Från hjärnskakning till 10 000 kr mer i månadslön

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett personporträtt av en följare i communityn
2. Från "pengar är inte viktigt" till "pengar kan göra livet bättre"
3. Verktygen, inte summan
4. Vad är ett rikt liv?
5. En kort lista på saker att köpa, en lång på upplevelser
6. Att djupdyka i "ekonomiträsket"
7. De fyra böckerna som jämnar ut varandra
8. Rich Dad Poor Dad: trygghet versus frihet
9. Trygghet kan också bli tråkigt
10. Köp tillgångar, inte prylar
11. En passus om Kiyosaki själv
12. The Psychology of Money: "enough"
13. Att prata pengar med sin partner
14. Skammen som minskar när man pratar
15. En övning i att avdramatisera skammen
16. Die with Zero: vad väntar de på?
17. Att kunna bli rik utan att vara superföretagare
18. Ingen kalkyl, men självkännedom
19. Vad skulle jag ångra vid 80?
20. Beteende går att öva upp
21. Regler och struktur som verktyg
22. En regel: pengar du måste använda
23. Omedvetna skiften i konsumtion
24. Från 26 000 till 38 000 i lön på två år
25. Att förhandla med motivering
26. Att förlora utan att vara en förlorare
27. Förlorare versus pank
28. Riktänk: rik utan pengar på kontot
29. Väggen som bara hindrar dem som inte vill nog
30. Du behöver inte bli företagare för att bli rik
31. Bästa tipsen för att förhandla lön
32. Sitt på samma sida bordet
33. Se till verksamhetens behov
34. Bidra med något nytt, inte det du redan gör
35. Batman-karriären vid sidan om
36. Att leka företagare utan press
37. Starta eget parallellt med anställningen
38. Ge först, och få tillbaka
39. Att lösa frågan om bisyssla
40. Att ta möjligheterna när de dyker upp
41. Från förlorad idrottskarriär till meningsfullt arbete
42. Strategin för sparandet
43. Spara ska vara en bigrej
44. Hjärtmonitorn på Avanza-grafen
45. Det bästa: verktygen och kunskapen
46. Avslutning: att fira och att agera
47. Att fira att man gör bra saker för sig

Ett personporträtt av en följare i communityn

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Det här är dagens avsnitt. Idag har vi ett personporträtt och en intervju med en följare i vår community. Idag intervjuar vi Viktor Bull, som är under 30 och som skickade ett jättefint mejl där han skrev: "Jag har följt er ett tag och jag har gjort de här och de här grejerna." Då tänkte jag: "Det där låter jätteroligt, det kan jag hoppas inspirerar andra." Så vi kommer att prata om hur han höjde lönen från 28 000 till 38 000 trots att han är ung och kommer direkt från universitetet. Vi pratar om hans resa, vi pratar om de böckerna vi har tipsat om, vad han tog med sig från dem och hur han applicerade det i sitt liv. Och vad är ett rikt liv för honom? Det blir ett lite annorlunda porträtt och vi hoppas att du gillar det. Sen tänker jag, som vanligt, så ses vi i forumet efteråt.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Så varmt välkommen, Viktor Bull. Du har på LinkedIn skrivit att du är en engagerad fysioterapeut som specialiserat dig på diagnostik och behandling av hjärnskakningar. Det eftersom du själv fick uppleva en sådan, som satte stopp för din karriär inom karatelandslaget. Du har vunnit tolv SM-guld och därefter, om jag förstod rätt, pluggade du vid Lunds universitet för att bli legitimerad fysioterapeut. Du har jobbat som föreläsare inom idrottsmedicin och varit en del av medicinska kommittén för svenska karatelandslaget. Du driver Hjärnskakningspodden och jobbar med patienter med hjärnskakning på en läkarklinik i Malmö. Varmt välkommen!

Viktor: Tack så mycket! Kul att vara här!

Från "pengar är inte viktigt" till "pengar kan göra livet bättre"

Jan: Det roliga var att du skickade ett jättefint mejl till mig för några veckor sedan. Wow, det var en superinspirerande läsare om din resa. Så tänkte jag, jag ska inte bara svara, utan du får komma över så får vi prata om det. Vill du lägga till någonting i presentationen?

Viktor: Nej, det stämmer alldeles utmärkt. Det är väl den stora före och efter, det här med att jag sysslade med sport innan och skadade mig. Och det ledde fram till vad jag gör idag. Så det är ett så tydligt klipp. Sen kom den här ekonomiska resan in mitt i allt det här.

Jan: Ja, precis. Kan du inte berätta? Du skrev så här, jag tror en av de första meningarna i ditt mejl var: "Jag har gått från att pengar inte är viktigt i mitt liv till att jag vet hur pengar kan göra livet bättre."

Viktor: Precis. När jag växte upp fick jag jättemycket från mina föräldrar och min familj. Det har varit en superbra uppväxt. Men någonting vi aldrig riktigt diskuterade vid matbordet, det var försäljning eller hur man blir rik eller hur man tjänar mycket pengar. Så jag har alltid vuxit upp med att, nej men, jag har alltid velat bli fysioterapeut och så har jag tänkt att den lönen är så här. Jag accepterar det. Jag behöver inte mer i mitt liv.

Men sen räckte det ända fram till april, maj 2020. Då skickade min bästa vän Hugo ett klipp med Charlie och Mattias. Det var "Ekonomi på riktigt", om hur man får degen att växa på riktigt. Det är bara ett klipp som är 25 minuter långt. Efter en kvart, när jag inte ens hade hunnit lyssna på hela klippet, ringde jag upp honom och bara: "Va? Vad har jag gjort? Jag har ju glömt allting. Varför har ingen sagt det här?" För jag visste inte ens vad en aktiefond var för någonting. Så du menar att jag kan sätta in pengar här och så växer de bara? Det är ju som magi. Varför har ingen lärt mig det här? Och där började det, egentligen.

Verktygen, inte summan

Viktor: Sen dess har det blivit en stor motivator i livet. Att jag har insett att, okej, oavsett om jag skulle förlora alla pengar jag har idag, så vet jag ändå att jag kan och kommer att bli rik. För att man har fått verktygen. Så det har väl mer varit den resan, i stället för att fokus har legat på summan. Det har mer varit verktygen som har varit häftiga.

Jan: Jag tycker det där är klokt och coolt, för det är så där det borde vara. Men jag tänker också att det ger en sådan trygghet, att man vet: jag har verktygen, så jag kan få pengar att växa igen, även om jag skulle bli av med lite. Jag fattar ju rationellt att det där är en mycket bättre strategi än att sätta värdet, alltså tryggheten, i summan på kontot. För så gör ju många. Man tänker, jag har de här pengarna, det här är min trygghet. Men då händer ofta att rädslan kommer. Tänk om jag blir av med de pengarna.

Medan Warren Buffett brukar, när man ställer sådana frågor till honom på de här bolagsstämmorna, vad är den bästa investeringen man kan göra, svara: investera i dig själv. För det är en färdighet, ett värde som ingen kan ta ifrån dig. Det kan inte försvinna.

Caroline: Och där har vi också tänkt att det är många i vår ålder som har slutat göra nya saker, eller slutat försöka lära sig nya saker.

Vad är ett rikt liv?

Jan: Vi ska hoppa tillbaka, men när du säger att du vet att du kan bli rik, berätta: vad är rikedom för dig? Vad är ett rikt liv? Det blir jag nyfiken på.

Viktor: Jag tror det är efter att ha läst "Rich Dad Poor Dad" som man har fått den här uppfattningen. Ett rikt liv för mig, pengamässigt, det är väl att kunna leva det liv man vill oberoende av intjäning. Man ska kanske kunna leva exakt den vardag man vill ha, utan att det ska kräva att man måste jobba en timme extra för att fortsätta leva det livet. Att man har nått den nivån.

Sen har det varit mycket inspiration från er och böckerna man har läst, att det finns en annan rikedom: att jag vill kunna använda pengarna bättre. För nu har jag känt så här, att det spelar ingen roll om jag hade haft tio gånger så mycket pengar som jag har idag. Jag kommer ändå använda dem bättre nu än vad jag är uppväxt med att jag skulle kunna göra. Så rikedomen för mig är mer att livet är så bra utifrån den här visionen om att, okej, jag vet hur jag ska använda pengar för att göra det bättre. Det handlar inte om summan, utan om vad man kan göra med dem och skapa.

Jan: Den här penseln som du brukar prata om.

Caroline: Exakt, exakt. Precis, att det är en resurs. Men har du någon sådan, jag fick den frågan häromdagen, då sa jag: Jan, har du några sådana här mål i livet? Nej, jag vet inte. Har du några sådana, men det här vill jag uppleva, eller det här vill jag köpa, eller det här vill jag göra?

En kort lista på saker att köpa, en lång på upplevelser

Viktor: Det jag vill uppleva just nu, det är mycket kring den företagsamma verksamheten som jag bygger upp med mina kollegor. Att skapa ett större syfte för det jag gör. Det är inte så många som jobbar med det jag jobbar med. Och då vill jag få det att växa.

Sen fick jag lära mig läsa "Die with Zero" igen, för att få lite nya idéer. Och då insåg jag att jag redan har fått göra väldigt mycket saker inom sporten som många andra inte har gjort. Under många år har jag rest i 28 olika länder. Både i Nordamerika, i Asien och hela Europa. Så jag har redan fått uppleva väldigt mycket och haft ett ganska privilegierat liv för att man varit bra på sport. Så den här listan med saker som jag vill göra, den har blivit väldigt kort, tidigt, känner jag, för jag har inte så himla stora behov.

Men det jag har insett nu senare, det är att jag vill umgås mer med min sambo, med min familj eller resa med vänner. Så helt plötsligt har listan minimerats på saker som jag vill köpa. Jag är väldigt ointresserad av att köpa en bil eller ny tv. Däremot är jag väldigt intresserad av att spendera pengar för att umgås med andra. Så det är väl det, att man bara vill fortsätta göra det.

Caroline: Jag pratade faktiskt med en kompis igår kväll, som när hon fyllde 40 tog 40 kompisar. Hon sa: jag vill inte ha någonting, utan jag fyller 40, vi är 40 stycken, låt oss åka till Belgien. I fyra dagar. Det tyckte jag också var så himla fint. Hon sa: det här är ett minne som 40 personer kommer att komma ihåg resten av livet.

Att djupdyka i "ekonomiträsket"

Jan: Viktor, jag blir lite nyfiken på, när din kompis skickade det här klippet och du kände typ mitt i det, varför har ingen berättat det här för mig, det här är helt ny information. Var det så att du dök ner i det här ekonomiboksträsket, eller vad man ska säga? Med böcker och poddar, att du såg att det finns massa information för mig. Och vad tar du med dig därifrån? Vilka verktyg tyckte du bäst om?

Viktor: Nej, men det var definitivt ett djupdyk i det träsket. Som person har jag väldigt lätt för att djupdyka i någonting som makes sense, och bara nörda ner mig. Sen behöver det inte vara nörderi hela livet, utan det kan vara väldigt koncentrerat under några veckor. Och då har vi bland annat er podd och Charlie och Mattias och alla böcker som ni har rekommenderat. Jag tror att det som skapar själva grundidén, det jag har tagit med mig mest, det är väl dels hur man tjänar, men också hur man ska förhålla sig till rikedom, och hur man ska få ut så mycket som möjligt av det. Så det har varit väldigt många olika bitar. Men definitivt ett djupdyk.

Jan: Precis, för det var också en av grejerna du skrev. "Jag har läst 'Rich Dad Poor Dad', 'Just Keep Buying', 'The Psychology of Money', 'Den rikaste mannen i Babylon'" och så vidare. Om du skulle luta dig tillbaka och tänka att du inte pratar till oss, utan till någon som inte har läst de här böckerna. Vad var guld? Vad stack ut? Det här var de stora grejerna för mig.

De fyra böckerna som jämnar ut varandra

Viktor: Jag tror det är en kombination, och jag har tänkt mycket på det. Det är fyra böcker som jag tror, om jag skulle få välja fyra, jämnar ut varandra. För det är "Rich Dad Poor Dad", "Die with Zero", "The Psychology of Money" och "Just Keep Buying". När man har läst alla dem, då får man dels, genom "Rich Dad Poor Dad", det här företagsamma och hela visionen om att våga. "Just Keep Buying" är mycket kring själva investerandet. I "The Psychology of Money" får man mer en överblick, en överskådlig syn på hur världen ser ut, att man inte ska fastna i det här tunnelseendet. Och den fjärde, "Die with Zero", är verkligen för att få ut så mycket av varenda krona.

Bara det här konceptet att ha en peak i livet, att man väljer en ålder då man vill vara som rikast. Efter det datumet, när jag fyller 50 till exempel, då får jag aldrig bli rikare året efter jämfört med året innan. I stället för att man ska gå den här linjära vägen och dö med så mycket pengar som möjligt, ska man verkligen få ut så mycket. Så de fyra, by far, är de bästa.

Jan: Vad roligt att du säger det. Jag rekommenderar också dem, men jag har inte riktigt tänkt på dem så. Jag har nog tänkt att de är lite olika. Men det där är roligt.

Viktor: De kompletterar varandra, absolut.

Rich Dad Poor Dad: trygghet versus frihet

Jan: Om vi skulle ta lite, vi tar "Rich Dad Poor Dad". Vad tycker du är höjdpunkterna i den? Vi har gjort två avsnitt på den, så det går att prata mycket. Men vad stack ut för dig?

Viktor: Jag tror att det är hur han beskriver skillnaden. Jag tror också det är för att jag är uppväxt med föräldrar som, vi har alltid haft det bra. Men mamma som är sjuksköterska och pappa som har jobbat inom polisen, och nu jobbar inom en annan position inom Malmö stad. Så det har aldrig varit det här företagarsnacket vid bordet. Även om vi har företagare utanför familjen, inom släkten, så har vi aldrig pratat så mycket om det. Så jag känner igen mig mycket i den här "rich dad" och hans tankesätt, det här med att våga hitta nya vägar, skapandet och att man inte behöver nöja sig med det som är tryggt. Och sen har jag fått med mig alla andra bra saker från mina föräldrar. Så jag tror att jag såg mycket det här att våga ta steget. Att det inte behöver vara så tryggt hela tiden.

Caroline: Hade dina föräldrar någon kommentar, du har ju startat eget? Var det så här: min mamma sa: "Sen, sen skaffar du dig ett riktigt jobb"?

Viktor: Nej, de har varit jättestöttande. Hade jag velat bli egenföretagare idag hade de bara stöttat till 100 procent. Jag har fått med mig otroligt bra stöttning därifrån. Och framför allt bland mina mammas bröder. Många av dem är egenföretagare och jätteduktiga. Så vi har det nära oss. Det är bara det att det aldrig har varit det man diskuterat vid matbordet när jag växte upp. Så det var lite nytt för mig egentligen.

Trygghet kan också bli tråkigt

Caroline: Ja, precis. Jag håller helt med, för så var det för mig också. Våra föräldrar har också varit så här: min mamma är akademiker och lärare, och det är en väg. Trygghet har varit super, eller är fortfarande super. För många är det väl en väg, ett avlönat arbete. Det har det varit för mig också.

Jan: Ja, precis. Jag tycker att han kontrasterar ganska bra, trygghet versus frihet. Det var väl egentligen det jag... Jag tror också att Robert Kiyosaki, författaren till "Rich Dad Poor Dad", att han också får många människor att locka fram det här, där man är lite gränslös, eller man börjar tänka större. Man börjar få syn på att det finns en annan värld än att gå till jobbet varenda dag och ha en viss lön som inte kan ändras särskilt mycket, det här året eller nästa år. För mig var det så i alla fall, att jag fick syn på att det finns något större, och att det finns folk där ute som har en helt annan tillvaro. Och ett mer spännande liv också.

Viktor: Ja. Men jag tycker att det han kontrasterar mest, det är trygghet versus frihet. De flesta har trygghet, men vi har inte så mycket frihet. Vi har vårt jobb från åtta till fem. Vi vet vad vi kommer att få i pension, vi vet vad som händer om vi blir sjuka, vi vet vad som händer om vi blir arbetslösa, vi vet hur mycket pengar vi får om vi är föräldralediga. Allt är färdigt. Men det som är tryggt blir också tråkigt. Det kan bli tråkigt efter ett tag.

Jan: Vilket jag tror jag såg i en undersökning från Nordea, jag tror det var 60 procent som längtade efter att starta eget. Och nu behöver det inte vara att starta eget, men att göra någonting där man skapar.

Köp tillgångar, inte prylar

Jan: Sen kontrasterar han också: de flesta av oss tjänar pengar på att byta tid och kompetens och energi mot pengar, versus han säger: tänk om pengar kan tjäna pengar. Så det blir hela tiden de här kontrasterna.

Viktor: Jag tror till och med att han säger att han inte rekommenderar de flesta att starta företag. Det är helt okej, ni kan behålla era daytime jobs. Det är inga problem. Men att man, i stället för att köpa bil och ett nytt garage och en ny cykel, köper tillgångar. Det är den stora takeawayn från den boken. Så att man inte känner någon stress över att, jag är ingen företagare.

Caroline: Nej, exakt. Det är jättebra att du säger det, Viktor. För jag lyssnade på en podd med Ramit Sethi nyligen, där han pratade om det här med jobb. Han har utbildningar i hur man skaffar sig sitt drömjobb, hur man förhandlar lön och sådant. Och sen har han också utbildningar i hur man startar eget och hur man får idéer. Han sa: väldigt många kommer till mig och tänker att jobb, det är lite fult. Man ska vara entreprenör, man ska vara den här coola entreprenören. Men det är inte sant för många av oss. För många av oss är det fint och räcker bra att ha ett jobb, och sen kan man ha annan frihet vid sidan av.

Jan: Ha en Batman-karriär, det ska vi prata om sen också.

Caroline: Ja, jag tyckte det var så skönt att han sa det. Det är som du säger, Viktor, alla kanske inte vill eller bör ha företag. Det är inte där friheten ligger heller.

Viktor: Nej, snarare tvärtom. Tvärtom, att många jobbar jättemycket och tjänar mindre än vad de hade gjort på motsvarande ställe.

En passus om Kiyosaki själv

Jan: Sen vill jag bara lägga in en passus om Kiyosaki. Jag upplever det så här, han peakade med den boken. Sen behöver man inte följa Kiyosaki på Twitter eller andra ställen, för där säger han många konstiga saker. Han har sagt det i tio år i rad: nu kommer kraschen, du ska ha silver, patroner och sådant där.

Caroline: Patroner, vad är det för någonting?

Jan: Ammunition.

Caroline: Jaha.

Jan: Ja, men han är lite amerikansk kanske. Så jag menar, boken är fantastisk. Sen kan man skita i författaren i det där.

Men jag tänker om vi bara gör nedslag i de andra. "The Psychology of Money" eller "Die with Zero" har vi varit inne på.

Caroline: Ja, men låt det stå på "The Psychology of Money".

The Psychology of Money: "enough"

Viktor: Det är ju så många olika kapitel i den som kanske inte alltid hänger ihop. Men där är en scen där de är på ett bröllop och han som gifter sig är superrik. De har en diskussion kring hans rikedom. Då säger den ena av dem: ja, fast jag har någonting som han aldrig kommer att få. Jaha, vad är det? Enough. Tillräckligt.

Och det slog ner i mig, att det kan alltid bli mer. Mer pengar, större rikedomar, större förmögenhet. Men att man någonstans får ställa sig frågan vad man vill och vad som är tillräckligt för en. För det är nog inte så många som har ställt sig den frågan. Man har bara frågat sig själv: var det för lite? Men inte: var det tillräckligt? Så jag tror det är den stora takeawayn jag tog från den boken.

Det kan alltid bli mer. Men någonstans får man ställa sig frågan: var det tillräckligt? Det är nog inte så många som har frågat sig det.

Caroline: Hur har du applicerat det då? Hur tänker du kring tillräckligt i ditt eget liv?

Viktor: Jag tror att det är stora delar. Ekonomi och förmögenhet och rikedom, det är ju inte statiskt för fem öre. Det ändras från år till år vad man tycker och vad man behöver. Men många gånger har jag tänkt att, nej, jag behöver inte ett så dyrt hem. Jag behöver inte någon dyr bil eller en dyr tv. Vad är det jag känner att jag behöver? Jo, det jag tycker om att göra, det är de här bitarna. Hur skaffar jag tillräckligt mycket tid för att göra dem? Så mycket som möjligt. Sen kan det skifta med tiden, att man vill ha ett större hem. Men jag tror nog att jag har ställt mig frågan kring det materiella. Det har blivit väldigt ointressant för mig.

Att prata pengar med sin partner

Caroline: Men det där också, det här med tillräckligt och sådant. Du har ju en sambo. Har ni pratat om de här sakerna, eller är hon med på tåget?

Viktor: Definitivt, det blir oftast jag som tar upp det, i och med att det är jag som har läst. Hon är relativt ointresserad egentligen, men hon tycker det är kul när vi väl diskuterar det. För bara det här med att ta upp diskussionen, vi kan ha så här mycket i framtiden, och vi behöver inte jobba tills vi är 65. Bara den tanken. Det fanns inte i mitt liv för fyra år sedan. Det fanns inte ens, och förmodligen inte i hennes heller. Men bara det här att, okej, om vi gör på det här sättet så kan vi få ut så här mycket av livet just nu. Samtidigt att när vi kanske är 50, om 20 år, då kanske vi kan välja helt själva vad vi vill göra. Vi kommer inte att ha maximalt med pengar. Men vi kommer kanske att ha tillräckligt för att leva det liv vi vill, utan att behöva ha det här.

Caroline: Ja, precis. Man fokuserar på en annan ratt. Jag blir så glad när du säger det. För ibland hör jag eller ser, inte så mycket i vårt forum men i andra forum, vi pratar inte så mycket om pengar. Och för mig blir det att inte prata om pengar som att då pratar vi inte om livet vi vill ha. För jag upplever att, inte att pengarna är målet, men pengarna är på något sätt verktyget för att kunna säga, vi kan gå i pension lite tidigare, eller vi vill uppleva de här sakerna. Det blir möjliggöraren.

Skammen som minskar när man pratar

Viktor: Ja, och det är det fina med det.

Caroline: Men jag tror anledningen är att det finns, som du och jag. Jag hade ju ett väldigt ansträngt förhållande till pengar i början av vårt förhållande, att jag tyckte det var svårt att prata om pengar. Jag stod inte för mina behov och att jag ville ha saker. Det var liksom fult och sådär. Och sen kanske man har slösat pengar på någonting och den andra vet inte det. Hur ska man berätta det nu? Jag har fortfarande sådant, som jag säger, jag måste berätta det här för Jan nu, att det inte blev bra där. Så det är lite skrämmande.

Jan: Jag tror att ju mer man pratar om pengar tillsammans, desto mindre sådana bastioner av skam finns det kvar. Det är så skönt när man bara säger: nej men, så här är det. Jag hanterar pengar så här just nu. Jag skulle vilja att det kanske var annorlunda. Eller jag vill fortsätta så här. Går det bra för dig?

Viktor: Ja, ja. Och det roliga är att det där funkar i all terapi. Så fort man börjar prata om det till någon annan, så minskar det.

Jan: Ja, det minskar hela det emotionella trycket.

Ju mer man pratar om pengar tillsammans, desto mindre bastioner av skam finns det kvar.

En övning i att avdramatisera skammen

Caroline: Exakt. Det vet jag, det gjordes under någon terapikurs. Då skulle man berätta det man tyckte var jobbigt för människor man inte alls kände. Det man dömde hos sig själv. Man behövde inte berätta någon backstory eller någonting. Och sen var det roligt, så gick man i cirklar och skulle lyssna på andras. Man skulle berätta samma grej för typ tio personer. När man hade berättat det tredje gången tänkte man: ja men sluta nu, nu pallar jag inte. Och så var det en gång till. Det blev mindre och mindre laddat.

Men jag måste bara säga en sak som jag kommer ihåg från den där lilla cirkeln när vi satt. Saker man dömer hos sig själv, och det här har inte med ekonomi att göra, men alla hade någon fundering kring sin näsa. Det var så roligt! Efter det har jag tänkt: det är okej, min näsa är okej. Vi var fem personer, och alla hade skrivit ner: min näsa är för stor, min näsa är konstig, eller något annat sådant. Men är inte det en sådan grej att det finns inga snygga näsor? Jag vet inte. Men det var roligt.

Jan: Jag tänker att vi hoppar tillbaka till ekonomin. Du sa det innan, det här med att man peakar. Det var en grej. Har du någon annan höjdpunkt?

Die with Zero: vad väntar de på?

Viktor: Nej, men det är väl samma graf egentligen som de jämför. När man ser den här ökningen av förmögenhet fram tills man är 75, och så pekar han som en pil på toppen när man är 75, och så skriver han: what are they waiting for? Vad ska de med det till? Det blir också en stor insikt för mig, i och med att jag har investerat väldigt mycket de senaste åren, och ingenting jag ångrar. Men samtidigt har jag nu insett att, okej, någon gång kommer det att bli tillräckligt. Någon gång kommer det att bli för mycket. Då måste jag börja använda pengarna på ett smartare sätt, för att inte ångra mig sen. För jag har insett att det är högre risk att jag dör med för mycket pengar på kontot, än att jag dör med för lite.

Det är högre risk att jag dör med för mycket pengar på kontot, än att jag dör med för lite.

Jan: Ja, det roliga är att jag håller helt med dig. Samtidigt vet jag också att det sitter folk där ute och tänker: ja ja, världens lyxproblem, att dö med för mycket pengar. Då kan man ju ärva bort det. Men vad tänker du kring det där?

Viktor: Ja, för mycket pengar? Förmodligen att man inser att man inte har använt sin tid till det man kanske tycker allra bäst om. Oavsett hur roligt man har på jobbet, så antar jag att man inte tycker att det är roligare än att spendera tid med kanske sina föräldrar innan de blir alltför gamla, eller sin partner, eller sina barn. Så jag är orolig för att man ska ångra någonting i slutändan.

Att kunna bli rik utan att vara superföretagare

Viktor: Bara för att, nu har jag nappat så mycket på det här att jag som fysioterapeut, och inte höginkomsttagare för fem öre, ändå kan inse att man kan bli rik utan att vara superföretagare. Man lyckas med det ändå. Men då vill jag inte fastna i andra änden, att jag sen inser, oj, jag fokuserade för mycket på intjäning och glömde allt det viktiga. Så jag vill balansera ut mig själv.

Caroline: Nej, men jag älskar det du säger, för jag tror också att det handlar om balans. Jag tänker mycket på det, man har olika rattar i livet. Hur ställer jag så att det blir en bekväm volym? Jag tror att Helena, vår kompis, brukar prata om en orkester. Att livet är som en orkester. Jag tror inte att någon del av orkestern spelar för högt, eller att en annan del inte hörs alls, som får komma fram i livet.

Jan: Viktor, får jag fråga bara. Hur ser du till, eller har du någon kalkyl där du kan säga: okej, jag samlar så här mycket nötter nu, det vill säga pengar, och en del av dem använder jag och vissa investerar jag, och då kommer det att bli bra över lång tid. Hur ser du till det?

Caroline: Jag tror oftast att man lägger undan mycket pengar och har mycket kvar sen när man är 75 och inte orkar spendera dem. Det har att göra med att man är rädd att det inte ska räcka. Men då måste man deala med den tanken också. Att man kan titta på pappret och se: det kommer att räcka. Och jag kan göra de här sakerna nu som kostar pengar, och det kommer ändå att räcka till senare.

Ingen kalkyl, men självkännedom

Jan: Har du någon kalkyl, eller hur har du gjort?

Viktor: Jag har ingen kalkyl. Men jag har insett med mig själv, och jag pratade med min polare Hugo och sa också till honom: Hugo, det är mycket större risk att vi kommer att ha mycket pengar kvar, än att pengarna tar slut. För så är vi som personer. Så utan en kalkyl har jag lärt känna mig själv, det är väldigt låg risk att det kommer att ta slut. Det är mycket högre risk att jag inte kommer att använda det. Och så länge jag har den känslan, så bör jag nog börja använda dem på ett annat sätt. Men jag har ingen kalkyl. Det är sånt jag går runt och tänker på.

Jan: Nej, men vad skönt, för det behövs kanske inte heller.

Caroline: För mig behövs det en kalkyl. Jag är inte så, jag tycker om att spendera pengar. Så jag behöver säga: nej men okej, det kommer att räcka och jag kan spendera de här pengarna. Men se det i siffror.

Jan: Nej, men jag tror att det handlar, precis som du säger, om beteendet, vanan. Det är därför jag också brukar säga, de som inte sparar, sparar för lite, och de som tenderar att spara, sparar för mycket. För det är just beteende. Det är få som har räknat ut: jag behöver spara 1 258 kronor för att ha 85 procents sannolikhet att träffa det här.

Vad skulle jag ångra vid 80?

Viktor: Men där tänker jag, jag tänker faktiskt ofta att kombinationen är bra. För jag har ibland samtal med klienter där vi pratar om det här. Då gör man en sådan här livsplan, eller man räknar på hur mycket pengar det blir. Och då blir det precis som du säger, att tricket är nog att fundera så här: om jag är 80 år gammal, vad är risken att jag kommer att ångra mig kring?

Jan: Och vi hade ju det samtalet bara för någon vecka sedan, när vi hade vår kick-off, det var en sådan här skidresa. Då kom vi fram till att, nej men, nu har vi inte åkt på skidresa. Det skulle vi nog ångra.

Caroline: På fem år.

Jan: På fem år. Men ändå sen, när jag bokade efteråt, det hade gått en flygresa. Vi satt och tittade, ja där är 8 000 och det blir si och så många tusen. Då tyckte jag ändå att det var jobbigt. Men man har ju råd med det.

Viktor: Jag fick det i förrgår. För nu köpte jag en weekendresa till min sambo i julklapp. Vi har inte beställt den ännu, men vi ska, vi kommer förmodligen att åka någonstans inom Europa, två, tre nätter. Och så tittar jag, det skulle ju inte kosta alls mycket egentligen i det stora hela. Men så tittar jag på summan och bara: den här summan, jag skulle inte rycka på axlarna en sekund för att investera dem. Men så fort man ska börja konsumera dem, så gör det lite ont. Då insåg jag, okej, men då är det ett bevis, tänkte jag, på att jag riskerar att dö med för mycket. När jag känner den känslan. För vissa är det kanske tvärtom, jag vill inte investera det, jag vill bara konsumera det. Då riskerar de kanske att få slut. Men så länge jag har den här känslan att det är jobbigt att konsumera, då vet jag att det kanske är det jag borde göra mer av.

Beteende går att öva upp

Caroline: Men tror du inte också att du kommer att, nu vet jag inte hur många sådana weekendresor du har konsumerat hittills, men ju mer man övar sig på ett beteende, desto lättare blir det. Sen kanske du ser pengahögen växa på sitt håll, så att man ändå får de här minnena och man får pengahögen samtidigt.

Jan: Hur är det för dig, Caroline?

Caroline: Jag tycker att ju mer jag övar på ett beteende, desto lättare blir det. Så tycker jag. Vad säger du?

Jan: Nej, nej, absolut. Har du ett exempel?

Caroline: Ja, vad ska vi säga?

Jan: Tycker du det är lättare att köpa skönhetsprodukter?

Caroline: Ja, det tycker jag är lättare nu. Det tycker jag. Ja, alltså det här får vi kanske klippa bort. Jag har inget bra exempel. Men just med skidresan, så är jag så att jag vet att vi har en pengahög. Och jag vet att vi har tyckt om att åka på skidresor förr. Att det är fina minnen. Vi har gjort det många gånger förr. Så då känner jag att det är ingen big deal egentligen, de här 50 000 eller vad vi lägger. För vi kommer att ha minnena, men vi har ändå pengarna också. Vi har ju så mycket historia, så jag vet. Jag kanske känner mig trygg i historien.

Regler och struktur som verktyg

Jan: Ja, men vad jag tänker är, om vi tar Ramit Sethi också, som vi var inne på. Jag gillar att göra vissa saker strukturellt. Att säga: det här är min regel. Det här är min struktur för det här. Till exempel nu har vi infört: inga andra investeringar än indexfonder.

Caroline: Absolut, ja. Vi har gjort det.

Jan: Ja, så då har det varit ganska enkelt. När det har kommit det där mejlet med att vi har investerat lite i vin, så är det enkelt att ta bort det. Jag behöver inte ens lägga den mentala energin på, ska vi köpa den här investerade champagneflaskan? Eller när det kom ett erbjudande, vill ni vara med och investera i det här onoterade bolaget? Så svarar vi bara nej. Och sen när det sociala trycket kom, vi ska investera i det, ska ni inte hänga på? Så har vi också, nej men vi har vår regel nu att inga andra investeringar än indexfonder.

Eller om vi tar skidresan, hur en regel ser ut där. Okej, vi tittade på att köra upp till Sälen, nio timmar med en femåring i bilen. Går det att göra? Absolut. Är det värt det, när vi tittar, det kostar oss 8 000 att flyga fram och tillbaka till Sälen. Ja, men då prioriterar vi hellre en och en halv timmes resa i stället för nio timmars resa, där vi inte vill stanna halvvägs för att de inte pallar. För vi pallar inte heller det. Jag tycker det är trist att köra bil så långt. Så jag tror mycket att det handlar om regler, faktiskt.

En regel: pengar du måste använda

Jan: Jag har till och med sagt till vissa klienter, som ska träna mer på det där, vet du vad, den här månaden får du inte spara. Lägg undan 1 000 spänn på ett konto. De här pengarna måste du använda till någonting. Och har du inte använt dem i slutet av året, får du inte lov att investera dem. Då var det någon som var så här, ja, då kan jag ge dem till LO. Och jag bara, varför till LO? Jag tycker inte om LO. Jaha, så har man det som en sådan där alltid-morot.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Så jag tror mycket att man ska sätta upp regler. Och struktur.

Caroline: Jag vet inte, jag fattar inte dina regler riktigt. Jag tror ni har pratat om det innan, just det här att man har regler för vad man inte köper.

Jan: Ja, och regler för vad man också köper.

Caroline: Precis, att det är viktigt att ha regler för vad man köper. Men har vi strukturerat upp det här på något vis?

Jan: Ja, inte tillräckligt tydligen.

Caroline: Nej, för jag tror att jag jobbar också efter regler. Efter tidsfönster till exempel, att det finns tidsfönster nu. Men jag vet inte för länge. Det är regler egentligen. Jag vet inte om jag fattar det med reglerna.

Jan: Ja, men så här.

Caroline: Jag fattar det med att vi inte ska investera i något annat.

Jan: Ja, det är en regel.

Omedvetna skiften i konsumtion

Caroline: Det är en regel. Du har till exempel ofta, numera har jag sett att det dyker upp sådana här i kylskåpet till barnen. Då dyker de upp, Brämhults smoothie.

Jan: Ja, det stämmer.

Caroline: Det har vi aldrig köpt in. Det har i min värld varit så här: shit, det här är dyrt. Man köper inte en smoothie för 50 spänn. Men nu står det en i kylskåpet nästan hela tiden. Och då är jag så här, det där är något skifte som har skett hos dig. Att nu köper du det. Men det har inte så mycket med regler att göra?

Jan: Jo, men jag tror att det är en omedveten grej.

Caroline: Du köper det varje gång för barnen tycker om det. Du köper ekologisk grönsfrukt och hallon. Där är alltid hallon eller en champagneflaska eller liknande. Eller att man köper från delikatessen i stället för att köpa frukt från det som redan står i kylen. Att man har det som en princip. Att nej, vi köper från delikatessen.

Jan: Exakt.

Caroline: Ja.

Jan: Men jag tänker, vi hoppar tillbaka. To be continued.

Viktor: Ja, absolut. Det är jättespännande tankar. De kommer väl att hålla på i huvudet.

Från 26 000 till 38 000 i lön på två år

Jan: Men du, jag tänkte också en grej i det här mejlet. Du skrev: tack vare era tips fick jag upp min lön som fysioterapeut från typ 26 till typ 38. På bara två år. Kan du inte berätta? Har du räknat på vilken skillnad det gör?

Caroline: Du får inte titta på mitt papper.

Viktor: Nej. Jag har inte räknat på skillnaden det gör. Men från början... Jag tror att det jobbigaste som fysioterapeut, har jag alltid sagt, det är inte lönen. Det är att alla klagar över sina löner. Jag visste det när jag gick ut universitetet. Jag har gjort en enkel googling. Jag vet att det inte är den fetaste lönen som sjukgymnast eller fysioterapeut. Och det här var innan jag började med investeringar. Jag kände, jag accepterar det. Jag accepterar det här livet för jag tycker att det låter som ett väldigt roligt yrke. Då vill jag göra det, för det är det jag tror att jag kommer att vara bra på. Och då gick jag in med en ingångslön efter studierna på 26 000, på en vårdcentral. Jag visste att det inte var en hög lön, men I accept that.

Men sen hade jag lyssnat jättemycket på era poddar, det här med att våga sätta ett högre pris och våga förhandla. Så när jag sökte jobb, då satte jag alltid 35. På alla jobb jag sökte sa jag 35. Och blev nekad flertalet gånger. Nej, du kommer inte att få 35, vi tar någon annan. Men till slut motiverade jag tillräckligt bra och fick 35. Det var första steget.

Att förhandla med motivering

Viktor: Och sen när jag hade varit där i några månader tog jag också ett av era tips. Vilket var att inte bara gå in och säga att du önskar en högre lön. För vem tusan önskar inte en högre lön? Det är alla som önskar en högre lön. Utan förhandla och motivera varför du ska ha det. Och då la jag fram ett exempel för chefen. Att okej, jag är villig att göra det här kommande året. Och i slutet av det här året vill jag ha den här lönen då, vilket var 38.

Jan: Ja.

Viktor: Det låter rimligt, sa hon. Och då insåg jag, åh, jag kunde sagt högre. Jag tyckte att det var modigt. Hon tittade på pappret, alla punkter jag hade radat upp, och bara, mm, make sense. Vi säger det. Och jag bara, åh. Det blev inte ens en kamp.

Jan: Nej. Men vet du vad det roligaste är? Det är att du har varit modig, tycker jag. Och sen har du fått betalt för ditt mod. Jag blev så glad, jag får gåshud. Men hur tog du dig igenom just det här, hur lyckades du arbeta upp modet? Och att stå kvar när du fick en massa nej?

Caroline: Ja, det vill jag också veta.

Viktor: Jag tror jag är ganska temperamentsfull som person och har svårt att ge mig. Så jag är väldigt non-agreeable när det gäller diskussioner och liknande. Och sen tror jag också, jag har förlorat så många gånger i livet på många olika sätt. Så jag tror att det har tagits med från sporten. Det är okej, man vinner nästa match. Sen vet jag inte om jag kanske hade varit så som person ändå, men jag tror att jag har det lite grann i mig. Så det var aldrig något problem. Jag visste att, okej, jag sätter den här summan och så kör vi bara. Och till slut funkar det.

Att förlora utan att vara en förlorare

Caroline: Jag älskar det. Det är en fantastisk metafor. Det kommer alltid en ny match. Det kommer alltid en ny våg. Men också det du säger, att du har förlorat så många gånger, så då har det kanske också, du har gjort någonting med det så att det inte tar så hårt på dig. Att förlora. Det är ju jätteintressant. Eller tänker jag fel?

Viktor: Nej, de flesta tävlingar har jag förlorat. De flesta tävlingar tar man inte guld på. Varje tävling jag har åkt på har jag nästan förlorat varenda gång. Och då blir det att man vänjer sig vid den känslan att det är okej. Man vill inte. Man jobbar för att inte förlora. Men det är inte hela världen. Det kommer alltid en ny match som man kan ta nästa gång.

Caroline: Vi måste nästan ha en liten paus här.

Jan: Vadå då?

Caroline: Jo, men det här är ju sånt man vill ge till sina barn. För vi har barn som får betyg nu och det är så emotionellt laddat. Och jag bara, det är bara ett spel. Men jag har också förlorat många gånger i livet. Och jag känner så, det behöver inte vara så superladdat. Man vänjer sig vid det, precis som du säger. Men jag har inte fått det berättat för mig på det viset som du berättar nu. Att det förlorar sin laddning. Att förlora och att det kommer en ny match. Och man förlorar många gånger. Och man upplever nederlag många gånger. Då förlorar det lite sin laddning.

Det är en jättestor skillnad på att förlora och att vara en förlorare. Att förlora en match är något jag gör temporärt. Det säger ingenting om mig som person.

Förlorare versus pank

Jan: Men är det inte distinktionsskillnaden, för att citera lite Morgan Housel. Det är en jättestor skillnad på att förlora och att vara en förlorare.

Caroline: Ja, det är sant. Men vad är skillnaden egentligen? Är det attityden till sig själv?

Jan: Ja, jag tror att väldigt många förlorar en match. Och så sätter de etiketten på sig själva: jag är en förlorare. Jag kan inte det här. Och det Morgan Housel skriver, nu minns jag inte exakt hans definition, men om vi fortsätter på det här resonemanget, så är förlorare någonting jag är över tid. Medan att förlora en match är något jag gör temporärt. Och det säger ingenting om mig som person. Jag kan fortfarande vara en vinnare, men jag har förlorat en match.

Caroline: Men håller du med om det som Jan beskriver?

Viktor: Definitivt. Inom sport, när man tävlar mycket, så är det här väldigt vedertaget. Att man diskuterar det. Man åker på många hinder som idrottare. En gång åkte vi på ett Europamästerskap på Cypern och vi åkte dit en vecka innan tävlingen. Jag var där och tränade varje dag och hejade på de andra. Sen skulle jag tävla sista tävlingsdagen. Och så går jag in och förlorar första matchen, och får åka hem. Och det är knäckande. Man spenderar ett helt år med att träna inför någonting, och så åker man dit och förlorar en match efter att ha spenderat en vecka där. Och sen får man åka hem. Så inom sport är det väldigt vedertaget att det kommer att hända. Så det är bara att man ska förbereda sig på det. Och de som knäcks av det och slutar, dem ser man ju inte. Men de som fortsätter, där är det väldigt vedertaget att man har de här diskussionerna med tränare och idrottspsykologer och varandra. Man förlorar mycket, men det är okej.

Caroline: Och det definierar inte dig som person?

Viktor: Nej.

Riktänk: rik utan pengar på kontot

Caroline: Så coolt. Jag tror aldrig du och jag har pratat om det på det viset. Och vi vill ju ge bort det till våra barn.

Jan: Ja, jag tycker precis det. Det blir väldigt tydligt. Morgan Housel skriver om det, han skriver om det så här, being poor, och sen har han något annat ord. Men jag minns inte riktigt definitionen.

Caroline: Om vi skulle översätta det till fattigdom och rikedom.

Jan: Ja, men jag tror att han skiljer på att vara fattig och att vara pank. Han säger så här: du kan förlora dina investeringar. Du kan vara pank. Men pank är också något du är temporärt. Medan fattig kan du vara hela livet om du har det mindsetet.

Viktor: Jag tror det är Kiyosaki som skriver det.

Jan: Ja, han skriver nog också. Ja, det är samma. Riktänk, att du kan ha noll kronor på kontot, men du kan ändå ha ett riktänk. Och då vet du att du har verktygen för att bli rik i framtiden.

Caroline: Jag tycker att det här är ett så sjukt coolt exempel. Att inte ge sig. Jag sätter ribban. Och förr eller senare kommer man ju att lyckas.

Jan: Ja, det var det vi pratade om. Med jobbet och...

Väggen som bara hindrar dem som inte vill nog

Jan: Och där gillar jag ju också Randy Pausch, som i "The Last Lecture" pratar om så här: väggen i livet är inte där för att hindra dig. Den är där för att hindra alla andra som inte vill det tillräckligt mycket. Så det finns massa fysioterapeuter där ute som accepterar det där, för de har blivit stoppade av väggen. Men jag är så här, nej men jag har inte accepterat det här, för väggen är en möjlighet för mig att visa hur viktigt det här är i mitt liv.

Väggen i livet är inte där för att hindra dig. Den är där för att hindra alla andra som inte vill det tillräckligt mycket.

Och det var roligt, för jag gjorde ett snabbt överslag. Jag hade en tråd i forumet där någon skrev: jag är 25 år, hur mycket är det här en bra lön? Och så finns det: så här mycket tjänar en 21–25-åring, för varje år. Så jag bara slog det där, för det är coolt, du är 28-ish. Du tjänar ju samma lön som en 50-åring. Så om man tar det ekonomiska loppet i livet, så springer du ju där 50-åringarna är redan vid 28 års ålder. Och det tycker jag är ganska coolt. Och de där bara 12 000 kronorna, så tidigt i livet, det är ju över 6 miljoner kronor i livsinkomst. Och av de 6 miljonerna blir det dessutom så här 1,3 miljoner i pension. Bara rakt upp och ner. Så det där är, snacka om en sådan här megavinst tidigt i livet.

Du behöver inte bli företagare för att bli rik

Viktor: Jag tror väl det är det jag vill säga till många också, för jag är inte så företagsam av naturen. Jag måste öva för att bli företagare och ha det mindsetet. Ofta kan jag by default bara gå ner i anställning, trygghet, jobba inom vården. Där får du alltid ett jobb. Men jag insåg tidigt att, ja, jag behöver inte ens bli företagare. Jag behöver inte ens bli höginkomsttagare. Jag kan fortsätta som fysioterapeut. Och ändå, med rätt investeringsmetoder, få ett superrikt liv. Och jag tror att det är det som många kanske sätter, att bli rik, det är så långt borta. Det är inte för mig. För då är det företagande och 14 timmars arbetsdagar och att aldrig träffa barnen. Det behöver ju inte vara så.

Jan: Vi måste också slå ner på det. Jag vet att jag är orsak till det där. Men det där är också en myt, att företagare är rika. Några få, absolut. Men majoriteten tjänar, återigen, mindre än om de hade varit anställda. Så det där är superviktigt.

Men bara så att jag kollar, för du jobbar som anställd på en klinik, eller Ellenbågen?

Viktor: Precis. Ellenbågen hjärnskakningsmottagning.

Jan: För de som bor i Ellenbågen, det är ett väldigt stort gammalt läkarhus.

Viktor: I det läkarhuset finns det jättemånga separata verksamheter som inte har någonting med varandra att göra. Så det är allt från vårdcentraler till ortopeder och liknande. Och i det huset har vi vår mottagning för just hjärnskakningar. Ellenbågen är väldigt många olika verksamheter i samma byggnad.

Jan: Ja, men bra, då har vi löst det också. För jag har varit där flera gånger. Men jag har liksom aldrig fattat upplägget i det där.

Bästa tipsen för att förhandla lön

Jan: Men jag tänker, om vi bara ska runda tillbaka här. Du är ung, du har precis tagit examen, och du har kommit upp högt i lön tidigt. Om du skulle sammanfatta tips till dem som lyssnar, eller till någon förälder som vill ge tips till sitt barn som är på väg ut i arbetslivet, vad skulle dina bästa tips vara?

Viktor: Jag tror framför allt, om man ska jobba inom offentlig sektor eller som anställd, att förstå att man kanske inte ska se chefen som en boss man måste tiga inför eller slåss mot. Utan se chefen mer som en kund. Om du ska sälja en produkt, dig själv, till en kund, och de ska betala ett bra pris, då måste du presentera produkten som en bra produkt. Jag tror nog att många fastnar i det här. Det är dåliga löner, det går inte att förhandla här, chefen vill inte. Jag kanske borde sticka, men så blir det samma sak på nästa arbetsplats. I stället: okej, vad kan jag göra annorlunda för att chefen ska vilja köpa den här dyrare produkten, vilja ge dig en högre lön, för att du ska utföra ett bättre arbete. Så jag tror att du ska vara lite mer temperamentsfull, lite mer framåt. Och veta med dig att bara för att du är anställd så är du inte slav under någon annan. Du kan göra väldigt mycket på din arbetsplats och med din lön. Med ganska enkla medel.

Caroline: Det handlar egentligen mer om att våga ta förhandlingen.

Sitt på samma sida bordet

Jan: Precis, jag tänker mycket på att man sitter på samma sida av bordet. För jag tror att man ofta gör folk till motståndare snarare än att säga: titta här, vi har ett gemensamt problem. Du vill att jag ska göra vissa arbetsuppgifter. Jag vill att vi ska jobba här, vi ska trivas tillsammans. Vi ska skapa värde för kunderna. Hur gör vi det här på bästa sätt?

Caroline: Ja, men att man också ser det från chefens håll.

Jan: Ja, det där brukar jag också säga. Om man vill göra karriär, se det alltid en, två nivåer högre upp än vad du själv är.

Caroline: Men det kan ju vara så att man behöver lite tid på en arbetsplats innan man förstår. Man behöver erfarenhet.

Jan: Ja, man behöver erfarenhet för att kunna se de sakerna. Men där kan man ju också sno från "Rich Dad Poor Dad". Earn while you learn. Det är bäst att lära dig på jobbet. Och så säger jag också: jag tar det här jobbet, för nu ska jag lära mig i två år.

Caroline: Men du sa ganska enkla medel. Har du några tips där? Hur gjorde du när du sa: om jag gör de här grejerna, så skulle jag önska 10 procent högre lön. Vad var det för grejer? Bara så att man får en känsla för det.

Se till verksamhetens behov

Viktor: Jo, men bra. Jag tror att man ska se till vad verksamheten behöver, och kanske inte till vad man själv vill. För då jobbade jag på en vårdcentral. Överlag i Sverige, när det gäller vårdcentraler, det är ont om läkare och det är ont om läkartider. Det är det stora. Det är långa väntetider och det är dålig tillgänglighet på många ställen. Och då såg jag att det är det största problemet. Vad kan jag göra, för jag är inte läkare, jag är fysioterapeut. Vad kan jag göra för att avlasta dem? För om jag tar en del av deras arbetsuppgifter och får mer betalt för det, då kommer det att löna sig för verksamheten i stort. För då kommer det att bli bättre tillgänglighet till läkarna. Så tänkte jag.

Så då tog jag upp det här med chefen och sa: största problemet här är att det är långa väntetider till läkarna. Ja, helt riktigt, sa hon. Då är jag villig att göra den här uppgiften och den här uppgiften. Jag kan inte de uppgifterna nu. Men om jag börjar idag, så vill jag ha den här lönen om ett år. Om jag uppfyller de två kraven, att jag tagit över de två uppgifterna för att avlasta läkarna. Låter det fair? Ja, det gjorde det. Så jag tror det att se till verksamhetens behov och se vad du kan bidra med.

Bidra med något nytt, inte det du redan gör

Viktor: Och ha det som en förhandling. Och inte anta: jo, men jag gör de här sakerna redan, och därför vill jag ha högre lön för det jag redan gör. Utan bidra. Vad kan du göra ytterligare? Ta över ansvarsområden, för att få tjäna nästa steg. Jag tror det är en bättre förhandling.

Jan: Absolut. Jag älskar det. Jag läste också någon bok, om någon som gav sina barn veckopeng för jobbet de gjorde. Man gav dem veckopeng också när de upptäckte ett problem. Att just lära sig: vad är problemet i verksamheten? Och det är kanske många som aldrig ens har tänkt den tanken. Vad är problemet i vår verksamhet just nu, och hur skulle jag kunna vara en del av lösningen?

Caroline: Coolt.

Batman-karriären vid sidan om

Jan: Och sen skrev du också: jag har lagt undan pengar i indexfonder och Lysa, och jag har sparat flera hundratusen på tre och ett halvt år. Och bara genom lön och extrainkomst i ett pyttelitet bolag som är en Batman-karriär. Kan du inte berätta lite mer?

Viktor: Jo, det jag gör om dagarna just nu, det är att jag driver en hjärnskakningsmottagning. Och det gör jag som anställd. Men i flera år har jag haft ett litet bolag bredvid min anställning. Jag har varit heltidsanställd sen jag blev färdig fysioterapeut. Men det här bolaget har jag använt för att konsulta eller föreläsa när det gäller just hjärnskakningar. Och vara ute i klubbar och hjälpa spelare med rehabilitering som har skadat sig. Och genom det, dels för att jag har haft tid till det på kvällarna, har jag fått lära mig hela företagsbiten. Jag startade ett aktiebolag bara för att det är klart man ska ha ett aktiebolag. Och så har det blivit ifrågasatt i flera år. Jag sa, varför startade jag inte bara en enskild firma? Jag var 23 eller vad jag nu var. Varför började jag inte bara enkelt? Jag var jätteledsen över det tills du sa i en podd att du rekommenderar alla att starta aktiebolag. Och sen dess, bra. Nu är det lugnt.

Jan: Och du kunde hämta upp K10:an de fem åren tidigare?

Viktor: Ja. Ja, ja.

Jan: Bra. Ja, men vad bra.

Att leka företagare utan press

Viktor: Och då fick jag den här företagarbiten och fick jobba upp det. Och det har inte varit så mycket prestige och det har inte varit jättemycket omsättning i företaget. Det har varit några tusenlappar i månaden.

Jan: Men förlåt, bara några tusenlappar och bredvid en heltidsanställning? Det är ju magiskt.

Viktor: Ja, definitivt. Och sen har jag bränt mycket för att jag har köpt in saker. Men det har varit så här, att kunna leka företagare utan att det är viktigt. Jag behöver inte plocka ut några pengar och liknande. Men jag har ändå lyckats ta en utdelning på företaget. Och på det sättet har jag fått verktyg på fritiden. Som en hobby som dels har genererat mycket kunskap, för att jag har gjort mycket misstag och lärt mig mycket. Jag visste inte ens vad moms var när jag startade företaget. Då fick jag gå på gratiskurser med Skatteverket. Jag fattade ingenting. Jag hade noll koll. Men då blev det dels en hobby och ett lärande, samtidigt som det har kunnat generera pengar under tiden. Så det har varit sjukt roligt.

Jan: Ja, och framför allt så tror jag också att det bidrar dessutom i ditt jobb sen som anställd. För du har en helt annan förståelse för hur ekonomi hänger ihop, hur företag hänger ihop. Att kanske till och med se de där problemen. De där dolda strukturerna som leder fram till att man kan ta ut en lön.

Viktor: Ja. Ja, men det är precis som du säger. Man förstår bättre hur allt hänger ihop.

Starta eget parallellt med anställningen

Jan: Jag älskar det där. Jag brukar prata ibland om storebror, lillebror och lillasyster. Att många tror att, när man ska starta eget, jag jobbar som anställd, sen säger jag upp mig, sen startar jag eget. Och jag blir alltid så här när någon säger: det är skitläskigt, jag skulle ha... eller avråder alla från det där. Det bästa är ju att göra det parallellt. Precis som du har gjort. Och då behöver det inte vara någon press. Och allt blir ju en bonus. Precis som du säger. Dessutom kan vissa kostnader då tas på bolaget. Så jag ser att fallhöjden, den är väldigt, väldigt låg i en sådan situation.

Men Viktor, du sa det innan vi började spela in podden, att du har startat en podd och att du har ett Instagramkonto för den här sidoverksamheten. Kan du inte berätta lite mer om det?

Viktor: Det här började under tiden som jag jobbade med annat som anställd. Och jag jobbade med hjärnskakningar i mitt eget företag på fritiden. Då tänkte jag att jag startar ett Instagramkonto, där jag lägger upp gratistips och information. Så här funkar en hjärnskakning, så här kan man må, här är tips på hur man kan rehabilitera sig själv. Och det har varit den viktigaste faktorn för mig egentligen. Jag har kanske 2 700 följare, så det är inte mycket. Men det har genererat så himla mycket respons från personer som är drabbade av hjärnskakningar. Det har också gjort att jag startat en hjärnskakningspodd, Hjärnskakningspodden, och lägger ut avsnitt där. Och det har gett jättebra respons också.

Ge först, och få tillbaka

Viktor: Så jag har märkt att ju mer saker man har gett gratis och bara velat få ut det, desto mer har man fått tillbaka. Det har blivit så här självkörande.

Caroline: Men vad heter ditt Instagramkonto?

Viktor: Fysio hjärnskakning.

Caroline: Vi kan lägga upp en länk.

Jan: Men det där tycker jag också är så himla fint. För det är också det som Kiyosaki pratar om. Där är ett överflöd. Man behöver inte vara i brist. Utan ge människovärde. Eller så som jag kommer ihåg det: hjälp andra människor få det de vill ha, så kommer de att hjälpa dig att få det du vill ha. Och vara den som ger först, och ger mest.

Caroline: Men Viktor, vad har du fått? Du säger att du har fått jättefin respons. Hur ser den responsen ut? Är det att folk har hört av sig och du har kunnat ha dialoger med människor? Hur har det sett ut?

Viktor: Det största problemet man ska komma ihåg med hjärnskakningar, det är att det är ett väldigt underbehandlat problem. Det är väldigt många som får en hjärnskakning och majoriteten blir bra av sig själv. Men de det är verkligt synd om, det är de som har problem i många månader och år. De är sjukskrivna och man får inte riktigt något stöd i det här. Så det har varit den största gruppen. Och det har varit allt från före detta idrottare till folk som har varit med om bilolyckor eller cykelolyckor på fritiden. Det är de som har hört av sig och tagit del av de här tipsen. Att de har gått ifrån att vara rädda för sina symtom, rädda för att leva, till att återhämtningen sker genom att börja exponera sig, börja försöka utmana sig själv på olika sätt i livet. Så det är den stora patientgruppen som har gett den största responsen.

Att lösa frågan om bisyssla

Caroline: Men en vanlig fråga som vi vet brukar komma, jag får inte lov att ha sidoverksamhet på jobbet. Och jag tänker, du har ändå en sidoverksamhet som ligger ganska nära det du gör på dagtid. Din Batman-karriär och din dagkarriär är lite samma. Hur har du löst det?

Viktor: Tidigare löste jag det genom att man fick anmäla en bisyssla. Och den bisysslan konkurrerade inte med den vårdcentral jag jobbade på. Men det jag gör idag, det är att när jag åkte ut och fick träffa lite handbollsspelare i Ystad som hade drabbats av hjärnskakningar, där jobbar en läkare som varit läkare för handbollslandslagets herrar i tio år. Och det är numera min chef. Så där pratade vi ihop oss, Daniel Jerrehag heter han. Och då bestämde vi oss för att vi ska starta en hjärnskakningsmottagning tillsammans. Och det innebär att sedan den mottagningen startade tidigt i år, så bedriver jag väldigt lite, om ens någon, verksamhet i mitt eget bolag. Så i år har varit det första året då jag inte gör så mycket i mitt eget bolag.

Jan: Så din Batman-karriär har nästan blivit din dagkarriär?

Viktor: Ja, precis. Fast som anställd. Och för mig har det varit, jag lever lite av en dröm. För det jag ville, det var att starta en hjärnskakningsmottagning. Men jag hade inte kunnat göra det själv idag. Jag tänkte att det skulle vara om tio år. Men tack vare mina två läkarkollegor, eller chefer blir det egentligen, som tog tag i det här och lyckades möjliggöra att vi driver mottagningen tillsammans, då kunde jag börja göra det nu. Så Batman-karriären har blivit mycket, mycket mindre. Men bara för det bättre.

Att ta möjligheterna när de dyker upp

Jan: Ja, egentligen. Och det där är så coolt också. För så tänker ju folk ibland, det ska jag göra om tio år. Ja, men vänta, vad var det du gjorde då som gör att du ligger tio år före?

Viktor: Ja, men att prata och ta möjligheten.

Jan: Ja, precis. Möjligheter som uppenbarar sig genom att du höll på med din Batman-karriär. Du tog de möjligheterna.

Viktor: Ja.

Jan: Okej, jag vill bara vara tydlig.

Caroline: Jo, men för ibland kan man tänka, men hur då, det kan inte jag göra. Nej, men det handlar ju om att se möjligheterna, eller hur? När de dyker upp.

Jan: Ja, och det är också därför jag alltid pratar så. Gör din sidogrej, det du tycker är roligt. För man har ingen aning om vart det tar vägen. Och bara genom att du gjorde det där vid sidan av. Hade man gissat för fem år sedan eller tio år sedan, att när du är 28 så kommer du att driva det här tillsammans med andra, och ha en lön som en 50-åring, då hade man ju inte trott att människan var seriös.

Viktor: Nej.

Från förlorad idrottskarriär till meningsfullt arbete

Jan: Eller hur?

Viktor: Jag menar, när jag var 21 och fick min sista hjärnskakning, då förlorade jag dels två jobb under den tiden. Jag hade svårt att klara av studierna och hade svårt i förhållanden och liknande. Och nu är jag helt frisk och mår helt bra. Men det pågick i cirka fyra år. Och under den tiden hade jag ingen aning om att det skulle bli det här. Så det har blivit så, från en förlorad idrottskarriär, som var framgångsrik, som ledde till att jag mådde väldigt dåligt i många år, och nu jobbar jag med att behandla den skadan som jag mådde dåligt av. Så jag tycker att det har flutit på väldigt mycket. Och med tanke på var jag var för fem eller tio år sedan, det går så fort. Man kan inte ens föreställa sig var man kommer att vara egentligen.

Caroline: Nej. Men är det på något vis en tillgång för dig i ditt jobb nu att du själv har haft en sådan hjärnskakning som har pågått och haft effekt så länge på ditt liv?

Viktor: Definitivt. För det är ju den stora patientgruppen som jag träffar. De som lever så som jag levde då. Sen tror jag också att det ger en viss, att folk tycker att det känns bra att de pratar med en person som har varit i det. Sen tycker inte jag att det ska krävas för att man ska kunna hjälpa folk. Men det är många som upplever att det känns skönt att prata med någon som har gått igenom ungefär samma sak.

Caroline: Ja, men exakt.

Strategin för sparandet

Jan: Jag tänker så här, jag måste ställa en fråga också om sparandet. Eftersom annars kommer de andra att säga: men Jan, det är en ekonomiplan.

Caroline: Precis.

Jan: Hur är din plan för sparandet? Vad är strategin?

Viktor: Strategin är egentligen att jag vill vara ekonomiskt oberoende, tillräckligt för att leva. Det behöver inte vara flashigt. Det behöver inte vara mycket. Enough is enough. Men jag vill, när jag är omkring 45, 50, så vill jag inte behöva tvingas gå till ett jobb för att jag måste, av pengaskäl, utan mer för att man vill, och att det är så vi lever. Och om det är så att vi skulle få barn och någon av oss vill spendera mer tid, eller behöver spendera mer tid med barnen om de skulle bli sjuka eller liknande, då ska den möjligheten finnas. Att ha fler valmöjligheter. Det behöver inte vara en specifik grej, bara att ha möjligheten att välja.

Jan: Ja, som Jonathan pratar om. Öka möjlighetsutrymmet. Men du sitter inte hemma med Monte Carlo-simulationer och bästa räntefonderna?

Viktor: Nej, jag är ganska nöjd. Jag har investerat både på Avanza och Lysa. Och fördelar det jämnt. Och det går väldigt mycket i linje med det som ni lär ut.

Spara ska vara en bigrej

Jan: Det där är också så roligt. Många gånger är det också så här: tack för att du bekräftar min tes att sparandet, det ska vara en bigrej. Man lägger tiden någon annanstans. Och sen blir man förvånad över hur snabbt det går och hur mycket pengar det faktiskt blir över tid.

Viktor: Men det är ett stort misstag jag gjorde i början. Jag lyssnade lite för mycket på dig.

Jan: Jaså?

Viktor: Ja, ja, ja. För min bästa vän Hugo, han introducerade mig för sparande. Och jag blev hooked direkt. Och så hjälpte han mig. Vi lägger upp de här och de här fonderna på Avanza. Och så sätter vi ett autogiro. Och så tickar det på varje månad. Och det gjorde det. Och så hade jag lyssnat på dig där du sa: var oengagerad, logga inte in, gå inte in och ändra. Det blir bara sämre. Och då tog jag an det. Ja, men då ska jag inte logga in. För forskningen säger att man inte ska logga in.

Problemet var då, när vi efter ett halvårs investerande, under en riktig bull market 2020, loggade in, så sa Hugo: dina grafer ser jättekonstiga ut. För det som hade hänt, jag hade lagt in pengar på Avanza, men det hade inte köpts någonting. Det hade inte investerats någonting på ett halvår.

Jan: Okej. Ja, men sånt kan ju hända.

Hjärtmonitorn på Avanza-grafen

Viktor: Ja, och jag bara: ja, men man ska ju inte logga in och reta sig. Vad är det ni går in och kollar på egentligen? Och du vet, jag kan visa dig, för när man tittar på Avanza-grafen, så här från start, så är det bara så här, som att någon har dött, hjärtmonitorn. Det bara piper, ett långt pip, och sen börjar det växa.

Caroline: Åh, vad roligt. Men den erfarenheten kommer du att lära dig av, att man måste in och kolla att allt ser okej ut ibland.

Viktor: Och nu kan man garva åt det.

Jan: Det är därför jag också gillar Lysa, eller de här andra, för där händer inte det.

Viktor: Jag ber om ursäkt, jag ska förtydliga. Det är en rolig historia. Men jag var inte glad då.

Jan: Nej, precis. Ja, men bra. Jag tänker också, sen har du också skrivit, liksom andra, att du har läst den här boken av Goldstein om bostadsrätter, och sen har du skrivit också att jag har börjat diskutera pengar med min sambo, och vi har fått fler möjligheter. Om du skulle sammanfatta, för du är ändå, jag skulle säga, ganska tidigt i din ekonomiska resa. Vilka tips eller vilka saker är du stolt över? På den här resan som du har gjort de här åren?

Det bästa: verktygen och kunskapen

Viktor: Alltså, det bästa med allt det här, det som gör mig glad när jag tänker på det, det är inte siffrorna i sig, utan det är att jag har fått så mycket verktyg på kort tid, som jag inte är uppväxt med. Det är väl det som gör mig glad, att jag har fått så mycket erfarenhet och kunskap och blivit så här ekonomiskt intelligent. Vilket jag nu jämför med att jag inte var det för fyra år sedan. Så oftast är det egentligen det som är den stora takeawayn.

Jan: Ja, men du gjorde ett litet skifte i livet, som på tio år kom att göra grymt stor skillnad.

Viktor: Ja, verkligen.

Jan: Coolt.

Viktor: Och sen har jag skrivit till Goldstein också och tackat för hans böcker. För det blir också en sådan stor grej, att jag läste igenom båda hans böcker kring hur man ska köpa en bostadsrätt.

Jan: Exakt.

Viktor: Sjukt bra böcker. Och skapat excelfiler och läser årsredovisningar för bostadsrättsföreningar. Och bara det blir jag superglad över, att kunna göra det. Att det här valet av nästa bostadsrätt, om det nu blir det, inte kommer att vara ett problem.

Jan: Ja. Det är ju det där också, att känna: jag har koll på läget. Jag kan driva en konversation. Jag kan driva ett projekt. Jag sitter inte i baksätet av bilen.

Viktor: Nej, jag håller helt med.

Avslutning: att fira och att agera

Jan: Nej, men jag tänker så här. Avslutningsvis, är det någonting du tänker som vi inte har pratat om?

Viktor: Nej, jag tycker vi har täckt det mesta, och jag kan väl egentligen bara säga ett stort tack för allting. Dels har jag lyssnat jättemycket på er podd och fått jättemycket boktips och kunnat bolla tankar med kompisar och familj. Så jag har fått ut extremt mycket. Sen förstår jag att det räcker inte bara med att sätta på hörlurarna med en podd till någon annan. Man måste göra någonting aktivt. Och jag har väl kanske haft en talang för att djupdyka i någonting som jag tycker verkar sjukt vettigt. Men jag kan säga, jämför man mitt liv för fyra år sedan, vilket var ett jättebra liv, men mindsetet när det gäller pengar och framtid och investering, helt annorlunda. Tack vare att jag har lyssnat på er podd.

Jan: Tack själv, Viktor. Där vill jag också skicka tillbaka det, för det är inte vi som har gjort skillnaden i ditt liv, utan det är du som har gjort det. Så det är det det handlar om, att inte bara få insikten men sen faktiskt agera på den.

Det räcker inte med att sätta på hörlurarna. Man måste göra någonting aktivt. Det handlar om att inte bara få insikten, utan faktiskt agera på den.

Jan: Men då tänker jag så här, avslutningsfråga. Har du firat?

Viktor: Jag tror att resan kom in där lite. Och jag vet att du nämnde det här med att man skulle fira, att man gör på det sättet vi gör. Jag har inte bestämt riktigt hur. Men det kanske blir att vi gör någonting under resan som vi annars inte hade gjort. Att man gör någonting ännu extra, bara av den enkla anledningen.

Att fira att man gör bra saker för sig

Jan: Jag tyckte det var väldigt fint att du skrev det, att: bra jobbat! Sluta med det du gör, kontakta din sambo och boka in någonting som gör att ni firar att ni faktiskt gör på det här sättet. Och att man inte bara fastnar, för det kan också bli ett ekorrhjul.

Caroline: Ja, ja, gud ja.

Jan: Att man firar att man faktiskt har gjort bra saker för sig.

Caroline: Ja, men annars blir det så lätt så här, man bakar kakan i ugnen hela tiden. Men sen käkar man aldrig ut den. Man tar aldrig ut den. Det får bara vara där.

Jan: Ja.

Caroline: Ja men snyggt.

Jan: Du, och var hittar man dig om man vill komma i kontakt med dig?

Viktor: Instagram är egentligen lättast att kontakta mig på. Fysio hjärnskakning. Sen har vi en hemsida också, men Instagram är absolut enklast.

Jan: Ja, och hemsidan är?

Viktor: Fysiohjärnskakning.se. Så det är samma som Instagram egentligen.

Jan: Ja, men precis. Ja men Viktor. Fantastiskt stort tack. Tack för att du var så generös och delade med dig. Och delade med dig av tips och tankar. Och jag tänker så här, vi får göra en uppföljning här sen om något år. Hur går det? Och ta med sambon också. Om hon vill. Om hon vågar.

Viktor: Tack så hemskt mycket. Jag ska tacka. Kul att vara här.