Inkomstkvadranten och de små stegen…

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Välkomna och en presentation av Caroline
2. Ekonomilingot och vägen från mikrobiologi till blogg
3. Samma startläge för tio år sedan, men olika utfall
4. Arnes svängningar och Carolines Nova-kort
5. Att växa upp i brist
6. Rich Dad, Poor Dad och de fyra sätten att tjäna pengar
7. Förmånstagaren, investeraren och boken med Charlie
8. Bristen på vänstersidan i kvadranten
9. Drömmen om något mer än att bara jobba
10. Doktorandlöner och hävstången
11. Utanför komfortzonen, utan karta
12. Inget hjältedåd, bara små förändringar
13. Att välja sina utgifter med omsorg
14. Att spendera på det som ger energi, snåla med resten
15. Ränta på ränta kontra ackumulation
16. Sätt igång idag, inte för tio år sedan
17. Taxichauffören och friheten på ålderns höst
18. Empatin för de som inte fått kunskapen i tid
19. Två bilar och två grader
20. Vad ska man rekommendera? Steg ett: vad vill du?
21. Steg två: ha koll på utgifterna och bryt sambandet tid–pengar
22. Steg tre: investera i dig själv
23. Var femte saknar buffert: börja idag
24. Investera i dig själv, var inte ensam

Välkomna och en presentation av Caroline

Jan: Välkommen till RikaTillsammans-podden för vecka 45. Jag heter Jan Bolmeson och jag bloggar på RikaTillsammans, och det här är min fru Caroline.

Caroline: Hej!

Jan: Som de senaste veckorna har hjälpt mig. Den här veckan har jag nästan inte varit på bloggen överhuvudtaget, för jag har varit i Stockholm, Göteborg och Malmö och rest runt med Better Globe. Då är det jättemånga av er läsare och lyssnare som har kommit fram och hälsat, och jag blir jätteglad. Även om vi fattar att det är folk som följer bloggen och tittar på avsnitten, så är det alltid jätteroligt att få ett ansikte och höra vad er feedback är och vad du tycker. Så jättetack för det. Men någonting jag också upptäckt är att det är många som gillar dig, Caroline. Du låter jätteentusiastisk.

Caroline: Jo, det är klart. Det är jättekul.

Jan: Men vad jag konstaterade var att folk inte vet så himla mycket om dig.

Caroline: Jag tror inte det är så många som vet så mycket om oss. Det du skriver på bloggen är ju väldigt inriktat på ekonomi. Du delar ändå med dig om dig själv privat. Vissa tror att jag har superkoll på ekonomi, och när de förstår att jag inte har det, så tror jag att många känner en sån lättnad.

Jan: Ja, men det är faktiskt det många har sagt. "Men gud vad skönt att du ibland ställer de dumma frågorna", inom citationstecken. För det är ju frågor som är väsentliga, men som man kanske inte riktigt vågar ställa själv.

Ekonomilingot och vägen från mikrobiologi till blogg

Caroline: Det är ju ett lingo, alltså ett ekonomilingo, som är väldigt lätt att hamna i när man är insatt. Jag säger inte att du håller på så mycket med det lingot, men jag upplever det faktiskt i media och var som helst. Då tycker jag det är svårt att fatta. Jag måste ha ordboken nästan ibland för att förstå vad det är de pratar om. Jag har ju erkänt för dig att jag ibland måste tänka: "Men vänta här nu, inflation, vad var det nu?" Jag tänker på det här med ballonger, inflation och deflation.

Jan: Ja, precis. Att det blåses upp, så att pengarna...

Caroline: Det kommer inte naturligt för mig.

Jan: Men det där tycker jag är fantastiskt. Du har ju doktorerat på mikrobiologi, på diabetes. Och där sa du det där att du inte ville göra en postdoc, för att det är lite inskränkt, och att du ville hjälpa människor att kommunicera, att göra det tydligt. Så vem kunde tro att du skulle hamna i en ekonomiblogg därefter?

Caroline: Nej, det kunde nog ingen tro.

Samma startläge för tio år sedan, men olika utfall

Jan: Men jag tänker att den här veckan är det faktiskt två saker framför allt som jag tänkte att vi skulle prata om. Det ena är naturligtvis frågor och svar för bloggen. Men det andra är att vi har varit i kontakt med människor som egentligen för tio år sedan hade samma startläge, eller bättre startläge, än vad vi hade.

Caroline: Du tänker ekonomiskt?

Jan: Ekonomiskt, ja. Och som idag inte riktigt har de möjligheterna. Jag kommer ihåg att jag träffade en kompis, och han skulle komma på ett sånt här möte där vi skulle prata om ekonomi och sådant. Sen avbokade han i sista stund. Jag kommer ihåg att jag tänkte, för jag hade varit ute och fikat med honom ett par gånger innan. Då sa han: "Ja, just nu letar vi bostad, och vi har inte riktigt råd att köpa det huset som vi skulle vilja köpa, för det är liksom dyrt nu. Jag och tjejen jobbar ganska mycket, men ni verkar ju ha det bra, ni har ju köpt ett stort hus och ni reser och ni jobbar tillsammans."

Då kommer jag ihåg att jag tänkte: "Gud, men du vet, vi hade ju samma startläge för tio år sedan." Det var till och med så att hans föräldrar betalade en bostadsrätt, medan vi var en halv miljon back när vi började vår resa. Jag vet inte om du håller med, men jag tänker att stora ekonomiska resultat, då tror man lätt att det handlar om att man gjorde den där smarta affären, eller man gjorde det där hjältedådet. Men jag tror att livet i allmänhet väldigt sällan handlar om hjältedåd, utan att det snarare är flyt och systematik.

Stora ekonomiska resultat handlar väldigt sällan om hjältedåd. Det är snarare flyt och systematik.

Caroline: Ja, det känns som en sak vi har lärt oss under åren. Att det är lite varje dag. Vad det än är man ska syssla med, som man vill bli duktig på eller bemästra eller förstå, så är det lite varje dag.

Arnes svängningar och Carolines Nova-kort

Jan: Ja, jag tänkte faktiskt på det igår. För igår kväll var jag på Arne Talving och Carvastus kurs här i Malmö, med Börsvärlden och Nordnet. Sen var vi och käkade middag efteråt. Trots att, nu vet jag inte hur mycket pengar Arne har, men som han själv sa på kursen: om man har svängningar i portföljen på en dag där det är en bil, eller runt en halv miljon... Och jag vet att han är defensiv, och börsen rör sig kanske 1–2 procent. Så då kan man gissa att det är över 50 miljoner för att få den typen av svängningar i portföljen.

Men det var ändå roligt hur han berättade att han hade blivit lurad av något brevlådeföretag som skickade fakturor till honom. Han var så här: "Nej, jag ska inte betala dem en enda grej." Eller hur han köpte mobiltelefonen och tyckte att det var dyrt.

Caroline: När var detta? Nu?

Jan: Ja, igår kväll. Vi satt och pratade om det här. Och varför jag pratar om det nu är ju att jag kan se det beteendet hos dig också. Mycket mer än hos mig. Du har ju också det här Nova-kortet.

Caroline: Ja, jag har skaffat det nu.

Jan: Och du är så här: "Gud, jag har inte riktigt koll." Nu har du varenda kvitto här, för du vill ha koll på vad dina utgifter är.

Caroline: Jo, men det är ju ett kreditkort, det har jag inte haft innan. Jag tycker det är så himla skönt att veta att nu har jag 5 000 här på kontot, och tar de slut så är det slut sen. Jag har liksom ingen sån här magisk gräns där det tassar in pengar som egentligen inte finns än. Förstår du vad jag menar?

Jan: Ja. Men vad är det som gör att du har kvar den där, trots att du egentligen inte skulle behöva ha koll? Okej, inte att du hade kunnat spendera hundratusentals kronor, men det är egentligen inte så att du och jag hade behövt räkna hundralappar. Men vi gör det ändå.

Att växa upp i brist

Caroline: Nej, men jag tror att det handlar om att som jag har vuxit upp, så har det varit så att man jobbar hårt för sina pengar, man kanske har flera jobb, och sen konsumerar man dem. Men jag måste tänka här lite, hur är det nu? Samtidigt som man konsumerar sina pengar, så har det funnits en sån här sida där man hela tiden är i brist. Så man måste jobba mycket, och man vill ha många saker, man känner en hunger och en törst efter att få ha, låt oss säga, en statusgrej eller en väska eller någonting sånt där.

Jan: Jag tror verkligen de manliga lyssnarna känner igen sig, att man vill ha en statusgrej. Och väska är det första som kommer dyka upp då. Jag pratar till alla.

Caroline: Och även våra kvinnliga lyssnare som kanske kan känna igen sig. Jag tror också manliga kan det faktiskt, för det finns fina väskor.

Jan: Det finns inga manbags.

Caroline: Men jag pratar om sådana här attaché.

Jan: Är det här sådana?

Caroline: Louis Vuitton-attaché.

Jan: Nej, ingen har en Louis Vuitton-attaché.

Caroline: Jag tror nog någon av dina lyssnare kan.

Jan: Okej, om det är någon av er som har en Louis Vuitton-attaché, ta och skicka en bild på det i kommentar. Jag gör gärna det.

Caroline: Jo, men det är det jag menar i alla fall. Jag har vuxit upp med den här känslan av att jobba hårt, konsumera, men sen tar ju pengarna slut när man konsumerar. Man ska ha det finaste.

Rich Dad, Poor Dad och de fyra sätten att tjäna pengar

Jan: Jag tycker det är jätteintressant att du säger det. Där är egentligen två grejer som jag reflekterar på. Det ena är att jag kommer ihåg att för typ, nu måste det vara 15 år sedan, jag läste Rich Dad, Poor Dad. Läste du den också då?

Caroline: Ja, jag läste den.

Jan: Då pratar han ju om den här som kallas cashflow quadrant, eller inkomstkvadranten som den är översatt till svenska. Det handlar om en kvadrant, en fyrkant med fyra delar. Det handlar om A, S, F och I. Han säger väldigt tydligt: det finns bara fyra sätt att tjäna pengar.

Du kan tjäna pengar som anställd, det vill säga att du byter din tid mot energi. Du jobbar på Volvo, du är ansvarig för ABS-bromsar, och det enda du behöver bry dig om är ABS-bromsar. Du behöver inte tänka på plåten, karossen, motorn eller någonting. Du behöver bara göra din ABS-bromsgrej.

Det andra sättet, som är direkt under på vänstersidan i kvadranten, är S, som står för självanställd eller specialist. Som specialist är man väldigt duktig på någonting. Man är till exempel advokat eller tandläkare, och så bestämmer man sig för att starta eget. Sen lagar man tänderna själv, man skickar fakturor själv, man städar själv, man gör bokföringen. Man gör allting själv. Så man är självanställd eller specialist.

Förmånstagaren, investeraren och boken med Charlie

Jan: På andra sidan var det F och I. F uppe i högra hörnet och I nere i högra hörnet. F är en förmånstagare. Det vill säga att man kan tjäna pengar på att man bygger upp en maskin, och nu funkar maskinen av sig själv och levererar pengar. Till exempel när jag skrev boken med Charlie. Då fick vi ingenting betalt för själva boken. Men när vi lämnade in manuset och boken gick till tryckning, då fick vi sedan 7 kronor per såld bok. Då behövde vi inte lägga in mer tid. Vi var maskinen, boken var färdig. Och så funkar det för artister.

Caroline: Men jag har ju tjänat jättemycket pengar på den boken.

Jan: Jag kan säga så här. Vi har tjänat typ 30 000 kronor på den där boken. Vi har sålt 6 000 ex.

Caroline: Det var inte därför ni skrev den.

Jan: Det var inte därför vi skrev den, och det är tveksamt att jag kommer att skriva någon bok igen. Men i alla fall, det var inte det som var min poäng. Sista sättet var I, och I är investerare. Som investerare tjänar man ju pengar på sina pengar, helt enkelt. Jag investerar mina pengar i en fond, och fonden investerar i företag. Företaget gör vinst, vinsten delas ut till fonden, som delar ut den till mig. Som en investerare.

Bristen på vänstersidan i kvadranten

Jan: Men det intressanta, för att göra återkopplingen till det du sa om brist, är att på vänstersidan är drivkraften mycket brist. Hos A och S, människor som tjänar pengar på A- och S-sätten. För bristen kommer från att man alltid måste byta tid mot pengar. Och eftersom vi inte har hur mycket tid som helst, vi har bara 24 timmar per dag, man behöver sova i alla fall 6 timmar av dem, och vi lever bara typ 960 månader. Då behöver man hela tiden byta tid mot pengar. Eftersom det är brist på tid, så kommer det alltid vara brist på pengar.

Särskilt tydligt brukar jag säga att det är så för självanställda eller specialister. Där är det ju ännu mindre. Ibland har jag skojat med dem när jag varit mentor för företag, och sagt att den största friheten med att vara självanställd och egen företagare är att man själv får välja hur man vill lägga sina 80 timmar i veckan.

Caroline: Det går att vara 200 procent.

Jan: Jo, men så är det ju faktiskt. Men det är ju lite så. Sen kan man ha en åsikt, och min åsikt är att om man har eget företag, så måste ju målet vara att man ska tjäna mer och jobba mindre än om man gjorde motsvarande sak som anställd. Men det kan vi ta i ett annat avsnitt. Poängen var att man drivs av brist. Pratar man med människor som primärt tjänar sina pengar i A eller S, så kommer de flesta, inte alla, men de flesta, att säga att de gärna hade tjänat mer, eller jobbat mindre, eller gärna haft mer semester, eller haft mer energi. Är det riktigt illa i AS-kvadranten, så är det brist på både tid, pengar och energi.

Caroline: Det tror jag många kan känna igen sig i.

Drömmen om något mer än att bara jobba

Jan: Ja, och då är man inne i den här "gått in i väggen"-grejen. Där tror jag att det är en av mina stora drivkrafter, eller mina rädslor, att jag insett att jag inte vill jobba i 40 år. Jag vill ha den här friheten och kunna göra något annat. Det var ju först när vi läste Rich Dad, Poor Dad som vi kom i kontakt med Balansekonomi.

Caroline: Jag tror till och med det var innan dess, Jan. Vi pratade om, för det måste vara tio år sedan ungefär, kanske lite mer, om att det måste finnas något mer i livet än att man skaffar sig ett hus och familj och har jobb och what else, liksom. Vad händer sen? Vi förstod det som att det fanns människor som lever sin dröm. Och så var det lite så abstrakt: vadå för dröm?

Jan: Men det var ändå något spännande med det, och energi.

Caroline: Men då visste vi kanske inte riktigt vilka de människorna var. Det kanske var Richard Branson, men det var kanske inte det vi försökte uppnå. Jag tror att vi var på jakt efter någonting annat än att bara jobba oss genom livet.

Doktorandlöner och hävstången

Jan: Och sen var ju inte våra löner jättestora. Du var ju doktorand. Vad tjänade du som doktorand?

Caroline: Jag tjänade, ett tag tjänade jag 19 innan skatt.

Jan: 19, ja. Efter fyra och ett halvt år så utgick vi på universitetet.

Caroline: Men sen blev det lite mer. Men alltså, universitetet har inte så brant löneutveckling.

Jan: Jag hade ju startat Ekotech då, och då var det också typ under 20 000. Så det var inte jättemycket. Men grejen var att vi fattade ändå det här, som i Rich Dad-boken, att det uppenbarligen finns människor som tjänar pengar på högersidan i den här kvadranten, som tjänar pengar genom sina pengar.

Caroline: Ja, det var ju något helt nytt.

Jan: Ja, att istället för att tid är pengar, som de flesta på AS-sidan skulle hålla med om, så säger de här människorna att om du ska tjäna mycket pengar, då kan du inte hålla på med din tid, utan du måste låta dina pengar tjäna pengar.

Caroline: Man måste ha en helt annan hävstång.

Jan: Låt dina pengar tjäna pengar åt dig, istället för att du jobbar hårt. Eller, låt dina pengar jobba hårt åt dig, istället för att du behöver jobba hårt åt dina pengar. Det var väl egentligen där som vi började spara.

Låt dina pengar jobba hårt åt dig, istället för att du jobbar hårt åt dina pengar.

Utanför komfortzonen, utan karta

Caroline: Det var också så att vi kom i kontakt med Balansekonomi, som är ett företag som sysslar mycket med att hjälpa människor till mer tid, pengar och energi. Jag minns det som att när man ska ut och göra helt nya grejer, vi kanske inte riktigt hade så många vänner och kompisar som förstod sig på vad vi snackade om. Folk nickade, och det var inte så mycket konversation kring det.

Jan: Nej, men vi gjorde ju någonting som typ ingen annan gjorde.

Caroline: Nej, och det var läskigt. Vi var utanför komfortzonen, och visst, vi hade ju ingen karta.

Jan: Nej.

Caroline: Så då var vi också tvungna att jobba med oss själva och vad vi var rädda för. Det gör vi ju fortfarande hela tiden, jag är ju jättestyrd av rädslor, vad andra ska tycka och sådana saker. Men vi var tvungna att jobba med oss själva, minns jag. Jag var tvungen att jobba med mig själv mycket för att våga mig på att göra saker som ingen i vår omgivning egentligen hade gjort. Och så fick vi börja bredda vårt nätverk också lite grann.

Inget hjältedåd, bara små förändringar

Jan: Ja, precis. Men om vi tar tillbaka det, för tesen här är ändå att det var inget hjältedåd.

Caroline: Nej, det var inget hjältedåd.

Jan: Men jag skulle ändå gå tillbaka och säga så här: okej, men vad är det vi har gjort annorlunda? Vad är det som gör skillnaden mellan mig och min kompis, så att det idag är en så pass stor skillnad? Jag skulle väl säga att det är lite som du säger. Att vi började skifta. Att vi ville mer att vår inkomst skulle vara oberoende av vår tid.

Caroline: Ja.

Jan: Definitivt. Att vi började spara pengar. Vi sparade minst 10 %. Grejen är, jag tror så här: vi gjorde ju inte en massa saker som andra människor gjorde. Vi åkte inte på semester de första åren. Vi bodde i en hyresrätt som jag kommer ihåg att...

Caroline: I tolv år.

Jan: I tolv år. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var jättedyr. Vi betalade 6 500 från början.

Caroline: För en fyra i centrala Malmö.

Jan: Ja, och jag tyckte att det var jättedyrt. Det var det, tills jag pratade med en kompis till Magnus. Han sa: "Jan, du är dum i huvudet. 6 500 för en fyra på nästan 90 kvadrat i centrala Malmö."

Caroline: Ja, när vi lämnade var det väl 7 800 eller något sånt.

Jan: Och det var ingen fantastisk lägenhet. Det var inga parkettgolv, utan det var sådär linoleum.

Caroline: Ingen balkong och så. Men det var ju...

Jan: Och det vi gjorde var att vi sparade våra pengar. Eller hur?

Caroline: Ja, och det var väl egentligen inte så att vi tänkte att vi skulle bli sådana miljonärer. Utan det var mest att vi insåg att pengar är ett verktyg för mer frihet.

Pengar är ett verktyg för mer frihet.

Att välja sina utgifter med omsorg

Jan: Ja, och det är egentligen det jag många gånger tänker att jag gärna skulle vilja ge bort till dig som lyssnar på det här. Det handlar verkligen om de små förändringarna. Att över tid kanske sätta upp, som vi hade målet, att alla våra inkomster inte ska komma från vår tid, utan vi vill att våra pengar ska jobba åt oss och sätta dem i arbete. Sätta igång vår pengamaskin, inte ha för stora utgifter.

Caroline: Ja, vi hade ju ett ekonomiskt mål. Men jag gillar också en sak som en kollega till dig har sagt, att när man tappar fokus, när man inte gör det som man hade tänkt, låt oss säga att man inte lägger undan 10 % utan man konsumerar de pengarna, då handlar det om att man har förlorat kontakten med visionen. Vi hade ju någon slags ekonomisk vision. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad det var nu, men minns du vad vi tänkte?

Jan: Du ville bara bygga maskinen?

Caroline: Du ville bara bygga maskinen.

Jan: Jag ville bara bygga maskinen, jag ville ha friheten. Men jag vill ändå att detta ska vara värdefullt för den som lyssnar. På något sätt tror jag att det handlar om att bestämma sig. Det vi bestämde oss för var så här: okej, vi vill inte jobba, det finns någonting mer i livet än att jobba 40 timmar i veckan i 40 år och sen kanske inte orka jobba. Det var ändå ett beslut vi tog.

Det andra beslutet vi tog var att istället för att jag ska jobba hårt för mina pengar, så ska mina pengar jobba åt mig. Det var vårt hur. Hur löser vi det där? Sen tror jag att vi ganska snabbt började titta på våra utgifter, vilka utgifter ger oss energi, för att komma tillbaka till det där kreditkortet. Att genuint titta på vad det är som är viktigt för oss. Vi har ju fört koll på varenda utgift vi har haft sedan 2006.

Caroline: Ja, du har gjort det.

Jan: Ja. Varför?

Caroline: Men det är du som har gjort det, Jan. Jag tycker det är jättetråkigt att föra någon slags dagbok över utgifter och så. Men du har varit väldigt duktig på det.

Jan: Men håll ändå med om att jag har varit...

Caroline: Och fått stora insikter i vad vi lägger pengar på.

Att spendera på det som ger energi, snåla med resten

Jan: Ja, för vi har kunnat styra ekonomin på ett helt annat sätt. Sen tror jag nämligen att för varje år som går, så blir den här skillnaden att ha koll på sina utgifter, att bara välja sina utgifter med omsorg, viktigare. För det är ändå inte så att vi har snålat. Vi har lagt hur mycket pengar som helst på restaurangbesök, till exempel. Vi har varit på Noma, vi har varit på trestjärniga Michelin-restauranger som kostar som en weekendresa att gå på. Men då har vi gjort det för att det har gett oss energi. Eller hur?

Det där tror jag också är viktigt. Att verkligen autentiskt... Det är också en framgångsfaktor som jag vet att många läsare och lyssnare har återkommit med. Han köpte den där bilen när han var 20, insåg att den kanske inte gav någonting, och sen har han haft en gammal bil. Han berättade igår att i 19 år körde han runt med en Opel. Han sa att han sparade så sjukt mycket pengar. Alla hans kompisar hade BMW-bilar, dyra bilar, och han körde runt i en Opel. Och de bilarna var sannolikt belånade. Idag kan han köpa vilken Ferrari han vill, men nu behöver han inte den där Ferrarin. Det där tror jag också handlar om att man är aktiv med sina val. Man väljer sina utgifter. Det tror jag absolut.

Caroline: Det handlar ju också för honom om att se hur mycket den här bilen kostar honom, om han hade köpt en BMW.

Ränta på ränta kontra ackumulation

Jan: Ja, precis. Och där tror jag, och dessutom så tror jag nästa grej som jag faktiskt haft turen att fatta tidigt, det är ränta på ränta. När jag pratar med många människor om ränta på ränta, så är min upplevelse faktiskt att de flesta människor blandar ihop ränta på ränta med ackumulation. Jag säger så här: okej, men om jag sparar en tusenlapp i månaden, så har jag 12 000 på ett år, 24 000 på två år, 36 000 på tre år och så vidare. Då tänker man att det är det som sparandet går ut på. Men då har ju inte pengarna börjat jobba, utan man har bara samlat pengarna på hög.

Ränta på ränta är ju att när du har till exempel 100 000 och du har 10 % ränta, då växer de 100 000 till 110 000. Sparar du 100 000 till andra året, då har du 200 000 som du har sparat själv. Men pengarna har också jobbat ihop 10 000 plus 10 000, eller 20 000 då andra året. Just det här med ränta på ränta, att låta pengarna jobba åt en själv, det tror jag är jätteviktigt.

Det finns något sånt här citat på nätet: antingen så fattar du ränta på ränta, och då betalas ränta på ränta till dig. Eller så fattar du inte ränta på ränta, och då är det du som betalar till någon annan.

Antingen så fattar du ränta på ränta, och då betalas den till dig. Eller så fattar du inte ränta på ränta, och då är det du som betalar den till någon annan.

Sätt igång idag, inte för tio år sedan

Jan: Jag tänker att det är mycket det, i värsta fall, man har sett på Lyxfällan. Medan nu, när jag loggar in där och visar på Avanza-kontot, så har det plötsligt växt med 140 000 under 12 månader. Då har ju inte vi gjort någonting för de pengarna, annat än att bara ha dem i fonder.

Jag tänker också att det handlar om att sätta igång idag. Jag träffar ibland människor som säger så här: "Men du vet, detta skulle jag gjort för tio år sedan." Och så är det naturligtvis, det är ju som kineserna säger: bästa tillfället att plantera ett träd, det var 20 år sedan. Näst bästa tillfället är idag. Det där tror jag att ibland kan folk också tycka att det inte lönar sig, att det tar tid, att det går långsamt. Men för guds skull.

Taxichauffören och friheten på ålderns höst

Caroline: Ja, men jag tänker också på en grej som har kommit till mig detta året. Jag kan berätta om en taxiresa som jag gjorde bara för några dagar sedan, som illustrerar den här insikten väldigt väl. Jag skulle åka bara en liten bit här i stan, och jag tar min taxiapp och väntar på taxibilen som ska komma. Taxichauffören är jättesur och frågar hur jag kunde få tag i honom och hans bil, för jag var fem kilometer bort. Han ojade sig, han var kanske 60 någonting, ojade sig över att jag hade bokat hans bil och att det var skitjobbigt för honom. Han ville inte köra bil, han ville inte vara taxichaufför, för det var så dåligt betalt.

Jag bara tänkte: han är 60 år gammal och sitter och har 50 kronor i timmen eller någonting. Det är detta året jag har insett att vi sparar ju inte bara för att kunna ha friheten nu, när jag är 40 och inte ser ut som en dag över 22...

Jan: Tack, den obligatoriska komplimangen.

Caroline: Nej, det handlar också om att jag fattar att jag kommer inte att orka hålla ett tempo som nu, när jag är 65 kanske. Då vill jag kanske kunna ta det lugnt, och jag vill inte känna pressen att behöva jobba 12 timmar om dagen. Jag har inte tänkt på det innan, hur viktigt det är att se att om 25 år så vill jag kunna göra det här och ta det lugnt och vara fri.

Jan: Och det här.

Caroline: Det handlar ju också om att kunna vara fri när man är gammal.

Empatin för de som inte fått kunskapen i tid

Jan: Gud ja, jag tänker ju på det där. Jag la upp ett klipp på Facebook här om veckan, från en rapport om att vara en fattig pensionär i Landskrona. Hon har jobbat hela sitt liv, och nu får hon inte ihop det. Vi pratar ju med andra lite äldre människor som vi känner som ska gå i pension nästa år. Jobbat i 40 år, får ut 15 000 i pension innan skatt. Och som den här taxichauffören. Jag får så mycket empati, att jag hade unnat dem...

Caroline: Man hade unnat honom och de här andra människorna den kunskapen lite tidigare kanske.

Jan: Ja, precis. Till exempel om man tar pension. Jag läste någon sån här artikel som skämtar: du behöver inte tänka på din pension förrän du är 64. Det räcker att du börjar spara då. Du behöver bara spara 12 gånger din årsinkomst och få 25 procents avkastning. Då blir man så här: nej, du vet, det är nu, det är nu när man är 20, 30, 40, kanske 50, det är nu man behöver göra de där förändringarna i sin ekonomi och kan få ränta på ränta.

Caroline: Ja, precis.

Två bilar och två grader

Jan: Det är ju det jag skulle säga till min kompis. Jag önskar verkligen att de hängde på mycket mer av de här grejerna. För när vi började var det till och med så att startläget var samma, men just ränta på ränta gör ju att skillnaden blir så mycket större för varje år. Det här gapet bara ökar jätte-, jättemycket mer. Eftersom det inte bara är att liksom...

Caroline: Det blir som två färger som går två grader från varann.

Jan: Ja, men precis, precis. Ja, men skitbra. Arne använde faktiskt en annan metafor igår. Han sa så här: det är som två bilar som kör, den ena kör 105 km/h, den andra kör 110 km/h. I början är det ju ingen skillnad. Den ena går lite lite fortare än den andra. Men så här, 10 timmar senare, då ser ju inte ens den där som kör 110 km/h den andra i backspegeln. Så stor...

Vad ska man rekommendera? Steg ett: vad vill du?

Caroline: Men vad skulle vi kunna rekommendera människor som är sugna på det här att göra lite varje dag egentligen? Alltså, just det där med att köra 110 km/h istället för 105 km/h.

Jan: Jag tror att det handlar om att göra ett par olika steg. För det första tror jag att det handlar om att verkligen titta på: vad vill man? Vad är målet? För oss var det ganska tydligt, vi vill inte jobba hela livet, vi vill ha friheten. Vi vill inte råka ut för, precis som du berättade med den här taxichauffören. När jag pratar med andra människor brukar de säga att de vill ha mer tid med familjen, mer tid med sina barn, mer tid med sina vänner. De vill kunna engagera sig i det de brinner för, eller starta ett projekt, eller starta eget, eller resa jorden runt, eller vad det nu än är.

Steg två: ha koll på utgifterna och bryt sambandet tid–pengar

Jan: Sen tror jag att nästa steg faktiskt handlar om att ha koll på utgifterna, och att faktiskt titta på vilka utgifter som ger mig energi. Också, för att koppla det till det här med att ha en dröm, att kunna avvara det där. Man kan åka med den här Opeln som är tio år gammal, istället för att behöva ha den senaste modellen. Att veta: jag kör en billigare bil nu, trots att jag skulle kunna ha en finare, för att jag vill kunna spendera tiden med barnen, för att jag vill kunna resa.

Sen tror jag att det verkligen också handlar om att inse att man kan bryta det här sambandet mellan tid och pengar. Att det finns människor, som vi och många, många andra, som tjänar mer pengar på sina pengar än vad man tjänar på sin tid. Till exempel att skriva bok, eller blogga, eller ha en hyresfastighet eller någonting liknande. Det har ju till exempel några av våra kompisar gjort. De hyr ut sitt hus på Airbnb och flyttar ut till sin sommarstuga under perioder. Eller Anna och Fredrik, som köpte ett hus med två lägenheter och flyttade in i den ena och hyrde ut den andra. Eller Elisabeth, som köper ett litet hus och gör om det till kollektiv och hyr ut det. Det finns ju massa sådana här lite annorlunda grejer. Jag tror att man behöver våga det.

Caroline: Du hade ju något bra exempel på någon tjej som gick kurs hos er på Balansekonomi, och hon var ju konstnär. Hon förstod inte hur hon skulle tjäna pengar på sin konst egentligen. Vad var det hon gjorde? Hon hyrde ut.

Jan: Hon hyrde ut sin konst, och började tjäna pengar på det. Det är ju jättekul, för då är det inte tiden som ger pengarna, utan det är konsten som genererar det där. Så det var väl första gången jag brukar säga att konsten genererar pengar.

Caroline: Det kan göra det.

Steg tre: investera i dig själv

Jan: Jag tror att det handlar om att börja försöka tänka utanför boxen. Att inte göra det som alla andra gör. Sen tror jag också att det handlar mycket om utbildning. Att lyssna på poddar, lyssna, gå på utbildning. Vi pratade om det igår kväll när vi träffades. Av de 120 personerna som var på Carvastus kurs här i Malmö, så hade egentligen ingen av dem behövt den, utifrån perspektivet att de tjänar bra med pengar. Man önskar ju att det var alla de andra som kämpar och sliter där ute, som hade fått den här kunskapen. Att börja spara, börja med fonder, börja med det här långsiktiga sparandet. Så jag tror verkligen på att investera i sig själv. Jag tror det är svårt för många.

Caroline: Jag tror faktiskt det är svårt för många också, just det där med att inte veta att man inte vet.

Jan: Ja.

Caroline: Man måste ju ibland chansa att hoppa på någon kurs som kan verka lite intressant. Det kan vara ekonomi, eller det kan vara något annat. För man vet aldrig vad man kan få av det.

Jan: Precis.

Caroline: Det var ju inte fel med Arne som gick kursen kanske, om jag får uttrycka det så. Den kunde ju kanske gett någon annan, som inte vet så mycket om ekonomi, mer.

Var femte saknar buffert: börja idag

Jan: För jag tänker att det är många som verkligen kämpar i sin ekonomi i Sverige. Jag såg så här, att var femte person inte har 11 000 kronor...

Caroline: I sin buffert.

Jan: De har inte 11 000 för en oförutsedd utgift.

Caroline: Nej.

Jan: Så att verkligen... Om jag ska säga en sammanfattning, sista gången fem-punktslistor: skapa ett mål, ett varför, ett inspirerande som kan vara ett svar på frågan "varför ska jag avvara någonting idag, varför ska jag göra den här förändringen, varför ska jag göra någonting som ingen av mina kompisar gör?" Sen skulle jag säga: håll koll på utgifterna, lägg undan sparande, som vi alltid säger, 10 % till dig själv. Spara långsiktigt. Skit i att du skulle gjort detta för 10 år sedan, för 20 år sedan. Börja idag. Börja det här sparandet, så att du börjar bryta det här sambandet mellan tid och pengar. Låt dina pengar jobba hårt åt dig, istället för att du jobbar hårt åt dina pengar.

Investera i dig själv, var inte ensam

Jan: Sen tror jag så här, faktiskt, det som vi har gjort mycket: investera i dig själv. Läs böcker, lyssna på poddar, följ bloggar, gå på kurser. Gå på kurser, ställ frågor, känn dig inte ensam i det här. Vi människor gör som de vi umgås med. Och det är verkligen så här: någon annan har garanterat redan uppfunnit det hjulet som du vill uppfinna. Bara att be om hjälp. Det är helt okej att inte veta. Och jag tänker så här, nästa gång behöver vi verkligen ta nya frågor och svar.

Caroline: Jaja, absolut. Vi har många frågor och svar som ligger på lut.

Jan: Ja, vad bra.

Caroline: Men det här är faktiskt en fråga som återkommer på din blogg under frågor och svar ganska ofta. Människor som är i olika åldrar, 18 eller 30 eller 45, som vill veta hur de ska komma ur, vad ska man säga, ekorrhjulet. Så på sätt och vis har vi ändå svarat lite grann.

Jan: Jag tror att vi kommer få möjlighet att komma tillbaka. Så tack så hemskt mycket, som vanligt, för att du lyssnar på oss, eller tittar på det här avsnittet på YouTube, eller läser om det på bloggen. Och så hoppas jag att vi kan komma tillbaka under veckan eller nästa söndag.

Caroline: Ja, absolut. Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerheten!