Så jag tänker så här: om du inte har lyssnat på förra avsnittet, där vi pratar om den här investeringstrappan och investeringsresan, så tror jag att du får ut mer av dagens avsnitt än om du inte har lyssnat på det. Sen går det naturligtvis bra att lyssna på detta också.

Och jag vet också att det har kommit lite feedback, så här: måste ni alltid prata? Det har varit mycket personlig utveckling, mycket reflektioner, mycket tankar. När kommer hardcore-avsnittet om fonder och nyckeltal och konkreta investeringar?

Caroline: Alltså, hur många kommentarer har du fått som är så egentligen?

Jan: En del. Några har skrivit så här: ja, kvaliteten på Rika Tillsammans blir bara sämre och sämre.

Caroline: Var det någon som skrev det?

När kommer faktaavsnitten?

Jan: Jag känner att det blir bättre och bättre. För grunden till varför vi investerar läggs ju mer solid för varje gång vi kör ett sådant personligt utvecklingsavsnitt. Så tänker jag.

Caroline: Ja, vi får se.

Jan: Men det kommer inte vara det ena eller andra. Det andra kommer, särskilt i januari. Jag tror att alla som gillar konkreta, faktamässiga Excel-sifferavsnitt, de kommer i januari. Sen kanske vi har tappat de lyssnarna tills dess. Men det kommer.

Sen tror jag också att detta handlar om att du och jag är i någon slags process nu, en metamorfos eller någon förändring. Det var någon som skrev att det verkar väldigt trevande. Och ja, det är trevande. Det är en sån fas vi är i livet. Sen upplever jag att det kanske finns ett värde i att visa att det kan vara förvirrat, att det kan vara trevande, att man gör misstag. Jag tror vi kommer komma in på misstag som vi har gjort på senare tid. Kanske till exempel det där med Teslan kommer upp, tror jag, här i dagens avsnitt.

Caroline: Pratar du om den som att den var ett misstag?

Jan: Nej, det vet jag inte. Det får vi se. Men jag tror också att vi inte skulle kunna prata om vårt liv och våra investeringar på ett annat sätt än att visa vad som pågår.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Någon skrev så här: ja, det är som att ni har terapisamtal, varför ska jag vara med på ert terapisamtal? Och så var det några som skrev så här: detta är det bästa. Och jag tänker så här: till slut, försöker man tillfredsställa alla, så tillfredsställer man ingen. Så då blir det: nej, men vi hoppas att detta är värdefullt, annars får man helt enkelt lyssna på någon annan den här veckan.

Caroline: Bra.

Lillprinsen och tidig pension känner igen sig

Jan: Så jag tänker att vi hoppar in i det. Och först, om vi tar det, så var det många som kände igen sig i förra avsnittet. Lillprinsen, ska du läsa vad som står?

Caroline: Jag vet inte ifall jag kan, det är så liten text. Lillprinsen skriver: bästa avsnittet hittills, min konstiga känsla av att det är något som inte stämmer blev slutligen förklarad.

Jan: Det var ju kul. Sen kan du läsa den.

Caroline: Tidig pension, Filip i Stockholm, skriver: jag har tyvärr sett det du beskriver på nära håll. Den äldre generationens investerare blir lurade av Söderberg & Partners och liknande bolag med deras exklusiva nätverk, med investeringar i värdelösa IPO:er och så vidare. Den nya generationen blir lurade att investera i olika krypto och liknande. Alla skrattar alltid åt mig när jag säger att jag ska säkra upp så att jag har 100 000 kr att leva på per månad i dagens penningvärde, resten av livet. Efter det ska jag bara jobba med det som jag själv väljer, och exakt i den utsträckning jag själv vill. Det vill säga, en anställning blir omöjlig. Men mest ska jag åka skidor och resa tillsammans med min fru och barn.

Jan: Jag minns att jag har läst den, och jag tycker att den är jättefin. Det är exakt så. Jag tycker att vi också vill ha det.

Caroline: Ja, men lite så.

Jan: Och det är ju precis det här som vi pratar om, finansbranschen. Finansbranschen tjänar pengar på att sälja saker. Sen har vi ju aktivt valt att inte kasta skit på andra eller kritisera andra företag, så jag har inte så mycket åsikt här. Men jag undrar vad Filip i Stockholm har sett egentligen. Var kommer den här insikten ifrån, att han kan säga så? Jag har sett det du beskriver.

Caroline: Ja, men det här som vi pratade om, den här investeringstrappan. Att ju högre upp, desto mer tid finns det att sälja, och desto finare ska det vara, och så blir det dåliga investeringar.

Fabeln om lejonet och tjuren

Jan: Det var roligt. Det var någon som skrev... Ni läsare och följare, ni är fantastiska. Såg du den kommentaren med fabeln om tjuren och lejonet?

Caroline: Nej, jag såg inte det. Jag har läst en hel del av kommentarerna, men jag missade den.

Jan: Nu var den en A4-sida, men om jag ska förkorta den, så var det så här. Lejonet är ute och jagar, och sen ser det en stor tjur som är ute på ängen. Men problemet är att den här tjuren är omgiven av en massa kor. Så tjuren är aldrig ensam. Lejonet går fram till tjuren och säger: du är en sån fantastisk tjur, vill du inte komma hem till mig, jag vill gärna lära känna dig, du är ett sånt majestätiskt djur, precis som jag. Nu är det min egen take på det här. Och så blir tjuren så smickrad och beger sig hem till lejonet, till lejonkulan. Det är bara det att han är tidig. Och så kommer han hem till lejonet, och så ser han att lejonet har förberett en jättefin middag. Du vet, där är grönsaker, där är lök, där är sås, där är allting. Men vad han än tittar, så blir han: var är köttet någonstans? Han tittar i köket, och där finns grönsakerna uppskurna och allting, men han hittar inte: var är proteinet, var är köttet? Och sen till slut inser han: ja, men det är ju jag som är måltiden. Och så springer han iväg. Och sen dagen efter kommer lejonet: ja, men du kom ju inte igår. Och då var det: ja, på vissa kalas står gästerna för notan.

Caroline: Det var väl lite konstaterande.

Jan: Gud, vad jag kände att jag inte gjorde den rättvisa. Men jag tror ändå att poängen gick fram.

Caroline: Ja, men det gjorde den nog.

Hundramiljonersmannen och index

Jan: Och jag tror att tyvärr så är det väldigt mycket så. Det var ju någon som skrev här också, om vi pratade om det här: nej, men folk har inte investerat sig rika. Och så var det någon som skrev: ja, men hundramiljonersmannen, det är så här Instagram.

Caroline: Jag känner inte till det.

Jan: Jag har sett den boken på Ica.

Caroline: Ja, det har jag också.

Jan: Ja, men Johan Minami skriver på forumet: hundramiljonersmannen skrev ett inlägg på Instagram nyligen att han sedan 2010 haft en snittavkastning på 12 procent. Det mesta kommer nog från att han har satsat stort på Tesla vid rätt tillfälle. Sen kommer väl kanske en stor del pengar från hans bolag. Och jag vet inte vad indexutvecklingen hade varit under perioden. Hans mål, 100 miljoner kr till 2030, kräver 18–20 procents avkastning. Lyckas han med det, så är det hatten av och grattis. Han kvalar definitivt in i det här sammanhanget att investera sig rik.

Men då skriver Beck idag, tillägg på temat hundramiljonersmannen: han postar att han ökar från 10 000 kr i månadssparande i Spiltans investmentbolagsfond. Första kommentaren till det här inlägget på Instagram var tydligen: jag fattar inte hur du kan spara så mycket, för du jobbar väl inte? Och sen skriver hundramiljonersmannen: jo, jag driver eget bolag inom finans och risk. Och då var det så roligt, Beck skriver så här: Jan Bolmeson, 12 poäng.

Det är ju detta, att man tänker att man har investerat sig till de här pengarna. Men det intressanta här var, som Johan skrev — nu har jag inte kollat upp det igen — att hans snittavkastning sedan 2010 var 12,5 procent. Och då gjorde jag matten själv. Jag kollar på en global indexfond, Storebrand All Countries SEK. Sen vet jag inte när han började. Men tittar vi från 1 januari 2020 och tills nu, november 2022, så är avkastningen på Storebrand Global 11 procent. Räknar vi på 11 år — vi vet inte när siffran på 12,5 procent kom från Johan, vi vet inte när han började 2010, så säg 11 år — då har Storebrand indexfond gjort 254 procent. Slår vi ut det på 11 år, så är det 12,2 procent. Så att inte ens hundramiljonersmannen, som många tror har investerat sig till detta, har haft mer än en indexavkastning, givet det här.

Kapitalet kommer inte från indexfonderna

Jan: Men hur kommer det sig att han får sina 100 miljoner? Jo, han är framgångsrik företagare. Och det är inget fel. Men det visar bara på det här som jag tycker är så jobbigt, den här dissonansen mellan historien man berättar, eller det som folk tror — att man kan investera sig rik. Det kan man ju, om man har gott om tid. Men det är ofta så att man har något annat i grunden, som ett företag.

Caroline: Ja, men exakt.

Jan: Och sen, om vi tar Johan, samma Minami, då skriver han också om förra avsnittet: mycket bra avsnitt, helt i linje med den positiva riktningen där skakande börsår innebär bud för podden. Jag tycker också att det känns bra att Jan ser det rakt ut, att det inte är investeringar som gjort honom rik. Det är ärligt talat något som har skavt i mig några år, men jag har inte hittat något bra sätt att formulera det. Bilden som målats upp har varit: Jan förlorade alla pengar igen, senast i finanskrisen, sen började månadsspara indexfonder, och tio år senare bor han i fint hus och kör Tesla — indexfonder är bäst. Men egentligen är det väl så här: Jan har jobbat hårt, eventuellt gjort några lyckosamma investeringar, har nu hyfsat med pengar som hädanefter investeras i indexfonder.

Och han säger så här: nu känner jag inte att jag kanske har formulerat det helt rätt, jag menar inte att podden har varit oärlig, men man kunde vara tydligare med att det inte är indexfonderna som gör en rik.

Caroline: Nej, men det är rätt. Allt kan ju bli bättre, såklart, men ja, det är ju inte...

Jan: Men det har också tagit tid för oss att få syn på myten som finns där ute, att man kan investera sig rik på det vi själva har hållit på med.

Caroline: Alltså, det har tagit tid för oss att få syn på och formulera det.

Var pengarna faktiskt kom ifrån

Jan: Ja, för jag ska ändå säga så här, handen på hjärtat. Jag förlorade pengar i IT-bubblan 2000, men det var ju 80 procents förlust, fast det var inte så mycket pengar. Det var mer pengar 2008, men även där var det inte supermycket pengar. Det var först, autentiskt, från 2014 och framåt som det har varit mycket indexfonder. Och ja, vi har tjänat pengar på indexfonder. Det ska inte snackas om något annat. Det är absolut sjusiffriga belopp. Jag skulle säga att det är några miljoner kr som jag tjänat på indexfonder, om man slår ihop allt: pension, Lysa, företagets investeringar och så vidare. Men det är ändå — och det var poängen i förra avsnittet — förhållandevis lite i förhållande till det som vi har tjänat på att driva företag. Jag har varit managementkonsult, och vi har försökt göra affärer och vara om sig och kring sig. Det är, som någon skrev i forumet, svårt att göra på något annat sätt.

Och det handlar inte om, som vi sa i förra avsnittet, att tricket är att sluta spara i indexfonder. För mig handlar det snarare om att det också har skavt för mig, det här att — utan att jag vill kritisera hundramiljonersmannen, för jag tror att det är samma sak för honom, han känner väl också att han har varit tydlig med att det handlar om hans företagande, han skrev ju det i första kommentaren — men bilden när man sitter utanför är ju att man tror att det är på investeringarna.

Caroline: Ja, det är så himla lätt att hamna där.

Jan: Ja. Och även om jag pratar om att vi sparar i indexfonder, att det är där vi lägger allt vårt sparande, så har vårt kapital inte kommit från indexfonder. Vårt kapital har kommit från att vi har haft lägre utgifter än inkomster. Vi har sparat pengar, både privat och i företaget, och sen har vi investerat dem i indexfonder. Och sen har vi dribblat vid sidan och gjort massa misstag där vi har försökt göra alternativa investeringar längs den här trappan. För jag har också varit den som har satt andra på en piedestal, som hela tiden tänkt: ja, men där finns någonting annat, där finns en annan typ av investering, eller när vi bara kommer till den här nivån, där kommer gräset vara grönare. Men det är så mycket som spelar in på det.

Gunilla von Platen och 500 procent

Jan: Jag kommer ihåg att jag läste någon artikel med en kvinnlig investerare som sa: jag godtar inget annat än 500 procent avkastning på mina investeringar.

Caroline: Ja, det var Gunilla von Platen.

Jan: Exakt, ja, hon med det lockiga mörka håret. Det är sådant som ligger i bakhuvudet på en också, att man tänker att det finns, att det går. Jag säger inte att hon har fel, utan det är bara att man får höra sådana grejer. Och man missförstår. Det är så lätt när man inte har hela kontexten. För jag fattar precis vad Gunilla von Platen menar. Och anledningen till att hon säger så, det är ju också det vi hade ett samtal om med vår kompis Filip, som har varit med i podden tidigare, som är affärsängel. Han var så här: ja, Jan, jag köper inte riktigt din ansats. Och så hade vi en lång diskussion, för vi åkte till Danmark tillsammans med hans fru.

Caroline: Ja, men vad var ansatsen som han inte köpte?

Jan: Nej, men till exempel det att han investerar mycket, han är affärsängel och anses vara en av de bästa affärsänglarna, i alla fall i Malmö eller i södra Sverige, och är erkänt duktig. Han säger så här: problemet, om du ska investera i små bolag, är att du måste räkna med att 65 procent av dina bolag inte kommer bli någonting. Och då måste varje enskilt bolag ha den där potentialen att bli en tiodubblare, eller minst 500 procent på fem år. För annars har du inte tillräckligt hög risk för att de där 6,5 bolagen av 10 kan gå i konkurs, att du kan få tillbaka pengarna på kanske 2, 2,5 av dem, och sen att det tionde bolaget står för hela vinsten. Än mer, för det är inte så att alla kommer gå lite bra.

Caroline: Nej, de flesta kommer gå skitdåligt.

Jan: Ja, och då är det inte tio bolag han investerar i, utan det är hundra.

Caroline: Du behöver ju typ väldigt många bolag.

Vad vill jag uppnå med mitt investerande?

Jan: Men då blir det ju också, och sen pratar vi mycket om det, att det handlar om: vad vill jag uppnå med mitt investerande? Han säger så här: vissa bolag investerar jag i för att jag vill stödja lokalt. Sen tror jag att jag får tillbaka detta i samhället, för jag har bidragit i teknikutveckling, även om mitt bolag inte blev någonting. Så kanske de bidrog i konkurrensen eller det kapitalistiska systemet. Och då kommer vi in på det här med andra värden också. Det är väl det jag tror är nyansen här, att det blir så viktigt att titta: vad har jag för förutsättningar? Vad är viktigt för mig? Vilket mål vill jag uppnå med mitt sparande?

Och kommer man därifrån där jag kommer, där jag egentligen inte är så intresserad av investeringar i sig, jag är inte så intresserad som han är...

Caroline: Nej, han är väldigt intresserad.

Jan: ...av bolagen och utvecklarna. Utan jag vill ha en bra avkastning på mina pengar så att jag kan få sitta i forumet och prata om ekonomi eller lite makro, eller fundera på buffert, eller tänka ut fyra-hinkar-principen. Sånt tycker jag är kul. Och då blir ju att vara affärsängel fel fordon, och sen upplever jag att det skaver för mig.

När vi satt där, för vi var ju på en sån här wine and dine-träff, träffade vi andra investerare. Och så konstaterade jag att en av dem sa: jag investerar i fastigheter, jag har fastigheter i Finland. Och han verkade duktig på det där. Och sen sa han: ja, och sen investerade jag i några tech-startups, de skulle vara jättebra, och sen förlorade jag alla mina pengar, och nu är jag tillbaka på mina fastigheter. Och det där upplever jag är storyn för många, att man är duktig på någonting, gör det, och sen har man hört om techbolag eller onoterat, och så börjar man investera i det, och så kommer man aldrig upp till den nivån som det krävs.

Caroline: Nej, för man kanske inte heller förstår att det krävs att man investerar i rätt många bolag innan det går plus.

Kassaflöde eller sparkapital på spel

Jan: Ja, och att man behöver vara med. Det viktigaste här är kanske inte att jag tjänar pengar. Det är samma sak där med Filip, som återigen är duktig, men hans primärbusiness, han tjänar pengar i fastigheter, och sen använder han avkastningen från fastigheter för att investera i techbolag. Och det blir ju också en sån här, som vi kommer in på idag tror jag, att har man mycket pengar och man investerar bara sitt kassaflöde, då spelar det inte så himla stor roll hur det går med investeringarna, för du kan alltid täcka det med ett nytt kassaflöde. Medan om man investerar pengar jag har sparat i 20 år, och jag förlorar det, så kan jag inte bara säga: ja, men då sätter jag in nästa års vinst igen. Så jag tror att det är så viktigt att hålla det isär: vad är förutsättningarna, hur ser min situation ut, var kommer pengarna ifrån? Och inte vara så förblindad.

Bolmesons eller hundramiljonersmannen, de har inte investerat sig rika för att de är fantastiska investerare. Bolmesons känner jag väl, och de har levt under, de har haft högre inkomster än utgifter under lång tid. De har varit rätt sparsamma, de har investerat i indexfonder, men majoriteten av deras kassaflöde har kommit från bolag. Och naturligtvis, jag är ledsen om den bilden har varit annorlunda, men jag upplever inte att det är något som har förändrats. Det kanske bara är att vi har skrapat på ytan och gjort det tydligare.

Caroline: Ja, exakt. Men jag förstår precis vad man säger, att någonting har skavt, eller man har inte fått ihop bilden. Och så har det varit för mig också, men jag har inte ens förstått hur jag ska angripa det.

Ankavanka: var det alltid bilden från Jan?

Jan: Ja. Om vi tar och fortsätter lite på det temat, så Ankavanka, hon skriver så här: väldigt fint avsnitt, tack så mycket Karro och Jan. Men, och så refererar hon till Johans beskrivning: det är en träffande beskrivning, dock håller jag inte med om att det är den bild man har fått från Jan från början. När jag började läsa Rika Tillsammans, så var det första man mötte på hemsidan en bild av Jan med dottern Freja. Ett av huvudbudskapen var att man skulle investera sparpengarna för att dottern ska få bästa nyttan av dem när hon blir vuxen, sådär 20 år senare. Jag tyckte det var sympatiskt och det bidrog till att jag fortsatte läsa. Det är en ganska annorlunda bild av Bolmesons, men den förändrades gradvis med åren, allt eftersom Rika Tillsammans började handla mer och mer om de bästa investeringarna. Om jag hade råkat hitta Rika Tillsammans idag, så tror jag att jag hade blivit avskräckt. På senare tid har ni även diskuterat vad det innebär att vara rik och vad man bör göra med sina pengar, men för det mesta har man fått intrycket att ni inte riktigt vet. Det har varit ganska trevande. Och så skriver hon: jag blev nyfiken, började känna som att ni är på väg att landa i någonting.

Vad tänker du när du hör Ankavankas kommentar?

Caroline: Rätt insiktsfull ändå. Där på slutet tyckte jag det var så, ja.

Att influencer inte får göra fel

Jan: Ja, men precis. Och där tror jag att det handlar om utveckling. Jag var med i Techskaparna-podden tidigare idag, och då sa jag faktiskt en grej. Ett av problemen med att vara influencer är ju att det finns en bild av, eller en förväntan om, att allting ska vara rätt, att man ska vara genomtänkt, att man inte har något utrymme att göra fel. Det var ju någon influencer som hade fotograferat någon som bara hade blivit däckad utanför deras dörr. Och visst, man kan diskutera lämpligheten i det. Men det jag reflekterade över när jag hörde hela den storyn var: hon gjorde ett misstag, den här influencern. Och du vet, plötsligt skulle reklamsamarbeten sägas upp, det skulle vara massa i Expressen, hon skulle förklara det här, folk var upprörda. Och även om hon förklarade, så var det inte good enough.

Caroline: Nej. Man kan göra ett misstag, ja, som ser ut på ett visst sätt.

Jan: Och jag upplever så här, jag menar att investera eller driva företag är att göra misstag. Att liksom, ja, ett av huvudbudskapen var att man skulle investera pengarna för att ge dem till dottern.

Så ska Freja bli miljonär

Caroline: Ja, jag minns den artikeln.

Jan: Den publicerades i februari 2011, och titeln var "Så ska Freja bli miljonär när hon fyller 18". Och vi var på god väg. Ända tills vi träffade en barnpsykolog och skrev boken "Gör ditt barn rikt", som var så här: du Jan, det där är nog kanske inte så himla smart idé. Du vet, ger du ett barn en miljon kr, vad har det barnet för drivkraft då? Hade du varit i den situation du är i idag om du hade fått en miljon? Tänk om att ge den där miljonen är att göra en björntjänst i stället för att hjälpa. Och då var det så här: gud, nej, det där är nog sant. Och sen tog vi bort det målet, och sa att båda barnen ska få lika. Vi hjälper dem med max 200 000 eller 250 000 kr till ett boende. And that's it. Och inte ens hela insatsen till boendet, utan de får jobba ihop en del av det där själva.

Och samma sak, ja, vi har gjort misstag med till exempel de här alternativa investeringarna. Ja, det har varit ett misstag att tro att gräset är grönare på andra sidan. Men jag blir så här: hur ska man göra detta om man inte gör misstag? Sen försöker jag väl visa att jag står här som Kalle Anka, att jag reser mig upp och går, och så inser jag att han har inga brallor på sig. Att jag försöker avdramatisera, eller för min egen skull försöker avdramatisera misslyckandet.

Varför är det jobbigt att treva?

Caroline: Ja, men jag tycker att det är väldigt spännande, förlåt mig om jag avbryter nu, det här med att vi är trevande. Jag får känslan av att det är något jobbigt där ute. Tror du det, att det är jobbigt för läsare och lyssnare att vi trevar lite?

Jan: Nej, men jag tror inte att vi trevar för att det är så jobbigt. Däremot tror jag att de flesta upplever att det är jobbigt att treva. Vi lever också i ett samhälle där det ska gå fort, och vi unnar oss inte att hänga kvar i frågan. Vi vill ha svar direkt. Vi vill inte, för det är för jobbigt. Och det var ju någon som beskrev det, Charlie brukar beskriva det som att oftast har män dessutom det ännu jobbigare med det. Att man är som en plogbil, som bara kör igenom snön och kastar alternativ. Håller med, håller inte med. Rätt, fel, rätt, fel, rätt, rätt, fel. Håller inte med, håller med, sant, falskt. Och så går vi liksom inte runt...

Caroline: Jag tror inte det bara är män.

Jan: Det är väldigt sällan vi säger så här: jag vet inte. Nej, jag måste stanna plogbilen nu en stund. Eller: ja, men det var fel.

Fina bilen, fina jobbet, fina sammanhanget

Jan: Något som jag har reflekterat mycket på sistone, som jag har sagt till dig också, eller jag sa det till min kompis Niklas igår, som var med här och fikade från Stockholm: för fem år sedan, eller sex år sedan, så hade jag nog inte sagt de sakerna jag säger idag. För sex år sedan var det viktigt för mig att ha den fina bilen, det fina huset, det fina jobbet, den fina titeln och det fina sammanhanget. Det var en drivkraft. Det var en fråga: jag vill köpa en ny bil, hur är det att köpa en ny bil? Hur är det att bo i ett stort hus på en fin adress? Hur är det att få ha det där McKinsey-jobbet jag tackade nej till? Hur hade det varit att vara managementkonsult? Hur är det att få vara på den där wine and dine-middagen med miljardärer? Och det är väl förmodligen, högst sannolikt, en osäkerhet och en rädsla för att inte få vara med, och en undran om hur det är där. Får jag vara med? Det är lilla barnet i mig som är så här: snälla, kan jag få vara med?

Caroline: Ja, men vi ska bara flika in att det är ju väldigt många som söker sig till fina universitet och fina jobb. Så att alla vi som vill ha den typen av validering, vi är ju inte ensamma. Man vill veta så här: jag duger, och det som jag gör är bra. Och så ser man det som en scoreboard, vad man lyckas uppnå, eller vad man skaffar sig för tillgångar.

Värdet i prestationen

Jan: Jo, och särskilt för en person som mig, som har ganska dålig självkänsla. Alltså, jag har ju ett gott självförtroende. Jag tror genuint, jag kan ibland skriva under på Mats Qvibergs berömda citat: ta mig var fan som helst, jag behövs överallt. För jag tror genuint att jag kan skapa värde i vilken organisation som helst, på nästan vilken plats som helst, för jag har gjort så mycket olika saker. Däremot är jag rädd för att jag inte ska få vara med om jag inte får prestera. För jag har mycket av mitt värde i min prestation. Och detta har varit uppe i tidigare avsnitt. Och då tror man, eller jag trodde, hela tiden så här: men nästa ställe — när vi beskrev det som den här resan i förra avsnittet — okej, jag bor i Malmö, men om jag bara flyttar till nästa ställe, så kommer det bli bättre, tänker jag.

Har du något mer att säga, för annars tänker jag att jag ska ta lite feedback på det här med resan som vi beskrev?

Caroline: Nej, men ta feedbacken.

Feedbacken om orterna i Skåne

Jan: Det var också jätteroligt det här med att flytta runt. Det var någon som skrev: alltså, det här med att flytta runt för att känna sig rikare och få bättre möjligheter att tjäna pengar, det känner jag inte igen mig i. Jag har gjort bostadskarriär, men det har varit behovsstyrt. Nu bor vi i en villa. Och jag märkte så här: gud, det var ju inte bokstavligt menat.

Caroline: Nej, men var det så du uppfattade det? För jag var nog också ganska noga med att Malmö, då är det en indexfond vi pratar om.

Jan: Ja, men det var lite otydligt. Och det kom lite kommentarer, tidig pension skrev också så här: Jan, referenserna med olika bostadsområden i Skåne var inte den bästa, framför allt eftersom de användes genom hela avsnittet. För oss som inte kan relatera till dessa orter, så var det rätt effektlöst. Som en riktig älskare av liknelser så hade du kunnat komma på något bättre, som dina åhörare förstod sig på och som därmed fick större genomslagskraft. Och sen skämtade Ann Gaudlin också så här: bara halvvägs genom avsnittet, men jag måste bygga vidare på liknelsen med lokaltågsresan i Öresundsområdet. Efter Hjärup så är Krypto en enkel resa till Kristiania.

Caroline: Ja, det var en bra liknelse.

Jan: Ja, och sen var det så här, jag lägger upp en smiley: jag duckar och leder ut mig själv. Nej, men så här, ja, så var det kanske. Men grejen var, orterna spelade egentligen ingen roll.

Caroline: Nej, det spelade ingen roll om det var Vellinge eller någon annan ort, utan det var bara ett annat ställe.

Svaret finns inte där ute

Jan: Det kan vara vad som helst. Och för mig är det lite den här, gräset är grönare på andra sidan. Att jag flyttar till nästa ställe — inte i bokstavlig mening — men jag tror hela tiden att något, jakten på nästa grej, där kommer det lösa mitt problem.

Caroline: Då kommer det bli en bättre investering.

Jan: Precis. Om jag bara hade X, så hade Y varit enkelt. Och det är väl, det där brukar man prata om i personlig utveckling, att svaret inte finns där ute, svaret finns hos dig själv. Och jag tänker, det är väl lite samma sak här med indexfond. Svaret är inte där ute i någon annan investering. Det svaret kommer tillbaka till en indexfond. Och sen var det någon som skrev på forumet också så här, en kommentar: the grass is always greener on the side that is fertilized with bullshit.

Caroline: Ja, jag kommer ihåg.

Jan: Och jag tyckte det var så bra.

Caroline: Jag ville säga det, men det var bara du som sa det.

Min egen resa med "om jag bara kommer dit"

Caroline: Jag ska villigt erkänna att jag fortfarande är någon slags resa där, med att om jag bara kommer dit, så kommer det att bli bättre, så kommer jag känna mig så lycklig och att min potential har uppnåtts. Och då kan jag säga vad det är för resa. Det är så här: jag skriver ett filmmanus, eller jag får skriva tillsammans med andra som skriver filmmanus, och de jobbar på Disney typ, eller Netflix. Vi kommer sitta på Zoom, och de kommer sitta i San Francisco eller någonting, och jag kommer sitta här och jag kommer vara viktig och bidra till den här storyn. Och sen kommer de filma det, och så kommer mitt namn stå där som screenwriter. Och så vet jag så här: nej, det kommer inte bli så att jag kommer vara lycklig då. För jag kommer ha massa andra problem, eller det kommer kännas så här: ja, där blev jag överkörd med mina idéer, eller whatever. Jag vet, så jag kommer inte vara hundra procent lycklig då, utan jag måste hitta en annan väg.

Jan: Ja, men det är ju det jag tror att det kommer handla tillbaka till. Jag tror att processen, som är trevande för oss, är väl så här: okej, vad är kärnan för oss själva? Vad är sant? Och att börja släppa taget om de här förväntningarna utifrån. Och det där med förväntningarna ute, jag tror att det handlar mycket om mitt liv. Förväntningarna utifrån på boendet till exempel.

Caroline: Förväntningar utifrån, en sån som vi borde ha en Tesla. Eller en sån som vi borde göra. Eller vad är fint att ha?

Jan: Ja, något sånt. Att det blir en påverkan.

Caroline: Sen kommer det vara vissa som bara: shit, jag kan inte alls relatera till det ni pratar om nu. Men grattis, ni är väl inte i detta som ni är i?

Jan: Ja, och det kommer kanske också med åldern.

Caroline: Ja, så kan det vara.

Per Palmström: alla på första trappsteget

Jan: Men om vi hoppar tillbaka, så hade vi Per Palmström, Evida-Per, som också skrev en kommentar som jag tyckte var ganska klok, ganska fin, och refererade till klassisk litteratur. Han jobbar ju som finansiell rådgivare. Han skriver så här: alla som stannar på första trappsteget kommer få samma avkastning, den man får om man tar risken det innebär att investera i breda indexfonder. Högre upp i trappan kommer några få bättre avkastning, men de allra flesta kommer få sämre avkastning jämfört med de som stannade på första trappsteget. Oddsen för att få bättre avkastning högre upp i trappan är mycket dåliga, men det kommer alltid att finnas många som vill ta den risken, oavsett om de har förmåga att bära den eller inte.

Så att upplevelsen bekräftar det vi säger, att ja, det går att få högre avkastning högre upp i trappan, men det är mycket svårt, och de flesta kommer få sämre avkastning där uppe än om de hade stannat kvar på lägsta trappsteget. Vilket går i linje med det jag sa, att det är klart att det finns folk som tjänar pengar på onoterade bolag, till exempel, men de är väldigt få i förhållande till alla som försöker.

Caroline: Ja, precis.

Sirenernas sång

Jan: Och sen skriver han så här: det är hoppet om den snabba och lite bättre avkastningen som lockar, precis som sirenerna i den grekiska mytologin. Dessa vackra fågelliknande kvinnliga väsen som levde till havs. Med sina trollbindande sånger lockade de sjömän in i havsdjup där de mötte sin död. Sirenernas sång kunde få sjömännen att bli förvirrade och tappa sin orientering tills de gick på grund och förliste. De som lyckades överleva och klara sig upp på land kunde tyna bort medan de lyssnade till sångerna.

Och sen skriver han: men de två centrala gestalterna ur den grekiska mytologin lyckades emellertid bemästra sirenernas lockande sång. Dels lyckades hjälten Odysseus klara sig förbi dem genom att surra sig själv fast vid skeppets mast efter att ha vaxat öronen på sitt manskap. Och när Odysseus hörde sirenernas sång, bad han manskapet om att frigöras från masten, men dessa vägrade. Poeten och musikern Orfeus lyckades i stället klara sig förbi sirenerna genom att själv spela på sin lyra, vackrare än sirenernas sång.

Och jag gillar detta, för det betyder så här: ja, vi kommer alltid ha en Orfeus eller en Odysseus som kommer klara det där.

Caroline: Ja, de är såna hjältar liksom.

De tysta vittnenas kyrkogård. Vi kan namnen på hjältarna, men inte på alla de sjömän som gick bort.

Jan: Precis, det är hjältarna, och bara det att vi kan namnen på dem visar hur extraordinära de var. För vi kan inte namnen på alla de här sjömännen som gick bort. Och så här, ja, jag fattar att detta är en myt och en saga, men metaforiskt är det de tysta vittnenas kyrkogård. Vi hör ju inte om det där, som han vi träffade nu i Danmark, som var så här: ja, men jag investerade alla mina pengar för fastigheter i de här fyra, fem bolagen, och sen förlorade jag allt. För det var en bisats när vi berättade om just det här. Så att, ja, det kommer alltid finnas undantagen.

Småsparare, småbolag och VC

Jan: Och jag vet att det var, till exempel Nils i forumet, han skrev så här: hela frågeställningen är orimlig. Jag som småsparare satsar på att köpa aktier i onoterade småbolag, bolagen gör jättebra ifrån sig och blir sen börsnoterade, så jag blir stormrik på bolag jag investerade i. Är jag fortfarande småsparare, eller har jag blivit rik på mina privata investeringar, eller har jag blivit företagare? Och så tycker han att det är klart att det finns. Och någon skrev så här, ja, men där finns VC — vänta, jag ska se om jag hittar den här kommentaren — det var någon som hade fått investering från något VC-bolag, och han tyckte att de var jättebra, och att det hade funkat för dem.

Och då känner jag så här: ja, men absolut. Det kommer alltid finnas en Odysseus och en Orfeus, och det motsäger inte tesen, som Per också skriver, att de flesta med större sannolikhet får en bättre avkastning på det lägre steget. Och det intressanta var ju, som med hundramiljonersmannen, att jag tror att hans avkastning, även om vi skulle ta 1 januari 2010 till nu — ja, då säger jag att börsindex har gjort 11 procent, och han har gjort 12,5. Alltså, det är ju ingen magisk överprestation på 1,5 procentenheter, som man förmodligen kan ifrågasätta.

Att skygga en titel

Jan: Alltid när jag är oinsatt i någonting, så kan jag vara så här: vilken dryg en. Så ska jag sätta mig in i hundramiljonersmannen. Jag har stört mig på den här titeln. Det har jag gjort.

Caroline: För att då, det är som... Men om man är en duktig företagare, à la bonheur.

Jan: Ja, visst, absolut. Det är väl smart.

Caroline: Det är ändå att rida på alla som vill bli rika, deras dröm. Om att...

Jan: Ja, det vet du inte.

Caroline: Nej, det vet jag inte.

Jan: Jag är oinsatt. Jag ska kolla upp detta lite närmare. Men jag kan erkänna att jag bara har skyggat det. Jag har bara tänkt så här: nej, fan, vad drygt. Men du vet, jag vill bara, alla som är företagare ska ha kredd. Oavsett. Och folk får spela sina egna spel. Jag har genuint ingen åsikt. Tjänar han bra med pengar, sparar mycket, hjälper folk till ett bättre sparande, à la bonheur. Och han erkänner ju också att han gör det genom att driva företag. Annars hade vi inte ens nämnt det.

Caroline: Nej, men ska man då prata om sina investeringar eller sitt företagande? Det har ju inte heller varit tydligt för oss.

Jan: Nej. Så att det kanske blir ett spännande samtal om tio år, över ett glas vin här i podden, med honom, eller henne, eller dem. Jag vet inte.

Guld bland alternativa investeringar

Jan: En annan feedback från avsnittet också. Guldfe, Erik och Ola Morin och flera andra var så här: det känns helt fel att klumpa ihop guld med krypto, viner och så vidare under alternativa investeringar. Guld är ju mer ett alternativ till räntedelen i en portfölj. Det var många som invände så här, att det är en nyansskillnad på guld och de andra grejerna. Jag kan hålla med om det. Det var någon som skrev också: okej, guld har faktiskt överlevt i tusentals år. Så ja, okej, men det var kanske slarvigt av mig att placera det i det översta steget. Man kanske skulle gjort något steg emellan som heter olika tillgångsklasser. Men jag upplever att pratar man med Lysa, så skulle de absolut säga att guld är en alternativ investering, tror jag.

Caroline: Bra.

Buspojken: onyanserat om affärsänglar

Jan: Ja, men här var den här kommentaren från Buspojken: jag tycker avsnittet är onyanserat vad gäller VC-bolag, investeringar och onoterade bolag. Jag hade aldrig kunnat starta och driva upp bolagen jag gjort utan affärsänglar. Så i mina ögon är de något av hjältar, som inte bara tar sina pengar och spenderar dem på en jakt eller lägger dem i en indexfond, utan är med och bygger Sveriges entreprenörsvärld. Jag tror dessutom att majoriteten av dessa är väl medvetna om risknivån. I mitt fall fick de tillbaka pengarna med råge, så investeringen var ju lyckad, men jag vet inte hur vanligt det är.

Och då är vi tillbaka på det där Filip också sa. Jag tror missen han gör här är att i hans fall fick de tillbaka pengarna med råge, men det är inte det vanliga.

Caroline: Det är inte det vanliga.

Jan: Det är det där tionde bolaget som lyckades och som finansierar alla de andra. Och då är det precis som vår jurist Robin sa. Han sa så här: alla människor har en roll att spela i det kapitalistiska systemet. Vissas roll är att ackumulera pengar, andras roll är att distribuera pengar, och någras roll är att förlora pengar. Och som Filip säger, alla bolagen behövs. Hade det inte varit för de här affärsänglarna, då hade kanske inte Buspojken kunnat ha sitt bolag, och det hade inte kunnat bidra. Och då kan man säga att de andra bolagen som inte lyckades indirekt har bidragit till det här också. Men jag skulle ändå säga att att vara affärsängel och vara duktig på det, eller erfaren kring det, det är en annan sak än att vara en småsparare som vill komma in i exklusiva eller bättre investeringar. Jag tror det är helt olika ligor, eller inte ligor, men du vet.

Affärsängel som ett jobb

Caroline: Jo, men jag tror också att det handlar om förväntningen, och lite som vi var inne på innan. Det här var också en diskussion vi hade med Filip i bilen. När jag var med i Connect, till exempel, i Skåne för många år sedan, då var det väldigt mycket wine and dine. Det var Grand Hotel i Lund, och så var det middag, och så var det någon presentation. Han sa så här: idag är det också annorlunda, det är mer professionellt, man har ökat andelen pengar som affärsänglar via Connect investerar. Så det går säkert också i perioder.

Jan: Men jag tror att det är viktigt att se att det är ett annat spel. Och det är inte lösningen att säga: okej, men jag har mitt jobb. Att vara affärsängel, det är som att driva ett företag där man är professionell affärsängel, så som Filip gör. Han säger så här: min roll är att hjälpa bolagen, strukturera dem i tidig fas. Jag har ju 50 bolag, så jag kan ta ett möte som de här 50 bolagen inte kan ta, för de hinner inte. Till exempel att försöka hitta den bästa banken, eller hitta kontakterna för en juristfirma. Men när jag tar det här mötet med juristfirman, då kan jag slå ut den tiden på mina 50 bolag i portföljen. Och då är det ju hans jobb att vara professionell affärsängel. Det är inget han gör vid sidan av.

Och det är ju det jag menar. Då är det en affärsverksamhet. Det är inte en passiv investering där jag köpte en indexfond eller tre bolag.

Caroline: Nej, det är mer av ett jobb.

Förutsättningarna för affärsängelinvestering

Jan: Ja, och han är ju också väl medveten. Han säger så här: jag behöver ha minst 20 bolag, jag behöver investera minst 200 000 kr i varje bolag. Det sa han ju när vi intervjuade honom. Och redan där är vi så här fyra miljoner kr. Och sen behöver du lägga tid på det. Och sen behöver du vara medveten om att jag sannolikt inte ens kommer slå en indexfond över tid med det här. Men jag gör det för att det bidrar till samhället, jag gör det för att jag tycker det är kul, jag gör det för att jag träffar spännande människor, jag får vara med i en framåtriktad miljö.

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Och så vidare. Så att...

Caroline: Vad? Nej, men jag tänkte på hur detta låter, jämfört med vad det är du har sett i sådana här krisande bolag. För det sa du ju också i förra avsnittet, att det är förmodligen så att du är färgad av vad du har sett.

Jan: Ja, det tyckte Filip också, i de här krisande bolagen.

Caroline: Men det sa du själv också. Och att vi träffade Filip efter det, det var ju jättebra. Han satt och sa att det här är som ett jobb för mig, jag behöver 50 bolag för att något ska gå bra.

5-25-principen och pengar därutöver

Jan: Ja, precis. Men då är vi tillbaka också på det som någon skrev i en kommentar. Det är ju också så här: har du en bra ekonomisk situation och de pengar du behöver — för det skriver vi själva i den här 5-25-principen, att när du har vunnit det ekonomiska spelet, det har du vunnit när du kan sätta fem årsutgifter på ett konto och du har 25 årsutgifter investerat i en 50/50-portfölj — alla pengar därutöver, dem kan du göra precis vad du vill med. Då kan du ta jättehög risk eller låg risk, och då är sannolikt inte målet att maximera pengarna. Och då kommer vi till det här: nej, men jag investerar i affärsängelbolag, eller jag investerar i den här hedgefonden, eller jag vill bli wine and dine och bli bjuden till Monaco, eller, som vi blev bjudna nu, till Ålborg, för att titta på våra vinflaskor.

Så jag tror att det handlar om att urskilja vad grejen är. Och kanske hela den här frustrationen bara är idioti, att det är jag som har haft fel förväntningar, att jag har trott att avkastningen är bättre, eller att det finns den där hemliga delen av finansbranschen där andra inte får tillgång. Du vet, jag har stått utanför den här dörren som har varit stängd, och så har jag sagt: snälla, får jag komma in? Snälla, får jag komma in? Och sen kommer jag in. Ja, du kan gå den här vägen här. Och sen kommer jag in, och så är min bild att här är det professionellt, eller här gör man de här grejerna. Och sen upptäcker jag så här: nej, men de är egentligen där bara för att hänga och ha roligt och bidra till samhället. Medan jag stod där utanför och tänkte: gud, när jag kommer in här, då kommer jag få ta del av de riktigt bra investeringarna och få bra avkastning.

Tre fingrar tillbaka på en själv

Jan: Och då kan man skylla på så här: det är inte idioti, Jan, för det är många som tror det. I så fall är vi alla idioter. Så det gäller liksom, när du pekar på någon annan, så pekar tre fingrar tillbaka på dig själv. Men jag upplever, som du säger, att värdet här är att jag tror, eller vill gärna tro, att det inte bara är jag som har stått där utanför och trott att när jag bara blir insläppt i värmen, då kommer det bli bra. Och sen blir man insläppt, och så inser man: shit, detta är inte som jag trodde att det var.

Caroline: Och det var inte att bo i Stockholm som jag trodde att det var.

Jan: Men du vet, det är förmodligen aldrig så som man tror att det är när man kommer in i de där sammanhangen som man har stått och bankat på dörren för. På gott och på ont.

VC-bolag är inte svart eller vitt

Jan: Och sen skriver han så här: samma sak med VC-bolag, Venture Capital. Jag har sett både bra och dåliga, men de bra tillför faktiskt mycket. Jag är med och hjälper till att bygga upp bolaget från startup till "riktigt bolag" inom citationstecken, med hjälp av pengar, coaching, rekrytering och så vidare. På Jan får man nästan känslan av att de enbart är där för att sälja vidare till next fool, vilket enligt min erfarenhet inte stämmer. Tips: bjud in en affärsängel och bjud in ett VC-bolag.

Ja, det är inte så svart och vitt. Jag är ledsen om det framgick som att det är det. Utan jag tror att poängen jag tar med mig mycket härifrån är att alla trappstegen, vad jag inte har fattat tidigare, är att alla trappstegen gäller under vissa förutsättningar. Att affärsängeltrappsteget, det gäller under förutsättningarna: du behöver X kapital, du kommer förlora på 65 procent av bolagen, du behöver se detta över en tioårsperiod, du behöver bidra med coaching, rekrytering, pengar, andra saker. Eller: okej, men det här steget, kvalitetsaktier, det gäller med förutsättningarna att du kommer ha roligt, du kommer få läsa på bolag, du kommer kunna läsa årsredovisningar, men du kommer sannolikt underprestera en indexfond, för det är bara 4 procent av alla bolag som slår en räntefri placering. Eller: om du investerar här i de här Sequoia, ja, du kommer ha fantastiska historier, du kommer få mycket status, men du kommer förmodligen få betala de här avgifterna, och när du slår ihop det, så kommer avkastningen förmodligen inte heller vara högre än indexfonden.

Att flytta sina antaganden till nästa steg

Jan: Och jag har nog bara tagit indexfond — så här, vem som helst kan göra det, man investerar, man får en bra avkastning, det är billigt, och det går att göra över tid utan kompetens, engagemang eller intresse. Och sen har jag bara trott att jag kan flytta — och det låter så idiotiskt så här i efterhand — att jag bara kan flytta de antagandena till nästa steg.

Caroline: Vi gör ju det. Det är inte så att vi utvecklas fantastiskt mycket när vi är med om helt nya grejer, utan vi tar den programmering vi har i oss själva, och så förflyttar vi oss längs den här linjen, och tror att det går att tillämpa allt det jag tror även på nästa nivå. Men det är ju inte så. Och det kan vara så att man går ett helt liv och inte fattar det. Att det är andra förutsättningar nu, och du behöver växa lite grann, du behöver fatta vissa saker, eller behöver ha erfarenhet från de här olika grejerna som händer på din tidslinje. Alltså, det finns många som nog bara går runt med sin programmering och tänker att nu gick det bra — men de är idioter. Man behöver ju växa och förstå saker.

Tur kontra skicklighet

Jan: Ja, och sen kan man ju ha tur. Det var också någon som skrev ett klokt inlägg: vad hade hänt nu om ni hade varit på det näst översta trappsteget, när ni var inne i till exempel Storskogen innan AMF, eller när ni var inne i Lunar innan Kinnevik? Om det hade gått fantastiskt, vad hade du dragit för slutsatser? Jag har också funderat på det, men det går inte att säga.

Caroline: Jag tror att det går att säga.

Jan: Jag tror att det där hade varit det farliga, som jag själv har varnat andra för, som jag har sett till exempel när folk investerar i enskilda aktier. Att det går bra, och så tror man att det var skicklighet, när det egentligen bara var tur. Och det värsta du kan göra är att blanda ihop tur och skicklighet.

Caroline: Ja, absolut. Men jag... jag vet inte. Jag kanske är en liten människa.

Jan: Ja, men säg.

Att inte vilja bli en annan person

Caroline: Jag tycker inte om när det blir så, när jag hamnar i för stora sammanhang. Som vi säger då, att Storskogen skulle gått superbra, och vi skulle bara tjäna en massa pengar på det. Vad skulle vi gjort med de pengarna då? Är du med? Skulle vi då ha ökat vår livsstandard?

Jan: Är du med på vad jag menar? Vad är frågan?

Caroline: Och jag tycker det är obehagligt när man helt plötsligt ska bli någon annan person och ha större konsumtion och sådana saker. Det kan låta som en efterhandskonstruktion nu, det kanske det är också. Men jag vet inte, jag har en sån här... jag är faktiskt en liten människa, som... jag tycker inte om för storvulna grejer.

Jan: Du hade nog bara tyckt så här: fan, vad gött, nu har vi pengar för 25 år, eller whatever.

Caroline: Men... jag vet inte, Jan. Jag vet inte.

Jan: Vi kan komma in på ett tema. Jag tror vi kommer dit.

Har Jan blivit bränd? Storskogen och RT-filosofin

Jan: Filip i Stockholm, tidig pensionist, skriver fortfarande: min spaning är att Jan har blivit bränd, tar investeringen i Storskogen, som enligt mig går emot allt som RT-filosofin står för. Vilket för övrigt är jätteintressant, för det har kommit jättemycket i de här två trådarna vi har senast om RT-filosofin. Jag tror inte ens jag har definierat Rika Tillsammans-filosofin. Nu har vi en tråd i forumet, Rika Tillsammans-filosofin. För om jag skulle ta det, jag upplever inte att jag egentligen har lämnat Rika Tillsammans-filosofin. För om jag ska ta ett konkret exempel här... ska vi säga vad den är sen, eller vad vi tror att den är?

Caroline: Nej, jag låter det vara öppet.

Jan: Ja, okej.

Caroline: För jag vet inte heller vad Rika Tillsammans-filosofin är exakt. Om det är investeringsfilosofi, eller livet, eller whatever. Du får skriva i tråden som alla andra.

Jan: Jag ska göra det. Jag ska titta först vad det står. Nej, men så här, som jag sa innan: 2014 var det ganska mycket att basen ska vara indexfonder. Och det har den varit, och vi har inte lämnat den. Sen har vi haft så här: okej, men vissa saker tycker man är roligt, och så kan man ha lekhinken. Det var flera JFB som sa så här: jag lägger 90 procent av min tid på de 10 procent av mina pengar som ligger i lekhinken. Och sen, 90 procent av mina pengar tar ingen tid, för de ligger i indexfonder.

Och Storskogen var ju en lekhinksinvestering. Det var en ganska stor lekhinksinvestering, men vi sålde inte av indexfonder för att köpa det, utan vi la pengarna i Storskogen, för det var en lekhinksgrej.

Lekhinken och förlusten på Storskogen

Jan: Det som var intressant, det som var annorlunda med Storskogen, var att den ökade nästan tio gånger under den period vi ägde den, och sen tappade den 80 procent. Och Fredrik, en kompis till oss, uttryckte det ganska intressant på en sån här Patreon-träff. Han hade en mindre investering än oss, men han hade ändå investerat en miljon kr, och den här miljonen var som mest värd typ 8–9 miljoner kr, tror jag. Och sen sa han så här: ja, det är ganska coolt, när jag tänker efter på det med distansen, jag tog ju ut det i förskott och funderade på allt vi skulle göra för de här pengarna. Och sen blev det ju typ ingenting. Men han var så här: det var ändå ganska coolt att kunna tänka att jag tog en förlust på fem miljoner kr, och att vår ekonomi klarade av att ta en förlust på fem miljoner kr.

Och då tycker jag ändå så här: ja, men då var det ändå enligt RT-filosofin. För det var så här, bär inte mer risk än du kan, ha indexfonder och lekhinken. Och lekhinken kan gå superbra. Det är ju hela poängen med lekhinken.

Caroline: Alltså faktiskt. Ha roligt och försöka överträffa index. Det är ju det som är syftet med den.

Jan: Och det var ju det vi gjorde. Och sen fortsätter han då: även allt detta med att köpa semesterhus i Turkiet och andra dumma grejer de försökt sig på genom åren, trots detta har Jan blivit bränd även i närtid. Ja, jag vet inte om jag skulle definiera det som...

Caroline: Jag vet inte om du har blivit bränd, men du har sett vissa saker inom bolaget.

RT-filosofin höll genom Storskogen

Jan: Ja, precis. Det har blivit tydligare. Men tack vare att vi har haft RT-filosofin, så upplever jag att vi har klarat detta. Det hade varit att gå emot om vi bara sa: nej, men vi satte allt på Storskogen, det gick åt helvete, och nu har vi inga pengar. Utan vi är på samma startläge där vi var för ett år sedan. Vi hade kunnat vara någon helt annanstans om det här bettet hade gått av. Så tänker jag själv. Om det är ni som lyssnar och ser det på ett annat sätt, så får ni gärna säga det.

Caroline: Nej, sen skriver han också ett annat exempel, att han många gånger argumenterat för att ens bostadslån devalveras tack vare inflationen. Så länge man har en låneränta som understiger inflationen, och även tillsammans med riskfri avkastning från till exempel räntekonto, så bör man ju inte betala av lånet. Idag är det tydligt med nästan 10 procent inflation, och sen riskfri avkastning på 3 procent, så överstiger detta vida det kanske 4 procent ränta man betalar på bolånet.

Inflation och bolån

Jan: Detta känner jag inte riktigt igen. Jag har sagt att om inflationen är högre än räntan man betalar på lånet, så får man, vad ska man säga, minskat — lånet förlorar ju storlek. Det förutsätter ju såklart att man kan öka sina inkomster också, så att man kan betala räntan. Så jag upplever att detta håller fortfarande. Och vi har amorterat för att komma ner under 50-procentsgränsen, men det var ju en ren likviditetsförbättrande åtgärd, för att förbättra vår likviditet. Det var inte av någon annan anledning. Och ni får gärna förklara för mig, men jag upplever att det resonemanget håller fortfarande, faktiskt.

Och sen skriver Petter, viktigt: tolkar jag Jan rätt att han, trots rekommendationer om indexfonder som genomsyrar bloggen, fortfarande investerar i nya enskilda aktier, till exempel Storskogen-historien? Eller är detta en summering av gamla erfarenheter som är minst tio år gamla? Jag blev så förvånad över att han verkade längta tillbaka till indexfonder. Själv har jag ingen lekhink just nu, för jag har valt en annan strategi. Ska jag följa den, varför krydda med 10 procent på all möjlig bråte? För övrigt ett riktigt bra avsnitt.

Vi har inte lämnat strategin

Jan: Nej, det är inte så att vi har lämnat den. Vi har gjort samma sak. Det var bara att, om vi tar Storskogen-exemplet, så stack den så mycket i den här lekhinken. Och att jag har dribblat med enskilda aktier, det har jag ju också sagt, att jag har en investmentbolagsportfölj, och att vi har månadens aktie med Freja. Men det har inte varit basen i strategin. Det som var, det som topplocket gick för mig nu på sistone, var att jag äntligen kunde sätta fingret på vad det var som skavde för mig på alla de här olika nivåerna. Och jag tror till och med att det idag är lite för tidigt. Det är att det är en miss mellan förväntningar och förutsättningar och historien som berättas om steget. Det är nog mer den sammanfattningen.

Och det var faktiskt roligt, för vi gjorde en paus nu när vi spelade in dagens avsnitt, och kollade på forumet. Och då skriver Tobias A här: klockrent avsnitt, min spontana reflektion är att alla trappsteg utom indexfonder tillhör lekhinken, som kan ses som en hobby och kostar pengar på samma sätt som det kostar att spela på trav eller köpa in sig i en biltvätt. Och det är samma sak. Gillar man trisslotter, gillar man biltvätt, fine.

Caroline: Ja, men det är inte säkert att man fattar det som det. Att det ska tillhöra lekhinken.

Affärsänglar behövs

Jan: Ja, precis. Och sen skriver Niklas T om det här med VC-bolag, att jag tycker att det var onödigt hårt mot de här affärsänglarna, för det är nog många som är affärsänglar i vår community. Han skriver så här: exakt min poäng, det behövs verkligen VC och affärsänglar, då många alternativ saknas, bankfinansiering får man inte. Sedan att det inte är något för småinvesterare att hålla på med, det håller jag också helt med om.

Och då är vi tillbaka till det där, att i förra avsnittet kanske det dök upp som att jag diskonterar, eller att jag bara skiter i hela steget. Och jag idag, kanske lite klokare, en vecka senare, säger att nej, det är inte så att hela steget är bajsigt och borde tas bort, för det fyller en viktig funktion i samhället. Men storyn om det tycker jag inte speglar verkligheten, och förutsättningarna, tror jag, när folk går in i det, är inte tydliga. Eller de var inte tydliga när jag gick in i det.

Att skapa värde innan man tar in pengar

Caroline: Men jag ska säga en sak också, att jag har ju aldrig varit inne i affärsängelbranschen. Och för mig är det så här, vi pratar ju mycket om det där med att man ska ha ett fungerande sälj. Och det kanske man inte kan med vissa grejer, man måste göra sin uppfinning klar och man måste ha in kapital för att kunna göra prototyper och så vidare. Så är det ju för vissa bolag. Men alltså, har jag fel, Jan? Och ni som lyssnar där ute — att man skulle ju kunna skapa värde innan man tar in en massa pengar. Vi har ju pratat om att det är jättelätt att få pengar nu, under den här tioårsperioden som har varit.

Jan: Jag vet inte, här blir det så här, nu hamnar vi lite i företagsdiskussion. Och det blir en filosofisk fråga, för, ja, jag pratade med Niklas om det här igår, min kompis som också driver ett litet bolag. Och vi är sådana, vi har inte tagit in en krona till våra egna bolag. Jag har aldrig rest pengar för ett eget bolag. Jag har rest pengar för andras bolag, absolut, men inte ett eget. Och det kommer väl lite också från Klas-Erik, min mentor för många år sedan, som sa så här: ja, det går alldeles utmärkt att ha riskkapitalister i ditt bolag, det är som att ha hajar i en bassäng, det går bra så länge de inte är hungriga eller du blöder.

Caroline: Jo, men det är ett citat.

Att inte ta in pengar — dum eller klok?

Jan: Ja, och detta har ju gjort att jag på sätt och vis kanske har varit dum i huvudet som inte har tagit in pengar till vissa av våra bolag. Till exempel Spirecta, som hade varit ett ganska uppenbart bolag att ta in pengar i. Filip var också så här: ja, men du vet, du hade kunnat ta in pengar på en 30 miljoner kronors värdering i det här. Och då är jag så här: nej, jag vill inte, jag vill bygga detta organiskt, och du vet, det tar flera år att göra det, för det är självfinansierat.

Det andra alternativet är ju att jag kan lista på rak arm en massa människor som är på startup-scenen eller företagsscenen. Jag upplever — det var en intervju på Rapport, det var någon sån här företagsmässa i Stockholm, och så var det någon kvinna som sa: ja, jag har varit vd i så här många år, jag har aldrig drivit ett lönsamt bolag. Och du vet, i min värld var det så här, det bara skar sig i magen.

Caroline: Men vad menar hon då med det?

Jan: Nej, men hon har ju alltid bara varit vd på bolag som inte behöver vara lönsamma, för de ska driva tillväxt. Och det kan absolut vara en poäng, men för mig är det så här: ja, men ett företag är ändå så att syftet är att föra pengar till ägarnas fickor, inte ta pengar ur dem. Och det gör ju förmodligen att hade hon kanske drivit Spirecta, då hade Spirecta varit jättemycket större och kanske hjälpt fler människor till en välmående ekonomi, och hjälpt dem ha ett mer harmoniskt förhållande och en bättre, harmonisk ekonomi. Och jag vet inte, för det är nog inte rätt att bara göra som jag gör, att inte ta in några pengar, för det är mycket värden som går förlorade.

Affärsidén att ta in pengar

Jan: Men jag har också jättesvårt på värderingsnivå med alla de här människorna där affärsidén är att ta in pengar över tid. Och då kommer säkert någon protestera och säga: ja, men affärsidén är inte att ta in pengar. Bara så här: ja, but it sure...

Caroline: Ja, och särskilt när jag har kollat på många så här NFT-aktier, alltså nya techbolag.

Jan: Men då är det kanske så här, det behövs de där 100 bolagen, eller 99 bolagen, som försöker göra någonting med krypto och NFT, som inte ska lyckas, som ska ta pengar ur investeringar, för att det hundrade bolaget är det som löser någon tillämpning som plötsligt vi alla har nytta av, men som kanske aldrig hade funkat om det inte fanns de här.

Caroline: Nej, alla de här misslyckandena behövde föregå.

Jan: Ja, för att det... ja, men precis.

Kimarite — det vinnande draget

Jan: Ja, Kimarite... är på gång igen?

Caroline: Ja, men det var ju han som... Det var hans fel, hela detta förra avsnittet, för det var han som kastade ljus på det.

Jan: Och vet du vad Kimarite — nu uttalar jag det säkert fel — vet du vad Kimarite är? Han skrev det i sin kommentar. Kimarite är tydligen det vinnande draget i sumobrottning.

Caroline: Jaha.

Jan: Så det är det sista man gör som gör...

Caroline: ...innan den andra faller.

Jan: Ja. Och så, tydligen utan... Kimarite. Någon som kan japanska kan bättre.

Då skriver han så här, om att lyxkonsumera: att lyxkonsumera och unna sig fina saker kan man göra när man har blivit rik. Många gör misstaget att konsumera mer när lönen stiger, i stället för att öka sin avkastning. Jag själv har också gjort det misstaget. Ibland gör vi aktiva val och minskar våra möjligheter till avkastning, för att vi tror att till exempel köpet av en husbil kommer göra vårt liv rikare. Det är inte finansiellt smart, men det ger andra värden som man känner är värt mer där man är i livet just nu, snarare än att vänta till senare när det inte skulle ge lika mycket.

Teslan och andra värden

Jan: Och då är vi tillbaka. Jag håller helt med, och jag tror att det är den resa vi har behövt göra. För värderingsmässigt så gav ju Teslan väldigt mycket, känslomässigt. Men nu, när man tittar tillbaka, så är det så här: ja, men bra, nu har jag upplevt det, nu är jag färdig, jag kan kryssa av den fina bilen, jag kan kryssa av det fina jobbet. Och jag tror att det bara handlar om att ha empati, och lite som Lennart, en vän till oss, brukade säga: vi gör så gott vi kan, och vi fattar så fort vi hinner.

Caroline: Så jättebra.

Humankapital och att lära sig om bolag

Jan: Sen skriver han också så här: poängen gick förlorad, jag får alltid feedback. Ni läste upp min kommentar om att göra läxan och äga aktier direkt, men ni gick inte in på mitt resonemang om att man lär sig värdefulla saker om samhället och världen genom att studera bolag och andra investeringar. Kiyosaki ser arbetet som ett lärande. Jag hävdar i alla fall att jag växer som person, jag ökar mitt humankapital och får värdefulla kunskaper jag inte skulle få om jag bara köpte index. Det måste väl ändå räknas som att man bygger upp sitt humankapital när man lär sig mer om världen och hur den hänger ihop.

Och jag är så här: ja, klokt. Och ja, det går förlorat om man bara investerar i index. Då lär du dig inget om företag. Och det är en av förutsättningarna, medan att investera i små onoterade bolag, då behöver du lära dig väldigt mycket om bolag. Och då blir det återigen: är det ena bra eller dåligt? Ja, det handlar ju om var jag står någonstans och vilket steg jag vill ta.

Och där har jag ofta kommit ifrån så här: jag är inte så intresserad av att lära mig mer om små onoterade bolag. Jag vill kunna lösa mitt långsiktiga problem, som heter att jag ska betala räkningar varje månad, och jag vill inte lösa det på ett kortsiktigt sätt genom att jobba varje vecka så att jag måste ha en lön. Utan jag vill, på lång sikt, att mina pengar ska kunna betala mina levnadskostnader. Och då tror jag att under den förutsättningen, så är indexfond bättre än onoterade bolag. Är du med?

Vad vill du lära dig?

Jan: Eller så säger någon så här: ja, det där är 50 procent viktigt för mig, och sen är det 50 procent viktigt att lära mig om onoterade bolag, och sen är det viktigt för mig att bidra till lokalsamhället och unga entreprenörer, och ge dem möjlighet så att vi som mänsklighet går framåt. Ja, då är ju indexfond ett jävligt dåligt alternativ. Och jag tror att det är väl liksom... vad vill du lära dig för någonting?

Caroline: Det var en bra fråga. Jag vet inte.

Jan: Spännande.

Caroline: För jag sitter också här och funderar över mina värderingar och vad jag vill lära mig. Jag vill ju bara ha indexfonder så att jag kan ägna mig åt annat.

Jan: Ja, men exakt. Och det är en möjlighet med indexfonder. Indexfonder ger dig möjligheten att ägna dig åt annat. Men indexfonder är dåligt om du vill lära dig mer om bolag.

Caroline: Ja, men då kanske man bara ska ha lite grann, och sen ska man sätta sina pengar på spel i bolag.

Jan: Ja. Och bra.

Att sälja investeringar, inte göra dem

Jan: Och sen var det faktiskt Aeter, och Helena Roth, Tankespjärnan, som kastade ljus på två sista saker. Han skriver så här: du blir rikast på att sälja investeringar, säger du under avsnittet, och det är så rätt i denna tidsålder. Jag kan inte komma förbi en sida av inlägg på Twitter eller LinkedIn utan att se någon försöka pitcha denna försäljning. Otroliga mängder människor försöker sälja framgång eller rikedom genom enkla små knep som bara kostar en tusenlapp, som ger tillgång till ett fint nätverk eller liknande. Jag har tappat räkningen på dessa människor som skyltar med hur framgångsrika de är genom att sälja sina egna tjänster. Det är verkligen en återvändsgränd som folk köper in på, i tron att de också kommer att lyckas och bli mångmiljonärer på att sälja sina knep till andra.

Och Helena skriver detta också, i en lång kommentar: utöver det vill jag bara säga att det du trycker på här, det är en av de saker som skaver rejält för mig. De flesta framgångsrika coacher sysslar med coachträning. De flesta framgångsrika marknadsförare sysslar med marknadsföringskurser. De flesta framgångsrika författare sysslar med skrivande och tips. Och hon skriver så här: jag blir så trött på det, och samtidigt är det precis vad du säger här, de flesta blir inte rika på investeringarna utan på att sälja investeringarna.

Att inte vilja sälja investeringar

Jan: Och detta var ju att bara flytta det i sidled. Detta har skavt för mig asmycket också.

Caroline: Vilket då, exakt?

Jan: Nej, men att man kan driva en bra coachbusiness på att sälja coachutbildningar till andra coacher. Och till slut, du vet, det var en av grejerna jag inte gillade med Balansekonomi till slut. De enda vi utbildade var de som sen skulle utbilda andra. Och jag var så här: fast det är ju inte de... alltså, jag vill ju jobba med någon som jobbar för sin egen skull.

Och det är väl detta som är hela avsnittet, av de här två avsnitten. Att vi kommer tillbaka så här: nej, men jag vill investera mina pengar, jag vill inte sitta och sälja investeringar. Och då blir det problematiskt, för det skaver.

Caroline: Ja.

Jan: Och jag vill inte sälja så här: hur blir du en bättre bloggare? Eller: hur bygger du en community?

Caroline: Nej, det har väl aldrig legat för oss?

Att hålla tältpinnen uppe

Jan: Nej, utan jag är genuin så här: jag vill ha ett rikare liv. Och för mig är Rika Tillsammans resan där vi gör detta tillsammans. Och sen ser jag min roll väldigt mycket som att hålla uppe tältpinnen. Att så här: kom in här i den här communityn, och sen pratar vi, gör vi detta tillsammans som jämlikar.

Och vi har en annan diskussion också, på forumet, som handlar lite om den här frågan. För problemet blir ju att ofta den som håller tältet uppe blir satt på en piedestal. Och blir man satt på piedestalen, så blir det jävligt svårt att göra misstag. Och det är väl det jag försöker med detta avsnitt, säga så här: nej, men kolla här, den här Bolmeson, han har inte alla hästarna hemma. Eller som Vanessa, en kompis, sa så här: hamsterhjulet snurrar, men hamstern är inte hemma.

Caroline: Då undrar jag, vad är det som snurrar hjulet då?

Jan: Nej, men precis.

Caroline: Precis.

En nystart för Rika Tillsammans

Jan: Bra. Nej, men jag tror faktiskt att det är allt. Så jag tror Melva sammanfattar lite avsnittet, hon skriver så här: såg precis klart avsnittet, det kändes som en urladdning, kanske början på en tydligare riktning, både för er två och Rika Tillsammans. Det ska bli spännande att se vilken riktning ni tar nu. Det känns som det är en nystart på gång.

Och jag tror att det är väl mycket där vi är i livet just nu, det känns som en omstart. Frågan är, vad är det som ska vara med? Hur kommer Rika Tillsammans version 3.0 se ut? Och vad vill vi att Rika Tillsammans ska vara med? Och vad vill ni, eller du som lyssnar på detta? Att det blir ett samskapande. Men det kommer i alla fall inte fortsätta vara så som det har varit innan. Inte exakt. I stora drag.

Caroline: Det kommer i alla fall inte bli någon 180-gradersvändning.

Jan: Det tror jag inte, men jag tror att det kommer bli någon förädling. För jag tror att det är dags för det.

Avrundning

Caroline: Snyggt.

Jan: Långt avsnitt, som vanligt. Hoppas att detta förtydligar vissa saker. Det tog oss kanske lite lång tid att komma fram till att det handlade om förutsättningarna. Man gör så gott man kan och fattar så fort man hinner, tänker jag. Och tack till alla er som kommenterar, som lyssnar, som följer. För, som sagt, jag ser detta mycket som vår resa tillsammans. Inte som att vi sitter på någon piedestal och berättar för andra hur de ska göra, utan tvärtom.

Caroline: Det blir ett eko då bara. Vi vill inte ha det. Vi vill ha en diskussion och ett samtal. Det blir bättre.

Jan: Ja, men precis. Snyggt. Stort tack. Så ses vi nästa vecka. Då tror jag att vi hoppar tillbaka till boken och kör sista Rich Dad. Och sen börjar vi förbereda för januari, där det blir bästa fonderna, bästa fondrobotarna. Lite sådant. Mer tekniskt, inte så mycket flum. Ha det så bra. Tack.