Jubileumsavsnitt #100 – intervju med Ola Selmén

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. En enda läsarfråga kvar i Tombolan
2. Intervjun är inspelad i bil och trädgård
3. Bilen som havererat – den klassiska frågan
4. Två teman för dagen: bilen och den inre trädgården
5. Att inte göra som alla andra
6. Hyresrätt, gammal bil och vatten i källaren
7. Egensinnighet och att agera ut
8. Studentlivet och piratservern i garderoben
9. Evakueringsmiddag i källaren
10. Framme vid trädgården – hur podden började
11. När de stänger av mitt i ett avsnitt
12. Ansvaret som följer med räckvidden
13. När klimat och FIRE väckte ilska
14. Vad är roligt med privatekonomi?
15. Klimatångest och konsumtion
16. Vad ska man egentligen med pengarna till?
17. Pengar som ger tid tillsammans
18. Att hitta formen som arbetspar
19. Bulle med bulle och en present
20. Securitas i Avanzas källare
21. Vad frihet betyder för Jan och Caroline
22. I mammas uthus – Wall Street i Malmö
23. Den inre trädgården – när pengarna inte räckte
24. Personlig utveckling och beteenden som ogräs
25. Rädslan för känslor och uppväxten
26. Pengar som den ultimata kudden
27. De billigaste utbildningarna gjorde störst skillnad
28. En ny generation och synen på pengar
29. Rör podden mot etiskt hållbart sparande?
30. Påverkan: 200 miljoner kronor mot brev till Amnesty
31. Miljöproblematik och fattigdom – Better Globe i Kenya
32. De rika står för utsläppen
33. Vad gör Jan om tio år?
34. Finansminister om tio år?
35. Blandade marängor – att gödsla den inre trädgården
36. Carolines inre trädgård och kvällarnas rutiner
37. Tio över nio och småbarnsföräldrar
38. Kontraster: djungelbungalow och lyxhotell
39. Vem blir man när det är kamp?
40. Läsarfrågan: hur mycket pengar har ni?
41. Vinylskivan och avslutningen
42. Högt över havet – tack för avsnitt 100

En enda läsarfråga kvar i Tombolan

Ola Selmén: Frågorna fick jag mejla till dig. Och sen lade jag ner alla frågorna i den här tombolan som är på långtidslån av SVT. Och sen tog jag ut och slängde alla frågorna utom en. Här kommer den. All right. Och då undrar vi så här, från Adam: hur mycket pengar har ni?

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Då var vi här. Ja, avsnitt 100. Vi funderade jättelänge på vad vi skulle göra i det här avsnitt 100.

Caroline: Om vi skulle göra något speciellt eller...

Jan: Ja. Och sen fick vi tips av er lyssnare och tittare att kan inte ni bli intervjuade? Och vi frågade efter läsarfrågor. Så vad vi har gjort är helt enkelt att vi har bjudit in en god vän, Ola, som är en av Sveriges mest erfarna programledare på radio. Han har varit förband på Melodifestivalen. Och Ola är den som intervjuar oss. Det roliga med Ola är att han har lyssnat på alla våra hundra poddavsnitt. Och det var roligt, för han sa också: kan vi inte ta in lite läsarfrågor? Så vi har fått in nästan hundra läsarfrågor. Och det är roligt.

Caroline: Är det bara rasslade in?

Jan: Det är bara rasslade in läsarfrågor. Och det roliga är att han använder en. Så det här avsnittet är...

Caroline: Avslöjade du det?

Intervjun är inspelad i bil och trädgård

Jan: Ja, men det... Strunt samma. Det här är en intervju av oss och en läsarfråga, helt enkelt. Och jag vill bara kort säga att det här inte är gjort i studion heller. Nej, Ola var sådan att han skulle ta oss på en resa till den inre trädgården och i den berömda bilen. Så det här är en intervju som är gjord i bil och i en trädgård. Så ljudkvaliteten är inte lika bra som den är hittills i avsnittet, eller som du är van vid. Så jag hoppas att det är okej.

Caroline: Men vi ska säga vilka som är med också. Det är du och jag. Och sen är det Ola Selmén, som man kan höra i P4 vanligtvis. Och så är det hans vän Nick bakom kameran.

Jan: Ja, det är han som har gjort hejmonika.

Caroline: Visade sig under intervjun.

Jan: Så han filmar, stackaren.

Caroline: Hejmonikalåten. Ja, han filmar. Han är väldigt smidig i framsätet när han filmar. Och sen har vi Magnus.

Jan: Som är en av mina äldsta, eller våra äldsta, vänner. Han har varit vän till familjen sedan 20 år. Gudfar till våra barn. Så han är också med och kommenterar saker. Det här är helt annorlunda. Vi berör ekonomi, livet, personlig utveckling, klimatet, våra hundra avsnitt, podden. Det här är ett lite annat avsnitt, men jag tänker så här: är det det hundrade avsnittet så kan man väl få unna sig det. Vi lämnar över till Ola.

Bilen som havererat – den klassiska frågan

Ola Selmén: God dag och varmt välkomna till avsnitt nummer 100 av RikaTillsammans-podden. Hallå, vilken oerhörd ära att få leda det här hundrade avsnittet. Vi måste bara filma in Bolmesons bil där. Det här klassiska samtalsämnet i RikaTillsammans-podden, där ni har gått mycket tankar fram och tillbaka om ni skulle köpa den bilen eller inte. Men idag har den havererat. Caroline, utveckla vad som hände med bilen.

Caroline: Det är något med fläkten. Det har varit så länge.

Jan: Fläktmotorn är sönder, och tydligen är den gömd bakom instrumenten. Det skulle kosta 10 000. Det överväger en väsentlig procentandel av bilens värde. Så vi tackade nej till det.

Caroline: Nu åker vi i Magnus bil.

Jan: Ja, Magnus är med. Magnus är min bästa vän sedan 20 år tillbaka, och den som vet alla hemligheter. Gudfar till våra barn. Ja, gudfar till våra döttrar också. Och han hade en ny bil. Det är bra.

Ola Selmén: Men köper du bil en gång om året på inrådan av Caroline och Jan?

Magnus: Nej, varken det. Jag skulle aldrig köpa en bil på inrådan av Caroline och Jan.

Ola Selmén: Varför inte det?

Magnus: Nej, för då skulle jag aldrig haft en ny bil.

Ola Selmén: Just det. Ni har lyssnat och tittat på nästan alla 99 avsnitten. Det är två saker som jag har tagit fasta på. Det ena är bilen, för och emot pengamässigt men också klimat. Ska vi köpa en ny bil? Ja, det ni snackade om.

Caroline: Ska det vara elbil?

Två teman för dagen: bilen och den inre trädgården

Ola Selmén: Ja, precis. Ska vi köpa den? Har vi råd nu eller senare? Det är den ena grejen. Den andra grejen är den inre trädgården. Alltså Jans nykrattade inre trädgård. Så jag tänker att vi ska kombinera de två sakerna idag. Åka bil till er favoritträdgård i det svenska kungariket. Är ni med?

Caroline: Det är fantastiskt.

Jan: Jag tyckte det var lite läskigt och spännande.

Ola Selmén: Men då är man såklart nyfiken på vilken trädgård ni har valt ut, eftersom ni har sonderat Sveriges alla trädgårdar.

Caroline: Caroline, berätta.

Caroline: Vi har valt ut Katrinetorps landeri som ligger här i Malmö. Där gifte vi oss 2009.

Jan: Åtta?

Caroline: Ja, 2008.

Jan: 2018.

Caroline: Var det på talet?

Ola Selmén: Var det på bröllopet och höll ett tal?

Jan: Ja, men jag minns inte om jag höll ett tal.

Caroline: Vi hade ett sånt lunchbröllop.

Jan: Ja, då höll man inga tal.

Magnus: Jag var tyst. Därmed filmade jag.

Jan: Ja.

Ola Selmén: Lunchbröllop, är det något ekonomiskt drag att köra lunchen?

Caroline: Det var väl en kompromiss. Jan ville ha stort, jag ville ha litet och intimt. Jag tänkte att jag skulle ha koll på listan av bröllopsgästerna. 37 stycken. Sen kom det 42. Jag trodde att det var Jan som lade till. Sen gick det upp för mig att du inte har koll.

Jan: Det är väldigt ekonomiskt. I restaurangen blir det 37, och sen kommer det 43. 42. I min ordning. Men det löste sig.

Caroline: Vi gifte oss klockan 11 och sen hade vi lunch. Det var jättetrevligt.

Ola Selmén: Var bröllopsfesten slut lunch dagen efter? Var det så?

Jan: Sen åkte vi iväg, och gästerna. Det var ganska skönt.

Att inte göra som alla andra

Ola Selmén: Hur kom ni på idén med lunchbröllop?

Jan: Vårt behov var att inte göra som alla andra.

Ola Selmén: Jag har ganska många kulturarbetarkompisar och de spelar på bröllop. De brukar säga så här: det finns inte ett enda bröllop där brudparet inte har sagt, vi vill ha ett bröllop som inte är som alla andra.

Jan: Ja, precis.

Ola Selmén: Det är alltid det. Men det här lät ju verkligen som någonting som inte är som alla andra. Och det följer oss in på den klassiska frågan i RikaTillsammans-podden, nämligen: hur konstiga är ni?

Jan: Va?

Ola Selmén: Jan, var så god att smaka på en sådan fråga.

Jan: Jag gör det. Jo, men jag är ganska högt. Typ 8, 9, 10. 9 på en tiogradig skala.

Caroline: Är det inte som att du vill vara lite speciell?

Jan: Tack, Caroline. 10 av 10 på konstigt.

Caroline: Du tvättar dig och sånt.

Jan: Men var går gränsen? Gör han det, Magnus?

Magnus: Det gör han. Det var någon fråga kring det när vi bodde i lägenheten. Vi delade lägenhet en kort tid.

Jan: Ni är tre, eller?

Magnus: Nej, jag och Magnus.

Caroline: Det gjorde vi, och då hade vi synpunkter kring varandras tvättningar och hur ofta man duschade. Man tvättade ansiktet på kvällen innan man gick och la sig.

Magnus: Det gjorde inte jag, och allting.

Caroline: Ja, men gör inte det igen.

Magnus: Men jag duschade nog inte så ofta.

Ola Selmén: Var det för att spara pengar som du inte duschade så ofta?

Magnus: Det var nog för att det fanns andra roliga saker att göra.

Ola Selmén: Det var när vi var studenter.

Hyresrätt, gammal bil och vatten i källaren

Jan: Jag tänker väl så här att jag alltid försöker ha min egen väg. Det är väl ändå ganska konstigt. Tittar man på alla kommentarer som vi ibland får så är det väl ganska konstigt det vi har valt. Att bo i hyresrätt valde vi länge. Gammal bil. Att vi inte köpte bostadsrätt. Att spara. Att ha vatten i källaren ifall kriget kommer.

Ola Selmén: Har ni det? Hur mycket?

Jan: Nästan 200 liter.

Caroline: Så du kan döpa honom i det.

Jan: Ja, precis. Men det måste man byta ganska ofta. Var sjätte månad måste man rotera det.

Ola Selmén: Vad gör du då med det gamla vattnet?

Jan: Det kan man hälla ut i trädgården. Konserver och sådana... Det är den här rädslan som jag har haft i alla år. Tänk om det skiter sig.

Ola Selmén: Okej, rädslan och...

Jan: Ja, precis. Man har en hemförsäkring som man betalar tusenlappar för. Man köper konserver som håller i 25 år. Även om de kostar 10 000, utslaget på 25 år blir det ganska lite pengar per år. Och så är man safe. Problemet är ju så att...

Ola Selmén: Sverige släcks ner.

Jan: Ja, precis. Men det tar ju aldrig slut.

Ola Selmén: Nej, det finns ingen yttre gräns för den rädslan.

Caroline: Sen kan man ha solpaneler... Du pratar väldigt mycket om din rädsla. Men du har ju annat som driver dig, där du är liksom driven av något annat än rädsla.

Jan: Ja, men jag gillar ju frihet. Att vi hjälper människor, till exempel. Det är ju det vi gör genom podden. Det är ju inte konstigt.

Jan: För de flesta vill det.

Caroline: Men jag tänker att vi pratar väldigt mycket om din rädsla igen.

Jan: Ja, men det är för att den har varit en stor del i mitt liv.

Caroline: Mm.

Jan: Tänker jag.

Egensinnighet och att agera ut

Caroline: Jag gillar att jag är konstig.

Jan: Okej.

Caroline: Men vad är det som är konstigt med mig?

Jan: Vad skulle du säga då?

Caroline: Nej, men att du är lite egensinnig.

Jan: Okej.

Caroline: Och jag är nog också egensinnig. Men jag tror att du agerar ut mer på din egensinnighet.

Jan: Okej. Du håller med i ditt eget huvud?

Caroline: Ja, jag håller med i mitt eget huvud och har inre konflikter.

Jan: Okej.

Caroline: Du agerar mer ute och gör det som du vill här i livet.

Jan: Ja.

Magnus: En sak jag har tänkt mycket på vad det gäller Jan tidigt också, var att vi berättade ofta om problem vi kände och så. Det är en speciell egenskap för Jan. Jag känner inte jättemånga personer som delar med sig så mycket av känslor och sådana där kanske inre konflikter som man har. Vilket då för min del gjorde att jag också gjorde så. Det gör jag som vänner ibland fortfarande när det är någonting. Man behöver liksom inte lägga band på sig i hur man berättar hur man känner. För det kan man göra fritt.

Jan: Och vi kan prata om pengar. Och så är det också så att det inte finns ämnen vi inte pratar om.

Magnus: Eller? Eller tystnad. Nej, det tycker jag inte det finns.

Jan: Jag tror inte ni pratar om era sexliv.

Ola Selmén: Okej, det har ni. Du skulle bara veta. För alla som är under 15 år, håll för ögon och öron. Här kommer Magnus och Jan bara kort gå igenom sina sex- och alldagsbitar.

Studentlivet och piratservern i garderoben

Magnus: För min del blev det inte så mycket i den där studentlägenheten, för Jan var uppe hela nätterna. Och så satt vi vid datorn. Och så helt plötsligt försvann ens internet. Så inte ens det fick man ibland. För då hade Jan kopplat fel.

Jan: Alltså, okej. Det här är ju så här. Jag höll ju på att bli relegerad från Lunds universitet också.

Ola Selmén: På grund av era sexvanor.

Jan: Nej, på grund av sexvanor. På grund av att... Internetvanor.

Ola Selmén: Internetvanor.

Jan: För att helt plötsligt en månad så stod vår lägenhet för 65 procent av trafiken i Lunds universitet. De har typ 40 000 anslutningar. Men då hade vi satt upp en piratserver i garderoben. Sen kom de på det, och jag försökte ljuga och ladda ner Linux-distributioner.

Ola Selmén: Det är ju fritt.

Jan: Flera hundra om dagen. Sen fick jag en varning, och det är väl preskriberat, Magnus?

Ola Selmén: Vi kanske ska köra till Lund och be om ursäkt.

Magnus: Det måste väl vara preskriberat? Jag vet inte i vilken mån det var ett brott över huvud taget.

Caroline: Jo, men det var innan det blev olagligt.

Jan: Framför allt var det piratkopierade filmer. Sen var det ingen annan som kunde använda internet. Men sen såg Lunds universitet mellan fingrarna. Jag och en kompis fick driva det här med Lunds universitets tysta tillåtande. Faktiskt.

Caroline: Säg det.

Caroline: Jag tänker att det här kommer bli jobbigt för Lunds universitet.

Ola Selmén: Nej, det kommer mer än tio år senare. All reklam är bra reklam.

Evakueringsmiddag i källaren

Ola Selmén: Men nu har vi snackat lite här, fru Bolmeson, nu är fru Bolmeson här på temat konstig. Vi tänker nog hugga tag i det. Är det du som, när ni har fyllt på det här förrådet i källaren, bjuder vännerna på någon slags evakueringsmiddag?

Caroline: Jag har haft en evakueringsmiddag en gång. Då provade vi olika färdigmat som man har.

Ola Selmén: Var det gott? Vilka som var godast.

Caroline: Det var ingen som var god.

Magnus: Var det någon som kom på den? För jag var inte med.

Caroline: Vi visste att du inte gillar sådana. Ris och curry.

Ola Selmén: Jag gillar att vara i Bolmesons källare.

Caroline: Det var sådana vänner som jag gillar att vara ute och vandra med.

Ola Selmén: Det är sådana vänner vi gillar. De riktiga vännerna. Eller inte de som kör runt i bil. Nu är vi på avsnitt 100 av RikaTillsammans-podden. Om man ska se de första 99 avsnitten som en global aktieindexfond, vilka har varit de här? Vi pratar om de fyra hinkarna, och så blir det de trygga avsnitten. Har ni då hink 4, den experimentella hinken? Vilka avsnitt känner ni har stuckit iväg? Vilka har varit de mest...? Ska du börja, Caroline?

Caroline: Den inre trädgården var att sticka iväg. Vad har vi gjort mer som har varit utanför boxen?

Jan: Klimatavsnittet.

Caroline: Också en bomb.

Jan: The bomb. Jag skulle säga... Lite såna här, när vi bjöd in Moa och pratade om att pengar inte är allt, utan pengar är bara en förstärkare.

Caroline: Sen hade vi det där FIRE-avsnittet som fick mycket uppmärksamhet. Där kändes det också att, har vi tömt ut det ämnet? Vad sa vi egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vi kanske återkommer till det.

Framme vid trädgården – hur podden började

Ola Selmén: Det kanske blir tillbaka. Nu är vi framme. Kolla här nu. Nu ser man spillrorna av Bolmesons bröllopsfest. Det är bara det som är kvar. Det lilla huset här. Innan var det ett stort hus.

Jan: Nej, det ligger bakom det här.

Ola Selmén: Har det blivit som ni trodde när ni drog igång den här podden?

Caroline: Nej, verkligen inte. Du skulle bara filma lite. Du gjorde det framför våra fönster och det blev aldrig bra med ljud och ljus. Du skulle ta frågor från bloggen. Du skulle bara filma lite. Vad hände sen? Jag skulle bara hjälpa dig lite.

Jan: Det var så här faktiskt.

Caroline: Det var inte meningen att det skulle bli en stor podd.

Jan: Så här var det. Jag gillar att skriva långa artiklar. Typ 10 000 ord, som är kanske 25 A4-sidor.

Ola Selmén: Gillar folk att läsa?

Jan: Ja, folk läser det. Det kom till mig en kille som mejlade: Jan, jag älskar dina artiklar, men jag har dyslexi. Det här har tagit mig fyra heldagar att läsa. Jag fick empati, och då sa han: kan du inte bara sätta dig framför en iPhone och prata in vad artikeln handlar om? Så jag började göra det. Men sen insåg jag att det är ganska drygt att fråga: Jan, vad tänker du om indexfonder? Jo, jag tänker så här. Man pratar med sig själv.

Ola Selmén: Det gör jag mycket. Men det är min konstighetsgrej. Vi släpper dig.

Jan: Då bad Caroline in: kan inte du bara ställa frågorna? Då började du ställa frågor.

Caroline: Sen svarade Jan inte ordentligt. Så fick jag ställa följdfrågor och du blev irriterad och jag blev irriterad. Men sen hittade vi efter ett tag formen, och Jan förstod vem jag var.

När de stänger av mitt i ett avsnitt

Jan: Det har ändå varit bra för oss. Vi har alltså stängt av avsnitt.

Ola Selmén: Är det så?

Jan: Vi har börjat braka ihop i avsnittet.

Ola Selmén: Vad är det som har diskuterats då?

Caroline: I början var det att du tyckte att jag drog ner byxorna på dig. För att jag sa: men varför är det så? Vilka källor har du till det? Och du bara, men du kan inte... Alltså, jag har inte kollat upp det nu. Vi stänger. Och det var inte meningen att dra ner byxorna. Det var bara...

Ola Selmén: Ja, precis.

Caroline: Så får jag ställa följdfrågor.

Ola Selmén: Ja, det är klart. Men det där är spännande. Jag tänker bara lite mer på RikaTillsammans-podden som en global aktieindexfond. Har det ökat med 7 procent lyssnare per månad och avsnitt? Har den följt det?

Jan: Det har ökat jättemycket. Nu på sistone har det varit ganska stabilt. Det är väl ungefär 15 000 som lyssnar på poddavsnitten. Och sen på YouTube så är det ett par tusen, kanske 3 000–4 000, och bloggen har väl nästan 150 000 läsare varje månad. Det är sjukt många. Det konstiga är att ibland har jag jämfört med typ Blondinbella, och hon har en miljon. Sen kommer jag ändå att tänka på det, och för YouTube är det som har lägst, typ 3 000. Sen tänker jag ändå så här, fast 3 000, det är en ganska stor arena om man skulle ta det från det perspektivet. Jag fattar verkligen att det är ett privilegium att kunna få beröra och prata till så många människor.

Ansvaret som följer med räckvidden

Ola Selmén: Också rätt stort ansvar. Tänkte ni det från början när ni körde igång? Att det kommer att vara så många lyssnare som mig som plötsligt bara: oj, man kanske ska spara en slant också i livet. Jag lyssnade var jag blind, typ.

Jan: Från början var det bara för vår egen skull. När jag kommer ihåg det var det så här. Vi hade haft hundra besök på hela månaden. Till att idag är det så mycket, så det är svårt att tänka sig. Men visst är det det, och det märks att jag upplever att vi har blivit försiktigare i vissa rekommendationer, eller att försöka vara tydliga.

Caroline: Ja, men eftertänksamma kring det. Vad står vi för?

Jan: Ja, precis, att vara tydligare. Och där har jag också blivit på sistone mycket att vi hade en period nu innan de senaste avsnitten där jag kände att vi blev mer försiktiga, och det var så här att jurister hade åsikter kring hur vi sa det och vad vi sa et cetera. Då höll vi på att tappa glädjen i det. Men sen på sistone så bestämde vi, för det har varit som när vi gjorde det här FIRE-avsnittet.

Ola Selmén: Vi vet lite om det avsnittet.

Jan: Det är det här med Financial Independence, Retire Early, som är en stor rörelse som handlar om att gå i pension tidigt eller bli ekonomiskt fri. Jag gillar det konceptet, för det har vi jobbat med. Men vi har upplevt ganska mycket att det har kidnappats av extremsparare. Och så sa jag i någon oeftertänksam stund att det känns som att det mest är 20-åringar utan familj som på sitt första jobb sparar 80 procent av lönen. Jag sa att det är fantastiskt. Och det funkar inte lika bra när man är 45 med två barn och hus och bil på det sättet.

Ola Selmén: Vad hände då?

Jan: Folk gick bananas. Alltså hatmejl.

När klimat och FIRE väckte ilska

Ola Selmén: Alltså blev de personligt kränkta?

Jan: Folk blev jättekränkta. Men sen till slut så insåg vi att klimatavsnittet var det också jättemånga som blivit upprörda av.

Caroline: Ja, fast det gjorde vi efter att vi hade varit försiktiga ett tag. Och sen kände vi att nej, låt oss nu bara göra det som vi vill. Så då blev det ett klimatavsnitt, för vi kände att det här är också viktigt. Våra pengar påverkar också det här.

Jan: Och jag tror att de som inte gillar en, de kommer inte att gilla en oavsett vad man säger eller vad man skriver. De som gillar en kommer att gilla en oavsett. Jag tror att det är viktigt att man är autentisk med det som är viktigt för oss. Klimatet är viktigt, och de här frågorna är viktiga.

Ola Selmén: Märker ni att landskapet har stannat?

Jan: Ja, det märker vi.

Ola Selmén: Jag känner att vi har något så gott i bilen så jag skulle vilja åka till något ställe till. Jag känner att vi är kvar i bilen. Det är min känsla.

Jan: Ja, men då kör vi. Ska vi köra till nästa ställe?

Ola Selmén: Vad kostar det att gifta sig på det här stället? Det är en väldigt privat fråga.

Jan: Jag tror vi betalade typ 37 000.

Ola Selmén: Per kuvert?

Jan: Nej, gud nej.

Ola Selmén: Kolla, en tjäder.

Caroline: Bättre än ett lyxställe i Thailand. Men nej, 40 000 tror jag vi var förstadda alltihop.

Ola Selmén: Det låter som en rimlig peng.

Vad är roligt med privatekonomi?

Ola Selmén: Då har vi lite grann gått igenom poddens målsättning från början. Vi pratade mycket om RikaTillsammans. Allt som är roligt med privatekonomi. Vad är det som är roligt med det, Caroline?

Caroline: Det är en bra fråga. Jag tycker inte att ekonomi är så kul, utan det är mer så att man kan göra det till ett verktyg. Jag tycker om lyx och om att må bra i livet. Det kostar pengar. Jag ska inte sticka under stol med, men jag tycker inte det är så kul att sitta med siffror och sånt. Det är ju Jan. Du gillar dina Excel-blad och dina kalkyler och framtids... Hur ska det bli nu när vi sparar? Och så spenderar jag pengarna.

Ola Selmén: Vad är lyx för dig, Caroline?

Caroline: Det kan vara att resa till ett trevligt ställe tillsammans ett litet tag. Att bara köpa ekomat. Det är också lyxigt.

Jan: Du gillar ju skönhet. Vi har en kategori i vår budget som heter skönhet.

Caroline: Ja, precis.

Ola Selmén: Vad är skönhet, det du vill...?

Caroline: Det är 4 000 i månaden.

Ola Selmén: Du är också väldigt skön. Var varje krona är 4 000.

Caroline: Det skulle varit jobbigt om du hade sagt: är det sant? Är det säkert? Ja, okej.

Ola Selmén: Ja, just det. Ja, okej.

Caroline: Och bara inte kunnat tro och förstå det här.

Ola Selmén: Var jag lägger 4 000 i månaden? Nej, nej. Här är vi ju ärliga.

Jan: Men sen är du också ganska duktig på att köpa på Tradera och Blocket.

Caroline: Man ska inte betala för mycket.

Jan: Nej, det ska man inte göra.

Klimatångest och konsumtion

Ola Selmén: Men jag har tänkt... I mitt liv har jag jobbat som underhållningsproletär.

Jan: Ja, du är en av Sveriges bästa konferenciärer.

Ola Selmén: Ja, det var sen sagt. Men jag har tidigare jobbat stenhårt väldigt mycket, och sen har jag tagit ledigt och rest långt bort. Ridit på Costa Rica eller något sånt. Bara njutit. Men med tanke på klimatpodden och miljötänket, som jag verkligen har fått som småbarnspappa och med familjen, jag lyssnar på det, så har jag känt att det jag använder mina pengar till, långa resor och konsumtion, kläder och hela det, det känns hela tiden fel nu. Det känns lite awkward. Snacka om, vad ska man ha pengarna till förutom boende och ekomaten? Vad ska man ha pengarna till om man tycker det känns dumt att flyga?

Caroline: Jag skulle inte vilja flyga mer. Då åker man inte till Brasilien på semester. Då får man resa på ett annat sätt som är mer äventyrligt.

Ola Selmén: Med Magnus som chaufför.

Caroline: Ja, med Magnus som chaufför.

Ola Selmén: Jag vet inte, ni har inte listat ut det riktigt.

Caroline: Det var det som var poängen med det avsnittet.

Jan: Vi är inte så himla att vi är något perfekt par i form av det här med klimatet. Tvärtom var min jobbiga insikt att jag är en större klimatbov än de flesta. Inte bara med resandet, utan med de investerade pengarna.

Ola Selmén: Var det 100 000 i klimatet?

Jan: Ja, precis. Det är 3 ton per 100 000 kronor, eller 30 ton per miljon. Har man då 1, 2, 3, 4 miljoner, det är över 100 ton om året.

Ola Selmén: Om man hade 30...

Caroline: Sören sa att vi hade 38 ton per livstid. Om man skulle dra ut det på alla på hela jordklotet... Alla har ju lika mycket.

Vad ska man egentligen med pengarna till?

Jan: Jag tycker att det är en supersvår fråga. Vad ska man med pengarna till? Särskilt om man är så här som vi sa innan, pengarna är ju bara en förstärkare. Det är ju inte lösningen. Jag har inget fantastiskt svar. För oss just nu är det mycket amortering på huset. Vi köpte ett hus för två år sedan. Ett stort och, för att vara Malmö, ganska dyrt hus. Så för oss handlar det egentligen just nu om att amortera delvis. Komma ner till de här 50 procenten. Och sen tror jag att det handlar om att kunna ha en livskvalitet när det är pension. Pension är en sån grej som många missar, att man kommer att få i bästa fall halva sin lön. Även om man har lägre utgifter när man har pension så är det en ganska saftig minskning.

Nick: Nick, hur ligger du till med ditt pensionssparande?

Nick: Rent andligt så ligger jag bra till.

Jan: Andligt?

Nick: Jag mediterar ofta och är snäll mot mig själv. Rent i siffror är det inte så bra.

Jan: Det kan ni ta efter inspelningen.

Nick: Jag håller stängda kuvert.

Magnus: Det handlar om vad man ska göra med pengar. Jag jobbar i byggbranschen som arkitekt. Det enda som är tillåtet att lägga mycket pengar på, det är ju boende. Och det är boendet som slukar folks resurser. Något väldigt. Det är jag naturligtvis glad för, eftersom jag lever av det delvis. Men det är mycket pengar. Det budas och det läggs pengar på nya badrum och kök som rivs ut efter kort tid. Sånt lägger folk mycket pengar på. De som har mycket pengar.

Pengar som ger tid tillsammans

Jan: För oss hamnar det på tid. Vi har valt att Caroline och jag jobbar tillsammans. Det har varit något som vi finansierar. Att ha pengar till att kunna spendera tiden tillsammans, i stället för när du pendlade till Lund.

Caroline: Det är inte samma stress kring hämtning och lämning.

Jan: Att vi inte behöver ha barnen från 7 till 7. Det är också en bra grej.

Ola Selmén: Hur är det att jobba tillsammans?

Ola Selmén: Mina föräldrar jobbade tillsammans. Jag hade ett år i mitt liv där jag hade mamma och pappa. Jag är dubbelpipig lärarson. Bägge föräldrarna på skolan och lillasystern. Så efter att man släppt en fis på tyskan så visste mina föräldrar var man var liksom. Men hur är det, ni jobbar tillsammans?

Caroline: Det var jobbigt i början. Också för att vi behövde lära känna hur vi är. Och hur vi har möten ihop. För att man ska vara proportionell på mötena. Det är ju du som har problem med det.

Ola Selmén: Jag ville bara hångla.

Jan: Ja, precis.

Ola Selmén: Vem gillar att hångla mest då, vet du? Det kan väl vara.

Jan: Men där var det så här, vi hade ett möte och sen plötsligt, mitt i mötet, så fick jag höra att jag inte hade plockat undan i köket. Och då var jag så här, vet du, hur kom det här in i mötet?

Caroline: Jo, men det var ju också för att det var effektivt att säga då.

Jan: Ja, och så var jag helt frustrerad. Hade vi suttit i ett fikarum på ett jobb så hade det här inte kommit upp.

Ola Selmén: Nej, det är inte säkert. Jag har jobbat många år med Nick, och där kan det också dyka upp att jag säger, nu måste jag plocka. Det är klart att det här är en baksida.

Att hitta formen som arbetspar

Caroline: Ja, och det finns många som säger: jobbar ni ihop? Ja, det skulle vi aldrig kunna. Det trodde inte jag heller att vi kunde, men vi hittade formen. Vi var liksom tvungna.

Jan: Ja, precis. Det är jättelyxigt.

Caroline: Häromdagen var det en privat grej, att du skulle kunna visa mig hur man gör med den här utomhus-jacuzzin. Som jag hatar.

Jan: Varför det?

Caroline: Det är jättejobbigt att underhålla den.

Ola Selmén: Men det var perfekt idag.

Caroline: Så jag ville lägga underhållet på Jan. Så sa jag till slut: du får boka möte med mig. Då blev det av, men det kommer att komma. Man blev mer proffs mot varandra.

Ola Selmén: Kan ni ligga i jacuzzin och se när Freja har löpdagen och räkna varv? Kan ni titta in på skolgården?

Jan: Nej, det kan vi inte. Men alltså, den där bubbelpoolen. Jag vet inte. De flesta har tyckt att det är en bonusgrej. För oss har det... Vi har inte haft den på över ett år.

Ola Selmén: Hade jag vetat att ni hade en jacuzzi-bubbelpool så hade en intervju genomförts i vattnet.

Jan: Nej, det hade det inte. Avsnitt 200.

Ola Selmén: Ja, det är det.

Jan: Och då kan det vara. Vår vän Filip, han säger alltid så här: bubbel i bubbel.

Ola Selmén: Ska man ha.

Jan: Ja, det ska man ha.

Ola Selmén: Vad sa du när du sa?

Nick: Jag tänker på bull i bull.

Bulle med bulle och en present

Ola Selmén: Ja! Bull i bull. Vi har ju fika med oss. Jag har köpt skånsk telefonbordsfika. Bulle med bulle. Det ligger bak. Det ligger ju här förresten. Det är också en avsnitt 100-present.

Caroline: Oj, vad fin. En spettkaka.

Ola Selmén: Grattis på 100 avsnittet.

Caroline: Tack så mycket.

Ola Selmén: Du förde oss in på nästa samtalsämne. Ni känns ganska ensamma i Skåne med att ha en ekonomipodd. Är ni det?

Jan: Ja, det är vi nog. Det är nog den enda. De flesta andra är nog i Stockholm.

Caroline: Det är ingen i Norrland heller väl?

Ola Selmén: Nej, inte vad jag vet. Men hur är det att vara... Hur är skåningen och Malmö? Ni är ju lite utanför.

Jan: Vi är ju det svarta fåret. Jag såg om ni hade 18 nya redaktörer för ekonomi. Det var en massa bloggare och inte vi. Men det är helt okej.

Caroline: Vi gillar ju det. Vi är inte så imponerade av Stockholm.

Jan: Nej.

Caroline: Nu kommer det att ta dem.

Jan: Nej, nej. Jag tror att det är ganska bra. Vi är ju inte den typiska ekonomipodden. Vi pratar om att sparande ska vara långsiktigt och tråkigt. Medan de flesta andra har det som ett brinnande intresse och hobby. Vi pratar mycket om de här andra sakerna också. Så det är helt okej. Jag tror att många av de andra, nu kommer mina fördomar här, det är ju för de avintresserade till de superintresserade. Vår är mer för den vanliga människan som har ett vanligt liv bredvid. Jag har inte tid att gå på alla aktiespanarträffar och bolagsstämmor. Jag går inte igång på en bolagsårsredovisning innan jag somnar.

Caroline: Nej.

Jan: Det är helt okej. Sen har jag träffat många av de andra, och de flesta är jättetrevliga människor. Vi har haft roliga episoder.

Securitas i Avanzas källare

Caroline: Vem träffade du?

Jan: Jag och Nicklas Andersson, investeraren. Vi skulle spela in ett avsnitt. Avanza har sin studio i källaren.

Caroline: I er källare?

Jan: Nej, bland konserverna. När vi spelade in var det en fredag kväll. När andra människor gått hem satt jag och Nicklas i källaren. Det gick så långt att larmet gick. Sen kom Securitas-vakten och sa: vad gör ni här? Vi poddar i källaren på Avanza.

Ola Selmén: Du är nu släppt, tydligen, eftersom du är här nu. Om vi då går in lite grann. Ska vi ta ett litet ryck? Jag var ju på en av de här RikaTillsammans-after worken. I Malmö.

Jan: Ja, men FickaTillsammans.

Ola Selmén: FickaTillsammans, ja precis. Och då var det två människor. En som heter Arne. Nu måste jag kolla vad han hette. Arne Talving.

Jan: Exakt.

Ola Selmén: Och Marcus Hernhag, som har släppt boken Den enkla vägen: bli rik och fri med aktier. Och sen lite grann på temat då, fredag kväll och sitter inlåst där i Avanza-källaren och gör en podd. Så berättade Arne att han varje fredag satt och fyllde i olika siffror. Flera hundra nyckeltal. Och då tänkte jag, alltså att bli fri, så tänkte jag att det är, i min värld, så långt ifrån frihet man kan komma. Vad är liksom frihet för er?

Vad frihet betyder för Jan och Caroline

Jan: Ja, men frihet för oss är väl att kunna välja. Välja själva. Kunna välja om vi tar jobb, när jag jobbar, med vem jag jobbar, när, varifrån. Ett sätt att inte vara begränsad. Det är frihet. Som att vi spelar in det här en fredag, mitt på dagen.

Ola Selmén: Och där sticker det också lite ut från resten av gänget. Som jag har förstått det, passivt sparande och så. Medan resten av gänget är lite mer på hugget.

Jan: Vi pratar krasst fyra timmar per år max. Ska man lägga på sin ekonomi.

Ola Selmén: Det känns rimligt.

Jan: Ja, förlåt. Många andra är typ fyra timmar om dagen. Eller fyra timmar i veckan. Så kan det vara om man har det som hobby.

Ola Selmén: Länge leve lag Bolmeson. Nu är vi framme hos en ljuvlig människa.

Jan: Ja, vi har kommit. Hon är nog på sitt jobb. Det här är mitt, vad ska man säga, fädernehem eller vad säger man? Bolmesonhemmet. Så heter det.

Ola Selmén: Ska vi köra vidare i den här inspelningen i Bolmesons moderskeppsträdgård? Kan vi köra in en där? För jag är med bulle med bulle och lite fika. Här inne.

Jan: Jag har inga nycklar.

Ola Selmén: Ni kollar ju på att klappa ihop därifrån.

Jan: Det gör vi. Ut ur bilen. Det går bra.

I mammas uthus – Wall Street i Malmö

Ola Selmén: Nu är det alltså i mammas uthus. Det här var oväntat. Jag har inte planerat det. Men nu är vi här i alla fall. Inser hur chockad hon kommer att bli när hon har lyssnat på det här poddavsnittet. Men nu är vi i trädgården. Sen har jag försökt vara lite Wall Street. Ser det verkligen ut så?

Jan: Varför Wall Street?

Ola Selmén: Jag tänkte, det stod i morse vid min garderob, blöjor och allt runt omkring. Så tänkte jag bara, jag måste i alla fall klä mig så att det ändå ser lite ekonomi ut. Man kan i alla fall ana att det här är en karl som har full koll på sin ekonomi.

Magnus: Det skär sig inte mot Jans mammas spetsiga gardiner och hennes uterum.

Ola Selmén: Nej, men det här är ju ett ekonomiskt inrett uthus. Och nu är vi alltså i Jans mammas trädgård. Är Jan lik sin mamma? Jag tror du ska säga att Jan är lik sin mammas trädgård.

Magnus: Jan är ganska lik sin mamma på en del vis. Kanske inte jättemycket utseendemässigt. Du är ju man. Men det finns vissa drag som finns. Orosdraget.

Ola Selmén: Det där gamla eländet. Nu, tänker jag, när vi är i trädgården, fastnar vi rakt in i avsnitt 94. Den inre trädgården, Jan. Hur gödslar du din inre trädgård?

Den inre trädgården – när pengarna inte räckte

Jan: Gud, alltså jag... När jag första gången fick höra talas om det där med inre trädgård så var min tanke: vilken jävla trädgård. Och i perioder känns det väl så. Liksom så här, den där trädgården är ett nödvändigt ont.

Caroline: Men hur skulle du beskriva det för dem som inte vet? De som också tänker så här, vilken jävla trädgård är det nu de pratar om?

Jan: Nej, men jag tror att för... Alltså är det det inre livet? Nej, men för mig var ju liksom hinten, som jag brukar säga, det där med sparandet. Att okej, livet blir bra när jag har 20 000. Och sen var det så här, ja, livet blir bra när jag har 50 000. Det blir bra när jag har hundratusen. Och så märkte jag att det tog aldrig slut. Pengarna därute gav inte den känsla som jag trodde att de skulle ge.

Magnus: Trädgården som begrepp är ju en bra metafor. Eftersom en trädgård är lite grann som livet självt. Det tar lång tid med en trädgård. Man har kanske en idé. Man planterar någonting som sen dör, för man glömde vattna. Nästa gång man planterar så vattnar man kanske. Så blir det någonting. Men det blir ändå aldrig riktigt som man tänkt sig, utan det är lite grann att forma någonting. Det växer lite som det vill också. Och så finns det ogräs. Men många, många, många gånger kan man koppla av och ha det väldigt fint i sin trädgård och njuta av det. Och många gånger svär man över hur man kunde vara så dum att göra så, så det blev ogräs. Man har dåligt samvete för sin trädgård. Man skyller på någon annan också för att det är ogräs. Ja, för det är i grannens trädgård som ogräset har fått gå till syndabock. Så det finns ju många liksom...

Personlig utveckling och beteenden som ogräs

Caroline: När du säger det så har vi ju ändå gått och gjort väldigt mycket personlig utveckling. För vi har visst ogräs och vi har vissa grejer som vi undrar, så kan man plantera det. Det är beteenden som skulle gagna oss bättre.

Jan: Jo, men så är det. Men för mig var det, jag var nog väldigt pragmatisk från början. För jag insåg ganska snabbt att min ekonomi, eller mina pengar, är ett resultat av mitt beteende. Att det är liksom 20 procent som är det tekniska. Okej, vad är en fond, hur funkar en fond, vad köper du en fond, vad funkar. Men sen är ju sparande och pengar känslomässigt i allra högsta grad. Och så inser jag så här att vissa beteenden jag har är jättekonstiga, och det har ju ställt till mycket i konflikt i vårt förhållande också, när jag i ett moment av svaghet säger till Caroline: ja men du som är känslomänniska, du har ju bara inte levlat till nästa nivå som är logisk-analytisk.

Caroline: Och då kommer man inte heller ihåg att jag är logisk-analytisk också. Bara det. Jag kan låta känslorna driva iväg med mig ibland. Och det borde du också göra.

Rädslan för känslor och uppväxten

Jan: Ja, precis. Nej, men där handlar det väl liksom så att jag är... Men det kommer ju från det där med trädgården och uppväxten i barndomen. Jag är rädd för stora känsloyttringar. För min pappa kunde brusa upp och bli arg, och då visste man liksom aldrig vad som kunde hända, och det hände någon gång att vi fick bli slagna och så. Så jag har varit rädd för känslorna, att det är någonting som jag inte styr över. Man måste ha kontroll på det. Det får man inte bli, och det är bättre att vara glad och vara tyst än att vara upprörd och utåtagerande. Men det roliga är ju sen, när vi är gifta, så är du ganska utåtagerande med dina känslor, och det var mitt ex också. Så det är roligt hur vi liksom... Det är ändå dragna till det.

Caroline: Ja, det är ändå dragna till det.

Jan: Och det är väl som Jung sa, vi tenderar att gifta oss med den som har löst våra undermedvetna problem. Men jag skulle nog verkligen säga att från början var det nog definitivt så att jag insåg att pengarna inte kommer att lösa biffen, utan det är någonting mer vi måste göra.

Vi tenderar att gifta oss med den som har löst våra undermedvetna problem.

Pengar som den ultimata kudden

Ola Selmén: Jag tänker, om man tänker på rädslodriven. Alltså det finns ju ingenting i hela världen som i mitt huvud skapar mer rädsla och oro än pengar. Om man nu är rädd för saker och det är fullt tombola där. Vi bara kastar in pengarna här och så får vi se vad som händer med dem. Så tänker jag på pengar. Jag har mina pengar på sparkonto med noll. Noll. Det kommer i alla fall inte att försvinna. Jag förlorar väl på inflationen varje år. Men de är där. Det är bara att inte ens tänka en sekund på den där slanten jag drar in efter det giget. Den bara är där, och så är det bra med det. Utanför systemet på det sättet.

Jan: För mig var det väl så att jag hela tiden, hela mitt liv, försökte lägga kuddar överallt. Skyddat liksom.

Ola Selmén: Ja, skyddat.

Jan: Och då insåg jag att pengar är väl den bästa kudden, för den kan du omvandla till typ vad som helst. Och det var jättejobbigt för mig att inse att jag, som stor ekonomibloggare, är så himla rädslodriven. Medan nu börjar det väl liksom, som vi pratade om i bilen, att ja men tänk om det inte handlar om pengarna över huvud taget. Tänk om det egentligen handlar om en känsla, att hitta det inom sig. Som vi brukar säga, att kan du inte hitta det inom dig kommer inget resultat i världen att övertyga dig. Så nej, det där är ju resan, och vi har lagt jättemycket pengar på personlig utveckling. Alltså utbildningar för många tiotusentals kronor, både i Sverige och utomlands.

Ola Selmén: Fungerar det?

Jan: Absolut. Det skulle jag säga. Sen är det väldigt varierande kvalitet.

Kan du inte hitta det inom dig kommer inget resultat i världen att övertyga dig.

De billigaste utbildningarna gjorde störst skillnad

Magnus: Det tar lite tid liksom.

Jan: Det är väldigt varierande kvalitet. Och sen skulle jag säga att några av de dyraste utbildningarna, Tony Robbins och stort amerikanskt, mycket show, men inte det som gjort störst skillnad. Utan jag ska säga att de som gjort störst skillnad för oss, det är nog nästan de som varit bland de billigaste. Men det blir också så himla konstigt, för i genomsnitt tror jag svensken lägger 200 kronor om året på sin personliga utveckling. Och då har du genomsnittet, och sen har du sådana som oss, som lägger kanske 20 000–30 000 kronor per år. På coach och på utbildningar.

Caroline: Terapi och sånt.

Ola Selmén: Men jag tänker där då. Inre trädgården, var snäll mot dig själv. Kan man knyta ihop det med ekonomi? Kommer det att kunna bli så att jag sätter mina pengar i globala indexfonder som gör gott för moder jord?

Jan: Jag tror att vi rör oss ditåt. Jag tror absolut att det är en önskan hos många sparare. Vi ställer också det kravet hela tiden när vi pratar med samarbetspartners. Och där har det kommit en fond i Lund som jag tror heter Prometheus. Som verkligen är etisk och hållbar. Jag tror tyvärr att vi kommer börja ta hand om vår planet först när det blir lönsamt att ta hand om vår planet. För vi pratade om det kort i ett annat avsnitt. Pengar trumfar ju allt. Saker kan vara olagliga. Men kan du tjäna pengar så gör folk det, trots att det är olagligt. Och så länge det är mer lönsamt att hugga ner skog, som i Brasilien nu när de hugger ner ett Skåne varje år av gammal regnskog, så länge det är mer lönsamt än att låta den stå kvar, ja då kommer vi att hugga ner den.

Vi kommer börja ta hand om vår planet först när det blir lönsamt att ta hand om vår planet.

En ny generation och synen på pengar

Magnus: Men får jag bara flika in en tanke kring att det utvecklas nu ganska snabbt en generation, åtminstone i Sverige, som tränas från det att de är jättesmå till att... eller tränas, jo, en del medvetna föräldrar har uppfostrat så att pengar... Jag tycker att man ser ibland att barn av idag inte är lika sugna på pengar som jag var när jag var liten, eller som vi var i vår generation. Kanske har man det ju generellt sett bättre idag ändå. Även om vi alltid också totalt sett har haft det bra i vår generation. Inte fattigt i vart fall. Men jag ser liksom att barn är mer benägna att ge bort pengar frivilligt, för att man har tränat sig till det av föräldrar.

Jan: Alltså, är det observationer?

Magnus: Ja, det är observationer. Det är en känsla av att pengar inte tycks ha så stor betydelse tidigt som det har haft. Och att det finns andra värden som man ser. Och det kommer ju när folk så att säga har nått en viss nivå kanske.

Jan: Jag har ju träffat folk på storbanker som har jobbat med de här stora familjeaffärerna, jobbar med rika släkter och sånt. Och där har jag haft ganska många som för dem är rädda för hur det kommer att bli nu med den nya generationen. Alltså när pappa Lundberg eller Stefan Persson, de som sitter på pengarna idag, när deras barn, eller deras barnbarn, ska ta över förmögenheterna. Och då är ju många av dem som till exempel engagerar sig i klimat, eller det ska vara etiskt, eller det ska vara hållbart. Det ska i alla fall inte vara så som pappa och de gjorde. Så jag är väl ganska positiv till det. Sen tror jag personligen att det kommer bli värre innan det blir bättre. Men det finns massor av exempel.

Rör podden mot etiskt hållbart sparande?

Ola Selmén: Kan det vara, nu när vi är på avsnitt hundra i RikaTillsammans-podden, man känner att det har hänt mycket grejer här på de sista tio avsnitten. Det har varit klimatgrejen, det har varit den inre trädgården. Kan det vara så att RikaTillsammans-podden kommer dra mot så här etiskt hållbart sparande? Att det kan vara det nya life goalet för er på något vis.

Caroline: Vi har pratat med vissa samarbetspartners också om hur man ska dra det i så fall. Människor som jobbar med verktyg och så. Och vi har kanske inte kommit till någon conclusion än, men det kommer nog dra ditåt.

Jan: Vi tar ju med efter hand, och det här har varit viktigt för oss länge, men det har inte funnits så mycket alternativ. Det har funnits, det är förstås att jag såg häromdagen att det finns ett kreditkort där spärren på kreditkortet inte är hur mycket pengar du har, utan hur mycket koldioxid du har förbrukat. Så när du shoppar så blir det så här, okej, nu har du köpt kläder för tusen kronor.

Ola Selmén: Är det sant?

Jan: Ja, men du vet, det kommer släppas nu i höst 2019. Så där händer det ju jättemycket sådana här spännande grejer. Jag tror att vi kommer lyfta det mycket, mycket mer. Vi själva gillar ju projekt där du kan kombinera det här, people, profit, planet. För jag tror att det är så vi måste göra det.

Påverkan: 200 miljoner kronor mot brev till Amnesty

Jan: Och där skulle jag väl säga att jag skiljer mig mer mot kanske unga idealister. För jag är så här. Jag har träffat kompisar och har kompisar som är på Amnesty och skickar brev. Effekten är inte så stor av att sitta på Amnesty och skriva brev. Det är hedervärt för dem som gör det, och det gör säkert skillnad. Men jämfört med att kunna till exempel flytta 200 miljoner kronor till att jobba mer etiskt, har jag tror en större påverkan.

Magnus: Totalt sett är ju ändå pengarna det. Pengar är ju ändå det som är något. Det som styr i vårt samhälle. Det är väldigt mycket. Men det är ju lustigt, för i vissa sammanhang, det jag berättade om med att pengar inte är något, men det är lustigt, för samma personer är ändå noga när de löneförhandlar med sin chef. Föräldrarna till de här barnen är ändå väldigt noga med att de ska ha en bra lön. Så det är någon slags lite...

Jan: Ja, precis, men jag kan ändå... någon slags dubbelmoral som kan rätta livet om mig. Det kan ju vara en slags balans.

Jan: Men är det inte så att när pengarna inte längre är ett problem, då kan man börja ta in andra värderingar?

Magnus: Och i lönen är pengarna bara en måttstock på hur bra man är. Därför är den viktig där.

Miljöproblematik och fattigdom – Better Globe i Kenya

Jan: Det var en grej som jag inte fattade förrän vi reste rätt mycket på landsbygden i Afrika, i Kenya, med Better Globe. Att miljöproblematiken till stor del är fattigdomsrelaterad. Till exempel att i Afrika hugger man ner 28 träd för varje träd som planteras, och så pratar jag med dem och jag genuint, det här är ju pinsamt, men jag genuint trodde att de inte fattade klimatkrisen. Medan de var mycket mer insatta än vad vi var, för de drabbas ju först. Men den ene pappan jag minns, han sa så här...

Caroline: De på landsbygden som högg ner träden för att kunna...

Jan: ...elda med dem. Ja, precis. För han sa så här, du vet, jag har inte mat till mina barn varje dag. Om jag kan hugga ner ett träd, sälja det till kol, sälja en kolsäck, ja då har vi mat för ett antal dagar. Men jag fattar, ur ett klimatperspektiv så är det dåligt. Men det är inget val. Och det är därför jag tror så mycket att kan vi lösa de här grundläggande ekonomiska problematikerna, då kommer miljön att bli en följdeffekt. Så jag tror att man måste göra så att miljön och klimatet blir bra, men som en effekt av någonting annat. Så det är därför jag försöker stödja alla projekt som handlar med pengar.

Kan vi lösa de grundläggande ekonomiska problemen, då kommer miljön att bli en följdeffekt.

De rika står för utsläppen

Ola Selmén: Det känns som att det är få som kommer hålla på näsan med sin plånbok. Om man kan investera pengar och samtidigt göra gott dygnet runt för miljön.

Jan: Fast vet du vad? Det är det här som har förvånat mig så himla mycket. Att det är så kontroversiellt. Att folk blir så upprörda kring det. För jag har tänkt så att prata om klimatet måste ju vara safe, för vi bor ju alla på vår planet, alla borde väl vara intresserade av det. Men då kommer det ner till mig, att jag plötsligt ska ändra på mitt beteende.

Caroline: Ja, det pekas oftast på att det är USA och det är industrin, eller det är någon annan. Vi i Sverige gör inte så mycket, vi släpper inte ut så mycket. Men det blir så mycket snack i stället för att man säger, vi tar...

Magnus: Du pratade nyss om de som hugger ner träd. Men hur mycket står de egentligen för vad det gäller utsläppet?

Jan: I princip ingenting.

Magnus: Det är ju vi. Vi är ju de rika som gör det.

Jan: 3 procent av världens befolkning står för 100 procent av flygresorna. Vi är 10 miljoner svenskar, och då säger vi så här, det är bara 0,2 procent, eller någon tiondels procent av Sveriges totala jämfört med hela världen. Men å andra sidan, vi 10 miljoner släpper ut lika mycket koldioxid som 150 miljoner i Bangladesh. Och så säger man så här, problemet är befolkningsökning, vi borde bli mindre på planeten. Ja, men där befolkningen växer, de har inga koldioxidutsläpp.

Caroline: Ja, det blev ett långt... Det skylls väldigt mycket på andra, medan vi själva kan göra mycket.

3 procent av världens befolkning står för 100 procent av flygresorna.

Vad gör Jan om tio år?

Ola Selmén: Och där myser alltså Magnus av sig. Där fick han nog.

Caroline: Det är för att Magnus håller med av hela hjärtat.

Ola Selmén: Innan du bara liksom sticker iväg här, vad tror du, vi börjar med Jan, vad tror du Jan gör om tio år, Magnus?

Magnus: Du får hålla mig. Jag kan hålla en liten arbetspaus. Jag tror att vi känner igen varandra. Och att vi har kontakten. Och att det är ganska likt ändå. Det låter kanske tråkigt. Men det tror jag att det är. Och att träden i trädgården där hemma har vuxit lite. Och att det där vi sa med alla de grejerna. Ja, det tror jag.

Ola Selmén: Är han full on meditatör och sitter och grundar sig själv?

Magnus: Nej, Jan är av den typen som kopplar av genom att göra saker. Han kopplar inte av genom att sitta och göra ingenting. Så en trädgård för Jan måste vara en trädgård där man gör någonting. Jag tror att Caroline är något bättre på att koppla av i en trädgård. Men också efter ett tag är rastlös. Om inte annat så blir du det av Jan. Allt det här är i positiva ordalag. Att sitta bara i en hängmatta, eller ligga i en sån hängmatta, det gör inte Jan. Ibland är han ledsen för att han inte kan göra det. Det är det vi ska lära honom. Jag är inte någon bra läromästare i det heller, för jag gör också grejer hela tiden. Vi kommer lägga in det här på Nicks avslappningskur. Men jag tror att vi ska tipsa om det här med att göra andra saker i trädgården också. Så det kanske sker inom de närmaste tio åren.

Finansminister om tio år?

Ola Selmén: Kommer den mannen vara Sveriges finansminister om tio år?

Magnus: Nej, det tror jag inte.

Ola Selmén: Inte den?

Magnus: Nej, jag tror inte det.

Jan: Kommer du vara det?

Magnus: Nej, men jag är en av de här som är alldeles för, dels lite för spretig i sina åsikter och alldeles för ärlig kanske, för att bli politiker.

Jan: Ja, för starka åsikter.

Magnus: För starka åsikter.

Caroline: Om det inte är dit hän politikerna drar sig.

Magnus: Om det inte är dit hän, ja men precis. För det kanske ändrar sig. Jag lägger mig på russprogram.

Ola Selmén: Ja, jag gör också det. Steg iväg och jobba så du inte får ekonomiska bekymmer. Men nu sitter vi här och njuter av det här. Inre trädgården är ju min... Där går jag lite mer igång än på själva investeringarna. Jag har jobbat mycket med det också såklart. Det är en snurrig skiss här också. Precis som där.

Blandade marängor – att gödsla den inre trädgården

Jan: Jag gillar ju ditt uttryck, blandade marängor.

Caroline: Vad har du det? Man har med sig blandade marängor.

Ola Selmén: Verkligen. Man har med sina blandade marängor. Ibland får jag lite mer psykisk förkylning och ibland lite mindre. Idag är det ganska bra. Men jag jobbar med meditation, motion. Inte dricka, och försöka sova bra när jag mår risigt, för att gödsla den inre trädgården. Vilka tricks har du, om du bortser från de här kurserna som du går på?

Jan: Jag är ju tyvärr så att jag jobbar. Det är lite så här att vila i rörelse. Men då ska det vara så att jag kan få välja själv vad jag jobbar med. Inte så att nu är det deadline på det där. Att välja själv. Och sen är jag så här. Jag gillar ju vissa tv-serier.

Ola Selmén: Amigo.

Jan: Just nu är det Game of Thrones. Jag vet inte, vi har ett blandat förhållande just nu efter senaste avsnittet.

Ola Selmén: Jag säger ingenting, jag har inte sett det. Jag har bara sett ett avsnitt, jag har hela scenen för mig. Du har 80 timmar.

Caroline: Jag har också bara sett ett avsnitt.

Jan: Är det sant?

Caroline: Jag såg två nu, och sen insåg jag att de kommer inte ta upp de här Nightwalkers igen. Så nu skiter jag i det. Dessutom tycker jag att det är en väldigt brutal serie.

Jan: Ja, vi kan prata om något annat.

Caroline: Vi kan prata lite om det.

Carolines inre trädgård och kvällarnas rutiner

Ola Selmén: Vad gör Bolmesons på kvällarna efter att barnen har gått och lagt sig?

Caroline: Jag har ett annat sätt att odla min inre trädgård än Jan. Jag gillar att läsa böcker, tända ljus, ta hand om mig själv, sova bra.

Jan: Äta bra.

Caroline: Samma tid varje kväll.

Jan: Klockan?

Caroline: Halv tio.

Jan: Nej, är det sant?

Caroline: Med barnen typ. Vi är väldigt olika i vår livsstil. Därför har vi varit tvungna att lägga in att vi dricker te tillsammans på kvällen, för annars hinner vi inte snacka med varann. Så är det. Jag vet inte riktigt hur andra par gör för att ha tid att snacka med varann.

Jan: Jag jobbar ju. När Caroline har gått och lagt sig så jobbar jag ett par timmar efter det. Sen, om jag fick välja själv, då hade jag inte gått upp förrän nio, och så hade vi det ett tag. Men sen föddes ju Elsa, och då har jag fått börja lämna på skolan. Men det är pestigt. Alltså att gå upp där, kvart i åtta.

Ola Selmén: Kvart i åtta? Det är ju sommar.

Jan: Ja, det är så.

Jan: Jag har några grejer apropå det där. Vad skulle man göra om jag hade så mycket pengar att jag inte behövde? Då hade jag inte gått upp på morgnarna, och sen hade vi haft en kock som lagade. Det är väl någon sån där.

Caroline: Du hatar ju min mat.

Jan: Nej, jag gillar din mat, men jag känner inte att jag kan ha den förväntningen på dig.

Tio över nio och småbarnsföräldrar

Ola Selmén: Om ni har fått barnvakt och har fredagkväll och hela lördagen ledig. Ni bara känner hur det...

Jan: Det roliga var att det där hände för inte så länge sedan. Freja sov över hos en kompis. Elsa hade somnat halv nio. Klockan blev nio.

Caroline: Vi hade inte barnvakt, men någon hade somnat.

Jan: Elsa hade somnat halv nio. Och vi somnade tio över nio.

Caroline: Småbarnsföräldrar. Vad skulle vi annars göra? Vi skulle väl gå ut och äta. Gå ut och äta.

Ola Selmén: Vad var det då? Var det något vegetariskt eller en rejäl köttbit?

Caroline: Vi hade gått till Spoonery.

Jan: Ja. Spoonery gillar vi. Hotpot. Men vi gillar ju kontraster. Oavsett vad. Vi kan gilla fine dining och Noma i Köpenhamn. Och vi kan gilla Spoonery.

Caroline: Och det är ju... Det var en gång när vi var i Thailand för länge sedan. Vi kommer kanske aldrig med. Vi var uppe i norra Thailand. Och jag hade kollat upp att det fanns någon lodge där. Så ett halvår innan, någon australiensare, John, som hade den så här: jag vill boka er lyxigaste bungalow för hundra spänn per natt.

Jan: Mitt ute i djungeln.

Kontraster: djungelbungalow och lyxhotell

Caroline: Ni kan höra av er när ni är i närheten. Så gjorde vi det, så fick vi vår lyxiga bungalow. Så var vi där ett tag, och vi vandrade ut i djungeln. Och sen julafton, då tog vi in på det finaste hotellet i hela Chiang Mai. Och det var så jäkla fint.

Jan: Alltså, det var så roligt.

Caroline: Det var kontrast.

Jan: De hade så här mingel. Och så kommer vi i skitiga byxor. Ryggsäckar. Och sen lämnar vi in dem. De kom tillbaka: ursäkta, men vi fick kemtvätta dina byxor två gånger för de var så skitiga. Sådana kontraster gillar vi. Ja, så vi gillar kontraster.

Ola Selmén: Och det är inte så att ni kollar på Champions League-fotboll på en porttv?

Jan: Nej.

Ola Selmén: Tränar ni mycket?

Jan: Nej, vi har ingen tv ens.

Ola Selmén: Ingen tv ens? En duva, den lokala duvan. Men gillar du träning?

Caroline: Jag gillar träning.

Ola Selmén: Vad är det för? Padel?

Caroline: Nej, det kan vara vad som helst på gymmet.

Jan: Men du har ju sprungit Stockholm Marathon.

Caroline: Men jag gillar sånt. Det var ett tag som jag kände att jag behövde testa mina gränser och se vem jag blir efter 30 kilometer när jag är jättetrött och så. Kommer jag kunna ta mig igenom det då? Vem blir jag då?

Vem blir man när det är kamp?

Ola Selmén: Vem blir du då?

Caroline: Det är en person som är väldigt... det är kamp liksom, det är som krig. Och så var det också när jag doktorerade, sista året, att nu är det bara att köra på. Och det fanns inte utrymme för några känslor. Det fanns det bara inte, utan det är bara att köra på då liksom.

Ola Selmén: Kan du liksom bara stänga ner det?

Caroline: Ja, jag kan stänga ner så. Men sen kommer det en backlash efteråt, eller hur, Jan? När jag måste gråta lite och tycka synd om mig själv och så. Men det är väldigt praktiskt att ha den sidan när man bara kör på.

Ola Selmén: Nedstängningssidan. Det kanske är dags att stänga ner nu, för nu ska vi ta alla lyssnarnas frågor. Jag tog frågorna, fick jag mejlat av dig, och sen lade jag ner alla frågorna i den här tombolan som är på långtidslån av SVT, och sen tog jag ut och slängde alla frågorna utom en. Här kommer den. All right. Jag gjorde alltså en sammanfattning av samtliga frågor på nätet. Och då undrar vi så här, från Adam: hur mycket pengar har ni?

Läsarfrågan: hur mycket pengar har ni?

Jan: Oj. Du har koll på det. Nej, men så här. Vi har inte 10 miljoner, men vi har mer än 5. Så jag skulle säga så här. Bokfört, om man tittar på bolaget, för vi har de flesta som har pengar i bolaget. Så runt 7–8 miljoner.

Ola Selmén: Två minuter på den. Den exakta siffran får man i avsnitt nummer 200. Och sen kom det också, fullföljd. När fick ni er första miljon? Det var på samma lapp.

Jan: Det tog ju nästan tio år.

Caroline: Ja, och man har en massa misstag och liksom att lära sig och sånt där.

Ola Selmén: Så tio år ungefär.

Jan: Ja, vi gjorde ju så dumma grejer. Vi lånade pengar och investerade och blev lurade och tappade.

Ola Selmén: Fysiskt tappade?

Jan: Nej, inte tappade. Nej, precis. Nej, det gjorde vi inte.

Caroline: Vi testade olika grejer och fick lära oss vad som funkar och vad som inte funkar. Den hårda vägen kan man säga.

Ola Selmén: Och så oerhört tacksamt, nu får jag säga, för alla som lyssnar på det här. Var snäll, jag har delat med er och valt era bästa tips. Det är ju en...

Caroline: Helt skamlöst. Jag har berättat om de misstagen i...

Jan: Ja, det var flera avsnitt. Jag tror att misstagen är en förutsättning för att lyckas. Jag tror att vissa klyschor är så att den första miljonen tar längst tid. Och jag tror att det handlar om att man behöver lära sig saker. Och sen blir det också så att de andra pengarna växer mycket snabbare. Sen får du avkastning på den miljonen. Och 10 procent på en miljon, ja det är ju hundratusen. De där hundratusen, ja de kan ta flera år att spara ihop första gången. Du tänker inte så mycket.

Caroline: Det var ett långt svar på den här frågan.

Vinylskivan och avslutningen

Ola Selmén: Jag har ju då, jag slängde alla lapparna, men jag slängde ner dem i min ryggsäck, vilket då för att möjliggöra att ni ska kunna spela in massa fler avsnitt.

Jan: Ja, härligt.

Ola Selmén: Jag tänker så här, lite musik, vi har lite kultur, då ska ni få välja en skiva här som ska gå ur den här med oss, den mobila vinylspelaren, och då får ni välja vad vi ska lyssna på. Avslutningsvis, blir det Cannons, Malmös stolthet, eller blir det Lana Del Rey? Recepten från 86, vi är röda vid VD. Arja Saijonmaa. Har jag prickat rätt musikmässigt? Alltså, grejen är så här, jag är helt värdelös på musik.

Caroline: Jag är inte kulturell av mig, men den är fin.

Ola Selmén: Lord of Noises. 99 Luftballons, Nena. Roy Orbison, en klassiker.

Caroline: Den gillar ju du.

Ola Selmén: Give Me Hope, Joanna, lite ny med Jordan och sånt. Helloween, alltså de tyska metal. Bob Marley. The River. Eller ska vi jobba in Bob Hund? Vad sa ni?

Jan: Gud, jag känner till en eller två Nena. Men det är mest för att hon var med på våra tysklektioner. När jag gick på gymnasiet.

Ola Selmén: Lärde ni er någon norrländsk slipp på någonstans? Ja, faktiskt.

Jan: Är det sant?

Ola Selmén: Ska vi höra någon eller ska vi bara skippa?

Caroline: Ja, men vi tar Arja Saijonmaa. Hon är ju... Nikon.

Högt över havet – tack för avsnitt 100

Ola Selmén: Vi avslutar alltså då jubileumsavsnittet. Jag hade med en massa konfetti och sånt där, men jag vet inte om vi ska blåsa ut det. Det känns kanske overkill.

Jan: Men du har alltså en bärbar grammofonspelare.

Ola Selmén: Den här fick jag av Nick när jag fyllde 30.

Caroline: Och så högtalar den här.

Jan: Är det sant?

Ola Selmén: Ska vi lyssna på Högt över havet, naturligtvis. Som någon slags... Där har vi den.

Jan: Alltså, det här funkar alltså.

Ola Selmén: Ja visst.

Caroline: Vem är du? Vem är jag?

Ola Selmén: Då tackar vi ödmjukast, alltså från Jan Bolmesons och Carolines... Då tackar vi alldeles från Jan Bolmesons mor, Carolines svärmors, uthus direkt ifrån Malmö. Tack så mycket för idag. Tack.

Nick: Tack, Jola.