Amortera vs investera,träningsbanker och att inte överspara till barnen

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Feedback, Louis Vuitton-väskor och robotrådgivare
2. Amortera eller investera – en läsarfråga
3. Träningsbanken – Jans hemliga tips
4. Spara till barn – varför man inte ska överspara
5. ISK eller kapitalförsäkring när man sparar till barn?
6. Kontantinsatsen i aktier – sälja allt eller tappvis?

Feedback, Louis Vuitton-väskor och robotrådgivare

Jan: Välkommen till RikaTillsammans-podden, avsnitt 22. Idag tänkte jag att vi tar upp lite frågor från bloggen, bland annat om sparande till barn, amortering kontra sparande och lite andra saker. Jag heter Jan Bolmeson och jag har min fantastiska fru Caroline med mig.

Caroline: Hej!

Jan: De senaste två veckorna har vi fått jättemycket kommentarer och feedback från er lyssnare och läsare och tittare på YouTube. Vi får både fantastisk feedback och lite jobbig feedback. En av de jobbiga grejerna jag fick höra var att jag i ett avsnitt förra veckan använde uttrycket "spamongo". Och det var flera som hörde av sig och sa att det inte var ett särskilt lämpligt uttryck. Jag håller med, så sorry. Jag lovar att jag aldrig mer kommer använda det uttrycket igen. Men sen får vi ju ganska annan feedback också, som det vi pratade om om väskor. Ja men du vet, mina lyssnare köper ju inte en sån här väska för flera tusen. Eller? Tror du?

Caroline: Nej, tror du?

Jan: Jo, vi hade ju Magnus. Tack Magnus, som skickade in en bild på sig själv med en stor sån här Louis Vuitton-väska.

Caroline: En weekendbag.

Jan: En weekendbag, och han sa: "Den är fantastisk. Jag gick in i affären och skulle köpa en korthållare men det var slut, så nu kom jag ut med en Louis Vuitton-väska."

Caroline: Det är mycket dyrare, kan jag tänka mig.

Jan: Förmodligen. Ja, så min insikt är: gör inga antaganden.

Caroline: Nej, man får inte göra antaganden om sina lyssnare och tittare. Vi uppskattar det jättemycket som vanligt.

Jan: Vi läser allting, även om jag inte hinner svara. De senaste två veckorna här i november har varit fullt ös för mig. Jag känner att jag har dåligt samvete för att jag inte tagit hand om er lyssnare och läsare på det sätt jag hade önskat. Men däremot blev den här Lysa-artikeln väldigt uppskattad, den här jämförelsen av de tre tjänsterna. Både Jonas Lindmark på Morningstar hörde av sig och de gjorde en artikel utifrån den, de inspirerades av den.

Caroline: Den kom väl i rätt tid, så att säga.

Jan: Ja, och jag hoppas få återkomma till det här med sparrobotarna.

Caroline: Men de som inte har läst Lysa-artikeln?

Jan: Alltså, det var kort. Det var just den här jämförelsen mellan de här robotrådgivarna. Det jag tycker är bra och som har funnits i USA i flera år, det här med Betterment och Wealthfront. Det är mer eller mindre en hemsida med en dator där du svarar på ett antal frågor och sen får du ett förslag på en portfölj, typ en nybörjarportfölj eller en global barnportfölj.

Caroline: För hur man ska placera sina pengar.

Jan: Ja, och så väljer den både tillgångsfördelning och vilka fonder man ska ha, och balanserar om automatiskt. Det är version 1.0 liksom, som Nordnet och Avanza har lanserat. Men varken Nordnet eller Avanza var särskilt bra. Det jag kom fram till var att Lysa hade den bästa tjänsten hittills. Lysa är ett eget företag. Men i stället för att ta upp hela det avsnittet—

Caroline: Man kan lyssna på det.

Jan: Man kan både lyssna på det och titta på det. Du var inte med i det avsnittet, det gjorde jag själv.

Caroline: Vad sa du, Wealthfront?

Jan: Det är det jag har talat om. Men det kan inte vi. Nej, vi svenska har ju då typ Lysa, Nordnet och Avanza. Nordnet och Avanza var inget vidare. Sedan fick jag jättebra feedback av Jonas Lindmark på Morningstar som sa: "Ja, alltså, vi har ju den här lagstiftningen kring finansiell rådgivning och det är väl tveksamt om Lysa uppfyller den." Men om man bara ser det som att förvalta sin portfölj tyckte jag att det var ett bra alternativ. Men nog sagt om det, tänker jag.

Jan: Vi skulle i förra avsnittet prata lite om uppföljning på bostaden. Bostaden är inte en investering. Och där fick vi också jättemycket bra feedback kring att vi inte alls pratade om bostadsbristen, eller att man bygger ganska mycket.

Caroline: Ja, vi kunde ha tagit upp bostadsbristen.

Jan: Ja, att man bygger mycket mer. Om man är superintresserad av att följa bostadsbubblan rekommenderar jag faktiskt Lars Wilderingers blogg Cornucopia. Han skriver om bostadsbubblan typ två, tre gånger i veckan. Det är mycket där.

Caroline: Han är mer intresserad än du av bostadsbubblan.

Jan: Jo, men han tar det mycket mer. Han skrev redan i våras att man borde blanka JM och alla de här företagen som kommer gå åt skogen.

Caroline: JM bygger hus.

Jan: Och han har full koll på bostadspriserna i olika områden. Husmask, tror jag det är, är en sån tjänst där man kan se förändringarna. Men jag nördar inte ner mig där. För mig räcker det att bostaden är en konsumtion. Den ska inte öka i värde över tid. Man ska bo, inte för att tjäna pengar, utan för att man tycker att det bidrar med andra värden i livet. Men jag vet att du hade en fråga kring det där.

Amortera eller investera – en läsarfråga

Caroline: Vi hade en läsarfråga från Fredrik som berättade att han hade ett samtal med sin bank och förklarade att han funderade på att sluta amortera på sina lån och i stället sätta av till en global indexfond, cirka 5 000 kronor per månad.

Jan: Det måste vara populärt hos bankerna, det där?

Caroline: Han skrev: "Jag blev nästan dumförklarad av dem. De tyckte absolut att jag skulle amortera i stället, så att jag fick ner lånen och i framtiden kunde låna mer." Och det är ju klart att det beror på hur mycket lån man har. Han ville ändå gå emot deras linje och köra på ett sparande som ger mer i avkastning jämfört med vad lånet kostar i ränta. Man undrar vad du har för kommentar.

Jan: Vad jag tänker kring det där. Det finns en artikel på bloggen som heter just "Amortera eller investera". Nu är jag en fegis här. Så jag tycker att man bör amortera ner till åtminstone 70 procent. Minst. Det tycker jag. Och sen tycker jag faktiskt att man ska amortera den där en procenten om året ner till 50 procents total belåning. Men när man har passerat 50 procents belåning på lägenheten eller huset, tycker jag inte att det är värt att amortera mer.

Caroline: Men varför just de gränserna?

Jan: Ja, för att jag tycker ändå att 50 procent är rimligt. Även om vi pratar om bostadsbubblan tror jag inte att priserna kommer falla mer än 50 procent. Tittar man på Boverkets rapport så skrev de att mellan 18 och 35 procent kommer priserna att falla. Tittar man på 90-talskrisen var det ungefär runt 30–50 procent. Tittar man på den här boken med Rogoff, om jag inte minns fel, var det också upp till 50 procent under en femårsperiod. Så jag tror inte att bostadspriserna kan sjunka mer än 50 procent. Jag kommer säkert ha fel och få äta upp det här. Men jag tror att det är en rimlig gräns.

Jan: Men jag tycker inte heller att man ska göra som så många gör, nämligen överamortera. Du och jag är ju i den fasen nu. Vi amorterar 2 procent om året på vårt hus. Vi har egentligen möjlighet att amortera mer, men vi har valt att inte göra det utan investerar pengarna i stället. Rationalen bakom det är att vi amorterar redan 1–2 procent om året, och det är tillräckligt. Precis som han skrev, jag tror han angav 1,3 procent i ränta. Tittar man på företagen på börsen idag ligger direktavkastningarna på ungefär 3 procent. Så om man bara ägde aktier och skit i om de går upp eller ner, utan bara tittade på direktavkastningarna, ligger de på 3 procent. Det betyder att för en hundralapp får han in tre kronor och ska betala 1,30 ut. Det ger 1,70 kronor i vinst.

Caroline: Direktavkastning är...?

Jan: Det är när företagen går med vinst och delar ut vinsten. Man brukar säga att i genomsnitt ligger direktavkastningarna på ungefär 3 procent. Har man fonder får man inte direktavkastning på kontot, men då ökar fonderna med samma belopp, så man missar inte avkastningen. Den frågan får jag rätt ofta.

Jan: Alltså jag tycker att om det är så att han ligger på under 50 procents belåning, strunta i att amortera och spara i stället. Strunta i vad bankmänniskan säger. Och nu kanske jag gör mig ovän med en jäkla massa lyssnare igen. Jag kommer ihåg att vid ett tillfälle när jag höll en föreläsning var jag så upprörd. Publiken fattade inte riktigt, tyckte jag, och jag ville verkligen vara supertydlig. Då säger jag: "För guds skull. Man går ju inte till en fet människa för att lära sig gå ner i vikt. Man går inte till en flinskallig människa för att lära sig sköta håret. Du går för tusan inte till en bankman för att lära dig sköta ekonomin. Hade de kunnat någonting om ekonomi hade de ju inte jobbat på bank." Och det blev helt tyst i lokalen.

Man går inte till en bankman för att lära sig sköta ekonomin. Hade de kunnat någonting om ekonomi hade de ju inte jobbat på bank.

Jan: Men min rational är också den att man kan inte vara förbannad på de som jobbar på bank. Deras uppgift, och det många glömmer, är att när du och jag jobbar på ett företag är vår uppgift att tjäna pengar till företaget. Jobbar man på bank är det samma sak. Och därför kommer bankens perspektiv alltid först. Banken vill att du amorterar för att det sänker deras risk. Banken vill att du köper deras fonder för att det är där de tjänar mest pengar. Så i det här fallet skulle jag säga till Fredrik: grattis till att du är de där 5 procent som gör det som 95 procent av befolkningen aldrig gör, och som i framtiden får det som 95 procent av befolkningen aldrig kommer att få. Jag är alltså för att amortera det man kan, men det bygger på att man investerar de andra pengarna, inte att man konsumerar dem.

Caroline: Men det vill han, han vill investera dem. Jag tycker att vi kan ta upp i ett annat avsnitt varför vi har sådan respekt för banken.

Jan: Vi kan ta det.

Caroline: Jag tänker att banken traditionellt sett har varit en institution som man kommit med mössan i hand till.

Jan: Ja, så var det i början av 1900-talet.

Caroline: Man har brist på pengar, man kanske kan få låna och de kan säga nej. Jag har aldrig själv upplevt att jag kommit med mössan i hand på det viset som man kanske gjort förr.

Jan: Men jag tror att det handlar om att banken kan säga nej. Och det är inte så många andra som kan påverka var du kan få bo eller inte. Och så ser jag banken. De kan påverka. Men i dagsläget tycker jag att det är jättekonstigt. SEB, Handelsbanken, Nordea, Swedbank och Danske Bank, det är ju same same. Funkar det inte på den ena, gå till den andra.

Jan: Alltså när vi skulle köpa det där huset i Flyinge fick vi sju nej på rad, det ena dummare än det andra. Det finns en artikel om det, för det där var ju helt crazy. Men det här handlar om att vara säker på sin egen sak. Till banken går vi: "Åh, snälla rara, får jag lov att köpa det här boendet? Jag lovar att jag kommer ta hand om det, ni kan ta pant om jag inte betalar." Banken tar ju väldigt låg risk. Tänk om jag gick in på samma sätt i en skoaffär: "Hej, snälla rara, får jag lov att köpa ett par skor? Jag lovar att jag kommer använda dem. Jag drar av på kreditkortet. Och kom tillbaka om två veckor så kan du bestämma om jag kan köpa de här skorna." Det är ju absurt. Vi behöver sluta ha den här respekten för auktoriteter.

Träningsbanken – Jans hemliga tips

Caroline: Jag tror också att man i modern tid har respekt för banken för att man kanske tror att ekonomi är svårt.

Jan: Ja, och det där är ju det som gör mig förbannad. Finansbranschen har byggt upp myten om att det ska vara svårt med pengar, och de tjänar på det. Ju svårare en strukturerad produkt är, och man kallar den för en SPAX. Vad fan är en SPAX? Ja, precis. Vem kommer på det namnet? Och sen kan man reda femtio sidor till det där. Jag, som tycker att jag är ganska skärpt och har läst elektromagnetisk fältteori, fattar inte. Men halva grejen är att om det vore enkelt så skulle de inte kunna ta betalt.

Caroline: Jag tänkte på den boken vi läste.

Jan: Jag blir uppklörd.

Caroline: Minns du den boken som jag hittade på ICA till dig? Jag minns inte författaren. Det var en journalist i London som hade intervjuat jättemånga människor som jobbar på olika—

Jan: Ställen i City.

Caroline: I City kallar man det, i Londons finanskvarter. Det kallas Canary Wharf. Och det var himla spännande hur de observerade att de hade ordentligt skrädda kläder, fina klockor, hela grejen. Och att många var medvetna om att de hade det för att se seriösa ut, tillförlitliga. Människor ska se ut som—

Jan: Pengar, för att när de—

Caroline: Människor kommer till oss ska de känna att de kommer till någon som kan—

Jan: Sin grej. Eller hur?

Caroline: Det tyckte jag var väldigt spännande.

Jan: Ja, men det handlar ju om att banken, alltså vi sätter oss i ett informationsunderläge. Och det är där jag bli förbannad. Jag sa: nej, sluta med det. De är så pass lika idag att om du inte får det du vill på den ena banken, gå till nästa. Det är samma mjölk de säljer.

Jan: Nu ska jag ge ett hemligt tips. Det här är mitt bästa tips och det har jag gjort i många år. Jag hoppas att Göran, vår bankman på Swedbank, inte hör det här. Men vi är kunder hos SEB också, fast vi har typ inga affärer hos SEB. Varje gång, det var länge sedan nu, men när vi skulle köpa hus och göra massa grejer gick jag alltid till SEB först. Och sen tränade jag där. Jag bad om att få göra den här affären och fick alltid nej. Och jag är inte så där smart att jag kommer på det smarta att säga i stunden, utan jag måste alltid tänka och googla och läsa på. Men jag skrev ner alla de här frågorna. Jag spelade till och med in de mötena i smyg på iPhone. I Sverige får man spela in en annan person, bara den ena parten vet om det. Och sen gick jag hem och googlade alla de här svaren. Och sen när jag träffade Swedbank, det var den vanliga banken, ställde de ju exakt samma frågor. Och då hade jag ju googlat fram alla svaren. Och man lät så sjukt smart. De tänkte: "Gud, han har nog tänkt igenom det här."

Skaffa dig en träningsbank. Är du kund på Swedbank, gå till SEB eller någon annan. Och sedan gör vice versa. Allt handlar ju om träning.

Jan: Ja, mitt tips är alltså: skaffa dig en träningsbank. Är du kund på Swedbank, gå till SEB eller någon annan. Och sedan gör vice versa. Allt handlar ju om träning. Bra, nu slutar vi prata om bank och jag slutar bli förbannad.

Spara till barn – varför man inte ska överspara

Caroline: Vi kan gå vidare till något annat. Vill du prata om det här med sparande till barn? En fråga du får jämt.

Jan: Vi var ju den här veckan och höll föreläsning för F-gruppen, föräldragruppen. Jättefint initiativ. Man samlar föräldrar med bebisar, håller en föreläsning på dagtid och det är okej att ta med sig sin bebis.

Caroline: Det handlar ju om lite olika grejer. Nu pratar du ju om—

Jan: Spara till barnen. Ibland har de föreläsningar om pusset eller något annat. I alla fall var vi där och pratade, och en av de första grejerna jag brukar ta upp är: varför ska man spara? Varför ska man spara till sig själv? Varför ska man spara till barnen? Vilket för övrigt är en av de bästa frågorna man kan ställa sig. Barnen borde ställa den frågan till oss vuxna. Men jag sa också där att man inte bör överspara till barnen. Sparar man mer än barnbidraget, tycker jag att man översparar.

Jan: Alltså om man sparar en tusen kronor per månad till ett barn, med åtta procents avkastning, blir det en halv miljon kronor. Att ge ett barn en halv miljon när det fyller 18 är för mycket pengar. De ska bo i typ en etta och plugga, eller så här, liksom börja hitta sina ben innan de flyttar vidare. Det handlar inte om att stjäla barnens möjligheter att lära sig, att bygga egna muskler.

Caroline: Och grunden till det är väl att när du och Charlie skrev boken så gjorde ni intervjuer med människor som ackumulerat pengar på olika sätt. Och de sa att de inte hade jobbat på det viset om de fått mycket pengar som unga.

Jan: Precis. De flesta sa: "Jag hade haft mindre pengar idag om jag fått en stor summa när jag var 18." Det var typ Tobias Schildfart, Claes Hemberg, en barnpsykolog, Mattias Andersson och massor av andra. Så detta hade den udda effekten. Freja kommer väl hata oss för det här när hon ser det här avsnittet om tio år. Men vi slutade faktiskt spara till Freja efter att vi skrev boken. Vi konstaterade att en lagom summa till ett barn vid 18-årsdagen ligger på runt 200 000 kronor.

Caroline: Hur mycket ska man spara då?

Jan: Om man börjar när barnet föds är det 400 kronor i månaden, ungefär 450. Det ligger till och med under snittet för vad en genomsnittlig förälder sparar i Sverige. Anledningen till varför vi sparade till Freja, och varför många föräldrar gör det, handlar om att när man fyller 18 inträffar tre grejer samtidigt. Hur mycket man än älskar sitt barn vill man inte att det ska bo hemma för alltid, så det ska hitta ett eget boende. Det ska sköta sin ekonomi för första gången. Och det ska börja plugga eller jobba. Alltså tre grejer på en gång: sköta ekonomin, hitta boende och göra ett livsval. Och allt det inträffar samtidigt.

Jan: Då tänker vi att man som förälder kan hjälpa till med en del av kontantinsatsen. Men återigen, inte hjälpa till med hela, utan barnet behöver anstränga sig också. För ger man en stor summa utan att barnet fått bidra, eller utan att man gett kompetens med på köpet, kan det lika gärna stjälpa som hjälpa.

ISK eller kapitalförsäkring när man sparar till barn?

Jan: Och där hade jag en fråga som kom upp i torsdags flera gånger. Det var det här med ISK och kapitalförsäkring. En gång för alla: sparar man till barn, spara i ditt eget namn i kapitalförsäkring med barnen som förmånstagare. Gör man ett ISK i stället har ISK:et den nackdelen att barnet får pengarna när det fyller 18. Plus att sparar du ett ISK i ditt eget namn kan du inte överlåta ett ISK utan att det uppstår skatteeffekter om du ska ge pengarna till barnet. Alltså: kapitalförsäkring i ditt namn med barnen som förmånstagare.

Jan: Sen också, sparar du till barn, spara till alla barnen i en pott. Det är en klassiker. Anledningen är att det annars kan bli väldigt orättvist. Jag brukar ta exemplet med mig och min bror. Hade mina föräldrar sparat en tusen kronor i månaden från 1981 till 1999 för mig, hade det blivit 2,7 miljoner. Min bror är född 1985 och 1985 till 2003 hade gett 600 000. Skillnaden hade alltså blivit 2,1 miljoner bara för att min bror är fyra år yngre. Och det tycker jag är djupt orättvist.

Caroline: Vilka decennier man har.

Jan: Precis. Ska vi ta en sista fråga? Vi har fem minuter på oss.

Kontantinsatsen i aktier – sälja allt eller tappvis?

Caroline: Ja, fem minuter. Vi har Joakim som har skrivit in och berättar att han ska köpa bostadsrätt med planerat tillträde i december 2017 och att det kräver en kontantinsats på 700 000 kronor. Han har tillgångarna i ett ISK, sparat ihop det senaste fem åren. Jag måste bara säga att det är—

Jan: Good work. Bra jobbat, Joakim.

Caroline: Men han säger att det känns olustigt att sälja av så mycket inom kort varsel och inte tappvis över längre tid, på grund av svängningarna i börsen.

Jan: Har du tips på hur man—

Caroline: Kan lösa försäljning på bästa sätt efter—

Jan: Rådande omständigheter?

Caroline: Är slutet av december en bra tid att sälja?

Jan: Det är jättesvårt att säga något. Alltså, pengar som ska användas inom fem år ska ju inte finnas i aktier och fonder överhuvudtaget. Har han pengarna i fonder nu är det redan ett problem i sig, för börsen kan ju falla. Och när den faller går det snabbt.

Caroline: Det är inte säkert att man vet att man ska—

Jan: Nej, men han hade ju ett datum nu.

Caroline: Jag kan fatta problemet.

Jan: Jag är en fegis. Jag föredrar hellre pengarna i handen än att spekulera på att jag kan få ett par procent mer. Vad kan han få? Säg att börsen går upp 8 procent i genomsnitt, det är kanske 1 procent i månaden. Men man kan inte ens räkna så.

Caroline: Jo men grejen är att du tänker att Joakim—

Jan: Ja.

Caroline: Har tänkt att han ska ha de här pengarna till en lägenhet.

Jan: Men han ska väl flytta den 20 december.

Caroline: Men han kanske inte visste det för fem år sedan. Han kanske bara ville spara ihop mycket pengar.

Jan: Ja absolut, men nu har han ju pengarna i ett ISK. Och då kommer problemet.

Caroline: Hur gör man då? Säljer man av dem?

Jan: Jag hade—

Caroline: Sålt av allt. Allt på en gång. Det är frågan.

Jan: Jo, precis. Jag tänker så här. Börsen. Vi har haft nedgångar. Nu var det 1987. Då gick börsen ner 27 procent på en dag. 27 procent på en dag. I hans fall hade det inneburit 210 000 kronor som han kunde ha blivit av med på fem dagar. Vad ska han säga till mäklaren då? "Sorry, jag har blivit av med kontantinsatsen." Nu säger jag inte att det kommer hända. Men det har hänt, och det är inte ovanligt att se nedgångar på 5–7 procent. Under Brexit-krisen tror jag börsen gick ner 8 procent på den måndagen direkt därefter.

Jan: Det är därför jag är feg. Jag pallar inte med sådana nedgångar när jag ska använda pengarna på kort sikt. Därför säger jag att med fem år eller längre, på ett 45-årigt perspektiv, är en nedgång på åtta procent inte särskilt mycket. Men hade någon frågat mig vad jag hade gjort i hans situation, om jag visste att jag skulle flytta om tre veckor och behövde betala 700 000 kronor i kontantinsats och hade haft dem i aktier, hade jag sålt av rubbet på måndag. Och sen hade jag tänkt: okej, jag visste att de kunde ha gått upp fem procent.

Caroline: Jo men jag tror inte det är det som är hans problem, att jaga procentandelar. Utan det är mer frågan om man ska sälja allt på en gång eller tappvis.

Jan: Ja, men varför vill man sälja tappvis? Det är ju för att man vill spekulera på att det blir högre.

Caroline: Ja, det är möjligt.

Jan: Jag vet inte.

Caroline: Jag har aldrig sålt av någonting så stort, så jag hade kanske inte ens tänkt tanken.

Jan: Nej, men det är jag vet inte. Det är bara jag som får den här känslan. Jag är lite fegis, så hellre pengarna i handen än en potentiell vinst i mörkret. Fast så heter det väl inte.

Caroline: Det var ändå bra sagt.

Jan: Jag tänker att vi håller det här för idag och återigen tack för att du lyssnar och tittar på de här våra avsnitt och följer oss på bloggen. Har du fler frågor, kommentarer eller funderingar, skriv dem på bloggen. Från och med nästa vecka kommer jag vara mycket mer närvarande, för min mest intensiva period är över.

Caroline: Kommer vara mer närvarande för mig också.

Jan: Ja.

Caroline: För sin—

Jan: Trogna lyssnare. Ja, precis. Jag har ju misskött er alla de här tre veckorna. Återigen, tack så mycket. Ha det så bra. Ha en skön nästa vecka.