Njut dig till framgång och låt livet kännas lika bra som det är!

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro till avsnittet
2. Mål som inte är fejk
3. En idé om en kickoff för livet
4. Sveriges bästa coach och sudden wealth
5. Njuta sig till framgång
6. Att använda det härliga för att lösa det svåra
7. Hur Moa hamnade i coaching
8. Att höra det som inte sägs
9. När fälten överlappar
10. Bucket list och punkt 50
11. Teslan på uppfarten
12. Personer i min ställning borde vilja
13. Att vara ovillig att prova
14. Vi är alla lite normalstörda
15. De superprivilegierade klienterna
16. Stress trots ekonomisk trygghet
17. Bristtänk före och efter pengarna
18. Livet som en skattjakt
19. Nyårssamtalet om onoterade bolag
20. Att vakna med problemen
21. Att lura hjärnan med visualisering
22. Skattjakten och bloggen
23. När skatterna uppenbarar sig
24. De universella rädslorna
25. Att kapa distraktioner och vara i sig själv
26. Bluffkänslan och fler rädslor
27. De dödandes ångerlista
28. Du behöver inte få cancer för att leva
29. Pengar i linje med värderingar
30. Integritet med sig själv
31. Syns det i ditt kontoutdrag?
32. Integritet som tre rör
33. Estetik och hudvård som värdering
34. Att skifta fokus i stället för att förhandla
35. Vision, mål och strategi
36. Att sätta pris på det man vill uppleva
37. Baka en kaka du faktiskt äter
38. Ett strukturerat tillvägagångssätt
39. Löpning, tema och vanor
40. Standarder, inte bara mål
41. Lägstanivå eller högsta nivå?
42. Växten kommer i det ovana
43. Två grupper, samma kombination
44. Att inte tävla mot index
45. Hur man anmäler intresse
46. På en skala 1 till 10, hur konstig är du?
47. Boktips: Atomic Habits
48. Niklas, mannen ingen sett

Intro till avsnittet

Speaker: Livet är för skört och för fantastiskt för att vänta på livet. Gör det du vill göra nu, med en gång.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 139. Och det är ett lite speciellt avsnitt, för vi har med oss en gäst, Moa, som jag har haft som coach sedan 2010. Sen har hon ju jobbat med både dig och mig tillsammans också. Jag brukar säga att jag inte hade varit där jag är idag utan hennes hjälp.

Jan: Men nu spelar vi in det här introt efter att vi har gjort avsnittet med Moa. Så vi har fuskat lite. Så, vad tog du med dig?

Caroline: Så gör ju alla, Jan.

Jan: Ja, precis. Så vad tog du med dig?

Caroline: Jo, jag tog med mig en jättefin grej som Moa pratar om, att man kan gå på skattjakt i livet.

Jan: Ja.

Caroline: Och det låter ju himla barnsligt kanske, men jag tror att vi vill det egentligen. Att vi vill gå efter det som vi tycker är spännande och kul och intressant.

Jan: Ja.

Caroline: Och så har vi inte tid till det.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Men vad som händer när man gör det är jättespännande.

Mål som inte är fejk

Jan: Mm, precis. Det jag tog med mig var ju mycket det här när vi pratade om mål. Det tyckte jag var roligt, för jag pratar ju alltid om att ett sparande ska vara väldigt fokuserat. Att ha ett mål som heter att jag ska ha så mycket pengar som möjligt är oftast inte ett så bra mål. Man ska ju ha de pengar som behövs för att ha den livsstil som man vill ha.

Jan: Men då tycker jag alltid att den första fasen är ganska klurig: okej, men vad är det för drömmar eller mål jag har? Och då sa hon en grej som bara träffade mig i magen. Det var så här att de första målen som man sätter upp, det är sådana mål som en person som är som jag borde gilla.

Caroline: Ja, och så är det lite fejk då.

Jan: Och så är det mycket fejk, inte lite fejk. Så det där träffade mig.

Jan: Och sen älskar jag ju det här att Moa har jobbat med väldigt, väldigt rika klienter. Så när hon börjar prata om indexfonder, så blir man så här lite, va, men vänta, du ska inte kunna sådana grejer. Men jag tror att det också är det som egentligen är det stora värdet.

De första målen man sätter upp är sådana mål som en person som är som jag borde gilla. Och så är det mycket fejk.

En idé om en kickoff för livet

Caroline: Och faktiskt något till dig som lyssnar eller tittar, för vi har en fråga till dig. Vi har funderat på att det vore väldigt häftigt att ha en träff, liksom en weekend, där man träffas, där man tar med sig sin partner, en kompis eller en kollega. Och så har man en dag där man jobbar just med de mjuka värdena. Liksom målen, visionen.

Jan: Målen som inte är fejk då.

Caroline: Ja, men precis. Hur man kommer åt de riktiga.

Jan: Vad har jag för mål på riktigt?

Caroline: Men även sådana här värderingar och drivkrafter, intentioner. Det är sådant som är så svårt att se själv, när man sitter på sina egna karmar. Jag kommer ihåg när vi själva gjorde den här övningen. Det tog en hel eftermiddag. Vi satt med kort och sorterade och vi fick verkligen ett fantastiskt samtal. Och vi konstaterade att för dig var det väldigt viktigt med harmoni, medan för mig var det viktigt att göra saker tillsammans.

Caroline: Och sen tänker vi att dag två, så att första dagen gör Moa och andra dagen gör jag. Så man kopplar verkligen det mjuka med det hårda. Så att man får en sån balans.

Caroline: Det här är bara en idé som vi pratar om lite i avsnittet. Men vi har en länk så man kan göra en intresseanmälan. Om du skulle tycka att det vore som en kickoff med sin partner eller sin vän.

Jan: Eller själv.

Caroline: Eller själv funkar ju absolut lika bra också.

Jan: Men jag tänker att jag inte ska avslöja hela avsnittet här i förväg. Så vi släpper på Moa och kör. Varmt välkommen, Moa.

Moa: Tack.

Sveriges bästa coach och sudden wealth

Jan: Du är ju en av Sveriges absolut bästa coacher. Och du har dessutom jobbat ganska mycket internationellt, bland annat i Storbritannien, med klienter som har väldigt, väldigt mycket pengar. Och även klienter som får så här väldigt mycket sudden wealth, att den ekonomiska situationen förändras drastiskt med ett arv eller en lottovinst eller något sånt. Men sen har du också i Sverige jobbat med väldigt många som mig. Alltså människor som...

Caroline: Som inte har sudden wealth. Som inte...

Moa: Ja, tack, Caroline. Nej, men människor som, jag skulle ändå säga, är väldigt framgångsrika i vissa områden. Till exempel i sparande, i karriären eller i livet. Men att det ändå inte riktigt känns helt rätt. Jag upplevde ju väldigt länge att det var någonting som saknades.

Jan: Du menar sådana människor som kommer på att det inte är pengarna som gör dig lycklig?

Moa: Ja, nej, men lite åt det hållet.

Jan: Och jag kommer ihåg, det var så roligt, för jag har börjat om i Evernote, som är mitt anteckningsverktyg. Och då hittade jag anteckningar från 2013, från våra coachsamtal då. Och där var det en sån här stor grej som hette att njuta sig till framgång. Sen insåg jag att det är en sån grej som jag associerar dig med. Kan du inte säga mer om det där, njuta sig till framgång? För det är lite din grej. En devis, liksom.

Njuta sig till framgång

Moa: Ja, men precis. Det handlar väl egentligen om att göra mer av det vi gillar, för att få ett göttigare liv. Jag tänker att vi är många som har Luther på ena axeln och Jante på den andra. Och så kör vi ner huvudet och jobbar på. Men just det där, att njuta sig till framgång, att göra mer av det som vi faktiskt är bra på och som vi gillar. För ofta hör det ihop. Och det gör ofta att vi blir framgångsrika i det vi gör.

Jan: Jag måste flika in där att jag har hört detta nu från två olika källor under de senaste kanske tio åren. Den ena var Voltaire, den gamle filosofen, som skrev den här klassikern Candide. Där fick jag budskapet att du bara gör det som du är bra på och som du gillar, så blir det bra. Och sen en annan gigant som heter Joseph Campbell, som är en historie- och mytexpert, som inte lever längre. Men han sa: "Follow your bliss." Och det var också jättekonstigt på 70-talet, när han sa det. Men det är ju en variant av det du säger.

Moa: Absolut. Men det är ändå lite roligt, för jag upplever att det kan vara lite kontroversiellt. Vad skulle du säga?

Caroline: Jag tänker bara så här, man kan ju inte bara göra sånt som är roligt.

Jan: Varför kan man inte det egentligen? Folk säger ju att... Moa säger det, Voltaire säger det. Jag håller med, jag är den första att hålla med. Viktiga människor säger detta. Jag har ju försökt designa mitt liv, eller vårt liv, så att vi bara ska kunna göra det vi tycker är kul.

Jan: Men jag tycker det är ganska spännande, för svenska skolan är ju lite tvärtom. Så här: ja, men du är inte så bra på matte, då får du extra matteundervisning. Och ibland tänker jag att det är så himla konstigt. Tänk om man skulle inleda året på företagen så här, chefen kommer in och säger, ja, men nu ska vi ha kickoff och bestämma rollerna för nästa år. Och så börjar vi: vem är sämst på bokföring? Och så är jag så här, ja, men det är du, Kalle. Men varsågod, Kalle, då är du ansvarig för bokföringen de kommande tolv månaderna.

Caroline: Ja, det är ju skillnad på svenska skolan och på ett jobb liksom. Samtidigt, du ska ju utvecklas i svenska skolan, och på ett jobb ska du också utvecklas, fast på ett annat sätt. Men vad är din poäng där?

Jan: Men min poäng är, är det fler som tänker som jag? Att man måste lida?

Att använda det härliga för att lösa det svåra

Caroline: Ja, men att man måste lida, eller som är också i det här.

Moa: Jo, men det är väl därför jag har skapat den där devisen, att njuta sig till framgång. Allting det vi tycker är härligt i livet, det är ju också som en hjälp för att lösa det som är svårt. Att man kan använda det. Precis som du och jag brukar fråga varandra, vad är det roligaste just nu? Det gör ju att man sätter sig själv i en sinnesstämning där man har mycket större potential att ta sig an även svåra frågor. Det gör att man mentalt och emotionellt rör sig någon annanstans i sig själv, än vilket tillstånd man befinner sig i när man tänker på vad det är som är svårt och jobbigt i ens liv.

Caroline: Men hur kan det där se ut rent konkret då? När du till exempel jobbar med folk.

Jan: Ja, precis. Att njuta sig till framgång.

Moa: Jag kan ta mig själv som exempel. I mitt eget företagande och vad jag gör för någonting, så tänker jag på allting som jag tycker är svårt. Det är lätt att hjärnan hamnar där, för det är det som behöver lösas. Som min företagsekonomi eller fakturering, eller att ha koll på de där sakerna. Det är någonting som jag behöver stöd med, helt enkelt, för att få bra snurr på det.

Moa: Men att njuta mig till framgång, vad tycker jag är roligast med mitt arbete just nu? Hur kan jag skapa bättre omsättning, så att jag kan ta hjälp med det som är svårt? I stället för att köra ner huvudet och lägga x antal timmar på det jag inte är excellent på.

Jan: Jag älskar ju det där. Det är ju så här som du och jag pratar om, men om du inte gillar spelet som du har blivit satt i, byt spel eller ändra spelreglerna, eller lös problemet på ett annat sätt.

Allting det vi tycker är härligt i livet är ju också en hjälp för att lösa det som är svårt.

Hur Moa hamnade i coaching

Jan: Men hur kommer det sig, varför blev det så här, coaching?

Moa: Oj, jag har ju haft en sån här, jag brukar säga att det är en avboxkarriär. Jag har gjort väldigt mycket olika saker. Inte det, inte det, inte det.

Caroline: Tills du hittade vad du ville. Alltså, jag måste, förlåt, vi har ändå känt varandra snart åtta, snart tio år. Och det är ändå så här roligt, vi har en whatsapp-grupp tillsammans med Niklas, en av våra gemensamma vänner. Och sen bara kommer det fram, ja, men du vet när jag spelade bandy i elitserien, och jag var så här, vänta, jag har känt dig i åtta år, och det hade jag ingen aning om.

Jan: Ja, men Moa är inte en sån som medvetet skryter. Det gör du ju inte, Moa.

Caroline: Och sen hade jag svart bälte i den kampsporten.

Jan: Men Moa, det här har aldrig kommit upp.

Caroline: Nej, precis. Du är lite mystisk.

Jan: Men det är kanske så att det kommer upp när det behöver komma upp, eller?

Moa: Ja, exakt.

Caroline: Berätta, förlåt, jag avbryter dig.

Moa: Nej, men just varför jag jobbar med coaching, och varför det blev det som verktyg. Mycket olika saker. Jag har alltid varit väldigt fascinerad över människor. Varför gör människor som människor gör, och hur kan vi leva ett bättre liv? Jag är fostrad hemifrån också i den andan. Hur kan du ta ansvar för ditt eget liv?

Moa: Men när jag bestämde mig för att jag skulle läsa och bli beteendevetare, då satt jag i en fuktig källare i Paris och var designassistent där. Och satt och sydde. Mina fingrar blödde fram till klockan fyra på morgonen.

Caroline: Säg det, det här hade jag ingen aning om.

Moa: Nej.

Caroline: Jag tänker så, shit. Du syr ju också.

Moa: Ja, precis. Jag har faktiskt börjat nu igen. Det är en av mina glädjeämnen också, att ha en provdocka i vardagsrummet. Men då satt jag där i en fuktig källare klockan fyra på morgonen. Och då tänkte jag så här, nej, det här var inte alls så glamoröst och trevligt som jag hade hoppats på att det skulle vara. Jag hade någon slags utopisk bild av vad det skulle vara. Så då ringde jag hem till min mamma och sa, mamma, jag tror inte det här var min grej. Vad ska jag göra nu? Och då var hennes tips att söka beteendevetare. Så då läste jag i Uppsala efter det.

Att höra det som inte sägs

Caroline: Jag har ju haft dig som coach i många år. Och jag hade inte varit där jag är utan dig. Så jag har ju dig supermycket att tacka för, verkligen. Men jag tänker ju så här att mycket av det som jag tycker är så både fantastiskt och jävligt jobbigt med dig, det är att man pratar med dig, och sen säger man, okej, så det du egentligen säger är det här? Och du är så här, det var inte det jag sa, men precis så känns det. Att det kanske handlar väldigt mycket om, upplever jag, att du har en liten talang för att höra det som inte sägs.

Moa: Ja, precis. Och det är ju många års träning. Det har blivit en omedveten kompetens för mig. Dels har jag med mig mycket av det tankesättet och förhållningssättet hemifrån. Jag kommer från en familj och en lång linje av pedagoger, coacher, psykologer, beteendevetare. Så jag har med mig mycket gratis. Men sen också alla de utbildningar jag har gått. Jag har jobbat med det här i tio år nu. Så jag tror att just det där som du säger, att kunna sätta fingret på någonting som man inte säger eller vad man egentligen menar, det är någonting som jag har förvärvat över tid.

Jan: Nej, för jag vet ju, det var ju du och jag som började den här konversationen, pengar löser ingenting. Det var en av anledningarna till att jag kom till dig: nu tjänar jag massor av pengar, men jag känner mig ändå inte lyckligare, och jag blir helt oinspirerad av de här målen. Och så var det så här, nej, men det är ju bara för att du sätter målen helt fel. Och jag var bara så här, men du, jag har läst alla de här målmodellerna och jag vet hur man sätter smarta mål och hela paketet.

Moa: Men det är ju den logiska biten.

Jan: Ja, den logiska och rationella.

Moa: Och precis, och du är där, nej, men det är bara för att du sätter målen fel, du ska ju sätta målen efter hur du vill att det ska kännas.

Jan: Och då blev det bara error i min hjärna. Va, ska jag inte sätta så här, förra årets omsättning plus 10 %, eller förra årets avkastning plus 10 %?

Moa: Nej, men hur vill du att det ska kännas?

Jan: Kan vi inte fortsätta prata om avkastning och internränta?

Moa: Precis, för där är du bekväm.

När fälten överlappar

Moa: Men jag tror, därför är det så intressant att vi sitter här idag också. Jag tror att våra respektive fält överlappar varandra och kan också bli ännu mer tillsammans. Det är ju viktigt att ta hand om sin ekonomi. Pengar är ju viktigt. Det ska vi inte bortse ifrån. Pengar är ju en resurs för att kunna leva det liv som man vill leva. Och jag tänker också, det som du har jobbat på att skapa, ett liv som känns lika bra som det ser ut.

Jan: Men säg någonting om det där. Ibland har jag glimtat, jag tycker att jag fattar det där. Och ibland tycker jag så här, ja, ja, nej, nu ligger jag i diket igen.

Moa: Ja, jag tänker att du och många andra som jag träffar i mitt yrke, det är just det här att man har ett liv som ser väldigt bra ut. För man har en fin bil på uppfarten, man har en fantastisk fru, en härlig man, en bra familj, ett bra jobb. Man har egentligen ett liv som är väldigt privilegierat. Och där man känner att man inte borde klaga.

Jan: Jag brukar ju kalla det för lyxproblem.

Moa: Ja, precis. Bilansproblem, lyxproblem. Men det känns ändå lite skavigt, eller som du brukar säga, lite knökigt. Det är det här som knökar just nu, det här som känns lite skavigt. Och det har vi ju alla. Oftast är det att vi letar efter en annan känsla, en annan sinnesstämning. Och vi har också, i det här kommersiella, när vi ska köpa saker hela tiden...

Jan: Konsumtionssamhället.

Moa: Tack. Konsumtionssamhället. Det är ju också byggt för att vi ska sakna någonting hela tiden. Och vi ska göra någonting eller köpa någonting för att ändra vår egen sinnesstämning.

Caroline: Ja, så man är aldrig riktigt nöjd heller.

Moa: Nej, och det är så vårt samhälle är uppbyggt. Att vi inte riktigt ska vara nöjda. Men att börja titta på vad jag vill ha egentligen.

Bucket list och punkt 50

Caroline: Ja, vad tänker du då? Att det inte är prylar?

Moa: Jag brukar tänka så här, om man skriver en bucket list på vad man vill göra i sitt liv och vad man vill uppleva, då blir det intressant ungefär efter punkt 50.

Caroline: Ja, berätta. Berätta, det är jättespännande.

Moa: Då har man avhandlat alla de självklara grejerna. Och då är de samhälls...

Jan: Flyga helikopter över Manhattan.

Moa: Då är den borta. Ja, bestiga Machu Picchu. De här sakerna som man ser sig själv. Om jag får drömma mitt bästa liv, då skulle jag vilja göra de här sakerna. Efter 50 brukar de allra flesta få det lite svårare att skriva ner saker. Och då brukar det vara så här: se soluppgången tillsammans med min partner. Säga tack till min mormor. Då brukar det komma de där sakerna på listan som verkligen betyder någonting. Och det är saker som vi ofta kan göra nu, oavsett vad vi har för pengar eller inte.

Caroline: Men varför kommer de där efter 50, tror du? Varför funkar hjärnan så att den liksom, då hittar den det som kanske spelar roll? Är det att vi måste mjuka upp oss? Först behöver vi skriva upp det som är självklart på något vis.

Jan: Ja, fast är det inte så att mycket av det är fejk?

Moa: Ja, precis, det är fejk.

Jan: Jag vill bara inte...

Moa: Vad skönt att du sa det. Jag har inga problem.

Teslan på uppfarten

Jan: Vi har ju tagit upp den här Teslan. Jag har ju länge haft det. Till och med till dig sa jag, och du sa, men köp den där jävla Teslan. Och sen tror jag du sa, men varför vill du ha den egentligen? Och sen kommer det fram, när vår kompis Karl-Johan hade sin Tesla parkerad och vi hade grillfest, då var det många som sa, vilken snygg bil du har. Och jag tänkte, den är inte min.

Moa: Ja, och hur kändes det då?

Jan: Ja, det kändes ju jobbigt. Första gången sa jag att den är min. Eller jag sa bara tack.

Moa: Men om det hade varit din bil som stod här på uppfarten och folk gav dig komplimanger, hur skulle känslan vara då?

Jan: Känslan är väl så här, titta, alltså det här beviset, den här otillräckligheten som jag har. Titta, det går ändå bra för mig. Jag har en så dyr bil.

Moa: Så det du längtar efter är andras yttre bekräftelse på att det faktiskt går bra.

Jan: Tack, nu känner jag mig super. Det här har vi pratat om.

Moa: Ja, jag bara skojar.

Jan: Visst, det är jobbigt att erkänna varje gång det händer.

Moa: Du är långt ifrån ensam om det. Det är för att när vi själva vacklar och inte riktigt kan ge oss själva bekräftelse på, ja, jag lever det liv jag vill leva och upplever det jag vill leva, ta ansvar för det. Då blir det också lättare att vänta på yttre bekräftelse på att det vi vill ha är sant.

Jan: Ja, och jag tänker också att det är typ inte tillåtet nästan att få se soluppgången med sin familj. För det kostar ju fasen ingenting. Och hur konstigt är inte det?

Caroline: Nej, men så har inte jag tänkt. Att nej, så kan man inte göra för det kostar ingenting.

Jan: Nej, men jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är liksom, i mitt huvud fattar jag det, men det kan också vara så här.

Personer i min ställning borde vilja

Moa: De här första punkterna på listan brukar ofta vara så här, personer som jag borde vilja ha saker som det här. Personer i min ställning eller min ekonomi som jag borde vilja ha. Jag borde vilja ta min familj till Thailand på en lång resa. Jag borde vilja ha ett härligt cocktailparty med mina väninnor på ett hustak. Oftast är det där vi börjar.

Jan: Vi pratar lite grann om det här fejk.

Moa: Det är inte säkert att vi vill ha det vi tror att vi vill ha. Men det kan man ju ofta märka när man provar det.

Jan: Precis. Hur listar man ut om det är fejk eller om det är på riktigt?

Moa: Ibland behöver man prova.

Jan: Jag testade golf och det var skittråkigt. Jag var så här, jag borde spela golf.

Moa: Ja, men det är precis så som du säger.

Jan: En sån som mig borde kunna spela. Och sen till slut var det så här, jag tar grönt kort, då gör jag inte bort mig på en golfbana. Har jag spelat golf sen dess? Nej. Eller en person som jag borde kunna jaga. För det gör folk som har företag och sånt.

Moa: Ja, precis.

Jan: Jag vet hur mycket tid jag har lagt på det. Och pengar, Johnny.

Moa: Jo, men det är som du säger, man måste prova det.

Jan: Men kan man inte fejkprova det? Som att man provar det i tanken. Så slipper man lägga alla de här pengarna.

Moa: Jag tänker att det egentligen inte spelar någon roll om det är fejk eller inte. Man kan prova och så lär man sig någonting då.

Jan: Nej, men jag var ingen sån som gillade golf. Eller, nej, men jag var inte med i en grej att jaga. Eller som jag borde vilja åka på. Jag skulle ju vara en sån person som ska åka på yogaretreat till Ibiza. Eller hur? Och så vet jag inte, vill jag lägga den tiden bortanför min familj?

Moa: Men ibland behöver man ju prova.

Att vara ovillig att prova

Caroline: Jag måste erkänna att jag... Det kommer en grej här till mig nu. Och det är att jag är ovillig att prova saker. Därför att när jag växte upp så provade jag lite olika sådana här hobbyer och sånt. Och det var ett trauma för min familj när jag sa att jag inte vill mer. Och då var det inte bra. Man fortsätter liksom. Du kan inte bara hoppa från det ena till det andra. Och det är därför som jag nog är ovillig att prova saker. För det kostar för mycket, både känslomässigt. Att någon kommer säga: "Du kan inte bara hoppa från det ena till det andra, Karro." Eller att det kostar pengar. Men jag har börjat luckra upp det lite. Men det är så helt sjukt att jag bara såg det nu.

Moa: Och det är så vi ofta lever våra liv. Att vi blir definierade av det som har hänt tidigare och hur vi kände när vi gjorde det vi gjorde då. Men just det som vi pratar om, det vi gör i det här samtalet, är egentligen att prata om saker och medvetandegöra saker. Och det är ju alltid det första steget. Så nu är ju frågan då, Caroline, om du är sugen på att prova någonting annat. Om du är tillräckligt nyfiken och modig för att prova att ta dig an nya saker på ett nytt sätt.

Caroline: Ja, men nu när jag har sett det lite bättre, så känner jag att då har det liksom inte den makten över mig som det hade innan.

Moa: Men det där är ju jättespännande, för vi har ju haft samtal, liksom precis nu, du vill ju skriva och du tycker det är fantastiskt. Och så hittar jag dig ibland städandes i köket. Liksom. Och så säger jag, men sluta städa. Och då kan du nästan bli förbannad på mig.

Caroline: Ja, och bullshitta dig. Ja, det känns bra för mig att göra det. Men ja, egentligen har jag ångest om det är stökigt. Och det är ju också ett gammalt beteende, att någon annan blev arg om det var stökigt i köket. Och det känner jag ju också, det har ju varit mycket min drivkraft i ekonomi. Alltså, när min pappa dog ekonomiskt osäker, nej, men så ska jag fan inte ha det i mitt liv.

Vi är alla lite normalstörda

Caroline: Jag tänker ju så här, är vi alla liksom så här lite normalstörda?

Moa: Ja, alltså det är ju ingen som är normal. Det kan vi väl komma överens om. Ingen är normal.

Caroline: Ja, precis.

Moa: I psykologiska termer brukar man säga att vi är normalstörda. Så vi har alla, vi är alla lite skadade. Som min tyska mormor alltid säger, "Ge den människan sein Vogel." Att varje människa har sin pippi. Alltså, vi är lite som vi är. Mest hela tiden. Och jag tycker att det är ganska befriande i det. Också när man tittar på andra. Det handlar inte om mig, hur den människan inte sa hej när vi sågs. Det kan vara pippin.

Caroline: Ja, och jag har ju blivit nästan tvärtom nu. Om det är någon som verkar sjukt normal och kontrollerad och liksom super polish, då tänker jag så här: "Haha, där är någonting lurt. Vad vill han eller hon dölja?" Men är någon öppen med sina, "Så här blev det för mig. Det här är utmanande för mig i mitt liv just nu. Här tacklar jag det." Då tycker jag att det känns mer ärligt och öppet. Och jag finner ofta mer förtroende. För livet är ju inte enkelt. Det kan vi väl också komma överens om.

Moa: Oavsett hur privilegierade liv vi verkar leva utifrån. Så livet är ju, det som en av mina lärare, Maria Niemet, har sagt: "Life is not for cissies."

Caroline: Nej.

Jan: Ja. Bra.

Ingen är normal. I psykologiska termer brukar man säga att vi är normalstörda.

De superprivilegierade klienterna

Jan: Men nu när vi har konstaterat att vi är normalstörda, kan vi inte gå in lite på de här superprivilegierade kunderna som du jobbar med, som kanske har sålt sitt företag, eller fått ett arv, eller så. Och hur de hanterar det, när det kommer mycket pengar på en gång.

Caroline: Vi ska bara också urskilja här, vi pratar inte 10 miljoner, utan vi pratar 100 miljoner, 200 miljoner, 1 miljard.

Jan: Kronor.

Caroline: Kronor, det är alltså de storleksordningarna. Så man tycker ju så här, de människorna borde ju inte ha några problem överhuvudtaget.

Jan: Blir det inte supertydligt då också, att det är pengarna som...

Caroline: Ska vi inte låta henne svara?

Jan: Jo, det kan vi göra. Moa, du kan få svara.

Moa: Nej, men du har ju lyssnat på vad jag har sagt, så det är perfekt. Nej, men det jag tror att du var inne på där, det är just det man märker då, jag brukar kalla det för normalbemedlad, någon som jobbar typ från lön till lön, som de allra flesta gör. Då tänker man så här, när jag får tid och pengar, då ska jag förändra min relation, gå ner i vikt, gå upp i vikt, resa, göra det där och där. Men sen när man får de här pengarna, då är livet ganska mycket detsamma. Mycket problem kan man ju kasta pengar på, som att få städhjälp, eller någon som lagar mat, eller handlar eller sådär. Men till syvende och sist, om det handlar om hur vi själva mår, vårt eget mående och vad vi känner, det är ett inre jobb. Man kan ta hjälp, man kan betala någon som hjälper en och guidar en genom en sån process. Självklart. Men det är till syvende och sist någonting som man behöver göra själv rent aktivt.

Stress trots ekonomisk trygghet

Jan: Jag kommer ihåg att du berättade, Nisse, att du hade någon klient som ville köpa en husbil. Var det inte så? För det här märker jag också med många läsare. Till exempel, jag har fått ett arv, eller vi har sålt en fastighet i släkten, nu har jag fått 20 miljoner. Och så ser man så här, du har en fantastisk ekonomisk situation. Men du vet, när de pratar om det, så upplever de sig stressade för pengar. De upplever att de inte har råd. De upplever att de är rädda, för att man har fått de här pengarna och man ska förvalta dem på ett ansvarigt sätt. Känner du igen det här?

Moa: Absolut. Och därför som jag och Duncan Glassey skrev den här boken How to be happy and rich. För det handlar om att jobba igenom sina egna föreställningar om pengar, så man förstår sig själv bättre. Så att inte ens tidigare liv, hur livet sett ut hittills, ska kunna styra, att det inte ska få styra framtiden. Att faktiskt stanna upp och fråga, vad har man med sig för idéer och tankar, precis som vi pratade om hemifrån eller tidigare erfarenheter. Att vi inte navigerar efter det, utan att vi faktiskt styr vårt eget liv härifrån och nu och framåt.

Moa: När vi repeterar sådana här tankar och känslor för oss själva hela tiden, då är det lätt att man också blir väldigt förutsägbar, att man tänker på samma sätt framåt. Och det är då det är lätt att tänka att min mamma eller pappa skulle nog tänka si och så om jag köpte den bilen jag verkligen vill ha, så att jag väljer den här modellen i stället. Eller jag åker på semester. Jag skulle väl åka på semester till...

Bristtänk före och efter pengarna

Jan: För det där är en sån grej som jag har tänkt mycket på och som jag har fått sjukt mycket skit för. Jag upplever så att om man har ett bristtänk redan innan man får pengar, så kommer man ha ett bristtänk även efter man får pengar. Det finns ju hela den här FIRE-rörelsen, financial independence, retire early. Där är det liksom så här, okej, när jag sparar 80 % av min lön för att kunna gå och säga upp mig. Och vid något tillfälle har jag sagt, men är det inte bara enklare att byta jobb om du inte trivs på jobbet? Men min tes är att om du har sparat de där 80 % och vant dig vid det, då kommer du leva även resten av livet på de där 80 %. Så det spelar egentligen ingen roll att du har försakat massa grejer. Vad är din upplevelse?

Moa: Åh, jag tänker så mycket när du pratar. Men jag tänker att livet är för skört och för fantastiskt för att vänta på livet. Gör det du vill göra nu, med en gång. Oavsett om man tänker så här, vi ska gifta oss när vi kommer upp till den här summan på vårt konto. Gift dig i morgon och ät varmkorv i stället för en trerättersmiddag. Gör det som du verkligen vill göra nu. Vänta inte. Sen kan ni fira igen och ha ett tioårsfirande av ert giftermål. Gör det nu. Med en gång.

Livet är för skört och för fantastiskt för att vänta på livet. Gör det du vill göra nu, med en gång.

Livet som en skattjakt

Moa: Jag brukar tänka att för mig är livet som en skattjakt. Lite grann. Jag tänker att gör jag lite grann av det där som jag känner att jag vill och är nyfiken på, så leder det mig vidare till nästa sak. Till nästa skatt.

Caroline: Jag upplever också det. Så fort jag börjar förlova mig i bliss så kommer det massvis med små härligheter hela tiden.

Moa: Det fattar man inte förrän man har provat på det. De allra flesta vill ju ha en garanti för att det funkar innan man börjar. Men det får man inte. Man måste prova.

Caroline: Man måste prova.

Moa: Precis. Och känner man att man skulle vilja läsa mer böcker, men börja gör det då. Och sen leder den boken vidare till nästa bok. Eller jag skulle vilja skriva mer. Börja skriv. Och sen är det någon annan som hör att man skriver som tipsar om en kurs och helt plötsligt har man kommit in på ett helt nytt spår. Det blev ett väldigt rikt liv. Men Jan, känner du det när du provar grejer? Jag blir nyfiken nu på dig kring det här med skattjakten och så.

Jan: Okej, vi kan byta samtalsämne.

Moa: Men Jan, du gillar ju att jobba och jobba väldigt mycket. Men så säger du ibland att jag skulle vilja läsa mer. Jag skulle vilja ha mer lästid. Men provar du det då och vad öppnar sig för dig?

Nyårssamtalet om onoterade bolag

Jan: Ja, men jag har ju den där... Det här har inte du och jag pratat om faktiskt. Nu kan vi ta fem minuter...

Moa: This will be good, I can tell. Life coaching.

Jan: Vi var på nyår hos våra vänner. De är så här privatekonomiskt väldigt, väldigt framgångsrika. Och så kom vi in på att prata om investeringar på nyår. Det är klart man pratar om det.

Moa: Ja, det är klart.

Jan: Och sen kom vi in på att investera i onoterade bolag. Och då sa jag så här, nej, men jag investerar inte längre i onoterade bolag, eftersom ribban är ganska hög. Man ska in med flera hundratusen. Och så var jag så här, men statistiskt så är det typ bara fyra procent av alla onoterade investeringar man lyckas med. Så i 96 fall av 100 kommer jag att misslyckas. Och så säger han, den andra, så här, ja, ja, jo, jag vet, så sa han. Men grejen är att jag investerar, för jag vet att det kommer ju hela tiden nya pengar.

Jan: Och då tänkte jag så här, så rationellt kommer det ju vara så i vårt liv också. Att det kommer komma pengar. Det kommer inte komma, nej, men du vet, nu kom det ingen lön. Men känslomässigt var min första tanke så här, men det kan du inte veta. Det kommer gå åt helvete. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Alltså du vet, den rädslan bara kickade in. Som är helt irrationell.

Moa: Men då är det det som också kommer driva dig. I hur du strukturerar ditt liv framåt. Ju mer tid du spenderar kring de tankebanorna. De allra flesta människor vaknar på morgonen och så börjar man tänka på alla problem och utmaningar som man har. Så börjar man tackla dem. Och det är här njuta sig till framgång kommer in. Vad vill jag verkligen göra då? Vad skulle vara njutfullt för mig? Att man vaknar som ett barn, men sen med en gång börjar man tänka på problemen och så blir det så här. Så har man liksom andningen här uppe.

Att vakna med problemen

Caroline: Jag måste svara på de här mailen.

Moa: Ja, precis.

Caroline: Jag måste svara på de här mailen och sen var det det där. Jag måste följa upp och sen är det här svårt. Hur ska jag lösa det där? Den där tekniken. Och den här är så trasig. Hur ska vi lösa det? Och sen ska jag hämta och lämna. Och för mig, vet du vad, för mig handlar det ju om, det här har jag faktiskt tänkt på bara häromdagen, att jag är så himla rädd för att säga nej till folk. För jag fick något sånt här förslag. Ska vi inte starta det här företaget? Och jag bara kände att det var skitjobbigt. För jag var så här, nej, jag vill inte. Och jag har andra saker som är roligare i mitt liv. Men just när jag skulle skicka till den här personen, skicka nej, jag var inte intresserad, det var sjukt jobbigt.

Moa: Får jag stanna där bara? Jag ska säga någonting om det. Men jag kommer tillbaka till det där nyårssamtalet. Jag tänker egentligen att det som är fantastiskt med vår hjärna, det är att vi bara kan tänka på en sak åt gången. Vi har en väldigt gammal hjärna, jag brukar säga att vi är 40 000-åriga djur. Hjärnan har inte utvecklats speciellt mycket, även om vårt moderna samhälle har gjort det. Så vi kan bara tänka på en sak åt gången, vilket är de bra nyheterna och de dåliga nyheterna. Men då kan vi använda det till vår egen fördel. Antingen kan vi tänka på, det kommer aldrig räcka, tänk om pengarna tar slut, och komma från det här bristperspektivet. Men det som är fint är att vi också kan hjälpa hjärnan att fokusera på att tänka mer att det alltid finns tillräckligt. Det kommer alltid finnas tillräckligt med pengar för mig för att leva det liv jag vill ha.

Att lura hjärnan med visualisering

Caroline: Menar du att man då medvetet kan gå in för det när man känner den här bristen? Det är som att tänka positivt då.

Moa: Här är ett konkret exempel på hur positivt tänkande funkar. Och grejen är att hjärnan inte är så smart. Det går att lura den hela tiden. Hjärnan skiljer inte på om det är en intern dialog eller en visualisering, eller om det faktiskt hänt på riktigt. Det är samma kemiska process. Så om vi skulle blunda nu och föreställa oss den här situationen på nyårsmiddagen där. Men jag har alltid tillräckligt med pengar för att ha roligt och investera i någonting spännande och nytt, oavsett hur det kommer gå. Jag har alltid en avsatt pott till det. Det finns alltid tillräckligt. Och det kommer alltid komma in nya pengar i din lekhink. Så att också växla tankarna till det, som gör att du rent känslomässigt kommer befinna dig någon annanstans.

Caroline: Hur lång tid tar det att träna hjärnan? Här blir jag ju så skeptisk. Det var inte alls meningen att jag skulle hoppa in.

Moa: Hur ska jag veta det?

Jan: Jag tänker, för dig är det ju, det är faktiskt en bra fråga.

Moa: Man ska inte heller bara sätta sig i ett mörkt rum och bara, det kommer gå bra, det kommer gå bra. Utan man behöver också ha en strategi och en plan för hur man ska kunna komma dit man vill. Och det vet ju jag att du har. Du har ju en väldigt utarbetad strategi bakom ekonomi. Det är ju det ni gör, helt enkelt. Så att då blir det någonting som du kan addera i den situationen.

Skattjakten och bloggen

Jan: Men du, vet du vad, nu hade vi en jättebra diskussion. Jag ska bara komma tillbaka till det där om skattjakten.

Moa: Har du upplevt att du har öppnat dörren till någonting någon gång?

Jan: Ja, det gör jag.

Moa: Gud, vad spännande det här var. För jag tänker att du upplever ju det när du bloggar.

Jan: Ja, men det är klart.

Moa: Idéer som dyker upp och du vet sådär. Men att du bara kanske skulle gå på den här linjen där dina skatter radar upp sig.

Jan: Grejen är ju så här, det blir ju fantastiskt. Bloggen är ju en sån här skattjakt. När vi började för 13 år sedan, snart 14 år. Det var ju inte som att jag tänkte så här, nej, men du vet, 2020, då kommer vi sitta här och spela in en podd i veckan. Och vi kommer kunna försörja oss på bloggen.

Moa: Ja, men jag menar inte så.

Jan: Det har ju verkligen varit att jaga de här skatterna. Och jag tycker att det är roligt. Och handen på hjärtat, idag har jag ju designat mitt liv så att 70 % av min tid är jag på den här skattjakten.

Caroline: Titta vad roligt.

Jan: Men skatterna är alltså inte fysiska grejer, utan idéer.

Caroline: Ja, jag tänkte inte på Skatteverket. Jag tänkte att jag bara skulle vara säker på att du inte menade fysiska grejer. Att det var det som var skatterna vi pratade om.

När skatterna uppenbarar sig

Caroline: Jag upplever så här, när jag går på skattjakt. Det senaste halvåret har jag väl gjort det, för jag har börjat skriva och så. Och börjat gå till en dam som lär mig teckna och så. Och då blir det som en fantastisk skattjakt. Att jag känner att jag öppnar hela min hjärna för allt fint som finns i livet. Och då tycker jag också att det är lättare att säga nej till saker.

Moa: Ja, precis. Och det är för att du fokuserar på de där sakerna som du är nyfiken på.

Caroline: Ja, för det blir helt oemotståndligt när skatterna uppenbarar sig.

Jan: Ja, absolut. Patreon är ju skattjakt för mig. Gud vad roligt. Du vet, nu ska vi ha träff i Göteborg. Jag ska träffa massa människor som vi bara skrivit med på det här forumet. Eller det här samskapandet, när vi tog fram portföljerna nu i år. Det var ju också så att det ligger ju väldigt nära mig. Det var ju inte som att jag tänkte så här, vad är ett bra namn på bloggen? Nu blir det RikaTillsammans. Jo, men för tillsammans är en väldigt viktig värdering för mig. Så nej, men absolut.

Moa: Absolut. Och där kan du koppla tillbaka. Det du sa också, att ha modet att säga nej, när man får erbjudanden som är bra, men som inte känns som rätt val för mig. Men att våga stå för det som är viktigt för en, och göra det naturligtvis. Men vi ska också vara medvetna om att de där rädslorna, som är universella, kommer spela in hela tiden. Men frågan är bara om du vill lyssna på dem eller inte.

De universella rädslorna

Caroline: Vad är de universella rädslorna?

Moa: Jag tänker två som du har nämnt nu. Det är ju så här, jag kommer aldrig ha tillräckligt med pengar. Det kommer att gå åt helvete.

Jan: Eventuellt. Så småningom. Det kommer alltid upp som en sol, ner som en pannkaka.

Moa: Det där är ju en del av amygdala, en del av hjärnan, som är det som förutser allting som kan gå fel. Att resurserna tar slut.

Jan: Ja, precis.

Moa: Det har ju varit någonting som har gjort att vi har överlevt som art. Väldigt framgångsrikt. Men just det där, jag kommer inte ha tillräckligt, pengarna kommer att ta slut. Eller att om jag inte säger ja, så kommer de inte vilja leka med mig nästa gång.

Caroline: Nej, men jag kommer bli ensam i världen. Jag kommer bli ensam. De kommer inte tycka om mig. Jag kommer aldrig träffa en ny partner. Jag kommer aldrig få en ny föreläsning.

Moa: Det är en dödsrädsla att bli utesluten från gemenskapen.

Caroline: För mig är det supertydligt. Att inte få vara med, Jan.

Jan: Vad är det?

Caroline: Ja, men rädslan att bli utesluten.

Jan: Ja, och vad är man då?

Caroline: Man är dödsdömd när man är ensam. Så är det för mig. Det är en sån totalt kris.

Moa: Det är en biologisk rädsla. Om man tittar tillbaka så har det faktiskt varit så, att vi har haft mycket mindre chans att överleva på prärien eller här i Norden eller var som helst vi har levt tillbaka i tiden.

Att kapa distraktioner och vara i sig själv

Caroline: Och där ska jag bara flika in att nu när jag går in i mig själv och skriver och lyssnar inåt och så, jag måste ju kapa bort massa distraktioner. Och det innebär också att jag tyvärr inte hinner med så många människor och möten och fikor och sådana saker som jag har gjort. Och det är då också jäkligt jobbigt. Att säga nej och ha så blockade dagar när ingenting får komma in.

Jan: Jag kan säga att det har kommit in så mycket på de här blockade dagarna på grund av min dödsångest.

Caroline: Ja, så nu har vi två. Det är helt otroligt.

Jan: Men så tänker jag så här, Ingmar Bergman, han isolerar sig på Fårö. Jag förstår honom precis. Man behöver få vara i sig själv utan de här distraktionerna.

Moa: Och det tror jag att många skulle kunna skriva under på. Det hade varit jätteskönt. Och jag tänker just när man hamnar i sådana här perioder där skrivandet blir väldigt viktigt, eller om det är någonting annat. Att också se livet i perspektiv. Att måla upp den här hundraårsplanen. Att titta på, ja, men nu kommer det komma en period av skrivande för mig här. Jag planerar att den ska få ta ett år, fem år. Och sen vill jag avsätta mer tid att vara mer social.

Caroline: Men då vill de ju inte vara med en.

Moa: Man får väl hålla det på en bra nivå.

Bluffkänslan och fler rädslor

Caroline: Vad är de andra rädslorna? Är det fler rädslor?

Moa: Finns det säkert, nu har jag ingen lista bara så här, on top of mind. Men det var två som jag hörde just nu. Vi tror ofta att det är våra egna, att det är någonting som är specifikt för mig. Bara i mitt liv. För att min pappa dog och det var därför jag...

Caroline: Ja, precis.

Moa: Det är väl det där att inte räcka till, att bli utesluten, att det inte räcker. Oavsett vad det är för någonting.

Caroline: Rädslan att bli påkommen.

Moa: Ja, precis. Snart avslöjar de att jag är en bluff.

Caroline: Ja, exakt.

Moa: Det är också en av de där vanliga. Att jag inte alls tycker jag är framgångsrik som det ser ut. Alla andra har listat ut sina liv, men jag har inte det. Och nu börjar jag bli 40.

Caroline: Ja, precis.

Moa: Det är också den här gruppen som vi pratade om, att man har skapat det liv som man förväntade sig själv, att man skulle skapa, allting ser bra ut på pappret och så börjar det kännas lite tomt inuti. Det är väl då det är dags att börja titta på också det här med en livsplan och koppla ihop ekonomin med vad vill jag uppleva i mitt liv, vad vill jag känna i mitt liv.

De dödandes ångerlista

Jan: Jag tänker att, apropå rädslor, vad man också ska fokusera på, en av de här grejerna som jag alltid brukar komma tillbaka till, det är att någon har sammanställt en väldigt fin lista, 10 wishes of the dying.

Caroline: Of the dying? Av den döende, eller?

Jan: Det är en kvinna som har jobbat på, vad heter det nu?

Caroline: Hospice.

Jan: Ja, eller typ där folk kommer för att dö. Det heter någonting. Fint. Och har sammanställt i en skrift, vad är de vanligaste sakerna som folk som vet att de ska dö säger? Ofta är det sådana här saker som att ha mer roligt, jobba mindre, vara mer med familjen, leva mer av det liv som var viktigt för mig.

Caroline: Nej, men säg inte så, du ska tjäna 100 000 till. Du ska tjäna 100 000 till.

Jan: Mer som andra tyckte och mindre som jag själv tyckte.

Caroline: Nej, men det handlar mycket om det där, att vara sann mot sig själv och leva sin egen dröm.

Moa: Jag tycker att ofta när jag träffar människor som är 70 plus, så brukar de skita mer i yttre konventioner och vara lite mer sanna mot sig själva. Speciellt kanske också yngre personer, men speciellt om man har gått igenom något trauma eller om man har förlorat någon nära anhörig. Ofta behöver det ha hänt någonting i livet.

Caroline: Att man har fått perspektiv då?

Moa: Ja, att man har varit deprimerad, eller att det har dött någon, eller att man har varit med om någonting större.

Du behöver inte få cancer för att leva

Caroline: Kan det också vara att man får perspektiv på att man inte gjorde det man ville? "Och nu är jag 60"?

Moa: Ja, precis. Och det brukar skynda på. Men jag tänker att man kan ju växa utifrån en smärta, utifrån en prövning. Absolut. Men jag brukar alltid uppmuntra mina kunder att göra den resan utifrån ett perspektiv där man redan mår bra. Du behöver inte få cancer för att ha ett lyckligt liv.

Caroline: Nej, precis. Exakt så. Du måste inte få cancer eller gå bankrutt.

Jan: Jag kommer ihåg det samtalet. Med dig.

Du behöver inte få cancer för att ha ett lyckligt liv.

Pengar i linje med värderingar

Jan: Men jag vill knyta an till, nu kommer mitt lilla rant här. För jag pratar ju mycket egentligen från, och det är mycket tack vare att jag har hängt med dig de senaste åren. Jag upplever att mycket inom ekonomi pratar man så här, man ska ha så hög avkastning som möjligt, man ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Och jag själv sprang i det ekorrhjulet jättemycket, ända tills du var på mig. Vad är det som är viktigt? Hur är det du vill känna? Det var ju då det kom fram, jag vill jobba med Caroline, vi vill jobba hemifrån, vi vill ha allt och hela vårt liv inom tusen meter från huset och hela det där paketet.

Jan: Men då inser jag att pengar, det tror jag var du, ja, det är du som har sagt det, att pengarna ska konsumeras i linje med dina värderingar, din drivkraft och din intention. Och det där är roligt, för det har jag sagt hur många gånger som helst. Och sen frågar man sig, vad är då en värdering, drivkraft och intention? Och då är det så, ehm, ehm, ehm. Fan, det lät jävligt bra när Moa sa det. Så nu när vi har dig här, kan du inte säga så här, vad menar du med att pengarna ska användas i linje med drivkraft och intentioner och värderingar?

Moa: Om vi börjar i just det här, jag tänker att pengar ska vara en hävstång in i det liv som du vill leva. Det är en resurs som man kan använda sig av för att leva mer i linje med den man är och vad som är viktigt. Om man inte gör så, utan mer jagar avkastning, då blir det mer som du och jag pratat om också, att man mår liksom, man har en emotionell volatilitet.

Jan: Precis.

Moa: Går börsen bra så mår man bra, går börsen dåligt så mår man dåligt.

Jan: Precis, och det är det vi vill frikoppla, det personliga, det privata livet från börsen.

Integritet med sig själv

Moa: Självklart ska man ha koll på sin ekonomi. Det är inte tal om det, pengar är viktigt. Men vi behöver också titta på hur...

Jan: Du brukar säga integritet med mig själv. Jag tycker det är ett väldigt bra ord. Hur lever jag i integritet med mig själv?

Moa: En värdering kan vara till exempel, det är viktigt för mig att vara sanningsenlig. Det är viktigt för mig att ge och få support av andra människor. Här är vi ju i RikaTillsammans-podden, att skapa tillsammans.

Jan: Men kan vi ta någon annan värdering som inte är så snygg? Att ge och få support. Jag vet inte. För mig är en genuin värdering tillsammans. För mig är det viktigt. Tillsammans. Jag vill ju alltid bjuda in.

Caroline: Du säger så här, men ska vi inte ha middag? Ja, men då kan vi bjuda Filip, Jenny och Niklas. Nej, det var väl bara vi två.

Jan: Tillsammans är en sån här antifras.

Caroline: Jag sitter här och funderar på vad det är.

Moa: Harmoni skulle jag säga är viktigt för dig. Lugn, skapande, kreativitet är viktigt för dig. Fina saker.

Jan: Jag tycker bara det är lätt att man hamnar i någon slags fejkvärderingar. Precis som att man försöker rada upp 50 och sen kommer de riktiga.

Moa: Jo, men så är det ju. Och därför använder vi strukturerade övningar för att hitta de där orden. Och också de där som lyser upp för just dig. Och sen också att man lägger sin konsumtion och sitt sparande i linje med det. Som du har redan berättat där med målerikursen. Du investerar både tid och pengar i den. Och det är någonting som är viktigt för dig. Kreativitet.

Syns det i ditt kontoutdrag?

Jan: Nej, men precis. För jag gillar ju jättemycket det där när du och jag pratade. Och så sa du också så här, men hur syns det i din ekonomi att detta är viktigt för dig? Och för mig var det så här, vilken briljant fråga. Hur syns det i din ekonomi? Om jag tittar på ditt kontoutdrag, syns det att kreativitet är viktigt för dig? Om jag tittar på ditt kontoutdrag, syns det att tillsammans är viktigt, eller syns det att generositet är viktigt?

Moa: Precis.

Jan: Nej, men det är viktigt för mig att vara generös. Och sen tittar man så här, nej, men jag har inte bjudit eller gett bort någonting de senaste två månaderna. Men då lever jag ju inte i integritet. För då har jag den här inre konflikten.

Moa: Ja, vad är det för inre konflikt? Det tycker jag är intressant.

Caroline: Jag upplever att jag har en inre konflikt med att lägga pengar på min hobby.

Moa: Ja, för att du säger att du ska göra någonting.

Caroline: Jag genuint tänker att jag ska göra någonting. Men jag gör inte det. Så då har jag ett energiläckage.

Moa: Då är du ur integritet. Många kan känna igen sig i det.

Hur syns det i ditt kontoutdrag att kreativitet, tillsammans eller generositet är viktigt för dig?

Integritet som tre rör

Moa: Ja, men det intressanta med integritet, om man ska ta ett ämne man hade kunnat ta en egen podd om, så brukar jag tänka på att det är som tre stycken rör. Det ena röret är, vad är det jag tänker och känner? Det andra röret är vad är det jag säger. Och det tredje är vad är det jag gör. Och ibland kan det vara olika. Att jag tänker att jag borde gå och träna. Jag säger att jag ska gå och träna, men jag går inte och tränar. Då är de inte i linje med varandra. Då är det ett energiläckage.

Moa: Eller chefen kommer och säger, ja, du borde skriva den här rapporten. Och jag säger att jag ska göra det, och jag gör det. Men innerst inne vill jag inte. Då är det också ur integritet. Det är bara det att det jag säger och det jag gör går i linje. Men jag vill ju egentligen inte.

Caroline: Och då kan man märka det när man inte gör det man säger och tänker, eller om man mår dåligt.

Moa: Ja, ofta.

Caroline: Jag mår ju dåligt. Jag mår ju så här fysiskt, att det blir som en slitning.

Moa: Det är det vi jobbar på i samtalen egentligen. Man kan tänka intellektuellt om någonting och sen behöver man reda ut och lägga lite till rätta.

Estetik och hudvård som värdering

Caroline: En sån punkt, jag har också estetik. En viktig värdering, jag älskar när det är vackert omkring mig. Och jag vet att du också har ett intresse för hus. Hudvård, till exempel. Då tänker jag att det ska ju synas i mitt kontoutdrag. Här är mina värderingar, estetik. Här är mitt kontoutdrag, hur matchar de? Men då tänker jag så här, då avsätter jag en viss budget för det, varje månad. Men jag har hela tiden tankar om att det är världsligt, att jag borde lägga det på någonting annat.

Moa: Jag har exakt samma. Jag dömer det. Jag mår dåligt kring det och ändå gillar jag det. Det är så jäkla messed up.

Caroline: Ja, så det är ett eget tänkande då. Ett dömande om att jag lägger pengar och tid och investerar i det.

Moa: Men vet du vad som händer om jag inte gör det? Om jag inte lägger tid och energi på det, då mår jag ännu sämre. Så det är lika bra att köra. Och för mig sväller det till ett självomhändertagande, att jag visar mig själv respekt och också det en stund, när jag sköter min egen hudvårdsrutin på kvällen. Avslappning. Jag tar den tiden för mig själv. Det är en av mina rutiner, vanor, att göra det. Det är också som att säga, avsluta dagen. Det har också blivit då jag har en tacksamhetspraktik. Det är också som en skattjakt att säga, jag skulle vilja ha en hudvårdsrutin och så hittade jag en hudvårdsterapeut och så gick jag vidare på den. Och så hittade jag andra saker som var viktiga i det. Nu är det kopplat till att säga tack till mig själv för dagen, att ge mig själv den omtanken och den kärleken i den handlingen.

Att skifta fokus i stället för att förhandla

Caroline: Jag har ju massa tankar om det ändå. Men det var det här jag menade med att skifta fokus. Antingen kan jag tänka att det var dåligt, Moa, det var fult att lägga pengar på det och det var inte andligt, det var världsligt.

Moa: Vem gör du det för igen?

Caroline: Vem gör jag det för? Jag är för mig själv.

Moa: Måste du vara snygg för någon?

Caroline: Ja, precis. Antingen kan jag ha en konversation med den där inre rösten eller också kan jag bara säga ja. Jag är villig att säga ja. Och sen kan jag omvärdera om ett halvår. Men jag brukar inte förhandla med mig själv under den tiden jag har satt det målet.

Jan: Jag tror också att det är roligt, vid något tillfälle sa du till mig så här, Jan, innan du har testat 100 gånger så har du ingen rätt att uttala dig om huruvida det funkar eller inte.

Caroline: Och det har Jan sagt till mig också. Och då säger jag till Freja. Mycket jag säger.

Jan: Ja, det är mycket du säger, Moa, som är bra.

Moa: Jag tror också att ge hjärnan den möjligheten att ställa om. För jag tänker att vi kom in lite grann på vanor här. Du sa någonting tidigare där jag också kom in. Vi pratade om FIRE. Man har vant sig vid att faktiskt spara 80 %. Vanor är extremt starkt.

Jan: Det är ju 70 % mer.

Moa: Jag vet inte riktigt vad procenten är, men det är otroligt hög procent av de tankar vi har varje dag, som vi repeterar nästa dag. Vanor är någonting som man ska automatisera. Det är därför jag säger det här med, prova 100 gånger, sen kan du uttala dig. För att vi inte ska förhandla med oss själva hela tiden när vi har satt en plan.

Vision, mål och strategi

Moa: Så jag tänker, för att ha ekonomin som grund, som en hävstång in i det mest fantastiska liv du kan föreställa dig, så behöver man också ha en utarbetad strategi och struktur och plan för hur det ska hända. Det är ingenting som kommer bara: "Nu släpper jag fram det." Utan det man behöver göra är att ha en vision. Och att den visionen får handla om det där när vi har, att man tänker på det som att det redan var sant. Lite affirmativt. Om det skulle vara så att jag har den bästa ekonomin jag någonsin kan tänka, hur känns det då? Hur är det då? Att man umgås med de känslorna och de tankarna. För det händer någonting i oss då också. Det blir en annan inre kemisk cocktail.

Jan: Ja. Jag upplever också att hjärnan jobbar bakom ryggen på en för att uppfylla det som är sant i ens vision.

Moa: Precis.

Jan: Men jag tänker, nu har vi tagit värderingar. Hur skiljer det sig från intention och drivkraft? Du brukar säga, värderingar, drivkraft och intentioner. Och jag vet att det är mycket det man jobbar med tillsammans med dig.

Moa: Ja, precis. Men jag tänker just med intentioner, jag kan ha, som du säger, de här tre rören. Jag kan ha en intention om att vara fysiskt frisk och i god form. Det är själva intentionen. Men sen måste jag också ta det från intention till handling. För att man ska leva koherent eller i integritet med sig själv. Så en intention kan vara väldigt viktig. Och det här är viktigt att man skriver ner. För det är här de allra flesta går vilse. Man kan ha en vag intention om att jag vill vara en bra förälder, eller en kärleksfull partner, eller vara fysiskt frisk och i god form. Men att man faktiskt skriver ner det för sig. Och sen att man också går vidare om man tittar på, men vad innebär det då i handling?

Att sätta pris på det man vill uppleva

Jan: Precis. Men det där upplever jag faktiskt som ett väldigt vanligt misstag. Att många, när man kommer från ekonomihållet, så har man målet, det är bättre att ha pengar än att inte ha dem. Och då vill jag ha så mycket pengar som möjligt, för det löser fler problem eller skapar fler möjligheter. Men efter att ha jobbat med dig mycket så var jag så här, det där är ganska slarvigt av mig, att tänka på det sättet. För egentligen borde jag tänka efter, vad är det jag vill ha i mitt liv, eller vad är det jag vill uppleva, vad är det jag vill känna som jag tycker är jättesvårt. Och sen sätta egentligen en prislapp på det, så att den finansiella planen går parallellt.

Moa: Om vi stannar där, så ett konkret exempel, det är ju att vara generös. Det är någonting som är viktigt för dig. Och att också titta på, vad innebär det i handling? Och vad kostar det? Per månad eller per år.

Jan: Generositetspotten.

Moa: Nu är det en ny hink. Generositetshinken.

Jan: Folk tycker redan det är kluddigt bara. Hur många hinkar ska vi ha?

Moa: Nej, men också det där med att, som du brukar vara så bra på att säga också, Jan, att vara väldigt konkret med vilket mål man har, så att man kan vinna spelet. Att skapa ett spel som man vill spela, men också som man kan vinna. För det de allra flesta av oss gör, det är att sätta upp ett mål, och sen när vi når dit, då firar vi inte och stannar upp, utan då flyttar vi fram målsnöret, och så springer vi vidare, och så springer vi vidare, och så blir vi trötta, och så blir vi lite tomma.

Baka en kaka du faktiskt äter

Caroline: Vi bakar en kaka vi aldrig äter.

Moa: Ja, exakt. Precis så. Och sen så bara, ja, men nu är den färdig, då kastar vi den, så börjar vi baka en ny kaka. Så det vi vill göra och hjälpa till med, det är att hjälpa folk att baka en kaka som de också kommer äta. Och som de gillar smaken på.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Nej, men det där är lite spännande, för det är lite läskigt. Det är ju apropå det här samskapandet. Så det där tänker jag, du som lyssnar eller tittar på det här, om det verkar som, det där skulle jag vilja testa, att hänga med dig och mig under en helg, och experimentera med det. För jag tror att många som lyssnar på det här är nog ganska duktiga på den finansiella biten, men skulle behöva en nyfikenhet att få ett rikare liv. För det handlar inte om att fixa något som är sönder, livet funkar ju, utan det handlar ju om att lägga till någonting.

Caroline: Så då kan man faktiskt skicka en intresseanmälan, för det är inget som vi har bestämt eller någonting, utan det här är en tanke: skulle det vara roligt att göra en kickoff med typ sin partner, eller en vän, eller någon annan?

Jan: Kan ni inte säga lite mer vad man får då?

Caroline: Nej, men bara formulera lite så.

Jan: Jag vet, jag vet.

Ett strukturerat tillvägagångssätt

Moa: Nej, men på ett väldigt strukturerat sätt. Jag tänker, jag träffar ju många som är precis som de allra flesta lyssnare och tittare på den här podden, så tänker jag att man vill ha ett strukturerat tillvägagångssätt. Det är precis så vi kommer jobba. Med att titta på, vad är dina intentioner? Vad är viktigt för dig i livet? Men att man tittar på också, vad har du för vision? Ett, vision. Två, sätta mål. Sen skapar man en strategi för hur man ska kunna uppnå de målen. Det handlar mycket om vanor. Hur bygger man vanor i vardagen? För vanor är egentligen vårt transportmedel till våra mål.

Jan: Det kan vi prata om. Vi har inte supermycket tid kvar. Men om du skulle säga, vad är det viktigaste? För du har ju verkligen gått igång på vanor det senaste året.

Moa: För som coach blir man så himla tränad i att sätta upp mål, att man ska skriva ner sina mål. Och det är superviktigt att ha definierade mål, absolut. Men man behöver också ha vanor som under, som stödjer att komma till de målen. Så att det blir en genomgående beteendeförändring på riktigt.

Löpning, tema och vanor

Moa: Som ett exempel, jag brukar sätta ett tema för varje år. Förra året skulle jag springa. Så tänkte jag, nu ska jag springa mycket och jag ska springa långt. Så jag sprang fjällmaraton i Vemdalen. Och så var vi i Schweiz och sprang ett alplopp där. Jag, min man och våra kompisar. Har jag sprungit någonting efter det? Inte så mycket.

Caroline: Men det var för att du inte hade målet?

Moa: Jag hade målet att springa. Men jag hade inte själva vanan bakom att bli en löpare.

Caroline: Jag trodde att det var ett nytt år och då lämnade du det bakom. Men okej, du säger att du inte hade vanan egentligen.

Moa: Precis, jag känner att jag har halkat av den där hästen, löpning. Så det jag gör nu med vanor. Vanor som man vill ha vill man underlätta för. Så det jag har gjort för att göra det lättare för mig att komma ut på en löprunda, det är att alltid ha mina löparskor i hallen. Så jag ser dem där. Jag behöver aldrig gå in och leta i vår stökiga skrubb. Och jag har mina löparkläder på ett speciellt ställe. Så det är lätt att hitta dem. Det är ofta de jobbigaste metrarna inifrån och över tröskeln ut. Sen är det inte så jobbigt.

Standarder, inte bara mål

Jan: Men det där tycker jag också är ganska spännande. För nu ska vi inte... Åh, det är så mycket vi hade kunnat prata om. Men jag har ju, när du och jag började också, så var jag ganska uttråkad på mål. Och då började vi prata lite vanor. Men vi pratade också ganska mycket det som jag gillar, standarder. Vad är den lägsta nivån jag är villig att acceptera i mitt liv? För jag upplever att ett mål är ju att den där kakan ska bakas, och sen är den färdig vid något tillfälle. Medan en standard för mig är så här, det ska alltid stå en kaka i kylen. Jag vill alltid ha det på en viss nivå.

Caroline: I livet, ja. Det var väl ändå ganska nytt för oss.

Jan: Ja, precis. Som att vi har pratat mycket om en standard. Som att vi har städning varje vecka. Det är så vi vill ha det. Vi vill ha Linas matkasse för bekvämt. Medan, och vissa områden har man superhöga krav på sin standard. Och andra områden, bil har jag inte jättehög standard i. Men jag vill ju utmana den där. Du säger så här, vad är den lägsta standard jag kan acceptera, säger du.

Moa: Och det där är också kopplat till det du sa, Caroline. Att man matar sin hjärna med, vad ska jag söka efter? För hjärnan är som Google. Söker du på söta katter, så är det det du kommer få. Frågar du, vad är den lägsta standard jag kan acceptera, då är det det du kommer se bevis för.

Caroline: Absolut, vilket rikt liv alltså.

Lägstanivå eller högsta nivå?

Jan: Fast det där är ändå lite roligt. För mig är det inte negativt tolkat. Vad är den lägsta nivån? För mig handlar det om att höja lägstanivån. Som att, nej, men jag är inte beredd att acceptera till exempel att jag ska vara på ett jobb där någon säger till mig vad jag ska göra.

Moa: Så jag fattar vad du menar. Det är bara ett annat sätt att säga.

Caroline: Sen kommer jag alltid från rädsla och brist och negativitet. Så man kan säkert omformulera begreppet standard. Eller den lägsta nivån.

Moa: Eller den lägsta nivån. Vilken nivå vill jag ha i mitt liv? Är kanske en mer positiv fråga.

Caroline: Vilket är skönt att jag inte är den som är coach.

Moa: Men jag tänker, i den bästa av världar, vilken bil skulle du köra då? Oavsett vad andra tycker, vad du har för ekonomi. Bara det att tillåta oss att drömma fritt.

Jan: Fan vad jobbigt, för då dyker det upp en annan bil än den som står på uppfarten.

Moa: Ja, vad är det för någon då?

Jan: Jag vet inte, då dök det upp så här, det hade varit en Porsche eller en Tesla. Men jag har inte garage till den.

Moa: Ja, precis. Det där blir ju liksom hela tiden då att ta ner den där.

Jan: Censurera tankarna.

Moa: Ja, censurera om man har tankar om det. Men bara det att tillåta sig. Det skulle jag tycka var spännande att komma till en workshop eller en weekend eller en retreat eller vad vi nu kan skapa tillsammans. Att också få ge sig själv lite utrymme från ens logiska ratter. Och bara drömma så stort jag kan. Hitta in i den här visionen för att mata min hjärna med de mest positiva möjligheterna som finns. Och sen titta på, vad har jag för mål? Vad skulle jag vilja? Hur kan jag bryta ner det i en strategi? För att faktiskt komma dit. Och kombinera då en plan för livet, vad jag vill, med min ekonomi, så att det blir realistiskt.

Växten kommer i det ovana

Caroline: Jag kan ändå tänka mig att en del som lyssnar och tittar känner att, nej, men jag tycker det är jättesvårt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte göra detta. Fortsätt med siffrorna.

Jan: Ja, precis.

Moa: Men då kan det vara härligt att få veta vad som skulle kunna komma ut i ens liv om man parar ihop målen och känslorna med pengarna. Jag skulle säga så här, växten kommer inte i det man redan är duktig på.

Caroline: Nej, det gör den ju inte.

Moa: Den kommer i det som är svårt.

Caroline: Ja, men inte svårt eller ovant. Ovant kanske. Snarare.

Jan: Det är ju så jag upplever det, mitt liv har ju blivit mycket rikare av att hänga med Moa, än att jag bara skulle bli ännu bättre på Excel. Jag kan ju hona mina Excel-skills i alla fall. Men skillnaden i mitt liv är ju som att ta det från 90 till 92, eller 90 till 95. Det kommer ju inte plötsligt bli 180. Jag får liksom ett nytt komplement. Så det är egentligen svårt att peka på vad som skulle hända i ens liv om man började gå åt hållet som man är ovan vid. Kanske känslomässiga mål och sånt.

Moa: Nej, men jag tänker så här, man får ju pröva. Och så är det ju, jag brukar ju alltid säga till dig också så här, det bästa med saker är att man vet ju inte innan man har prövat.

Jan: Nej, precis.

Två grupper, samma kombination

Moa: Jag tänker att den här kombinationen mellan att ha en strukturerad ekonomisk tanke bakom hur man strukturerar sin privata ekonomi, men också att man planerar sitt liv. Vad ska jag använda de här pengarna till? Öka tillfredsställelsen.

Caroline: Att det här skulle funka för de som är väldigt duktiga på att drömma och visionera, men inte är lika strukturerade med sin ekonomi. Att det skulle funka för båda håll. Det finns ju de två grupperna.

Moa: Ja, men precis. För ofta är det ju det ena och det andra.

Jan: Men det andra som jag också tycker är så himla coolt, vi måste avrunda här snart, men det andra som jag tycker är coolt, det är att när man väl sätter de här priserna på målet och räknar ut beloppet, så inser man då till exempel, eller som jag insåg, att då behöver man kanske inte heller ta den risken på börsen. Nu blir det ju väldigt konkret. Nej, men jag behöver kanske inte jaga 8 procents avkastning. Det räcker att jag får 5 procents avkastning, vilket gör att plötsligt så kan jag ha en balanserad portfölj med 60 procent aktier och 40 procent räntor. För jag vet att även den tråkportföljen kommer kunna ge mig det liv som jag vill ha.

Moa: Precis. Och helt plötsligt kan du vinna det. Och helt plötsligt kan du trumfa det. Om du känner att en viss procent avkastning gör att jag kan leva det liv som jag vill leva, då kan du ju också göra ett ännu bättre resultat. Och då tävlar du inte mot index.

Jan: Nej.

Moa: Eller hur?

Räcker det att jag får 5 procents avkastning för att leva det liv jag vill, då kan jag ha en balanserad portfölj och behöver inte jaga 8 procent. Då tävlar du inte mot index.

Att inte tävla mot index

Jan: Undrar hur många coacher som säger så här, alltså då tävlar du inte mot index. Jag tycker det är så jäkla, förlåt att jag säger så, himla coolt. Jag satt också helt mållös.

Caroline: Nej, men det är ju det som är Moas styrka också. Du är inte så bra, vänta, index, vad är det? Du vet vad index är.

Jan: Ja, det är jävligt coolt. Du är cool, Moa. Du är cool.

Moa: Tack detsamma. Men det är det här som är så roligt. Det här vi gör roligt tillsammans. Och liksom så här leka, utveckla det där. Och det är väldigt värdefullt för oss. Och det är det vi vill dela med oss av.

Caroline: Ja. Så tycker du så här, fan det låter roligt, jag skulle vilja ha mer info om detta, så kommer vi lägga ut en länk med en intresseanmälan. Man förbinder sig inte till något. Utan då säger vi så här, det verkar finnas ett intresse. Och sen säger vi så här, men då testar vi detta och detta datumet. Och så kör vi typ en fredag, lördag. Har vi spånat. Och så blir det en dag med dig och en dag med mig.

Jan: Och så blir det så här, de som tänker så här, när kommer Excel, så kan vi säga, det kommer i morgon. Och de andra, du vet, det kommer, du överlever Excel-grejen också.

Caroline: Ja, precis.

Hur man anmäler intresse

Jan: Så att, nej, men det blir skitkul. Och sen är det också så här att, jag vet ju att du tar ju inte så himla många klienter per år, utan du är ganska exklusiv. Men man kan skicka, ansöka om man vill, då skickar man ett mejl till dig.

Moa: Ja, man kan gå in via hemsidan på molodi.se. Och där kan man skicka ett mejl. Antingen med mig eller någon av dem i mitt team.

Caroline: Vad sa du att det var för hemsida?

Moa: Molodi.se. M-O-L-O-D-I.

Caroline: Ja, precis. Nej, men jag lägger en länk.

På en skala 1 till 10, hur konstig är du?

Caroline: Men jag tänker, sista frågan. Vi brukar alltid fråga, på en skala 1–10, hur konstig är du?

Moa: Oj. Vad är konstigast, är det 1 eller 10?

Caroline: Det är, du kan få välja själv.

Moa: 10 är det bäst.

Caroline: Ja, men du vet, i coachen säger man så här, vilket är det för dig.

Moa: Ja, precis. Om 10 är konstigast och 1 är supernormal.

Caroline: Ja.

Moa: Du vet, jag får en sån här flipp och tänker så här, det är ju konstigt att vara normal. Jag vänder på skalan liksom. Men om jag vill säga att 10 är konstigt, då är jag nog en 8.

Caroline: Ja, vad spännande. Och då blir jag så här med en gång, handlar det mer om självinsikt? Eller sån sjukdom? Normalt konstig.

Moa: Jag tycker att det är någonting bra.

Boktips: Atomic Habits

Caroline: Om du skulle tipsa om en bok?

Moa: Ja, just nu så är den boken jag läser, som jag är helt inne i, det är James Clear, Atomic Habits.

Caroline: Ja, jag har sett den på Kindle, men jag har inte läst den.

Moa: Atomiska vanor. Ja, precis. Och det handlar om, egentligen precis som vår vän Niklas säger, det lilla stegets kraft. De här små, små vanorna som man ändrar varje dag, men som helhet bidrar till att man får drastiska förändringar på sikt. Väldigt inspirerande. Kanske för att han skriver det som jag redan tycker. Confirmation bias. Men den, tips.

Caroline: Ja, men stort tack.

Moa: Roligt jobb, måste jag bara säga.

Niklas, mannen ingen sett

Jan: Jag tänkte när du sa Niklas. Alltså, Niklas har blivit nämnd så många gånger i den här podden. Och han har aldrig varit med. Så folk är så här, han verkar vara som Jesus. Alla har hört talas om honom, ingen har sett honom.

Jan: Du, Moa, ett fantastiskt stort tack för att du ville vara med. Du är given gäst när du kommer tillbaka till Malmö och hälsar på. Det känns ju som att det är så mycket mer som vi skulle kunna prata om. Men, ja.

Moa: En annan gång. Tack så mycket.

---

[Notering: Gästens efternamn nämns i intron som AI-transkriberat "Moa Dieseborn". Stavningen är osäker (möjligen kopplad till hemsidan molodi.se) och bör verifieras mot avsnittets faktiska gästuppgifter innan publicering. Medförfattaren till boken "How to be happy and rich" transkriberas som "Duncan Glassey" och bör också verifieras.]